I Underlandet

Jag föll och föll och föll. Ett långsmalt, djupt och mörkt schakt. Föll och föll och föll. Ner till underlandet. Jag har varit där nere på botten igen, krafsat, klöst, vältrat mig och dväljts i det inre dunklets leriga napalm -askeklet. Där. Det bränner och svider som eld, plågar och förtär, äter och smetar insidan med gift. Brinner och bränner.

Det var ett tag sedan sist, men det är bekant. Så bekant. Jag känner det alltför väl. Väl, väl. Som hjärtats stadiga lunk. Jag känner varenda spricka, skråma, varenda skrymsle, varje sidospår, varje avtryck, varenda känsloton. Allt som spelar på strängar i kammaren där inne i kroppens mörka garderobsinsidas orkesterkonsert. I symbios med varenda atomkomponent som utgör schaktets dävna konstruktion. Det är jag och vi, samma gamla miljö. Vi fortsätter där djupdiskussionen avslutades och nuet tar vid. Jag känner de tryckande väggarna och vet, känner, motvilligt, hur skrovliga de känns, hur kalla de är och hur det fryser allt till is. Det stelnar och stannar av där. Benmärgen frostas. Hjärnan tänker i dvala. Svärtan gör mig blind. Finns det en väg ut? (Jag minns din varma hand ännu. Din varma hand. Inte kalla handen.En känsla av tacksamhet...)

Men hjärnan sitter i ett fängelse av svarta kedjor i ett nät. Grova länkar mellan hjärna och hjärta, där den senare dinglar som en klockpendel och tar stryk. Metallen bränner och kyler. Smärtsamma manetärr slickar sig runt kroppen. Mörka tankar lurar i gångarna där man så lätt kan stänga in sig och fastna i kvicksand, som ett djur. Jag kan de där gångarna. Jag vet dörrarnas kod. De kan slås upp och stängas igen med våld. Jag är säker. Mitt minotaurslott. Där bor jag och jag behöver ingen ledtråd, jag hittar. Det är mitt, lösningen, nyckeln till låset är min. Jag får alltid kämpa för att klättra upp, hitta ut, gå iväg, släppa tag, blicka mot ljus och inte stanna kvar. Det känns lockande och på något sätt tryggt därinne. Och bekant. Inget når dit mer än jag och smärtan.

Jag är uppe vid ytan igen, nu. Där andas jag. Djupt tag. Syrgasmask! Men jag har dörren lite på glänt. Kastar ett öga dit då och då. Undrar om man skall avlägga en liten visit. Senare.

Som med allt annat i livet så är den lätta vägen inte den rätta vägen. Den svåra, krokiga, steniga och besvärliga kämpevägen är den man ålagts att gå. Alltid. Det är smärtans, våndans och livets väg. Det är i sanning ett underland vi lever i.

Livet är ingen lek. Det är en kamp. En grym sport. Den som kammar hem storvinsten är den som kommer någorlunda helskinnad till andra sidan. De som går över med flaggan i topp, den som levt livet och är nöjd och mätt på utbudet.

Du. Vad är viktigt? Fundera på det.Tänk på döden. Fånga dagen. Lev livet. Känn dig själv. Var rädd om dina vänner. Älska som om varje dag vore den sista. Behandla andra som du själv vill bli behandlad. Vi äger inte jorden, vi lånar den av våra barn. Klyschorna kan fortsätta i evighet. Men! Hör! Det är samlad mänsklig erfarenhet, det där. Så gå inte och förlora dig i petitesser, det materiella träskets skenbara lockelser och andra lättlurande vägval. Tomma tunnor skramlar mest! Det finns något så mycket större i världen och det är insidan som är varje människas eget livsprojekt. När man lever livet fullt ut, kommer man inte heller vara rädd för dödens intåg. Då står man på perrongen - glad att få resa iväg och möta nya utmaningar och äventyr. Igen. Och inväntar kärleken. Eller det andra kanske kallar för Gud. För mig är det sak samma. Det är kärlek som är insikt, meningen och livets essens. Det bor i oss, i vårt hem. Likt musslor döljs de vackraste pärlor inuti där. Så minns! Du är en ovärderlig pärla. Och det betyder något för världen. Du är en del av all kärlek på jorden. I hjärtat, bor pärlan. Så öppna det! ♥

Livet livet livet
Reflexandetag av syrebrist
Tänker, känner, lever
Maskinmekaniskt
Hjärttakt i slagverk
Dunka dunka dunka
Dunk dunk dunk
Vävstolen slår, spolen den går
Dunk dunk dunk
Dunk dunk dunk
Svänga oss glatt i dansen
Skygglappar på
FOKUS!
Framåt soldat! Marschera på!

I ensamhetens skrikande tystnad
Sipprar obönhörligen
Strilande delta
Med minnen
Glada skratt
Det som varit bra
Det andra
Det vill jag inte ha
Det tog du med
Det kan du ta
Fastän jag kämpar hårt
Rinner tår
En plats gapar ju tom
På perrongen där nu
På stationen
Utrymmet tillhörde dig

Rest

Bort

Är du framme?
Ändstation
I dunklet
Men vid min sida

Tiden grumlar
Det skarpa
Tiden suddar
Streckens drag
Bildspelet stannar
I berättelser från förr
Varje dag
Fattas du
Och jag minns
Och påminns
Ett brev
Och tiden stannar
Ett ord
Och filmen startar
I nästan varje ting
Finns något av dig

Kom tillbaka!
Så fåfäng önskan!
Saknad!
Plågade själ.
Kom tillbaka!
Kom tillbaka!
Kom tillbaka!

Dagen före

Tankar rusar runt. Hålla sig i schack. Jag hör Kents textrad upprepas i skallen för mitt inre: "Alltid med dig , alltid med dig, alltid med dig" Imorgon är början på slutet på början på ett slut som slutar och börjar något nytt...Imorgon är det begravning av min mor.Bara att göra.

Jag ser en bild
Som berättar
Att du inte är med oss
Ett taget kort
Som målar budskapet
Att vi skiljts åt
Den röda tråden är
Att du och jag
Inte kan ses längre
Den säger också
Att du tystnat
För mitt öra
Men i mitt huvud
Där talas vi vid
I örats kammare
Tänker jag på dig
Allt som du var
Allt som vi gjort
Och hjärtat väger tungt
Känns som en klump
Virad och häftad vid bröstet
Magen skruvar sig oroligt
Och hjärnan tänker i kubik
Högtryck i känslovarv
Centrifugeras runt, runt
Vill få ett avslut
Imorgon sorg
I övermorgon vardag
Världen är bra märklig
Allt ska gå vidare
Som om inget har hänt.
Blicka framåt!
Se horisonten!
Där väntar ljuset på uppgång
Men som med allt
Finns där även en nedgång
Rullgardin av mörker
Silar ljuset dåligt
Där andas jag nu
Dväljs i minnen
Att lägga till handlingarna
Far väl dit du ska.
Där i skuggorna
Som vi inte riktigt kan se.
Jag önskar
Frid bortom allt förstånd

Dikt till min Mor på begravningsdagen 13/10-10

Sand
Rinner mellan tår
Som ett timglas
Kittlar tid
Korn för korn

Blomman
Dansar ljumt i vind
Målar landskap i färg
Mot ljusblå himmel
Sprakande ljus

Sol
Helar livets fragment
Planterar själ i jord
Blod andas syre
Innesluten där

Ton
Av en syrsas spel
I en kör av nattvak
Där du går iväg
Mot havs horisont

Går
Under stjärnors glitter
Mot en svart plafond
Kryddas månbelyst
Av skrattets glädje

Ljum
Är kvällens omslut
där vandraren strosa
På väg igen
Där törsten släckas

Källan
Där vila finns
Väntar starkt
I änglatrumpets doft
Där bokens saga har
Öppet slut

Vila i frid Mamma!

Och så slutligen dikten som finns med i dödsannonsen. Det få avsluta denna sejour runt tankevärlden i omkrets.

En flyttfågels kvitter har för oss tystnat
Nu flugit streck bort till Spaniens land
Satt otålig kurs mot en solvarm strand
Dit där syrsorna spela din sång
Och kraft under vingar till den resan
Du får av frihetens luft i ditt bröst
Att fånga dagen som vore det den sista
Smakar åter på livet goda – essensens sötma
Det salta vattnet i våra tårar
Blir ett hav, vågors brus i en snäcka
Till värmen och på jorden som du älskat
Du finner ro, helas åter och gläds.
Den sista dagen blir det första på det nya
Oändlig tomhet du lämnat efter oss här
Men trösten är visshet att du är hemma
Där allt är gott igen

Föräldralös och politiska kontemplationer

Så kom så den dag man fruktat skulle inträffa. Min mor gick ur tiden fredagen den 17 september klockan 23:20, med mig och min syster Nina vid sin sida. Hennes händer var varma länge efter. Jag fick säga det jag ville; att allt nu är bra och att hon kunde sova lugnt. Då hade döden inträtt och hörseln kanske fördunklats, vad vet jag. Men jag fick i alla fall ta farväl och vara med henne till det här livets rand. Det känns bra, men tungt att bära för tillfället. Det har bara gått två och en halv månad sedan min far dog. Så kommer nästa känslomässiga berg- och dalbana dånandes in över en som en ångvält och mosar till hela tillvaron. Obönhörligt. Det är bara att flyta med. Litet man kan göra eller påverka. Livets gång, kanske slump eller öde? Svar som står skrivna i stjärnorna.

Som jag sagt till så många och som de som varit med om sammalunda även kan bekräfta så är det så fruktansvärt mycket praktiska saker som måste skötas man ALDRIG kunnat föreställa sig innan. Vill man föreställa sig? Kan man? Knappast. Men omgivningens empati räcker långt och ekar länge och rakt in i hjärtat just nu. Jag kan inte nog betona hur GLAD jag blir av alla vänners och kollegors och omgivningens massiva stöd i den tunga stund man för tillfället befinner sig i. Jag kan bara tacka av hela mitt hjärta för den empati som ni visat och fortsätter visa. Utan dessa stödkryckor skulle jag definitivt halta betänkligt. Det kan synas som en mindre handling men för mig är det stort. Det är sanna vänners deltagande som stärker i tunga stunder. Mer än ni kan tro. Kram kram till alla er!♥

Och så saknaden. När vardagen kryper inpå. När de personliga tillhörigheterna skall rensas, sorteras och man går längs en minnesstig som sträcker sig lååångt tillbaka till den tidiga barndomen medelst oupphörliga hållplatser till höger och vänster. En sak. Man minns. Lukten. Känslan. Kanske ett julpynt man tyckte var speciellt vackert. Eller en detalj av en tavla man studerat och fantiserat kring. Minnen. Tunga, svåra, ljusa, glada, trygga, otrygga, men det är minnen. Många minnen. Många känslor. Stormigt inre. Kaos. En hjärna som arbetar för högtryck. Tårar som måste trängas tillbaka. Jag ser en lång tid framför mig med uppbokade helger och flertalet telefonsamtal. Ett stön kvävs i min strupe och jag andas djupt. Det finns väl ett ljus där i tunneln åtminstone. Någonstans. Hopp. Hopp...

Då underlättas inte situationen av att Sverige gått och röstat fram ett parti i riksdagen som inte står för vad de flesta ändå tycker är goda värden. Som inte vill arbeta för ett gott och fredligt samhälle. Som vill dela in världen i "vi" och "dom andra". Det är nästan lika beklämmande att se hur många "demokratiska" människor som- troligen omedvetet- sjunker till en ignorant sandlådenivå, beter sig ovärdigt istället för att visa vägen för hur en god människa skall bete sig. Smutskastning, verbal förnedring, förtryck och andra illasinnade handlingar är inte den rätta vägen till ett fortsatt gott samhälle och en bättre värld att leva i! Det skapar bara vendetta av än mer provocerad ilska, utanförskap, känsla av maktlöshet, frustration och andra negativa spiraler som gement kännetecknar fundamenten för...låt oss kalla det: "mindre demokratiskt orienterade församlingar". Nej gott folk, bekämpa det onda med det goda! Visa den rätta vägen till ett föredömligt medmänskligt beteende. Om människan bemöter andra på ett respektfullt sätt, som sig bör, har man i alla fall inte själv släppt på konceptet och betett sig illa. Man börjar förstås i den änden att fundera över hur man själv behandlar sina medmänniskor omkring sig. Gör man själv alltid gott och rätt? Knappast. Felfri är ingen av oss. Alla människor har bra och dåliga sidor med kanske något skiftande tyngd åt något håll. Det är viktigt att inte hyckla i den här besvärliga situationen. Många människor har uttryckt sitt missnöje. Det är allvarligt. Om man fortsätter att tiga ihjäl de lösryckt framkastade frågeställningarna istället för att öppet våga ta debatten kommer aldrig ljuset att hamna på kärnans pudel. Då genomskådas inte fullt ut den fragmentariska grundideologin så många av oss inte vill befatta oss med. Lyft fram vad det handlar om, visa på de alternativ man istället kan erbjuda och som vi vill tro på och hålla fast vid. Lyssna! Den långa och svåra vägen fram till det som är rätt är alltid den tyngsta. Men vi måste kämpa oss dit tillsammans- starka!

Jag vill ha olikheter! Och då menar jag olikheter. Vi är många rörande överens om vad som är rätt och gott så låt oss fortsätta vårt strävsamma arbete dit- som goda förebilder!

Saknad

Tänk hur det är. Saknad. "Ingen saknar kon förrän båset är tomt". Bister insikt drabbar mig med jämna mellanrum. Slår mig som ett knytnävsslag i mellangärdet närhelst jag har garden nere. Han kommer inte tillbaka, min far, det gör han inte. Han kommer inte ringa och störa mitt i maten mer. Eller skicka en slant för att vi skall köpa lite "Kinathai-mat" som vi alla är lyriskt förtjusta i, så var även han. Var. Imperfekt. Dåtid. Finns inte mer. Upphört att existera. Även om minnet poppar upp nu och då och liksom skakar om tillvaron och ruskar fram krass verklighet och otvivelaktiga faktum. Nej, han kommer inte göra det där gamla vanliga, som man alltid varit van vid. Nej, han kommer inte höra av sig. Han finns inte där han brukade finnas.

Vanans makt är fängslande. Jag drar ett djupt andetag och vet att jag måste ordna upp en massa papper. Men så det tar emot! Det är jobbigt, dels för minnenas skull, dels för det arbete som krävs för att gräva fram erforderligt material att skicka till boupptecknaren. Det där praktiska.

Man liksom vaknar upp, rycker till och ser klart vad som förträngts i villervallan av räkningsbetalningar och praktiska detaljer. Borta! Han är verkligen borta! Och hur sjukt det än verkar så ser jag framför mig där han är nu. Bredvid grannfrun Gun, han är en realitetens "grabben i graven bredvid". Ja där är hans kropp. Men hans själ lever kvar i minnet hos oss alla. Men han andas inte. Han lever inte. Han är ett med naturen. Igen. Av jord är du kommen, jord skall du åter vara...

Saknad är en märkvärdig sak. Det gör att man ändå påminns och kanske också tänker efter lite till om vad som är viktigt och att ta vara på det man har och glädjas över livet och uppskatta de i allra högsta grad levande man har omkring sig.

Det finns inget jag är så tacksam över som att jag har hälsan. Just nu ligger min mor svårt sjuk i multipel sjukdomsdiagnos vars utgång är synnerligen oviss. Jag kanske blir helt föräldralös inom närmsta tiden. Det är märklig känsla. De som alltid funnits där försvinner ur den här tillvaron. Men sådan är ju livets gång. Jag blir tacksam. Ödmjuk. Tänker: Jag skall i alla fall leva livet fullt ut! Och njuta och glädjas! Morgondagens bekymmer tar jag imorgon! Och jag tackar för att jag får ha en mängd fina vänner, släktingar och kollegor som bryr sig. Då känner jag mig viss att den här världen inte är så dum ändå. Så länge vi håller ihop, ingen lämnas utanför och man har en stark kärlek mellan varandra, så är livet meningsfullt. Kärlek. Det är kittet! Och det gör mig stark. Skickar ett hjärta till alla jag tycker om och bryr mig om! Kram på er! ♥

Begravningsdikt

Det är mycket att stå i nu. Saker som skall köpas, fixas, donas och logistik som ska kontrolleras, kläder ska passa och talet ska vara färdigt. Och det är det, gubevars. Nu är det ivägskickat till begravningsbyrån. Det är svårt jobb. Tur att de på begravningsbyrån är proffsiga och har stor kunskap och erfarenhet av allt vad som hör till. Man ställs ju ständigt inför ett antal frågor och funderingar. Och pengarna rinner genom fingrarna som sand, tickande bomb och en förmodad slutnota man knappt vågar kika på med ett öga. Det är inte billigt och enkelt att ta hand om en avlidens förehavanden, det skall gudarna veta.

Här nedan visas slutligen dikten jag producerat inför begravningen av min far den 29/7.


Där är du
av Lena Wallberg
Tillägnat min far John Wallberg på begravningsdagen 29/7-2010

För evigt, överallt
I solens färgspel, i vattnets salt
Bland miljoner stjärnors ljus
I ljum vinds smekande sus
I toners ljuva tröst
Där är Du

Trodde att vi miste
Men stilla tårars dropp
På markens vida ängar
I gryningens hopp
I tidens oändliga viste
Där är Du

Där ögons blick är ljus
Hjärtat vila i vart hus
Läppar viska kärleksord
Vaggar själen tryggt till jord
Där allt är liv
Där är Du

Du finns med oss här
Ja, du är i mitt skratt!
Och när vägen min känns svår
Du leder mig fram
Dit där allting är
Där är Du

När så larmet blir tyst
Nattens slöja läggs till ro
Sömnens filmduk lyser upp
I drömmens gränslöshet vi möts
Tankens frihet blir då kysst
Där är Du

En bild av dig
I hjärtat byggt sitt bo
Det ristar in sin stig
Skapar stark, fast tro
Närhelst jag tröstas vill
Dig jag talar till
För där är Du
Där är Du
Där är Du!

Personligen- jag säger jag är...

"En Fleur de lis i guld
på svart bredvid ditt namn"
(Kent/Berlin från skivan: Tillbaka till framtiden)

Tankarna snurrar och jag känner mig alldeles kolijoxig i skallen. Igår lyssnade jag på musik inför fars begravning. Mycket härlig jazz blev det. Svårt att avgöra vad som kan tänkas vara "lämplig" musik. En del låtar är ju fantastiskt bra, men något för spralliga och dansuppviglande för att vara bra musik på en begravning. Doris Day hade många bra låtar att bidra med, upplysningsvis. Och naturligtvis hade skivan jag tyckte hade den ultimata blandningen, "100% svensk jazz", glömts i CD-spelaren i Bryngel. Jaja. Say no more...det blir färd till stadsbiblioteket idag för att botanisera bland Monica Z- och andra jazzskivor där således.

Nu har jag spånat fram lite idéer till vad som skall sägas på begravningen (som är borgerlig). Vad svårt det är!!! Bevare mig väl att jag inte är präst! Nu skall det redigeras och pusslas och ändras, lite lagom här, lite lagom där. Inte för skojfriskt, inte för tungt, tänker jag och lägger pannan i djupa veck. Ganska neutralt och med betoning på det positiva och ljusa. Det är inte önskvärt att begravningen är en orgie i tårfylld sorg, tyngd, saknad och ångestframkallande dödsdväljning. Jag tror inte min far hade velat ha det så heller.

Och tro mig: favoritchokladen är inköpt och väntar att på dukas upp på minnesbordet bredvid en liten kattstaty! Vi talar förstås om Daim och Fazers chokladmint- inköpt aux mains från finlandsbåten enligt uppdrag. :-)

En fin och trösterik vers jag fått skickat av min snälle morbror Bengt skall också få läsas upp. Morbror skrev ett mycket uppskattat, personligt minnesbrev om min far. Ett brev jag är mycket tacksam över att ha fått. Det glädjer mig oerhört i den svåra stunden, att få ta del av någon annans tankar samtidigt som läsningen blev tröstande och uppmuntrande. Stort, varmt tack!

På torsdag kväll 29/7, efter begravningen, blir det garanterat grav-vin hemma i Brynglo, kan jag meddela. En liten minnesstund och samtidigt ett hedrande. Vin var en av hans favoriter i tillvaron, ett arv att föra vidare. Ja. Alltså. Vin i rent medicinskt syfte förstås. För hjärtats skull och så. Det vet vi ju alla vid det här laget att choklad och vin innehåller många nyttigheter för kropp och själ. Må vinet aldrig sina för bacchii sina! ;-)

Men visst är det ofattbart en sådan här händelse. Det är så konstigt, men likväl så naturligt som vilken annan del av livets innehåll som helst. Ena dagen är de där de där människorna omkring en, andra dagen är de okontaktbara, borta, väck, död. Jag grubblar över livet lite då. Jag är inte troende eller bekänner mig till någon etablerad religion eftersom jag inte anser dem innehålla den essens och kärna jag accepterar fullt ut (även om många delar från de olika religionerna kan fogas samman till en personlig uppfattning), men jag anser att någon form av cyklisk tillvaro existerar. Om man återföds eller omvandlas till annan livsform låter jag vara osagt. Allt hänger dock ihop, helt klart. Och jag har sett och upplevt händelser som utan tvekan fått mig att se på livet som olika former av dimensioner av liv/tillvaro. Just nu är jag här, i denna tillvaro och trivs rätt hyfsat. Jag är i den här världen och äger ett slags lugn i att följa med naturens och den här tillvarons egen lilla gång. Och det andra är med mig. Ja, det är med mig.

Jag kan påverka vissa saker, andra inte. Det som kallas "ödet" är just detta. Man träffar på människor, händelser inträffar och jag kan inte påverka mer än att existera i just detta tillfälle, vid den platsen och agera efter den tanke jag haft. Ibland kan jag ändra på saker, ibland inte. Allt i livet är obeständigt. Där har buddhismen en sann grundtanke i mina ögon. Jag hävdar dock att man definitivt SKALL fästa sig vid människor man vill skall betyda något för en. Det är människans natur och den skall man följa istället för att göra våld på. Lidandet tillhör detta liv, lidandet skapade liv, lidandet avslutar liv och man kan bara försöka genomlida det så gott det går, inte utplåna det, så där har buddhismen och jag skiftande syn på fundament. Annars har buddhismen många andra bra och förnuftiga grundtankar i mina ögon sett.

Och "Gud"/gudar, det är egentligen något som håller samman och är allt, tror jag. Det är inget han/hon/den/det eller något som uppenbarar sig i olika livsformer eller förmedlar något till människor. Nej, det man kallar Gud är: allt. Det som håller ihop trådarna, som skapar, tar och ger och får. Om man kallar det Gud eller kraft, eller något annat så är det egalt i det stora sammanhanget. Men det är tyvärr så att man omvandlat mycket av det som kan vara gott, bra och vägledande i religioner och tro till något många gånger dogmatiskt förtryckande och destruktivt istället för något trösterikt och upplyftande och progressivt i en stärkande gemenskap. Detta ”alltet” tror jag håller samman just allt och det förenar då faktiskt allt liv, egentligen. Den respekten och gruntanken bär jag ständigt med mig. Tanken på alltet är musik för själen, för musik är skapande och kraft. Därför är musik en skapelseberättelse av mitt liv och en livslåga för min tillvaro. Utan musik inget livsblod.

Ibland hamnar man i obalans, ibland sker händelser som är svårförklarliga, ofattbara. Man får då vända lite på tankarna. Som Hasse Alfredsson uttrycker så finurligt i filmen ”Jim och piraterna Blom”: (ungefärligt återgett) att när någon dör här på jorden så blir man ledsen här, men dit denne kommer blir de istället mycket glada för de har längtat efter personen mycket där och då blir det festligt och glatt hos dem. Det är skönt att veta. Och när man sörjer, så kan det ibland kännas som en stor tung svart sten inombords som man bär omkring på och tyngs ner av. Då måste man knacka sönder den tunga stenen för där inne finns en liten guldklimp av ljusa, fina och glada minnen från personen som dött. Guldklimpen bevarar man sen i sitt hjärta för den är lätt att bära med sig resten av sitt liv!

Vänner och släkt är guld värt i svåra stunder. De som ställer upp, stöttar och visar sitt deltagande, visar sitt rätta ansikte och sitt guldhjärta. (Bry dig! Bry dig! Det räcker hela vägen.)

Nedan visas dikten som omtalas ovan och skall läsas upp på begravningen.

(Dikten i dödsannonsen nedan skrevs i bilen, på vägen till begravningsbyrån i Svenstavik 7/7.)
http://op.se/slaktvanner/dodsannonser/dodsannonser/1.2171699-2083453-fdode

Döden betyder ingenting
av Henry Scott Holland

Döden betyder ingenting.
Jag har bara smugit mig in till rummet intill
Jag är jag och du är du.
Allt det vi var för varandra, det är vi fortfarande.
Nämn mig vid mitt vanliga, familjära namn.
Tala till mig på samma sätt som du alltid brukade.
Ändra inte ditt tonfall,
Håll sorgen borta från din röst.
Skratta
som vi alltid skrattade
åt de små skämt vi hade tillsammans.
Var med mig. Le med mig.
Tänk på mig. Bed för mig.
Låt mitt namn fortsätta att var en del av din vardag.
Livet betyder detsamma, ingenting har skett som förändrar det.
Livet går vidare, därför att det måste gå vidare.
Varför skulle du sluta tänka på mig för att du inte längre kan se mig?
Döden är ändå bara ett tillfälligt avbrott i vår gemenskap.
Jag väntar på dig, i en paus, alldeles i närheten.
Allt är bra.

Kenthyllning ♫♪♫♪♫♪

Eufori
Njuter varje ton varje andetag varje ljud varje textrad varje ord
Ord som talar rakt in
Rakt in
I innersta kammaren finns det där
Sätter fram ord till mig
Med musiken
Med musiken
Med musiken
I mitt hjärta spelas det bara för mig
Sjunger- ja du- blodet sjunger
Hjärtat slår med
Ett utanför och innanförinstrument
Och jag ler
Jag njuter
Jag ryser
Och känner, känner, KÄNNER
Jag älskar att känna
Orden och
Musikens kraft
Lyfter dagen, solen, himlen
Och den får jag
Tacksam, ödmjukt
Lyrisk
beståndsdel av min själ
Konstruerar fragment till helhet
Konstruktion till mig
Tonerna i känslan som hänger kvar
Här, nu och i mina drömmar
Spelas musiken
Dag, natt
Och jag lever för det
Och jag njuter av det
Och jag helas med det
Jag är som ett med havet av örats vågskvalp
en sjungande snäcka, hammare och stigbygel i rörelse
Som njuter som jag
Som tonerna med orden!
Ett med känslan som väcks
Och växer
Och tar form
De blir en känsla utan beskrivning,
En gudomlig kraft att uppfyllas av
Allt, allt, allt för denna varelse jag är!
Tar över hela min kropp
Varje cell
Äger mig
Min hjärna hör
Hänger musik på krokar, rader och förvaras
Rader upp och rader ner
Från förr till nu
Är jag
Det är jag
Sån är jag
Ta den glädjen och livslusten bort
Ifrån
Då är jag inte längre här
Och jag kan inte längre andas
Jag kan inte längre vara
Ingen respirator
Andas
Som musiken jag älskar
Lungan för dagen
Slår hjärtats livsrytm
Stadig puls
Låter mig leva, älska och njuta
Essens, mening, lust, liv
Lita på mig
Jag är inget utan
Utan är jag inget
Bara skal
Tomhet och vacuum
Inte värme och blod
Orkar inte utan den
Orkar inte härda ut
Meningen
Med
Som betyder
MENINGEN
är
Musiken
min
Livsrytm
Mig
Jag
♥♥♥