Nackar, dessa evinnerliga nackar. Och fluffiga frisyrer.
Stolar, bänkar, torftig luft och en alltid lika obekväm stol att vara satt parkerad i de närmsta timmarna. Det är föreläsningsdags igen.
Bland packet.
Pretentiösa torrbollar ser återigen sin chans att få äga rummet. Bara ÄÄÄÄLSKAR att höra sin egen röst, så till den grad, att man yttrar sig om allt som handlar om dem själva och inte angår mig eller någon annan… ett enda skvatt! Är det så svårt att fatta, ditt ego? Ja? Ja!
”VI ANDRA HÄR ÄR INTE INTRESSERADE AV ATT HÖRA DINA PERSONLIGA PROBLEM OCH UPPLEVELSER, DIN GET! VI VILL LYSSNA PÅ FÖRELÄSAREN, DET ÄR DÄRFÖR VI KOMMIT HIT! SKA MAN MÅSTA GAFFA ÖVER KAKHÅLET PÅ DIG OCH HYSTA IN DIG I EN LJUDISOLERAD SKRUBB?”
Pratkvarnstrollen förhäver sig och sin överjordiska insats för världen, ofelbara och oersättliga som de är. Högre än kungen, lite närmare än Gud. Alla närvarande lärjungar/undersåtar tros vara andäktigt lyssnande till den mäktiga, självutnämnde flockledaren/hövdingen.
Bullseye målas upp för mitt inre, på dig. Ett välriktat skott i pannbenet. Tystnad. Frid bortom allt förstånd! :-)
Skona mina öron och mitt stackars, av skräp, överfyllda minneskort. Det svämmar över i hjärngarderoben av all världens nonsens, där det hänger som sladdriga linnekläder på galgar.
Jag KRÄVER nolltolerans! Jag vill ha stimulans- inte soptömning!
Föreläsaren står och gör sig hipp framme vid powerpointen. Jag borde få skadeståndsersättning för skavsår. Fakta som kunde lästs in på några minuter. Tada! Istället avhandlas varje stavelse i detalj under tre plågsamma timmar. Inte något utelämnas i redogörelsen och man vet att mot slutet hastas de sista tvåhundra sidorna i powerpointen igenom för tiden blev för knapp.
”Räck upp handen, diskutera med er bänkgranne, vad tycker ni, så här tycker JAG (underförstått: och det är rätt), ni som är…osv.” Bla bla bla. Ordsoppan rinner på teflon, bildar drunkningsbara sjöar och jag hör inte ett ord. Timmarna trögar kådlikt fram. Ledan driver runt i kroppen som en vansinnig karusell och skickar pirrande myrkrypningar som ringar på vattnet under huden för att uppmärksamma mig på att detta är onaturligt tillstånd. Jag känner mig som en klematis slingrandes runt en stolpe. Jag håller mig fast. Krampaktigt. Fast benen vill springa mig härifrån och hjärnan exploderar av utomjordiskt konstruerad tristess. Och..ja… utomhus skiner solen! Och så, suck, sådant vidrigt fult svintohår på människan framför!!! Jag retar mig i timtal. Vilket FLUFF! Bort från min blick!
Ritar. Någon går utanför fönstret. Ett moln flyter sakta förbi - ser ut som en båt. Jag längtar mig härifrån. Som i En kos dagbok av Wolgers, drömmer jag mig bort. Jag vill inte sitta av tid här och förlora dyrbar levnad på kassa energidränage när det finns batteriladdare. Jag frågar: VARFÖR?
Bunden av osynlig lagtext. Resa sig upp, gå ut mitt under föreläsningen, är inte det minsta tillåtet! Förbjudet! Du får ett evigt plågsamt straff, nämligen STÄMPELN, symbolen som förklarar dig icke människovärd! Du är uträknad! Avlägsnad från medlemslistan.
Fika. Halvdant, mer krävs inte för i kåren är man glad och tacksam för det lilla. Erbjuds något som överskrider gränsen för matsalskvaliteten blir det ett ”halleluja moment” och rösterna höjs som om det pågick en hejdundrande millenniefest i lokalen. Klipp in mig i en tecknad Monty Pythonsketch, där en hand plötsligt sticks ner genom taket och plockar bort fula typer!
Klädkoden. Uppförandet. Jag kan nosa upp kollegor som en tryffelhund. Var som helst. Överallt. I alla lägen. Jag kan identifiera mina svin. Kasta inte pärlor! De slukar.
Så kommer momentet man med bävan inväntat! När det blir så där FINT allting, som det ska bli i klimax på storseans. Alla skrattar igenkännande åt en billigt klyschig kommentar, menat som ”internt skämt” eller då man gemensamt i kör ojar sig med ett überempatiskt: ”Ååååååååååååh”, åt något i en påklistrat medlidsam berättelse. Av sagan skall vi alla bli upplyfta, göras till hjältar i de "lyckligasluthistorier" som stoppas i trånga halsen. Survival of the fittest. Ge mig en schysst sandgrav att stoppa huvudet i! Skjut mig, eller... vad som helst! Inget toppas dock ännu av den av budskapet uppfyllda "åhörarkören" som sjöng "Ikaros", nästan snyftandes, med mer patos än någon frikyrklig gudstjänst kunnat uppbringa. Perverst!
Sessionen plågsamma djurförsök avbryts! Efter ett oändligt antal slutord staplade på varandra till en ranglig Pisatornslutning uppenbarar sig ljuset i den trånga tunneln. ”UT! Jag vill UT!” Stelt vräker man sig ur stolen stönandes ett halvkvävt: ”Jaha” och stapplar ut ur lokalen, svajigt som en yster polioskadad kalv på grönbete. Clockwork orange-hjärntvätten avslutad. Till nästa gång man skall floskeltorteras av dyrköpt förståsigpåare. En dèja vú av trist hår eller likformade klädstilar. Nästa konstnärstillfälle man offrar ett halvt kollegieblock och ¾ av bläcket i pennan på för att hålla svadan stången att häftas fast. Stävja den övermäktiga lusten att få ställa sig upp och eklatera: ”Du är inte bara ful och dum, föreläsarpajas, du stjäl min dyrbara tid och yppar saker som folk redan vetat i årtusenden. Varför står du då bräker gallimattias in i mina arma öron, ditt JÄTTEFÅR? Har du inget vettigt att komma med, så bevara mig från spikarna i din järnjungfruföreläsning, då du bjuder upp till din fiolackompanjerade dödsdans." Bilan ner! Huvudet av. Stillhet.
Jag glömmer ALLTID ta med tändstickor till ögonen. Risken är dock överhängande att jag nickar till och i fallet sticker ut ögonen. Jag och Oidipus- ödesmättat besläktade stackars satar.
torsdag 20 maj 2010
tisdag 18 maj 2010
Erik
”I ett centrumkors där virvlar snön och blåser snålt
Genom ensamhushållens dubbla lås
Och som Sverige sover villor skogar elljusspår
Sextusen vintergransljus mot ensamheten, ensamheten
(…) Och jag inser plötsligt, kärlek får man bara se
När tak och väggar rasar in igen i ensamheten
Ensamheten, ensamheten
Det är så svårt att höra vad du säger
Ensamheten, ensamheten
Vad är det du egentligen vill säga?
Ensamheten, ensamheten
Hårt mot hårt mot ensamheten”
(Kent/ Röd: ”Ensamheten”)
Lidandet i dina ögon hänger kvar som en minnestavla. Du som har förlorat din livskamrat sedan nära sextio år. Ögonen som tåras då namnet nämns och tanken tänks. Att ha förlorat kärlek för evigt, oåterkalleligen och brutalt överlämnas kvar till ensamhetens karga tillvaro speglas i iris svarta tjärnar.
Orden, att du inte sett en själ på flera dagar, skjuter en pil genom luften och smärtar i bröstet. Orden ekar ihåligt av svärtad tomhet och gapande ensamhet. Enslighetens krampaktigt gripande klor skär in i dina armar och lämnar fula själsmärken.
Du bränner minnen, du slänger livsförråd, elden rensar luften och röken skymmer sikten av en längtan härifrån. Livets förgänglighet har målat upp en talande kolteckning igen. Bilden framför dig visar den obönhörligt glidande utförslöpan mot gravens mulldjup. Vad finns där att fortsätta andas syre för, att allena glädjas åt? När hjärtat slitits ur kroppen, kastades din kärlek som en trasig slängdocka till jorden att sakta multna till glömska. Men hjärtat följde ju med! Ja, det följde med där den vill vara. För i ensamheten finns inte plats för två.
Ett ögonblick så att livet upphör. Dödens grymhet är oändlig. Plågsamt tröskar livet vidare i tunga steg mot grinden vidare. Kanske sjunger era röster småningom samman i en ljum vindil över sjön? Medvetandets tortyr upphör aldrig där ensamheten slagit rot. Då kylan är genomträngande och inget längre värmer ett tjälsargat inre. När hjärtat stenats och mörkret förträngt målet, då upphör lidandets kvarnar att mala. Om jag hade makten skulle jag lyfta sorgetyngdens förlamande blybrynja och lämna den inre gyllene kärnan att lysa klar som en tröstande ljuslåga. En låga som slutligen släcks med din. Inte i ensamheten.
Genom ensamhushållens dubbla lås
Och som Sverige sover villor skogar elljusspår
Sextusen vintergransljus mot ensamheten, ensamheten
(…) Och jag inser plötsligt, kärlek får man bara se
När tak och väggar rasar in igen i ensamheten
Ensamheten, ensamheten
Det är så svårt att höra vad du säger
Ensamheten, ensamheten
Vad är det du egentligen vill säga?
Ensamheten, ensamheten
Hårt mot hårt mot ensamheten”
(Kent/ Röd: ”Ensamheten”)
Lidandet i dina ögon hänger kvar som en minnestavla. Du som har förlorat din livskamrat sedan nära sextio år. Ögonen som tåras då namnet nämns och tanken tänks. Att ha förlorat kärlek för evigt, oåterkalleligen och brutalt överlämnas kvar till ensamhetens karga tillvaro speglas i iris svarta tjärnar.
Orden, att du inte sett en själ på flera dagar, skjuter en pil genom luften och smärtar i bröstet. Orden ekar ihåligt av svärtad tomhet och gapande ensamhet. Enslighetens krampaktigt gripande klor skär in i dina armar och lämnar fula själsmärken.
Du bränner minnen, du slänger livsförråd, elden rensar luften och röken skymmer sikten av en längtan härifrån. Livets förgänglighet har målat upp en talande kolteckning igen. Bilden framför dig visar den obönhörligt glidande utförslöpan mot gravens mulldjup. Vad finns där att fortsätta andas syre för, att allena glädjas åt? När hjärtat slitits ur kroppen, kastades din kärlek som en trasig slängdocka till jorden att sakta multna till glömska. Men hjärtat följde ju med! Ja, det följde med där den vill vara. För i ensamheten finns inte plats för två.
Ett ögonblick så att livet upphör. Dödens grymhet är oändlig. Plågsamt tröskar livet vidare i tunga steg mot grinden vidare. Kanske sjunger era röster småningom samman i en ljum vindil över sjön? Medvetandets tortyr upphör aldrig där ensamheten slagit rot. Då kylan är genomträngande och inget längre värmer ett tjälsargat inre. När hjärtat stenats och mörkret förträngt målet, då upphör lidandets kvarnar att mala. Om jag hade makten skulle jag lyfta sorgetyngdens förlamande blybrynja och lämna den inre gyllene kärnan att lysa klar som en tröstande ljuslåga. En låga som slutligen släcks med din. Inte i ensamheten.
onsdag 12 maj 2010
Dumstruten- igår, idag, för alltid.
Efter en euforisk resa genom nostalgiarkiven finner jag mig nödd och tvungen att kort avhandla ämnet ”dumstrut”. Jag vill hylla denna praktiska lilla artefakt, sprungen ur de simplaste förhållanden, vilken härmed lyfts fram igen ur den dammiga glömskans förråd att äras i en minnesstund.
Före dumstrutens tideräkning föddes en okänd geniförklarad skapare, vilken konkretiserade en symbolisk schibbolet att åskådliggöra den groteskt vida skillnaden mellan tillvarons tjockskallar och klicken av oss bedrövade åskådare- otvivelaktigt tvungna att hemfalla åt misantropi. Dumstrutens skapelseberättelse förtäljes här högtidligen!
"År efter plågsamma år medelst sammansättningen 90% tokar och övriga vettiga tar slutligen ut sin rätt. Efter att ha stångats blodig under ett frustrerande långt tidsspann, spricker slutligen den arme kreatören. Vår guru sitter vid katedern och vrider sina händer i ett försök till undertryckande av ilska över att måsta tillbringa tillvaron i ett myrmyller av idioter och deras förtappade anhang. Betänk själva att ständigt omges av en oöverskådlig mängd imbecilla avarter, vilka egentligen skulle återbördas som måndagsexemplar! Nå. Så kommer slutligen droppen. De kunskapsblyga kliver åter över sansens gräns. Bägaren rinner över för vår "Messias". Ilskan forsar ut över golvet som en krossande våg och i affektens virvelvind följer ett A4-papper med, fastklibbat i den svettlackande frustrationsklämda handflatan. Här, gott folk, inträffar det ödesmättade uppfinningstillfället av ren och skär tillfällighet. Den i det närmsta stålgalne i fullt förståelig eruption får händelsevis till en rullande rörelse på det fuktböjda papperet vilken bildar en strutliknande formation. Behändigt visar sig denna passa ypperligt på fåntrattarnas ekande tomma huvud och de kunde nu krönas kung. Dumstruten var född! En stjärna på himmelen lyste klarare än de andra. Världen hade fått sin efterlängtade pastor att leda oss övriga ut ur mörkret bildat av skockande fårskallar. Nöden är sannerligen uppfinningarnas moder! Ryktet som utmärkelse blev vida känt, av förståeliga skäl och levde kvar till dess något ondskefullt drev ut denna paradisiska tingest."
Idag är detta endast historia. Ack, den lycksalige, som kunde få uppleva denna guldålder igen? Att få beklä stollarna med rättmätig huvudbonad och därtill ställa dem på den åskådarplats de förtjänat. Ty skamvrån har även den, tråkigt nog, decimerats till skolhistorisk kuriosa. Medaljens baksida är att väsentlig pedagogisk kunskap har förlorats på vägen om den konkretiserande inlärningens landvinningar och den taktila didaktikens förmåga att bringa djupt och för världen dolt byfånemedvetandet till den skrala ytan att beskådas. Jag vill kalla till upprop! Låt det skalla ut över nejden: tag dumstruten tillbaka!
I dagens samhälle lever den förträffliga strutformade artefakten sorgligt nog endast kvar som restfaktor i och med den numera sällan skådade nyårs- eller kräftfesthatten, vilka påträffas bland 40-talistgenerationens medelklassaktiviteter. Även dessa stolleprovsattiraljer är dock på väg att utrotas ur den kulturella traditionens paradnummer. Eftersom identifieringen av en skock enfaldiga göres i ett ögonblick genom sådana fånemarkörer är det att betrakta som illvarslande dekadens. Ett flitigt strutbruk bland menigheten bör uppmuntras.
Som varandes garant för att urkunden icke skall falla i glömska bidrager jag här med en enkel bildinstruktion i fem löjligt enkla steg över hur man i all enkelhet kan tillverka en alldeles egen dumstrut. Vilken idiot som helst bör kunna följa denna och därmed tillverka för personligt bruk. Det enda material som krävs är ett papper och lite tejp, vilka oftast kan uppbringas i även de enklaste hem. Stadigt tidningspapper fungerar utmärkt som ersättare, medan toalettpapper icke är att rekommendera i första hand, då den styva utmärkande strutspetsen kan antas bli för vissen och förlora åskådliggörande effekt. Den färdiga huvudbonaden kan utsmyckas med orden ”dumstrut” för den riktigt ambitiöse och vill man "lajva" med denna kan man skapa sig en för ändamålet lämplig skamvrå.
(Tusen tack Mattias för inspirationen! :-)
Ett ordinärt papper
Vikes
Börjar ta form! :-)
Tejpas!
Volià!
Passar alla skallar!
Före dumstrutens tideräkning föddes en okänd geniförklarad skapare, vilken konkretiserade en symbolisk schibbolet att åskådliggöra den groteskt vida skillnaden mellan tillvarons tjockskallar och klicken av oss bedrövade åskådare- otvivelaktigt tvungna att hemfalla åt misantropi. Dumstrutens skapelseberättelse förtäljes här högtidligen!
"År efter plågsamma år medelst sammansättningen 90% tokar och övriga vettiga tar slutligen ut sin rätt. Efter att ha stångats blodig under ett frustrerande långt tidsspann, spricker slutligen den arme kreatören. Vår guru sitter vid katedern och vrider sina händer i ett försök till undertryckande av ilska över att måsta tillbringa tillvaron i ett myrmyller av idioter och deras förtappade anhang. Betänk själva att ständigt omges av en oöverskådlig mängd imbecilla avarter, vilka egentligen skulle återbördas som måndagsexemplar! Nå. Så kommer slutligen droppen. De kunskapsblyga kliver åter över sansens gräns. Bägaren rinner över för vår "Messias". Ilskan forsar ut över golvet som en krossande våg och i affektens virvelvind följer ett A4-papper med, fastklibbat i den svettlackande frustrationsklämda handflatan. Här, gott folk, inträffar det ödesmättade uppfinningstillfället av ren och skär tillfällighet. Den i det närmsta stålgalne i fullt förståelig eruption får händelsevis till en rullande rörelse på det fuktböjda papperet vilken bildar en strutliknande formation. Behändigt visar sig denna passa ypperligt på fåntrattarnas ekande tomma huvud och de kunde nu krönas kung. Dumstruten var född! En stjärna på himmelen lyste klarare än de andra. Världen hade fått sin efterlängtade pastor att leda oss övriga ut ur mörkret bildat av skockande fårskallar. Nöden är sannerligen uppfinningarnas moder! Ryktet som utmärkelse blev vida känt, av förståeliga skäl och levde kvar till dess något ondskefullt drev ut denna paradisiska tingest."
Idag är detta endast historia. Ack, den lycksalige, som kunde få uppleva denna guldålder igen? Att få beklä stollarna med rättmätig huvudbonad och därtill ställa dem på den åskådarplats de förtjänat. Ty skamvrån har även den, tråkigt nog, decimerats till skolhistorisk kuriosa. Medaljens baksida är att väsentlig pedagogisk kunskap har förlorats på vägen om den konkretiserande inlärningens landvinningar och den taktila didaktikens förmåga att bringa djupt och för världen dolt byfånemedvetandet till den skrala ytan att beskådas. Jag vill kalla till upprop! Låt det skalla ut över nejden: tag dumstruten tillbaka!
I dagens samhälle lever den förträffliga strutformade artefakten sorgligt nog endast kvar som restfaktor i och med den numera sällan skådade nyårs- eller kräftfesthatten, vilka påträffas bland 40-talistgenerationens medelklassaktiviteter. Även dessa stolleprovsattiraljer är dock på väg att utrotas ur den kulturella traditionens paradnummer. Eftersom identifieringen av en skock enfaldiga göres i ett ögonblick genom sådana fånemarkörer är det att betrakta som illvarslande dekadens. Ett flitigt strutbruk bland menigheten bör uppmuntras.
Som varandes garant för att urkunden icke skall falla i glömska bidrager jag här med en enkel bildinstruktion i fem löjligt enkla steg över hur man i all enkelhet kan tillverka en alldeles egen dumstrut. Vilken idiot som helst bör kunna följa denna och därmed tillverka för personligt bruk. Det enda material som krävs är ett papper och lite tejp, vilka oftast kan uppbringas i även de enklaste hem. Stadigt tidningspapper fungerar utmärkt som ersättare, medan toalettpapper icke är att rekommendera i första hand, då den styva utmärkande strutspetsen kan antas bli för vissen och förlora åskådliggörande effekt. Den färdiga huvudbonaden kan utsmyckas med orden ”dumstrut” för den riktigt ambitiöse och vill man "lajva" med denna kan man skapa sig en för ändamålet lämplig skamvrå.
(Tusen tack Mattias för inspirationen! :-)
Ett ordinärt papper
Vikes
Börjar ta form! :-)
Tejpas!
Volià!
Passar alla skallar!Lycka till!
tisdag 11 maj 2010
Till den vänaste
Goa goa vän
Bästaste vän i världen
Lyssnar och tål
Gör mig skrattande glad
Sprider leende med ord
Tröstar sorg
Leder in mig på banan
När jag halkat av
Där jag slipprande tappat taget
Tar du min handled fast
Drar mig tillbaka
RYCK!
I loppet igen
Jag är med!
Jag är på banan.
Redo att köra nya varv.
Jag är uppfiskad
Du agnade rätt
och jag svalde betet glupskt
Tack för att du finns där.
Det var bara det lilla som behövdes!
Back in business with a laughter!
Yours truly! :-)
"See the stars they´re shining bright, everything´s alright tonight" (DM "Never let me down"/Music for the masses.)
Bästaste vän i världen
Lyssnar och tål
Gör mig skrattande glad
Sprider leende med ord
Tröstar sorg
Leder in mig på banan
När jag halkat av
Där jag slipprande tappat taget
Tar du min handled fast
Drar mig tillbaka
RYCK!
I loppet igen
Jag är med!
Jag är på banan.
Redo att köra nya varv.
Jag är uppfiskad
Du agnade rätt
och jag svalde betet glupskt
Tack för att du finns där.
Det var bara det lilla som behövdes!
Back in business with a laughter!
Yours truly! :-)
"See the stars they´re shining bright, everything´s alright tonight" (DM "Never let me down"/Music for the masses.)
Nederstigen till riket
Så går jag ner
Igen
Entré! Entré! S´il vous plaît!
Ner ner ner NER
Encore! Habitué!
I bolmiga mulliga mörkret
Den dävna luften
Kvalmig och syrefattig
Går inte
Andas längre, djupare tag
Krampartat tag om veka livet
Jag står ömmande
en katakomb av tystnad som skriker
Står öga emot
Alla demoner
Alla fjättrande normer
Grönskar mossa på stenhjärta
Behåller slaven vid liv
Käftsmäll åker kana längs hjärna och hjärta
Briserar känsla i tryckvåg
Välkommen smärta!
Väl bekante tjudrare
Så flyr jag mig själv
Rastlöst, rastlöst
Till Idavallen
där finns ju jag -där finns ju du
Bilden klibbar
Frimärkt
och skrattar djupt- inte med utan åt
För livet spårar, nosar alltid upp och dunkar ner
ENCORE!
Fåfänga flykt! Lägg ner!
Som ett skräckslaget byte undan rovet
Känslan är skicklig jägare
Skjut mig död på fläcken!
Förlamad
Känn livet rinna ut
Vid varje puls
Döden kliva in
Rensa ut
Klådan på innanmätet! Klös ut!!!
Vräng kroppen ut och in!
Blotta det röda köttet
En rytmisk lunk av spunnen livstråd
Och jag ber och jag ber
Norna! Klipp av!
Ångest speglas i pussens blick
På tårvåt väg
Har jag vägskäl?
Kryper ihop
Snigel, snigel akta dig!
Ge mig ditt skyddande skal
Mot trampet som krossar
Glid ur min hand
En ”flatliner” genom livet
Håll mig där, i tunga kedjor
Sisyfos och jag
En suck bort bara
Elektrochocka känslorna
Utsmyckad till dussinmänniska
Går världen en gill gång, lunk, lunk
Mot oundvikligheten
”Det är inte slagen som känns (ljug igen) Det går en osynlig gräns (Ljug för mig, ja, ljug för mig) Genom ögat på nålen” (Kent, Nålens öga, ”The hjärta och smärta EP”)
Igen
Entré! Entré! S´il vous plaît!
Ner ner ner NER
Encore! Habitué!
I bolmiga mulliga mörkret
Den dävna luften
Kvalmig och syrefattig
Går inte
Andas längre, djupare tag
Krampartat tag om veka livet
Jag står ömmande
en katakomb av tystnad som skriker
Står öga emot
Alla demoner
Alla fjättrande normer
Grönskar mossa på stenhjärta
Behåller slaven vid liv
Käftsmäll åker kana längs hjärna och hjärta
Briserar känsla i tryckvåg
Välkommen smärta!
Väl bekante tjudrare
Så flyr jag mig själv
Rastlöst, rastlöst
Till Idavallen
där finns ju jag -där finns ju du
Bilden klibbar
Frimärkt
och skrattar djupt- inte med utan åt
För livet spårar, nosar alltid upp och dunkar ner
ENCORE!
Fåfänga flykt! Lägg ner!
Som ett skräckslaget byte undan rovet
Känslan är skicklig jägare
Skjut mig död på fläcken!
Förlamad
Känn livet rinna ut
Vid varje puls
Döden kliva in
Rensa ut
Klådan på innanmätet! Klös ut!!!
Vräng kroppen ut och in!
Blotta det röda köttet
En rytmisk lunk av spunnen livstråd
Och jag ber och jag ber
Norna! Klipp av!
Ångest speglas i pussens blick
På tårvåt väg
Har jag vägskäl?
Kryper ihop
Snigel, snigel akta dig!
Ge mig ditt skyddande skal
Mot trampet som krossar
Glid ur min hand
En ”flatliner” genom livet
Håll mig där, i tunga kedjor
Sisyfos och jag
En suck bort bara
Elektrochocka känslorna
Utsmyckad till dussinmänniska
Går världen en gill gång, lunk, lunk
Mot oundvikligheten
”Det är inte slagen som känns (ljug igen) Det går en osynlig gräns (Ljug för mig, ja, ljug för mig) Genom ögat på nålen” (Kent, Nålens öga, ”The hjärta och smärta EP”)
lördag 8 maj 2010
Döda känslor
”I hela mitt liv har jag längtat
Långt, längre bort härifrån
Nu står du först på min lista
Över folk som förtjänar ett
öde värre än döden…”
(Kents Elefanter från ”Tillbaka till framtiden”. Texten nedan dimensioneras genom att lyssna på denna låt.)
Minnet napalmklibbar på min kropp, brinner på min hud, gör den svedd, svartnande! Badas i din dödliga lavaflod och dränks i din glödande eldslunga. Med en djup suck upphör livets andedräkt. Tag bort din dödsbringande hand ifrån mig! I Dantes lägsta nivå skall du dväljas, du.
DU! Hela du, din uppenbarelse, ditt sätt, din giftiga tunga, hugger skickligt rätt in i blodomloppet. HUGG!! Ditt dödliga gift sprider sig och bränns genom varje ven. Sakta. Färgar blodet och förvandlar till svartblå, trögflytande tjära. STELNAR - till is. Jag står stel, kall och död. Världen fryser. Det inre stelnar, fastnar, stannar. Du slingrar dig runt mina lungor, en anakonda som tvingar luften ur livsvarma kropp - kan inte längre andas!! Du stannar mitt hjärta, du sliter livet ur min kropp, du DÖDAR MIN SJÄL! Min själ, den ska du ADLRIG få…
Du njuter, du. Att få skada andra, se andra lida, kräkas ut avgrundens alla slaktmetoder, det gör dig hel. Du vill se blod för att själv slippa blöda. Hädan!
TUGGA TUGGA ÄÄÄÄT SLUKA MIG DÅ GÖR DET MÅR DU BRA DÅ VA? VA???! BRA! FORTSÄTT TUGGA DÅ!!! OM DU KAN! Om det nu får dig att må BÄTTRE!!! NJUT! Gotta dig i tron att du plågar mig!!! GÖR DET! Sätt på slaktmasken! Låt mig få skåda ljuset i evigheten!
För jag är immun nu. Jag har tillverkat serum. Det betyder att jag tål. Jag är vaccinerad.
Du gjorde alldeles bottenlöst ont. Men känslor kan tonas ut. Mina känslor har inte längre någon koppling till dig. Det är en befrielse. Fången var jag. Ditt blåsvarta ansikte har jagat mig i drömmarna, ditt blodisande hånskratt har ekat oändligt hårt mot de gapande väggarna. Jag står naken inför dig, avklädd och blottad. Frusen och utlämnad. Orden, ignoransen och utstöttheten HUGGER hjärtat ur kroppen medan jag ännu lever och känner svårt. Skär lätt som en kniv genom rumsvarmt smör. Låter övermäktiga känslor flöda, blöda ut.
Du ska bort. Räknas ut. Jag drar ett andetag och tänker att man får vad man förtjänar. Du ska få betalt.
Jag lovade. I den yttersta smärtan, i gränslandet smärta - död, mörker och bottenlöst djup. Jag ska aldrig låta dig vinna! Jag ska aldrig låta ondskan bli min, jag ska göra mig arvlös.
Att släppa taget - att slippa lidandet
Du utlämnade mig åt tomma ensamheten
Lät mitt hjärta eka stumt
Obesvarad kärlek - du vänder dig bort
River ner allt från min innervägg
Med ett ruttnande hånleende
Skalade bort allt ljust och fint
En våldsam knuff in i det inre mörkret
Lämnas blödande
Ymnigt
Blodet pumpar livet ur livlös kropp
Lämnas trasig och ensam
Oförstående
Utan verktyg
Att hålla skenet uppe
Dödskamp i öronbedövande kaos
Tjuter stormande i själen
Trasad - ett sönderrivet tygstycke
Fransat och blödande
Djupa klösspår
Orden märker mig
Och ingen märker mig
För ingen ser
Att gråta sig till sömns
Ögon som svider och grusar
Att möras i salt vatten
Att lösas upp
En önskan om att slippa lidandet
River och sliter
Obeskrivlig, outhärdlig smärta
Jag greppar tag om livet
Jag ska
Klippa alla band
Som du "klippte av" en gång
De är av nu
Brösttyngden lättar
Jag vänder mig bort och går vidare
Blickar blinkande framåt
Ögonen vända mot solen
Inte vända sig om
Inte se tillbaka
Begravda och färdigsörjda känslor
Kedjan avlänkad
Befriad och med nya andetag
Andas ut
Jag tar ett nytt friskt andetag
Och jag andas ut
Långt, längre bort härifrån
Nu står du först på min lista
Över folk som förtjänar ett
öde värre än döden…”
(Kents Elefanter från ”Tillbaka till framtiden”. Texten nedan dimensioneras genom att lyssna på denna låt.)
Minnet napalmklibbar på min kropp, brinner på min hud, gör den svedd, svartnande! Badas i din dödliga lavaflod och dränks i din glödande eldslunga. Med en djup suck upphör livets andedräkt. Tag bort din dödsbringande hand ifrån mig! I Dantes lägsta nivå skall du dväljas, du.
DU! Hela du, din uppenbarelse, ditt sätt, din giftiga tunga, hugger skickligt rätt in i blodomloppet. HUGG!! Ditt dödliga gift sprider sig och bränns genom varje ven. Sakta. Färgar blodet och förvandlar till svartblå, trögflytande tjära. STELNAR - till is. Jag står stel, kall och död. Världen fryser. Det inre stelnar, fastnar, stannar. Du slingrar dig runt mina lungor, en anakonda som tvingar luften ur livsvarma kropp - kan inte längre andas!! Du stannar mitt hjärta, du sliter livet ur min kropp, du DÖDAR MIN SJÄL! Min själ, den ska du ADLRIG få…
Du njuter, du. Att få skada andra, se andra lida, kräkas ut avgrundens alla slaktmetoder, det gör dig hel. Du vill se blod för att själv slippa blöda. Hädan!
TUGGA TUGGA ÄÄÄÄT SLUKA MIG DÅ GÖR DET MÅR DU BRA DÅ VA? VA???! BRA! FORTSÄTT TUGGA DÅ!!! OM DU KAN! Om det nu får dig att må BÄTTRE!!! NJUT! Gotta dig i tron att du plågar mig!!! GÖR DET! Sätt på slaktmasken! Låt mig få skåda ljuset i evigheten!
För jag är immun nu. Jag har tillverkat serum. Det betyder att jag tål. Jag är vaccinerad.
Du gjorde alldeles bottenlöst ont. Men känslor kan tonas ut. Mina känslor har inte längre någon koppling till dig. Det är en befrielse. Fången var jag. Ditt blåsvarta ansikte har jagat mig i drömmarna, ditt blodisande hånskratt har ekat oändligt hårt mot de gapande väggarna. Jag står naken inför dig, avklädd och blottad. Frusen och utlämnad. Orden, ignoransen och utstöttheten HUGGER hjärtat ur kroppen medan jag ännu lever och känner svårt. Skär lätt som en kniv genom rumsvarmt smör. Låter övermäktiga känslor flöda, blöda ut.
Du ska bort. Räknas ut. Jag drar ett andetag och tänker att man får vad man förtjänar. Du ska få betalt.
Jag lovade. I den yttersta smärtan, i gränslandet smärta - död, mörker och bottenlöst djup. Jag ska aldrig låta dig vinna! Jag ska aldrig låta ondskan bli min, jag ska göra mig arvlös.
Att släppa taget - att slippa lidandet
Du utlämnade mig åt tomma ensamheten
Lät mitt hjärta eka stumt
Obesvarad kärlek - du vänder dig bort
River ner allt från min innervägg
Med ett ruttnande hånleende
Skalade bort allt ljust och fint
En våldsam knuff in i det inre mörkret
Lämnas blödande
Ymnigt
Blodet pumpar livet ur livlös kropp
Lämnas trasig och ensam
Oförstående
Utan verktyg
Att hålla skenet uppe
Dödskamp i öronbedövande kaos
Tjuter stormande i själen
Trasad - ett sönderrivet tygstycke
Fransat och blödande
Djupa klösspår
Orden märker mig
Och ingen märker mig
För ingen ser
Att gråta sig till sömns
Ögon som svider och grusar
Att möras i salt vatten
Att lösas upp
En önskan om att slippa lidandet
River och sliter
Obeskrivlig, outhärdlig smärta
Jag greppar tag om livet
Jag ska
Klippa alla band
Som du "klippte av" en gång
De är av nu
Brösttyngden lättar
Jag vänder mig bort och går vidare
Blickar blinkande framåt
Ögonen vända mot solen
Inte vända sig om
Inte se tillbaka
Begravda och färdigsörjda känslor
Kedjan avlänkad
Befriad och med nya andetag
Andas ut
Jag tar ett nytt friskt andetag
Och jag andas ut
torsdag 6 maj 2010
Vårtid är vår
Å den ljusnande framtid är vår !
Ja det är våren som har kommit igen! Ljumma vårvindar friska - leka och viska. Man kan inte bli annat än lyrisk. Solen kysser liv i skog och sjö. Så poetiskt, så vackert att det gör ONT när frodiga knoppar brista! Vila vid denna källa, svalka strupen, avnjut maten på filt.
Pollenallergikerna lider alla helvetes kval. Men jag, den lyckosamme, slipper och kan bara njuta av vårens sprängkraft fullt ut. Överdådiga vitsippsbackar för tankarna till Tolkiens ”Simbelmynë”. Knoppande björkskogar sveper ljusgrön slöja över skogstaket när jag djupandandes blickar upp mot en oändligt ljusblå himmel ovan.
Fågelsången sjunger vårvisor i mina törstande öron och huden njuter stilla av solstrålarnas värmande beröring. Ute på åkern hörs en brummande traktor med sina skramlande odlingsredskap på släptåg.
Idetimman är över, dags att sträcka på sig och hämta kraft under sommarens tid som annalkas. Vi gäspar nyvaket, börjar så sakteliga röra oss ut ur det ensliga boet för att sömndrucket mötas upp. Det bruna fjolårsskräpet rensas undan. Kvällarna blir ljusare. Energin återvänder och glädjen över andra, kärlek och lycka blommar ut. Hjärtan sätts i brand och nya möten sker i ljuva blomsterbeströdda parker och under nattljusa vändor bland stjärnor och skärvor.
Havets salta, tångluktande vindar svalkar och de grönskande vidderna känns eviga. En längtan efter värme, närhet och sand mellan tårna varvas med grillukt, vinglas och frihetskänsla. Livet återvänder, moder jord har åter befruktat landskapet med sina krafter. Vår tacksamhet vet inga gränser.
De mörkt tyngda och vinterkalla orden byts ut mot de dunlätta, ljusa och känslosamt frustande mjuka ljusa. Skratten ekar mellan lek och skogsvägg. Cyklarna rullar fram på stigen med sina lättklädda dansande. Violdoften ligger tung på morgonen. Ingen sova här i enslig gård, inte! När morgondaggen svept in dig i dess tunna fuktflor, då glömmer vi redan igår.
Nu är denna tid vår!
Ja det är våren som har kommit igen! Ljumma vårvindar friska - leka och viska. Man kan inte bli annat än lyrisk. Solen kysser liv i skog och sjö. Så poetiskt, så vackert att det gör ONT när frodiga knoppar brista! Vila vid denna källa, svalka strupen, avnjut maten på filt.
Pollenallergikerna lider alla helvetes kval. Men jag, den lyckosamme, slipper och kan bara njuta av vårens sprängkraft fullt ut. Överdådiga vitsippsbackar för tankarna till Tolkiens ”Simbelmynë”. Knoppande björkskogar sveper ljusgrön slöja över skogstaket när jag djupandandes blickar upp mot en oändligt ljusblå himmel ovan.
Fågelsången sjunger vårvisor i mina törstande öron och huden njuter stilla av solstrålarnas värmande beröring. Ute på åkern hörs en brummande traktor med sina skramlande odlingsredskap på släptåg.
Idetimman är över, dags att sträcka på sig och hämta kraft under sommarens tid som annalkas. Vi gäspar nyvaket, börjar så sakteliga röra oss ut ur det ensliga boet för att sömndrucket mötas upp. Det bruna fjolårsskräpet rensas undan. Kvällarna blir ljusare. Energin återvänder och glädjen över andra, kärlek och lycka blommar ut. Hjärtan sätts i brand och nya möten sker i ljuva blomsterbeströdda parker och under nattljusa vändor bland stjärnor och skärvor.
Havets salta, tångluktande vindar svalkar och de grönskande vidderna känns eviga. En längtan efter värme, närhet och sand mellan tårna varvas med grillukt, vinglas och frihetskänsla. Livet återvänder, moder jord har åter befruktat landskapet med sina krafter. Vår tacksamhet vet inga gränser.
De mörkt tyngda och vinterkalla orden byts ut mot de dunlätta, ljusa och känslosamt frustande mjuka ljusa. Skratten ekar mellan lek och skogsvägg. Cyklarna rullar fram på stigen med sina lättklädda dansande. Violdoften ligger tung på morgonen. Ingen sova här i enslig gård, inte! När morgondaggen svept in dig i dess tunna fuktflor, då glömmer vi redan igår.
Nu är denna tid vår!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)