Medicincocktail

Förskriven eller föreskriven? Ja det är frågan! Ty vad är ädlare än att få en oväntad medicin ordinerad, som man högaktningsfullt ägnar förakt åt för att sedan upptäcka att den där rackaren nog ändå gör verkan? Jag får, med svansen mellan benen, slokande och motvilligt konstatera att jag tydligen gått och blivit allergiker.

Jag som aldrig känt av pollen tidigare får svälja stoltheten, ta in min härligt friskdoftande, uthängda vårtvätt och erkänna mig besegrad av naturens krafter, ödets nyck och slumpen åverkan. Ja, jag får sälla mig till den allt ökande skaran pollenallergiker som ständigt tycks vara snörvlande från februari till oktober och som man tidigare i fåfäng triumf avfärdat som veklingar och kvalificerade simulatörer. Det är dem man diskuterat med i fikarummet och påklistrat empatiskt konstaterat att det kanske är någon form av miljögifter som ändå påverkat förloppet hos de drabbade. Allt för att försöka verka positivt uppmuntrande i sammanhanget då man egentligen i sitt stilla sinne tänkt att folk är bra klena och i behov av uppmärksamhet, ett avancerat stadium av hypokondri.

Så står man här. Med mössan i handen. Trampar skamset om än förnärmat, med rinniga och kliande ögon och näsa, hostar envist så det ekar i de varfyllda bihålorna vilket orsakar svallvågor i skallen som kluckar runt i en kvart. Fast! I en malström av rinnande snor.

Att konsumtionen av mediciner påverkar oss och naturen långsiktigt är allmänt känt. Det frikostiga och mångåriga bruket av penicillin har gett den negativa effekten att det utvecklats nya och obotliga varianter av de sjukdomar, vilka vi tidigare med lätthet kunde behandla med en tiodagarskur Kåvepenin. Ett svårt bakslag som inte på något vis skall underskattas. En oönskad återgång till ett tidigt nittonhundratal då folk dog som flugor i TBC och lunginflammation och endast undantagen överlevde i sällsynta fall. Resistenta bakterier är en oerhört farlig tickande bomb och de nya virusformer som ständigt utvecklar sig själva och anpassar sig till nya miljöer är ett livshotande krig vi aldrig får ta lätt på. Det är också därför jag förut upprört argumenterat med diverse läkare om att ge mig en ”hästkur” så bihålorna rensas ordentligt, istället för att mesa med en fjantdos så bakterierna endast tillfälligt begränsas och därför- inte oväntat- kommer tillbaka med förnyad kraft vid avslutad dos, vilket fordrat ytterligare kur. På senare tid har jag fått rätt. Numera behöver jag aldrig diskutera. Antingen slår man ut rubbet eller så låter man det vara. Punkt.

Det kommer ut allsköns medicinska restprodukter i naturen via människans leverne. Att värna om miljön är extremt viktigt. Så släng inte några mediciner i soporna! Det är nog läskigt med vetskapen att mina barn som växer upp nu får i sig restprodukter av penicillin, hjärtmediciner, och diverse andra miljöfarliga, nervskadande och nedbrytande ämnen via exempelvis dricksvattnet. Ibland måste man mörka fakta för att inte knäckas av vetskap.

Jag ville gärna tro att naturen fixar saker av sig själv. Jag ville gärna inbilla mig att kroppen alltid strävar efter balans och sundhet och tillfrisknar för egen maskin. Efter att ha lusläst den medföljande bipacksedeln, nervöst skrattat åt ”eventuella biverkningar” och med fruktan återläst ”ovanliga biverkningar (färre än 1 av 10000)” som: hjärnblödning eller stroke, hjärtproblem eller allvarliga lever- eller njurskador (vilket underförstått skall tolkas som ”lite död”) stoppar jag ångestladdat i mig tablett efter tablett och inväntar de fruktade biverkningarnas åverkan som i överljudsfart överlämnar mig till min annalkande slutstation. De kan ju ha fel, läkarna och medicintillverkarna. Det har ju hänt. Saker kan inträffa. Men vissa saker måste man vara beredd att riskera. Även för att bli friskare. Jag överlämnar mig i medicinens helande händer.

Nu är det dags för ytterligare en medicindos, som skall hjälpa mig att må bra. Det känns dock inte rätt. Jag som alltid försökt undvika mediciner i den mån det går. Jag har mer och mer börjat använda den medicin som faktiskt förskrivs mig. Jag ger efter och inser blott att de kan kurera. Det är ett motvilligt erkännande och en svårartad eftergift- även för stoltheten. Jag uttalar härmed en ödmjuk ursäkt till naturen, med ett hopp om att jag ändå försöker undvika alltför mycket negativ miljöpåverkan medelst en önskan om att tillfriskna.

Jag vill slutligen skänka en tacksamhetens tanke och all heder till dem som utvecklat mediciner och de läkare som försöker hjälpa oss att må bra. Att vara sjuk är det ingen som önskar sig. Att få ha god hälsa är ingen självklarhet och som med så mycket annat är det få som reflekterar över det förrän man verkligen blivit sjuk. Det är först då man uppskattar ynnesten att få vara frisk.