Minnen av dig

Idag
Idag så sköljdes minnet av dig över mig
Saknaden
Känslan
Jag skulle vilja, jag skulle önska
att du var här.Igen. Men jag vet att det inte går.
Det känns som igår.
Jag slås av tanken fortfarande.
Du är inte längre här med oss.
Jag saknar att få skämta och skoja som vanligt.
Jag saknar samtalen. Du som känner mig och vet.
Jag saknar tryggheten i vissheten.
Jag har typ vant mig, men tomrummet är fortfarande där.
Ibland känns det svårt och tungt.
Saknaden känns som en tung sten.
Ibland går det bättre och då känns det okej.
Men som en våg slår mot strandkant
kommer känslorna och väller fram.
Det är minnen av dig.

Ålderstecken

Jag ska prata om en kvinnas ålder. Min ålder. Jag skulle inte vilja vara 18 igen. Mentalt.

Det är intressant när man börjar fundera på ålderstecken. Varje ålder har sin charm och sina bekymmer. Det faktum att man inte längre behöver visa leg på systemet. Det känns bra och dåligt. Men är inte så jätteviktigt i det stora hela. Ett indignerat ryck på axlarna och gå vidare. Jag tål inte längre koffein, men älskar kaffe. Jag är sockerintolerant men frossar choklad. Jag gillar vänner, men bara dem jag ids ha kvar. Det blir på något sätt mer praktiskt och enkelt när man inser att livet är kort- innehållet enormt och kantat av en lång frans av irriterande faktorer man måste sprätta bort av livsestetiska skäl. Så blir allt så mycket lättare och vackrare efteråt. Rent. Avskalat. Som ett vackert, vällagrat vin mognar, fylls med nya toner, blir mustigare, fördjupar sin färg och utvecklas till sin fulla potential. Det görs bara under de rätta förutsättningarna. Jag behöver syre.

Jag börjar likna Michael Jackson. Det är nytt om än lite oväntat. ”Varför?” undrar ni nu kanske. ”Ska hon skönhetsoperera näsan? Ta på sig en vit handske och moonwalka? Sjunga: ”I´m bad?” och köpa kedjor och nitbälten och bli cool och fräck? Sova i syretält och äta alger så livslängden ökar så där märkvärdigt”? Nope. På grund av rosacea. (=en inflammatorisk sjukdom som satt sig i ansikte och på ögonen vilket framkallar irriterande rodnad och vid skov även blemmor på kinder, haka och panna samt skapar röda och irriterade ögon och vaglar. Jag läste för övrigt att det finns en aggressiv form av ögonvarianten som kan göra en blind. Men den skräckinjagande informationen lämnar jag det ärendet.) Numera tål jag, precis som Jackson, begränsat med sol då det gör att jag kommer vara skrikande griskärsrosa i hela ansiktet. Rosenskäran uppträder även om jag äter stark mat, dricker alkohol, utsätts för temperaturskillnader med mera. Jag behöver alltså omsorgfull omgivning och jämn temperatur. Som ett vin.

Alltså. På med keps och solbrillor och in i skugglandet. Lovely. Källaren nästa. Att mogna i min takt.

Jag som älskar att lapa sol. Jag får nu bli tant under sommaren. På med brätthatten! Tant behöver för övrigt också solbrillor för ögonens skull. Jag och Jackson. Tighta.

Jag måste tänka om. I och för sig nyttigt för att inte fastna i det gamla och invanda. Jag måste tänka om och tänka rätt och tänka större och vidare. Fokusera på vad jag FÅR.

Jag är ändå rätt tacksam för att jag får vara med om så mycket. Både bra och dåliga saker. Det som formar mig till den jag är. Som en Barbapapa. Men ibland måste man sätta stopp också. Säga nej. Akta för fallgropar och dåligheter som inte håller ett gott liv i god rullning. Jag gillar tempot, draget, känslan och utmaningen. Jag vill känna livets alla vindar blåsa, ibland hårt, ibland milt och ljuvt som en sommarbris. I skuggan numera, förstås. Ty närmare ungdomens nattuglesessioner än så här kommer jag nog inte. Tillbaka till mörkret, till nattens tystnad och till morgonens underbara doft och bleka ljus i dimhöljd. Det finns förresten inget vackrare än en tidig morgon i Bryngelhögen på sommaren, när klockan är tre och fåglarna i skogen tjattrar som kaffestinna lärare på studiedagskonferens. Det är mäktigt ljud för en med hörselnedsättning.  Som jag.

Så när jag ser livet som den process det är, med saker som kommer in och ut i tillvaron så tänker jag att jag ändå kan välja. Jag har alltid ett val. Jag kan och vill och önskar leva ett gott liv och njuta av det goda på vägen. Utvecklas. Smaka. Låta livet bli som vinets alla sinnerörelser på min tunga. Låta det stanna och slicka smaklökarna innan det rinner vidare mot nya mål. Så vill jag att varje del ska vara av betydelse för helheten. Men bara det viktiga, det som betyder något och som gör att det blir värdefullt. Där skiljer jag mig från Jackson, tror jag.

Ålder är bara en mask. Karaffen höljer insidans spektrum och potential. Inget är så ljuvligt och vackert som det överraskande mötet av en doftnot, en smak eller en smittande och smickrande fin egenskap som sprider glädje som en sprudlande bäck. Spela på den näckfiolen, spara den känslan, sprid den gemenskapstanken för framtida behov, om du törs! Det är värdigheten i att åldras vackert när hjärnan skapar det konstverk som är du, som målas och ommålas och skrapas och förnyas. Ständigt i rörelse. Med nya färger och motiv och ibland nya konstnärsassistenter vid sidan. Huvudpenseln håller man själv i.

En rynka visar att jag skrattat. Erfarenheten säger mig att jag lärt och skådat insikt. Inre frid. Glädje. Dela med sig eller inte. Bjuda eller hålla inne. Kontrasternas mecka. Tiden visar att det dyrbaraste är det som betyder något. Armlängds avstånd till annat. Den visheten håller tant fast vid.

Glädje

Glädje är fina vänner
Glada kollegor
Roliga klipp
God mat
Trevligt vin
skojig film

Jag blir aptrött
på jobbiga människor
som vältrar sig i sitt gigantiska ego
som skriver konstiga saker om sig själv på fb
så man undrar vad det är för del på dem.

Jag blir glad när folk bryr sig
på riktigt
Då jag känner att saker går bra
När uppskattning är ömsesidig
Det är kul

Jag avskyr pengar
för de suger
och tar alltid slut
och stör alla roliga planer
vilket gör att jag inte kan köpa allt jag vill
Blä!

Ok. Jag gillar inte bilar
För de gillar inte mig
Bilar går bara sönder och låter illa
De har egenheter för sig som stör
och kostar trista pengar jämt
I hate.

Over and out for now.

Om att SE

Ibland


Blir man så trött

På det man ser

Ser och ser- hela tiden

Runt mig

Jag ser trött på

Allt som görs, allt som känns, sägs, tänks: speglas

så

i ögon,

tonfall,

kroppsspråk,

allt.

Så man kräks och vet slutet innan storyn ens påbörjats

Självuppfyller allt allt allt

Klyschigt skit jag inte vill veta

Kvicksandsk lömskhet tvingar fången mot botten

Om jag bara kunde blunda

Men vägen är lång och utstakad som en landsväg i Norrland

Ett hopp om mänskligheten

Som förlorats i en räcka av hån

Räknade ut logiken redan innan ekvationen var konstruerad

Beräkningens exakthet och triumf

Vem du är, hur du gör, vad du tänker, vem som offras

Tack för cred. Tack för kompetens. Tortera mera.

Kvalitet inget mål i mun när käften är igenproppad av dålig insikt

Insikt pärlar sig som vatten på en Mårten

Jag vill slippa skåda

Det jag sett alltför länge

Låt vilan rulla in.

Medicincocktail

Förskriven eller föreskriven? Ja det är frågan! Ty vad är ädlare än att få en oväntad medicin ordinerad, som man högaktningsfullt ägnar förakt åt för att sedan upptäcka att den där rackaren nog ändå gör verkan? Jag får, med svansen mellan benen, slokande och motvilligt konstatera att jag tydligen gått och blivit allergiker.

Jag som aldrig känt av pollen tidigare får svälja stoltheten, ta in min härligt friskdoftande, uthängda vårtvätt och erkänna mig besegrad av naturens krafter, ödets nyck och slumpen åverkan. Ja, jag får sälla mig till den allt ökande skaran pollenallergiker som ständigt tycks vara snörvlande från februari till oktober och som man tidigare i fåfäng triumf avfärdat som veklingar och kvalificerade simulatörer. Det är dem man diskuterat med i fikarummet och påklistrat empatiskt konstaterat att det kanske är någon form av miljögifter som ändå påverkat förloppet hos de drabbade. Allt för att försöka verka positivt uppmuntrande i sammanhanget då man egentligen i sitt stilla sinne tänkt att folk är bra klena och i behov av uppmärksamhet, ett avancerat stadium av hypokondri.

Så står man här. Med mössan i handen. Trampar skamset om än förnärmat, med rinniga och kliande ögon och näsa, hostar envist så det ekar i de varfyllda bihålorna vilket orsakar svallvågor i skallen som kluckar runt i en kvart. Fast! I en malström av rinnande snor.

Att konsumtionen av mediciner påverkar oss och naturen långsiktigt är allmänt känt. Det frikostiga och mångåriga bruket av penicillin har gett den negativa effekten att det utvecklats nya och obotliga varianter av de sjukdomar, vilka vi tidigare med lätthet kunde behandla med en tiodagarskur Kåvepenin. Ett svårt bakslag som inte på något vis skall underskattas. En oönskad återgång till ett tidigt nittonhundratal då folk dog som flugor i TBC och lunginflammation och endast undantagen överlevde i sällsynta fall. Resistenta bakterier är en oerhört farlig tickande bomb och de nya virusformer som ständigt utvecklar sig själva och anpassar sig till nya miljöer är ett livshotande krig vi aldrig får ta lätt på. Det är också därför jag förut upprört argumenterat med diverse läkare om att ge mig en ”hästkur” så bihålorna rensas ordentligt, istället för att mesa med en fjantdos så bakterierna endast tillfälligt begränsas och därför- inte oväntat- kommer tillbaka med förnyad kraft vid avslutad dos, vilket fordrat ytterligare kur. På senare tid har jag fått rätt. Numera behöver jag aldrig diskutera. Antingen slår man ut rubbet eller så låter man det vara. Punkt.

Det kommer ut allsköns medicinska restprodukter i naturen via människans leverne. Att värna om miljön är extremt viktigt. Så släng inte några mediciner i soporna! Det är nog läskigt med vetskapen att mina barn som växer upp nu får i sig restprodukter av penicillin, hjärtmediciner, och diverse andra miljöfarliga, nervskadande och nedbrytande ämnen via exempelvis dricksvattnet. Ibland måste man mörka fakta för att inte knäckas av vetskap.

Jag ville gärna tro att naturen fixar saker av sig själv. Jag ville gärna inbilla mig att kroppen alltid strävar efter balans och sundhet och tillfrisknar för egen maskin. Efter att ha lusläst den medföljande bipacksedeln, nervöst skrattat åt ”eventuella biverkningar” och med fruktan återläst ”ovanliga biverkningar (färre än 1 av 10000)” som: hjärnblödning eller stroke, hjärtproblem eller allvarliga lever- eller njurskador (vilket underförstått skall tolkas som ”lite död”) stoppar jag ångestladdat i mig tablett efter tablett och inväntar de fruktade biverkningarnas åverkan som i överljudsfart överlämnar mig till min annalkande slutstation. De kan ju ha fel, läkarna och medicintillverkarna. Det har ju hänt. Saker kan inträffa. Men vissa saker måste man vara beredd att riskera. Även för att bli friskare. Jag överlämnar mig i medicinens helande händer.

Nu är det dags för ytterligare en medicindos, som skall hjälpa mig att må bra. Det känns dock inte rätt. Jag som alltid försökt undvika mediciner i den mån det går. Jag har mer och mer börjat använda den medicin som faktiskt förskrivs mig. Jag ger efter och inser blott att de kan kurera. Det är ett motvilligt erkännande och en svårartad eftergift- även för stoltheten. Jag uttalar härmed en ödmjuk ursäkt till naturen, med ett hopp om att jag ändå försöker undvika alltför mycket negativ miljöpåverkan medelst en önskan om att tillfriskna.

Jag vill slutligen skänka en tacksamhetens tanke och all heder till dem som utvecklat mediciner och de läkare som försöker hjälpa oss att må bra. Att vara sjuk är det ingen som önskar sig. Att få ha god hälsa är ingen självklarhet och som med så mycket annat är det få som reflekterar över det förrän man verkligen blivit sjuk. Det är först då man uppskattar ynnesten att få vara frisk.

Vattenfylld blåsa

Det nöter

Det nöter och det nöter

Det nöter och det nöter så det gnager

Det nöter och det nöter så det nöter så det gnager så det svider

Det nöter och det nöter så det nöter så det gnager så det svider så det ömmar

Det nöter och det nöter så det nöter så det gnager så det svider så det ömmar så det värker

Det nöter och det nöter så det nöter så det gnager så det svider så det ömmar så det värker så det uppstår skavsår

Jag behöver plåstras.

Dante och jag

Jag vill skrika jag vill slå jag vill hata jag vill gå
Det bubblar och det kokar det rusar i skallen och hjärtat slår

Ilskan sköljer över mig som en tryckvåg och slår luften ur varje alveol

Förbannade idioter bort ur min värld- stick från kommunen

Håll er i era grottor era imbecilla orangutanger och neandertalare



Sluta spela allan,sluta delge era förbannade inskränkta idéer och lär er om ödmjukhet

Gräv ner er någonstans, sluta föröka er och håll era förbannade nunor ur mitt synfält, min vetskap

Lämna mig ifred, sluta reta gallfeber, lägg ner, lägg av, försvinn, gå upp i rök- BORT!

Säg inget, säg inget säg inget säg inget mer, snälla säg inget mer. Nu. Var nådig med en stackars själ.


Sluta vara ful, sluta bete er, man blir så förbannat trött till slut, trött, less, apless, superless

Det ena stolleprovet efter det andra

avlöses utan uppehåll, utan reflektion

men snälla tänk! TÄNK! TÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄNK!!! Men nej. Hoppet överger en. Det sista jag hade kvar.



Nattsvart ljus sticker i ögonen som tusen nålar och gör mig blind. Famlar och svindlar. Faller.

Svallar, svallar och trycker som en betongklump och stoppar allt.
I slow slow motion trampar jag vidare i dimman och tanklöst vandrar jag vidare i kvicksanden

Sjunker. Som jag alltid gjort, som jag vet och känner, stegen ekar, går och går som klockans tick

Eftersom jag av gammal vana kan stegen är gången inövad- som en övning, som en cykelkunskap.



Jag är glad, jag är arg, jag har ångest, jag gråter inombords, jag lider som ett djur

För jag är sån

Bryr mig alldeles för mycket om allt och sliter ut insidan som ett rivpappers klösande

Brottas, förbannar mig själv, vill vara bättre, men klarar bara en liten bit, liten bit

Det går så där, men jag klarar mig. Jag tar mig fram. Som alltid.


Skruvas runt som en drillande spiral och knyts ihop som ett nystan av knutar och kliigt garn av tagg

Driver runt som en eka i malströmmen, fast, obönhörligt, en väg ut, en väg in, ett slut

Detta jävla lidande. Gör ont, river, klöser, blöder, frasar och trampar nya stigar och spår

Petar mig ner till en ny nivå. Där stannar jag ett tag. Andas och så vidare. Motet…

En känsla av övergivenhet. En känsla av ensamhet. En känsla av mara av tröghet.



Jag tar mig alltid upp igen och kravlar och klöser mig dit.

I denna helvetiska tratt där fallet är fritt.

Blickar mot ljuset där friden är.

Upp igen är målets öga

Helvetet bottenlös

Uppnådd

Nu