Att inte kasta första stenen

Jag är inte felfri. Jag är inte utan skuld. Jag har mina fel och brister och konstiga skavanker och belamrade bagage. Jag berättar inte alltid alla saker. Och vita lögner har jag strött som sand i Sahara. Men så dömer jag inte utan låter dom falla hos den som vill låta sig dömas. Om sådan förmåga äges.

Men jag kan ibland häpnas. Vilket kanske är uppfriskande? Förvånas över ignorans. Eller egoism. Eller ren och skär idioti. Dumt folk på fel plats vid fel tillfälle, på fel planet och med fel avsikt och i fel balkostym. Men vad gör du?

Ett par lik i garderoben, finns allt. Och delar av mina drömmar är högst privata. I en värld av fantasier är gränserna i mitt våld. Men den världen är ändå god. Jag kan lita på den. Men jag litar inte på dem omkring mig. Jag vet att det är lönlöst. Så jag ska inte kasta någon jättesten. Men jag kan tycka!

Jag tycker man ska kunna ha förtroende. Det gillar jag. Jag tycker om dem som vill mig väl. Jag tycker om de vänner som vill vara vän. En del ser vänskap som en lek, ett spel där man kan byta ut pjäser och spelregler som det behagas. Jag är inte med i det spelet. Förloraren är bortom min spelplan. Dramat bara tragiskt.

Men du. Jag ska väl inte träna min kastarm även om vissa förtjänar mer stenbula än andra. Det är inte stenkastarolympiad. Så. Hycklare göre sig icke besvär. Och kan man inte få sprätta iväg något åtminstone halvstort gruskorn emellanåt, bara som väckarklocka? Som kanske slår an en sträng, en klämtande pendel i ett klockspel av uppvaknande och tankeverksamhetsuppstart? *sprätt* Vakna! Vad vill du? Vad gör du? Vad håller du på med? Varför? Uppgradera!

Vad kan jag göra åt dumt folk? Voltaire, yppade något i stil med att världen ändå styrs av idioter. Ack ja, så rätt, så sant. Men förhoppningsvis finns där några kvar av oss som söker något bortom det kvar här. Men se, där förståndet tar slut, där är gränsen för dumheten nådd. Ibland, bara för att ha vid något bra tillfälle...då kan man kantänka fila lite på en fin kaststen...

Ett gott nytt år

För att gå vidare blickar man alltid bakåt, lär sig något av historien och kliver vidare framåt med raska, käcka steg och med ny erövrad visdom i ryggsäcken. Jag sammanfattar detta år som ett tämligen ansträngande dito. Kort sagt. Ja, det har varit ett rent helvete vissa dagar. Djupdykningar i tillsynes bottenlöst känslohav och uppkravlanden till ytan för att hämta lite luft och sedan arbeta vidare med minnen, minnen och åter minnen och känslor i samband med min mors och fars hastiga bortgång i juli och september.

Vissa saker har förstås, som det sig ändå bör, gubevars, varit roliga detta år. Jag har glädjande nog fått vara med om roliga saker. Det har varit kattköp, hundköp, hundförsäljning (Jag är verkligen glad för det senare faktiskt...)små bebisar, dop, födelsedagsfiranden och roliga möten med människor, Kentkonserter och en del vinprovningstillfällen...

Vad kan man vänta sig av nästa år? Jo, ett nytt härligt år, nya friska tag, tja, det kan väl ändå inte bli värre och så där. Får man hoppas. Man kan tänka sig att detta ändå är ett år att se tillbaka på som något lärorikt. Jag lär mig hela tiden. Jag lär mig att sakna på ett bra sätt. Det är faktiskt inte så lätt som det låter. Jag lär mig att det är ok att känna mig befriad men samtidigt tyngd. Där finns balansen som är lite besvärlig att hitta ibland. Jag lär mig leva med det hela och det är ett nytt kapitel i livet.

Imorgon kommer en ny dag, ett nytt år i antågande. Må det bli ett bra år för mig och för alla andra. Alltså hjälps vi åt att göra det bra. Vi hjälps åt att njuta av livet tillsammans och göra det festligt för oss! Skål alla där ute och ett synnerligen gott nytt år önskar jag eder! Skål mor och far! Och till er all heder! Ringklocka, ring! För nu är skålen fylld till brädden!

Årsavslut

Åter på banan. Börjar se livet med lite mer modiga ögon. Jag är där, jag är här, jag vandrar runt bland gröna ängar, mörka skuggdalar, bland hopp, förtvivlan, glädje och sorg, i en berg- och dalbana av livets hela kryddbordsserveringsvagn. Som en galen SJ-julkaka känns livet just nu. Jag är förseeenad! Förseenad! Som stresskaninen i Underlandet. Den vita, gnistrande snöglasyren är smyckad med sötsaker åt mig som ögongodis. Det är dem jag försöker se och äta. Inte de där blandade, tvivelaktiga kryddorna under som färgar kakan konstigt brunaktig. Som har brända kanter vilka smakar bittert och fränt på tungan och ger mig kväljningar. Jag försöker undvika det.

Ja, ja. Jag ser väl framåt då. Hostande skraltar sig dagarna fram som ett ånglok från - 35. På räls. Skenar dagarna iväg nu? Som ett okontrollerbart tåg? Mot ett obönhörligt stup? Jag ser kanske skenet i ljusets strålkastare och genom det en gnista av hopp. Hopp om livet.

Igår fick jag ett brev från en väninna till min mor, vilken bekände en stor saknad och medskickade ett kort på min mor, taget ifrån Spanien i våras, då de båda var där tillsammans. Riv, riv. Det är lätt att klösa upp en tunn tillfällig sårskorpa. Att fresta upp registrerade känslor som ska sorteras tillbaka snyggt och prydligt på socialt acceptabel plats. Fint. Så! Jocke Berg skaldar: "Det här är Sverige, snälla, gråt när ingen ser!" Visa ord. För hur kan man sätta ord? På ett märkligt hål. En virvel som förvisso kommer att bli mindre markant med åren, men den kommer aldrig försvinna, utom med mig. Hole in one.

Nu har jag i alla fall vrängt lite ord. Kommer här. Delivery!

Julhets, julehets
Hjärtat klappar, tomten klappar port
Klappar klara, stjärna lysa klarast
Porta tomten om klaring lovats
Lovlig tid
Vill jag lova
Inte jaga klapp i var affär
Gör stor affär av att TV:n galer
Jag vill ha galet mycket fridfröjd
Galej, där med dej?
Däremot svetten lackar
Å, det lackar mot jul
lack på folk
folksamling utan ände
Inte är jag den ende?
De tysta tankarna i omlopp
Ty Saturnusringar förordar plan
stenig cirkel runt planet
tysta tankarnas rundhet
tanka ny kraft
låta livet svepa nya vindar
väl i mina vin da´r
välkommen nya år
kom väl du, tillförsikt och hopp
tro på vår förändring
och en ljusare vår
också må en så bra sa
i´n´dan spiritus sancti
le ta vår – kraft´n´
solen strå le
leende nå inre ögat mitt
Mittnytt
Nytt tag
Fånge andetag
Ge
Genomlev!

I Underlandet

Jag föll och föll och föll. Ett långsmalt, djupt och mörkt schakt. Föll och föll och föll. Ner till underlandet. Jag har varit där nere på botten igen, krafsat, klöst, vältrat mig och dväljts i det inre dunklets leriga napalm -askeklet. Där. Det bränner och svider som eld, plågar och förtär, äter och smetar insidan med gift. Brinner och bränner.

Det var ett tag sedan sist, men det är bekant. Så bekant. Jag känner det alltför väl. Väl, väl. Som hjärtats stadiga lunk. Jag känner varenda spricka, skråma, varenda skrymsle, varje sidospår, varje avtryck, varenda känsloton. Allt som spelar på strängar i kammaren där inne i kroppens mörka garderobsinsidas orkesterkonsert. I symbios med varenda atomkomponent som utgör schaktets dävna konstruktion. Det är jag och vi, samma gamla miljö. Vi fortsätter där djupdiskussionen avslutades och nuet tar vid. Jag känner de tryckande väggarna och vet, känner, motvilligt, hur skrovliga de känns, hur kalla de är och hur det fryser allt till is. Det stelnar och stannar av där. Benmärgen frostas. Hjärnan tänker i dvala. Svärtan gör mig blind. Finns det en väg ut? (Jag minns din varma hand ännu. Din varma hand. Inte kalla handen.En känsla av tacksamhet...)

Men hjärnan sitter i ett fängelse av svarta kedjor i ett nät. Grova länkar mellan hjärna och hjärta, där den senare dinglar som en klockpendel och tar stryk. Metallen bränner och kyler. Smärtsamma manetärr slickar sig runt kroppen. Mörka tankar lurar i gångarna där man så lätt kan stänga in sig och fastna i kvicksand, som ett djur. Jag kan de där gångarna. Jag vet dörrarnas kod. De kan slås upp och stängas igen med våld. Jag är säker. Mitt minotaurslott. Där bor jag och jag behöver ingen ledtråd, jag hittar. Det är mitt, lösningen, nyckeln till låset är min. Jag får alltid kämpa för att klättra upp, hitta ut, gå iväg, släppa tag, blicka mot ljus och inte stanna kvar. Det känns lockande och på något sätt tryggt därinne. Och bekant. Inget når dit mer än jag och smärtan.

Jag är uppe vid ytan igen, nu. Där andas jag. Djupt tag. Syrgasmask! Men jag har dörren lite på glänt. Kastar ett öga dit då och då. Undrar om man skall avlägga en liten visit. Senare.

Som med allt annat i livet så är den lätta vägen inte den rätta vägen. Den svåra, krokiga, steniga och besvärliga kämpevägen är den man ålagts att gå. Alltid. Det är smärtans, våndans och livets väg. Det är i sanning ett underland vi lever i.

Livet är ingen lek. Det är en kamp. En grym sport. Den som kammar hem storvinsten är den som kommer någorlunda helskinnad till andra sidan. De som går över med flaggan i topp, den som levt livet och är nöjd och mätt på utbudet.

Du. Vad är viktigt? Fundera på det.Tänk på döden. Fånga dagen. Lev livet. Känn dig själv. Var rädd om dina vänner. Älska som om varje dag vore den sista. Behandla andra som du själv vill bli behandlad. Vi äger inte jorden, vi lånar den av våra barn. Klyschorna kan fortsätta i evighet. Men! Hör! Det är samlad mänsklig erfarenhet, det där. Så gå inte och förlora dig i petitesser, det materiella träskets skenbara lockelser och andra lättlurande vägval. Tomma tunnor skramlar mest! Det finns något så mycket större i världen och det är insidan som är varje människas eget livsprojekt. När man lever livet fullt ut, kommer man inte heller vara rädd för dödens intåg. Då står man på perrongen - glad att få resa iväg och möta nya utmaningar och äventyr. Igen. Och inväntar kärleken. Eller det andra kanske kallar för Gud. För mig är det sak samma. Det är kärlek som är insikt, meningen och livets essens. Det bor i oss, i vårt hem. Likt musslor döljs de vackraste pärlor inuti där. Så minns! Du är en ovärderlig pärla. Och det betyder något för världen. Du är en del av all kärlek på jorden. I hjärtat, bor pärlan. Så öppna det! ♥

Livet livet livet
Reflexandetag av syrebrist
Tänker, känner, lever
Maskinmekaniskt
Hjärttakt i slagverk
Dunka dunka dunka
Dunk dunk dunk
Vävstolen slår, spolen den går
Dunk dunk dunk
Dunk dunk dunk
Svänga oss glatt i dansen
Skygglappar på
FOKUS!
Framåt soldat! Marschera på!

I ensamhetens skrikande tystnad
Sipprar obönhörligen
Strilande delta
Med minnen
Glada skratt
Det som varit bra
Det andra
Det vill jag inte ha
Det tog du med
Det kan du ta
Fastän jag kämpar hårt
Rinner tår
En plats gapar ju tom
På perrongen där nu
På stationen
Utrymmet tillhörde dig

Rest

Bort

Är du framme?
Ändstation
I dunklet
Men vid min sida

Tiden grumlar
Det skarpa
Tiden suddar
Streckens drag
Bildspelet stannar
I berättelser från förr
Varje dag
Fattas du
Och jag minns
Och påminns
Ett brev
Och tiden stannar
Ett ord
Och filmen startar
I nästan varje ting
Finns något av dig

Kom tillbaka!
Så fåfäng önskan!
Saknad!
Plågade själ.
Kom tillbaka!
Kom tillbaka!
Kom tillbaka!

Dagen före

Tankar rusar runt. Hålla sig i schack. Jag hör Kents textrad upprepas i skallen för mitt inre: "Alltid med dig , alltid med dig, alltid med dig" Imorgon är början på slutet på början på ett slut som slutar och börjar något nytt...Imorgon är det begravning av min mor.Bara att göra.

Jag ser en bild
Som berättar
Att du inte är med oss
Ett taget kort
Som målar budskapet
Att vi skiljts åt
Den röda tråden är
Att du och jag
Inte kan ses längre
Den säger också
Att du tystnat
För mitt öra
Men i mitt huvud
Där talas vi vid
I örats kammare
Tänker jag på dig
Allt som du var
Allt som vi gjort
Och hjärtat väger tungt
Känns som en klump
Virad och häftad vid bröstet
Magen skruvar sig oroligt
Och hjärnan tänker i kubik
Högtryck i känslovarv
Centrifugeras runt, runt
Vill få ett avslut
Imorgon sorg
I övermorgon vardag
Världen är bra märklig
Allt ska gå vidare
Som om inget har hänt.
Blicka framåt!
Se horisonten!
Där väntar ljuset på uppgång
Men som med allt
Finns där även en nedgång
Rullgardin av mörker
Silar ljuset dåligt
Där andas jag nu
Dväljs i minnen
Att lägga till handlingarna
Far väl dit du ska.
Där i skuggorna
Som vi inte riktigt kan se.
Jag önskar
Frid bortom allt förstånd

Dikt till min Mor på begravningsdagen 13/10-10

Sand
Rinner mellan tår
Som ett timglas
Kittlar tid
Korn för korn

Blomman
Dansar ljumt i vind
Målar landskap i färg
Mot ljusblå himmel
Sprakande ljus

Sol
Helar livets fragment
Planterar själ i jord
Blod andas syre
Innesluten där

Ton
Av en syrsas spel
I en kör av nattvak
Där du går iväg
Mot havs horisont

Går
Under stjärnors glitter
Mot en svart plafond
Kryddas månbelyst
Av skrattets glädje

Ljum
Är kvällens omslut
där vandraren strosa
På väg igen
Där törsten släckas

Källan
Där vila finns
Väntar starkt
I änglatrumpets doft
Där bokens saga har
Öppet slut

Vila i frid Mamma!

Och så slutligen dikten som finns med i dödsannonsen. Det få avsluta denna sejour runt tankevärlden i omkrets.

En flyttfågels kvitter har för oss tystnat
Nu flugit streck bort till Spaniens land
Satt otålig kurs mot en solvarm strand
Dit där syrsorna spela din sång
Och kraft under vingar till den resan
Du får av frihetens luft i ditt bröst
Att fånga dagen som vore det den sista
Smakar åter på livet goda – essensens sötma
Det salta vattnet i våra tårar
Blir ett hav, vågors brus i en snäcka
Till värmen och på jorden som du älskat
Du finner ro, helas åter och gläds.
Den sista dagen blir det första på det nya
Oändlig tomhet du lämnat efter oss här
Men trösten är visshet att du är hemma
Där allt är gott igen

Föräldralös och politiska kontemplationer

Så kom så den dag man fruktat skulle inträffa. Min mor gick ur tiden fredagen den 17 september klockan 23:20, med mig och min syster Nina vid sin sida. Hennes händer var varma länge efter. Jag fick säga det jag ville; att allt nu är bra och att hon kunde sova lugnt. Då hade döden inträtt och hörseln kanske fördunklats, vad vet jag. Men jag fick i alla fall ta farväl och vara med henne till det här livets rand. Det känns bra, men tungt att bära för tillfället. Det har bara gått två och en halv månad sedan min far dog. Så kommer nästa känslomässiga berg- och dalbana dånandes in över en som en ångvält och mosar till hela tillvaron. Obönhörligt. Det är bara att flyta med. Litet man kan göra eller påverka. Livets gång, kanske slump eller öde? Svar som står skrivna i stjärnorna.

Som jag sagt till så många och som de som varit med om sammalunda även kan bekräfta så är det så fruktansvärt mycket praktiska saker som måste skötas man ALDRIG kunnat föreställa sig innan. Vill man föreställa sig? Kan man? Knappast. Men omgivningens empati räcker långt och ekar länge och rakt in i hjärtat just nu. Jag kan inte nog betona hur GLAD jag blir av alla vänners och kollegors och omgivningens massiva stöd i den tunga stund man för tillfället befinner sig i. Jag kan bara tacka av hela mitt hjärta för den empati som ni visat och fortsätter visa. Utan dessa stödkryckor skulle jag definitivt halta betänkligt. Det kan synas som en mindre handling men för mig är det stort. Det är sanna vänners deltagande som stärker i tunga stunder. Mer än ni kan tro. Kram kram till alla er!♥

Och så saknaden. När vardagen kryper inpå. När de personliga tillhörigheterna skall rensas, sorteras och man går längs en minnesstig som sträcker sig lååångt tillbaka till den tidiga barndomen medelst oupphörliga hållplatser till höger och vänster. En sak. Man minns. Lukten. Känslan. Kanske ett julpynt man tyckte var speciellt vackert. Eller en detalj av en tavla man studerat och fantiserat kring. Minnen. Tunga, svåra, ljusa, glada, trygga, otrygga, men det är minnen. Många minnen. Många känslor. Stormigt inre. Kaos. En hjärna som arbetar för högtryck. Tårar som måste trängas tillbaka. Jag ser en lång tid framför mig med uppbokade helger och flertalet telefonsamtal. Ett stön kvävs i min strupe och jag andas djupt. Det finns väl ett ljus där i tunneln åtminstone. Någonstans. Hopp. Hopp...

Då underlättas inte situationen av att Sverige gått och röstat fram ett parti i riksdagen som inte står för vad de flesta ändå tycker är goda värden. Som inte vill arbeta för ett gott och fredligt samhälle. Som vill dela in världen i "vi" och "dom andra". Det är nästan lika beklämmande att se hur många "demokratiska" människor som- troligen omedvetet- sjunker till en ignorant sandlådenivå, beter sig ovärdigt istället för att visa vägen för hur en god människa skall bete sig. Smutskastning, verbal förnedring, förtryck och andra illasinnade handlingar är inte den rätta vägen till ett fortsatt gott samhälle och en bättre värld att leva i! Det skapar bara vendetta av än mer provocerad ilska, utanförskap, känsla av maktlöshet, frustration och andra negativa spiraler som gement kännetecknar fundamenten för...låt oss kalla det: "mindre demokratiskt orienterade församlingar". Nej gott folk, bekämpa det onda med det goda! Visa den rätta vägen till ett föredömligt medmänskligt beteende. Om människan bemöter andra på ett respektfullt sätt, som sig bör, har man i alla fall inte själv släppt på konceptet och betett sig illa. Man börjar förstås i den änden att fundera över hur man själv behandlar sina medmänniskor omkring sig. Gör man själv alltid gott och rätt? Knappast. Felfri är ingen av oss. Alla människor har bra och dåliga sidor med kanske något skiftande tyngd åt något håll. Det är viktigt att inte hyckla i den här besvärliga situationen. Många människor har uttryckt sitt missnöje. Det är allvarligt. Om man fortsätter att tiga ihjäl de lösryckt framkastade frågeställningarna istället för att öppet våga ta debatten kommer aldrig ljuset att hamna på kärnans pudel. Då genomskådas inte fullt ut den fragmentariska grundideologin så många av oss inte vill befatta oss med. Lyft fram vad det handlar om, visa på de alternativ man istället kan erbjuda och som vi vill tro på och hålla fast vid. Lyssna! Den långa och svåra vägen fram till det som är rätt är alltid den tyngsta. Men vi måste kämpa oss dit tillsammans- starka!

Jag vill ha olikheter! Och då menar jag olikheter. Vi är många rörande överens om vad som är rätt och gott så låt oss fortsätta vårt strävsamma arbete dit- som goda förebilder!

Saknad

Tänk hur det är. Saknad. "Ingen saknar kon förrän båset är tomt". Bister insikt drabbar mig med jämna mellanrum. Slår mig som ett knytnävsslag i mellangärdet närhelst jag har garden nere. Han kommer inte tillbaka, min far, det gör han inte. Han kommer inte ringa och störa mitt i maten mer. Eller skicka en slant för att vi skall köpa lite "Kinathai-mat" som vi alla är lyriskt förtjusta i, så var även han. Var. Imperfekt. Dåtid. Finns inte mer. Upphört att existera. Även om minnet poppar upp nu och då och liksom skakar om tillvaron och ruskar fram krass verklighet och otvivelaktiga faktum. Nej, han kommer inte göra det där gamla vanliga, som man alltid varit van vid. Nej, han kommer inte höra av sig. Han finns inte där han brukade finnas.

Vanans makt är fängslande. Jag drar ett djupt andetag och vet att jag måste ordna upp en massa papper. Men så det tar emot! Det är jobbigt, dels för minnenas skull, dels för det arbete som krävs för att gräva fram erforderligt material att skicka till boupptecknaren. Det där praktiska.

Man liksom vaknar upp, rycker till och ser klart vad som förträngts i villervallan av räkningsbetalningar och praktiska detaljer. Borta! Han är verkligen borta! Och hur sjukt det än verkar så ser jag framför mig där han är nu. Bredvid grannfrun Gun, han är en realitetens "grabben i graven bredvid". Ja där är hans kropp. Men hans själ lever kvar i minnet hos oss alla. Men han andas inte. Han lever inte. Han är ett med naturen. Igen. Av jord är du kommen, jord skall du åter vara...

Saknad är en märkvärdig sak. Det gör att man ändå påminns och kanske också tänker efter lite till om vad som är viktigt och att ta vara på det man har och glädjas över livet och uppskatta de i allra högsta grad levande man har omkring sig.

Det finns inget jag är så tacksam över som att jag har hälsan. Just nu ligger min mor svårt sjuk i multipel sjukdomsdiagnos vars utgång är synnerligen oviss. Jag kanske blir helt föräldralös inom närmsta tiden. Det är märklig känsla. De som alltid funnits där försvinner ur den här tillvaron. Men sådan är ju livets gång. Jag blir tacksam. Ödmjuk. Tänker: Jag skall i alla fall leva livet fullt ut! Och njuta och glädjas! Morgondagens bekymmer tar jag imorgon! Och jag tackar för att jag får ha en mängd fina vänner, släktingar och kollegor som bryr sig. Då känner jag mig viss att den här världen inte är så dum ändå. Så länge vi håller ihop, ingen lämnas utanför och man har en stark kärlek mellan varandra, så är livet meningsfullt. Kärlek. Det är kittet! Och det gör mig stark. Skickar ett hjärta till alla jag tycker om och bryr mig om! Kram på er! ♥