Jag blir så heligt, utomordentligt förbannad!
Här ligger nu min stackars far mer eller mindre på dödsbädden
45 mil bort
Och det går fort utför
Fortare än vi fruktat och kunnat gissa och ana
Och nu möts vi anhöriga, att stå öga mot öga med dagens så kallade ”sjukvård”
Vård inte ens värd epitetet
En gammal orkeslös man, som inte ens förmår resa sig upp längre
Måste ha en stab av friska människor som har kraft att slåss för rättmätig vård
Skickar man hem honom med en tablettask och säger att han får vänta på remissen
Arkiverad och stämplad som utdömd - ättestupa i sin prydno
Remissen hade dessförinnan hamnat på villovägar på sjukhuset
Ultimat nonchalans
Min far lever på hoppet av den operationsmöjlighet vars gräns passerades för flera månader sedan
Tid är liv och hälsa! Att ”mota Olle i grind” existerar inte här.
När vi försöker få den sjuke att få adekvat slutbehandling
får vi svaret att: "det finns ändå inte vårdplatser så han kan inte tas emot"!
MEN SNÄLLA, HALLÅ!!! Vad är det ni står och säger? Vad? VAD?
De skyller på än den ena än den andra att den och den har ansvaret
Ha sin rygg fri och skulden någon annans
Och ingen kan lindra plågan hos patienten åtminstone lite
Trots att möjligheter finns och borde finnas
Men inte där
Där får man vackert vänta på drunkningsdöden
Att slutet må gå fort och inte långsamt och plågsamt
Det är det enda hopp som lämnats åt oss
Det är en grym behandling
Och man kan bara önska att hälsan förblir intakt
Då fruktan för vad man ser och förstår skrämmer en ur skinnet
Jag blir så förbannat upprörd! Så här får inte samhällets omsorg om de sjuka och svaga se ut! Det är inte värdigt ett demokratiskt, fritt och gott samhälles konstruktion. Vi är inte människovärdiga om vi inte slåss för en bättre sjukvård än så här! Det är skamligt, vidrigt, outhärdligt att betrakta som frustrerad åskådare till denna tragedi av mänskligt förfall. Uppror! Jag manar till uppror mot detta genomegoistiska förakt. Den starkes överlevnad bygger på principen att människorna också bevarar en viss naturlig svaghet i omgivningen. Det sker inte nu. Vi överger bara kallsinnigt de som inte betraktas tillräckligt livsdugliga ”att sätta med”. DET ÄR FEL!
tisdag 22 juni 2010
måndag 21 juni 2010
Ett hjärtas slagfärdighet
Att
Känna dödens vingslag pusta mot sina kinder, med sin förruttnande andedräkt
Att
Kämpa mot tiden som flåsar i nacken och tickandet som leder mot slutet
Timglasets sand rinner obönhörligen
Korn för korn
Ut
Gravitationens dragning
Nedåt
Snart i vilan
Blomprydd, textöverläst mull
Kämpa
Tills muskeln domnar bort
För varje tag
Ansträngd andning
Nalkas randen
Avklippt livstråd
Sjukvård- väntetid – fruktan – smärta – ovetskap
Omänsklighet
Värdet försvann med jobbet
Ej samhällsnyttig
Och uträknad
Jag vill inte ha sådant samhälle!
Jag vill inte leva bland sådana värderingar!
Jag vill inte ha sådan omvärld att lämna vidare
När de som är gamla och sjuka inte tilldelas samma värde som de friska och starka
Fråntar de svaga värdighet
Såld, din slav, såld
Medskapande aktör till själviskt leverne
Där hjärtat inte får plats
Ett hjärta klappar stilla och i stillheten vilar den snart
Där hjärtat bor
I den trygga lunken av hamn
Där vill jag också sluta
Känna dödens vingslag pusta mot sina kinder, med sin förruttnande andedräkt
Att
Kämpa mot tiden som flåsar i nacken och tickandet som leder mot slutet
Timglasets sand rinner obönhörligen
Korn för korn
Ut
Gravitationens dragning
Nedåt
Snart i vilan
Blomprydd, textöverläst mull
Kämpa
Tills muskeln domnar bort
För varje tag
Ansträngd andning
Nalkas randen
Avklippt livstråd
Sjukvård- väntetid – fruktan – smärta – ovetskap
Omänsklighet
Värdet försvann med jobbet
Ej samhällsnyttig
Och uträknad
Jag vill inte ha sådant samhälle!
Jag vill inte leva bland sådana värderingar!
Jag vill inte ha sådan omvärld att lämna vidare
När de som är gamla och sjuka inte tilldelas samma värde som de friska och starka
Fråntar de svaga värdighet
Såld, din slav, såld
Medskapande aktör till själviskt leverne
Där hjärtat inte får plats
Ett hjärta klappar stilla och i stillheten vilar den snart
Där hjärtat bor
I den trygga lunken av hamn
Där vill jag också sluta
torsdag 17 juni 2010
NIX!
Ring, ring bara du slog en signaaaaaaaal!
NIX!
Schibbolet: ringer du för att sälja, så är det stopp! Finns något mer enerverande än telefonförsäljning? Underligt nog måste det vara lite lönsamt eftersom företag/insamlare envisas med att fortsätta terrorn år ut och år in. Det här är en Sagan om ringen – berättelse i en annan tappning. Ett ondskefullt ring, som dock kan övervinnas.
Irritationsmoment 1: telefonförsäljningens essens och fundament består av den beprövade beteendevetenskapen att många människor har svårt att säga nej till viss försäljningsteknik. Det föreligger en inte alltför komplicerad retorik bakom. Den anspelar på medmänskliga känslor och vårt inbyggda medlidande, alternativt förleds vi handfast att tro att erbjudandet som framlägges enbart för mig, som utvald, är oslagbart och vinsten formidabel. Det tas naturligtvis ingen som helst hänsyn till att vissa individer har svårare än andra att avböja, exempelvis de som har språksvårigheter, handikapp, eller bara en liten ensam själ som råkar glädja sig över att någon bekräftar dem genom ett samtal. Ringandet sveper över människorna, skoningslöst, som en flortunn giftslöja med Medeaavsändare.
Karaktären? Man är alltför medveten om det artiga, medlidsamma draget hos flertalet, att vi ”tycker lite synd om”, det är en ”insamling till en fond för sjuka eller fattiga” och vem betraktas då inte som gnidet snål och genuint ondskefull om man fräckt nog avböjer? Att anklagas för att ha gått över till den onda sidan kan orsaka utomordentligt besvärande oro!
Irritationsmoment 2: man måste ringa Nix - registret för att kunna freda sig! JAG BLIR SÅ FÖRBANNAD PÅ SÅDANT! Vem har givit tillåtelse att använda mitt hemnummer som sitt företags försäljningsportal? JAG ska behöva ringa ett spärrnummer för att slippa bli trakasserad! Vad är det för logik och grundläggande värdegrund som det visas prov på här? De som nu till äventyrs önskar sig telefonförsäljning kan ringa och begära den tjänsten, låt oss säga kallad: "JAPP". Och, handen på hjärtat, hur många människor skulle göra det? Därmed skulle så detta ringelände självdö och inte ens vara ett minne blott.
Irritationsmoment 3-gemensamma drag:
1) Försäljarna har en överdriven smörig/oljig inställsamhet och retorik som gör att telefonluren och mitt stulna öra övermättas av detta sliskiga fettdryp per se. Blä!
2) Försäljarna ringer alltid den tid då man väntar viktigt samtal, håller på med middag eller är stressad. Alltid. Jag känner mig nästan som Truman Burbank (Jim Carrey) i filmen The Truman Show, övervakad av ständiga monitorers obottnande, glasartade teknikögon. Ett Orwells 1984, storebror ser, som kontrollerar mina förehavanden och i slutskedet: den Kafkaesque:a Processen-värld där repet obetvingligt sluts runt halsen, sakta strypande ring, där ingen nåd eller flyktväg finns. Jag vill kunna slippa övertrampet från en osynlig makts åtkomst av mitt liv!
3) Om man inleder med ett abrupt: ”NEJ TACK jag vill inte ha något”, åtföljs det av en förvänt citroncyniskdrypande dödsbringande röst som spökligt meddelar i huvudet bakom de besviket avslutande förklädda orden att man nu förbannats till den förvisade skaran av ”ickeexisterande”- att plågas i tillvaron med konstant dåligt samvete.
4) Så finns det vissa som inte vill acceptera nej:et utan ENVISAS med att försöka fortsätta samtalet som en uttröttande stormånglare på en gängse spansk marknad. Vid det laget brister definitivt någon instinktiv mordlusta ut inombords och adrenalinet rusar runt som en ohejdat vild fors i kroppen, hornen växer ut och ringens makt överrumplar med sin påverkan.
Att tvingas åhöra rabblande mässa i telefonen, stört omöjlig att avbryta inom de närmsta fem minuterna är icke önskvärt i ringväg. Ingen vill heller känna sig som en skurk för att man säger nej till ett ”unikt erbjudande/tillfälle att bidra till en bättre värld”.
Det här är för mig en självklarhet. Min telefon ska användas till självvalda ärenden. Den ska inte missbrukas av de giriga maktutnyttjande förhärdade som likt religiösa pådyvlare använder fula knep för omvändelse. Offrets självbestämmanderätt blir begärligt stöldgods och vad som lämnas kvar av den med våld tagne är en degraderad figur av utsuddade konturer.
Jag har beställt NIX, för jag tar klart avstånd från telefonförsäljningen i dess skepnader och allt lågt det står för! Ondskan förstörs och ring förintas. Glädje och harmoni råder åter i Fylke, ordningen återställd, livet går vidare. Fridfull ringtillvaro till er alla!
NIX!
Schibbolet: ringer du för att sälja, så är det stopp! Finns något mer enerverande än telefonförsäljning? Underligt nog måste det vara lite lönsamt eftersom företag/insamlare envisas med att fortsätta terrorn år ut och år in. Det här är en Sagan om ringen – berättelse i en annan tappning. Ett ondskefullt ring, som dock kan övervinnas.
Irritationsmoment 1: telefonförsäljningens essens och fundament består av den beprövade beteendevetenskapen att många människor har svårt att säga nej till viss försäljningsteknik. Det föreligger en inte alltför komplicerad retorik bakom. Den anspelar på medmänskliga känslor och vårt inbyggda medlidande, alternativt förleds vi handfast att tro att erbjudandet som framlägges enbart för mig, som utvald, är oslagbart och vinsten formidabel. Det tas naturligtvis ingen som helst hänsyn till att vissa individer har svårare än andra att avböja, exempelvis de som har språksvårigheter, handikapp, eller bara en liten ensam själ som råkar glädja sig över att någon bekräftar dem genom ett samtal. Ringandet sveper över människorna, skoningslöst, som en flortunn giftslöja med Medeaavsändare.
Karaktären? Man är alltför medveten om det artiga, medlidsamma draget hos flertalet, att vi ”tycker lite synd om”, det är en ”insamling till en fond för sjuka eller fattiga” och vem betraktas då inte som gnidet snål och genuint ondskefull om man fräckt nog avböjer? Att anklagas för att ha gått över till den onda sidan kan orsaka utomordentligt besvärande oro!
Irritationsmoment 2: man måste ringa Nix - registret för att kunna freda sig! JAG BLIR SÅ FÖRBANNAD PÅ SÅDANT! Vem har givit tillåtelse att använda mitt hemnummer som sitt företags försäljningsportal? JAG ska behöva ringa ett spärrnummer för att slippa bli trakasserad! Vad är det för logik och grundläggande värdegrund som det visas prov på här? De som nu till äventyrs önskar sig telefonförsäljning kan ringa och begära den tjänsten, låt oss säga kallad: "JAPP". Och, handen på hjärtat, hur många människor skulle göra det? Därmed skulle så detta ringelände självdö och inte ens vara ett minne blott.
Irritationsmoment 3-gemensamma drag:
1) Försäljarna har en överdriven smörig/oljig inställsamhet och retorik som gör att telefonluren och mitt stulna öra övermättas av detta sliskiga fettdryp per se. Blä!
2) Försäljarna ringer alltid den tid då man väntar viktigt samtal, håller på med middag eller är stressad. Alltid. Jag känner mig nästan som Truman Burbank (Jim Carrey) i filmen The Truman Show, övervakad av ständiga monitorers obottnande, glasartade teknikögon. Ett Orwells 1984, storebror ser, som kontrollerar mina förehavanden och i slutskedet: den Kafkaesque:a Processen-värld där repet obetvingligt sluts runt halsen, sakta strypande ring, där ingen nåd eller flyktväg finns. Jag vill kunna slippa övertrampet från en osynlig makts åtkomst av mitt liv!
3) Om man inleder med ett abrupt: ”NEJ TACK jag vill inte ha något”, åtföljs det av en förvänt citroncyniskdrypande dödsbringande röst som spökligt meddelar i huvudet bakom de besviket avslutande förklädda orden att man nu förbannats till den förvisade skaran av ”ickeexisterande”- att plågas i tillvaron med konstant dåligt samvete.
4) Så finns det vissa som inte vill acceptera nej:et utan ENVISAS med att försöka fortsätta samtalet som en uttröttande stormånglare på en gängse spansk marknad. Vid det laget brister definitivt någon instinktiv mordlusta ut inombords och adrenalinet rusar runt som en ohejdat vild fors i kroppen, hornen växer ut och ringens makt överrumplar med sin påverkan.
Att tvingas åhöra rabblande mässa i telefonen, stört omöjlig att avbryta inom de närmsta fem minuterna är icke önskvärt i ringväg. Ingen vill heller känna sig som en skurk för att man säger nej till ett ”unikt erbjudande/tillfälle att bidra till en bättre värld”.
Det här är för mig en självklarhet. Min telefon ska användas till självvalda ärenden. Den ska inte missbrukas av de giriga maktutnyttjande förhärdade som likt religiösa pådyvlare använder fula knep för omvändelse. Offrets självbestämmanderätt blir begärligt stöldgods och vad som lämnas kvar av den med våld tagne är en degraderad figur av utsuddade konturer.
Jag har beställt NIX, för jag tar klart avstånd från telefonförsäljningen i dess skepnader och allt lågt det står för! Ondskan förstörs och ring förintas. Glädje och harmoni råder åter i Fylke, ordningen återställd, livet går vidare. Fridfull ringtillvaro till er alla!
torsdag 20 maj 2010
Eldskrift
Nackar, dessa evinnerliga nackar. Och fluffiga frisyrer.
Stolar, bänkar, torftig luft och en alltid lika obekväm stol att vara satt parkerad i de närmsta timmarna. Det är föreläsningsdags igen.
Bland packet.
Pretentiösa torrbollar ser återigen sin chans att få äga rummet. Bara ÄÄÄÄLSKAR att höra sin egen röst, så till den grad, att man yttrar sig om allt som handlar om dem själva och inte angår mig eller någon annan… ett enda skvatt! Är det så svårt att fatta, ditt ego? Ja? Ja!
”VI ANDRA HÄR ÄR INTE INTRESSERADE AV ATT HÖRA DINA PERSONLIGA PROBLEM OCH UPPLEVELSER, DIN GET! VI VILL LYSSNA PÅ FÖRELÄSAREN, DET ÄR DÄRFÖR VI KOMMIT HIT! SKA MAN MÅSTA GAFFA ÖVER KAKHÅLET PÅ DIG OCH HYSTA IN DIG I EN LJUDISOLERAD SKRUBB?”
Pratkvarnstrollen förhäver sig och sin överjordiska insats för världen, ofelbara och oersättliga som de är. Högre än kungen, lite närmare än Gud. Alla närvarande lärjungar/undersåtar tros vara andäktigt lyssnande till den mäktiga, självutnämnde flockledaren/hövdingen.
Bullseye målas upp för mitt inre, på dig. Ett välriktat skott i pannbenet. Tystnad. Frid bortom allt förstånd! :-)
Skona mina öron och mitt stackars, av skräp, överfyllda minneskort. Det svämmar över i hjärngarderoben av all världens nonsens, där det hänger som sladdriga linnekläder på galgar.
Jag KRÄVER nolltolerans! Jag vill ha stimulans- inte soptömning!
Föreläsaren står och gör sig hipp framme vid powerpointen. Jag borde få skadeståndsersättning för skavsår. Fakta som kunde lästs in på några minuter. Tada! Istället avhandlas varje stavelse i detalj under tre plågsamma timmar. Inte något utelämnas i redogörelsen och man vet att mot slutet hastas de sista tvåhundra sidorna i powerpointen igenom för tiden blev för knapp.
”Räck upp handen, diskutera med er bänkgranne, vad tycker ni, så här tycker JAG (underförstått: och det är rätt), ni som är…osv.” Bla bla bla. Ordsoppan rinner på teflon, bildar drunkningsbara sjöar och jag hör inte ett ord. Timmarna trögar kådlikt fram. Ledan driver runt i kroppen som en vansinnig karusell och skickar pirrande myrkrypningar som ringar på vattnet under huden för att uppmärksamma mig på att detta är onaturligt tillstånd. Jag känner mig som en klematis slingrandes runt en stolpe. Jag håller mig fast. Krampaktigt. Fast benen vill springa mig härifrån och hjärnan exploderar av utomjordiskt konstruerad tristess. Och..ja… utomhus skiner solen! Och så, suck, sådant vidrigt fult svintohår på människan framför!!! Jag retar mig i timtal. Vilket FLUFF! Bort från min blick!
Ritar. Någon går utanför fönstret. Ett moln flyter sakta förbi - ser ut som en båt. Jag längtar mig härifrån. Som i En kos dagbok av Wolgers, drömmer jag mig bort. Jag vill inte sitta av tid här och förlora dyrbar levnad på kassa energidränage när det finns batteriladdare. Jag frågar: VARFÖR?
Bunden av osynlig lagtext. Resa sig upp, gå ut mitt under föreläsningen, är inte det minsta tillåtet! Förbjudet! Du får ett evigt plågsamt straff, nämligen STÄMPELN, symbolen som förklarar dig icke människovärd! Du är uträknad! Avlägsnad från medlemslistan.
Fika. Halvdant, mer krävs inte för i kåren är man glad och tacksam för det lilla. Erbjuds något som överskrider gränsen för matsalskvaliteten blir det ett ”halleluja moment” och rösterna höjs som om det pågick en hejdundrande millenniefest i lokalen. Klipp in mig i en tecknad Monty Pythonsketch, där en hand plötsligt sticks ner genom taket och plockar bort fula typer!
Klädkoden. Uppförandet. Jag kan nosa upp kollegor som en tryffelhund. Var som helst. Överallt. I alla lägen. Jag kan identifiera mina svin. Kasta inte pärlor! De slukar.
Så kommer momentet man med bävan inväntat! När det blir så där FINT allting, som det ska bli i klimax på storseans. Alla skrattar igenkännande åt en billigt klyschig kommentar, menat som ”internt skämt” eller då man gemensamt i kör ojar sig med ett überempatiskt: ”Ååååååååååååh”, åt något i en påklistrat medlidsam berättelse. Av sagan skall vi alla bli upplyfta, göras till hjältar i de "lyckligasluthistorier" som stoppas i trånga halsen. Survival of the fittest. Ge mig en schysst sandgrav att stoppa huvudet i! Skjut mig, eller... vad som helst! Inget toppas dock ännu av den av budskapet uppfyllda "åhörarkören" som sjöng "Ikaros", nästan snyftandes, med mer patos än någon frikyrklig gudstjänst kunnat uppbringa. Perverst!
Sessionen plågsamma djurförsök avbryts! Efter ett oändligt antal slutord staplade på varandra till en ranglig Pisatornslutning uppenbarar sig ljuset i den trånga tunneln. ”UT! Jag vill UT!” Stelt vräker man sig ur stolen stönandes ett halvkvävt: ”Jaha” och stapplar ut ur lokalen, svajigt som en yster polioskadad kalv på grönbete. Clockwork orange-hjärntvätten avslutad. Till nästa gång man skall floskeltorteras av dyrköpt förståsigpåare. En dèja vú av trist hår eller likformade klädstilar. Nästa konstnärstillfälle man offrar ett halvt kollegieblock och ¾ av bläcket i pennan på för att hålla svadan stången att häftas fast. Stävja den övermäktiga lusten att få ställa sig upp och eklatera: ”Du är inte bara ful och dum, föreläsarpajas, du stjäl min dyrbara tid och yppar saker som folk redan vetat i årtusenden. Varför står du då bräker gallimattias in i mina arma öron, ditt JÄTTEFÅR? Har du inget vettigt att komma med, så bevara mig från spikarna i din järnjungfruföreläsning, då du bjuder upp till din fiolackompanjerade dödsdans." Bilan ner! Huvudet av. Stillhet.
Jag glömmer ALLTID ta med tändstickor till ögonen. Risken är dock överhängande att jag nickar till och i fallet sticker ut ögonen. Jag och Oidipus- ödesmättat besläktade stackars satar.
Stolar, bänkar, torftig luft och en alltid lika obekväm stol att vara satt parkerad i de närmsta timmarna. Det är föreläsningsdags igen.
Bland packet.
Pretentiösa torrbollar ser återigen sin chans att få äga rummet. Bara ÄÄÄÄLSKAR att höra sin egen röst, så till den grad, att man yttrar sig om allt som handlar om dem själva och inte angår mig eller någon annan… ett enda skvatt! Är det så svårt att fatta, ditt ego? Ja? Ja!
”VI ANDRA HÄR ÄR INTE INTRESSERADE AV ATT HÖRA DINA PERSONLIGA PROBLEM OCH UPPLEVELSER, DIN GET! VI VILL LYSSNA PÅ FÖRELÄSAREN, DET ÄR DÄRFÖR VI KOMMIT HIT! SKA MAN MÅSTA GAFFA ÖVER KAKHÅLET PÅ DIG OCH HYSTA IN DIG I EN LJUDISOLERAD SKRUBB?”
Pratkvarnstrollen förhäver sig och sin överjordiska insats för världen, ofelbara och oersättliga som de är. Högre än kungen, lite närmare än Gud. Alla närvarande lärjungar/undersåtar tros vara andäktigt lyssnande till den mäktiga, självutnämnde flockledaren/hövdingen.
Bullseye målas upp för mitt inre, på dig. Ett välriktat skott i pannbenet. Tystnad. Frid bortom allt förstånd! :-)
Skona mina öron och mitt stackars, av skräp, överfyllda minneskort. Det svämmar över i hjärngarderoben av all världens nonsens, där det hänger som sladdriga linnekläder på galgar.
Jag KRÄVER nolltolerans! Jag vill ha stimulans- inte soptömning!
Föreläsaren står och gör sig hipp framme vid powerpointen. Jag borde få skadeståndsersättning för skavsår. Fakta som kunde lästs in på några minuter. Tada! Istället avhandlas varje stavelse i detalj under tre plågsamma timmar. Inte något utelämnas i redogörelsen och man vet att mot slutet hastas de sista tvåhundra sidorna i powerpointen igenom för tiden blev för knapp.
”Räck upp handen, diskutera med er bänkgranne, vad tycker ni, så här tycker JAG (underförstått: och det är rätt), ni som är…osv.” Bla bla bla. Ordsoppan rinner på teflon, bildar drunkningsbara sjöar och jag hör inte ett ord. Timmarna trögar kådlikt fram. Ledan driver runt i kroppen som en vansinnig karusell och skickar pirrande myrkrypningar som ringar på vattnet under huden för att uppmärksamma mig på att detta är onaturligt tillstånd. Jag känner mig som en klematis slingrandes runt en stolpe. Jag håller mig fast. Krampaktigt. Fast benen vill springa mig härifrån och hjärnan exploderar av utomjordiskt konstruerad tristess. Och..ja… utomhus skiner solen! Och så, suck, sådant vidrigt fult svintohår på människan framför!!! Jag retar mig i timtal. Vilket FLUFF! Bort från min blick!
Ritar. Någon går utanför fönstret. Ett moln flyter sakta förbi - ser ut som en båt. Jag längtar mig härifrån. Som i En kos dagbok av Wolgers, drömmer jag mig bort. Jag vill inte sitta av tid här och förlora dyrbar levnad på kassa energidränage när det finns batteriladdare. Jag frågar: VARFÖR?
Bunden av osynlig lagtext. Resa sig upp, gå ut mitt under föreläsningen, är inte det minsta tillåtet! Förbjudet! Du får ett evigt plågsamt straff, nämligen STÄMPELN, symbolen som förklarar dig icke människovärd! Du är uträknad! Avlägsnad från medlemslistan.
Fika. Halvdant, mer krävs inte för i kåren är man glad och tacksam för det lilla. Erbjuds något som överskrider gränsen för matsalskvaliteten blir det ett ”halleluja moment” och rösterna höjs som om det pågick en hejdundrande millenniefest i lokalen. Klipp in mig i en tecknad Monty Pythonsketch, där en hand plötsligt sticks ner genom taket och plockar bort fula typer!
Klädkoden. Uppförandet. Jag kan nosa upp kollegor som en tryffelhund. Var som helst. Överallt. I alla lägen. Jag kan identifiera mina svin. Kasta inte pärlor! De slukar.
Så kommer momentet man med bävan inväntat! När det blir så där FINT allting, som det ska bli i klimax på storseans. Alla skrattar igenkännande åt en billigt klyschig kommentar, menat som ”internt skämt” eller då man gemensamt i kör ojar sig med ett überempatiskt: ”Ååååååååååååh”, åt något i en påklistrat medlidsam berättelse. Av sagan skall vi alla bli upplyfta, göras till hjältar i de "lyckligasluthistorier" som stoppas i trånga halsen. Survival of the fittest. Ge mig en schysst sandgrav att stoppa huvudet i! Skjut mig, eller... vad som helst! Inget toppas dock ännu av den av budskapet uppfyllda "åhörarkören" som sjöng "Ikaros", nästan snyftandes, med mer patos än någon frikyrklig gudstjänst kunnat uppbringa. Perverst!
Sessionen plågsamma djurförsök avbryts! Efter ett oändligt antal slutord staplade på varandra till en ranglig Pisatornslutning uppenbarar sig ljuset i den trånga tunneln. ”UT! Jag vill UT!” Stelt vräker man sig ur stolen stönandes ett halvkvävt: ”Jaha” och stapplar ut ur lokalen, svajigt som en yster polioskadad kalv på grönbete. Clockwork orange-hjärntvätten avslutad. Till nästa gång man skall floskeltorteras av dyrköpt förståsigpåare. En dèja vú av trist hår eller likformade klädstilar. Nästa konstnärstillfälle man offrar ett halvt kollegieblock och ¾ av bläcket i pennan på för att hålla svadan stången att häftas fast. Stävja den övermäktiga lusten att få ställa sig upp och eklatera: ”Du är inte bara ful och dum, föreläsarpajas, du stjäl min dyrbara tid och yppar saker som folk redan vetat i årtusenden. Varför står du då bräker gallimattias in i mina arma öron, ditt JÄTTEFÅR? Har du inget vettigt att komma med, så bevara mig från spikarna i din järnjungfruföreläsning, då du bjuder upp till din fiolackompanjerade dödsdans." Bilan ner! Huvudet av. Stillhet.
Jag glömmer ALLTID ta med tändstickor till ögonen. Risken är dock överhängande att jag nickar till och i fallet sticker ut ögonen. Jag och Oidipus- ödesmättat besläktade stackars satar.
tisdag 18 maj 2010
Erik
”I ett centrumkors där virvlar snön och blåser snålt
Genom ensamhushållens dubbla lås
Och som Sverige sover villor skogar elljusspår
Sextusen vintergransljus mot ensamheten, ensamheten
(…) Och jag inser plötsligt, kärlek får man bara se
När tak och väggar rasar in igen i ensamheten
Ensamheten, ensamheten
Det är så svårt att höra vad du säger
Ensamheten, ensamheten
Vad är det du egentligen vill säga?
Ensamheten, ensamheten
Hårt mot hårt mot ensamheten”
(Kent/ Röd: ”Ensamheten”)
Lidandet i dina ögon hänger kvar som en minnestavla. Du som har förlorat din livskamrat sedan nära sextio år. Ögonen som tåras då namnet nämns och tanken tänks. Att ha förlorat kärlek för evigt, oåterkalleligen och brutalt överlämnas kvar till ensamhetens karga tillvaro speglas i iris svarta tjärnar.
Orden, att du inte sett en själ på flera dagar, skjuter en pil genom luften och smärtar i bröstet. Orden ekar ihåligt av svärtad tomhet och gapande ensamhet. Enslighetens krampaktigt gripande klor skär in i dina armar och lämnar fula själsmärken.
Du bränner minnen, du slänger livsförråd, elden rensar luften och röken skymmer sikten av en längtan härifrån. Livets förgänglighet har målat upp en talande kolteckning igen. Bilden framför dig visar den obönhörligt glidande utförslöpan mot gravens mulldjup. Vad finns där att fortsätta andas syre för, att allena glädjas åt? När hjärtat slitits ur kroppen, kastades din kärlek som en trasig slängdocka till jorden att sakta multna till glömska. Men hjärtat följde ju med! Ja, det följde med där den vill vara. För i ensamheten finns inte plats för två.
Ett ögonblick så att livet upphör. Dödens grymhet är oändlig. Plågsamt tröskar livet vidare i tunga steg mot grinden vidare. Kanske sjunger era röster småningom samman i en ljum vindil över sjön? Medvetandets tortyr upphör aldrig där ensamheten slagit rot. Då kylan är genomträngande och inget längre värmer ett tjälsargat inre. När hjärtat stenats och mörkret förträngt målet, då upphör lidandets kvarnar att mala. Om jag hade makten skulle jag lyfta sorgetyngdens förlamande blybrynja och lämna den inre gyllene kärnan att lysa klar som en tröstande ljuslåga. En låga som slutligen släcks med din. Inte i ensamheten.
Genom ensamhushållens dubbla lås
Och som Sverige sover villor skogar elljusspår
Sextusen vintergransljus mot ensamheten, ensamheten
(…) Och jag inser plötsligt, kärlek får man bara se
När tak och väggar rasar in igen i ensamheten
Ensamheten, ensamheten
Det är så svårt att höra vad du säger
Ensamheten, ensamheten
Vad är det du egentligen vill säga?
Ensamheten, ensamheten
Hårt mot hårt mot ensamheten”
(Kent/ Röd: ”Ensamheten”)
Lidandet i dina ögon hänger kvar som en minnestavla. Du som har förlorat din livskamrat sedan nära sextio år. Ögonen som tåras då namnet nämns och tanken tänks. Att ha förlorat kärlek för evigt, oåterkalleligen och brutalt överlämnas kvar till ensamhetens karga tillvaro speglas i iris svarta tjärnar.
Orden, att du inte sett en själ på flera dagar, skjuter en pil genom luften och smärtar i bröstet. Orden ekar ihåligt av svärtad tomhet och gapande ensamhet. Enslighetens krampaktigt gripande klor skär in i dina armar och lämnar fula själsmärken.
Du bränner minnen, du slänger livsförråd, elden rensar luften och röken skymmer sikten av en längtan härifrån. Livets förgänglighet har målat upp en talande kolteckning igen. Bilden framför dig visar den obönhörligt glidande utförslöpan mot gravens mulldjup. Vad finns där att fortsätta andas syre för, att allena glädjas åt? När hjärtat slitits ur kroppen, kastades din kärlek som en trasig slängdocka till jorden att sakta multna till glömska. Men hjärtat följde ju med! Ja, det följde med där den vill vara. För i ensamheten finns inte plats för två.
Ett ögonblick så att livet upphör. Dödens grymhet är oändlig. Plågsamt tröskar livet vidare i tunga steg mot grinden vidare. Kanske sjunger era röster småningom samman i en ljum vindil över sjön? Medvetandets tortyr upphör aldrig där ensamheten slagit rot. Då kylan är genomträngande och inget längre värmer ett tjälsargat inre. När hjärtat stenats och mörkret förträngt målet, då upphör lidandets kvarnar att mala. Om jag hade makten skulle jag lyfta sorgetyngdens förlamande blybrynja och lämna den inre gyllene kärnan att lysa klar som en tröstande ljuslåga. En låga som slutligen släcks med din. Inte i ensamheten.
onsdag 12 maj 2010
Dumstruten- igår, idag, för alltid.
Efter en euforisk resa genom nostalgiarkiven finner jag mig nödd och tvungen att kort avhandla ämnet ”dumstrut”. Jag vill hylla denna praktiska lilla artefakt, sprungen ur de simplaste förhållanden, vilken härmed lyfts fram igen ur den dammiga glömskans förråd att äras i en minnesstund.
Före dumstrutens tideräkning föddes en okänd geniförklarad skapare, vilken konkretiserade en symbolisk schibbolet att åskådliggöra den groteskt vida skillnaden mellan tillvarons tjockskallar och klicken av oss bedrövade åskådare- otvivelaktigt tvungna att hemfalla åt misantropi. Dumstrutens skapelseberättelse förtäljes här högtidligen!
"År efter plågsamma år medelst sammansättningen 90% tokar och övriga vettiga tar slutligen ut sin rätt. Efter att ha stångats blodig under ett frustrerande långt tidsspann, spricker slutligen den arme kreatören. Vår guru sitter vid katedern och vrider sina händer i ett försök till undertryckande av ilska över att måsta tillbringa tillvaron i ett myrmyller av idioter och deras förtappade anhang. Betänk själva att ständigt omges av en oöverskådlig mängd imbecilla avarter, vilka egentligen skulle återbördas som måndagsexemplar! Nå. Så kommer slutligen droppen. De kunskapsblyga kliver åter över sansens gräns. Bägaren rinner över för vår "Messias". Ilskan forsar ut över golvet som en krossande våg och i affektens virvelvind följer ett A4-papper med, fastklibbat i den svettlackande frustrationsklämda handflatan. Här, gott folk, inträffar det ödesmättade uppfinningstillfället av ren och skär tillfällighet. Den i det närmsta stålgalne i fullt förståelig eruption får händelsevis till en rullande rörelse på det fuktböjda papperet vilken bildar en strutliknande formation. Behändigt visar sig denna passa ypperligt på fåntrattarnas ekande tomma huvud och de kunde nu krönas kung. Dumstruten var född! En stjärna på himmelen lyste klarare än de andra. Världen hade fått sin efterlängtade pastor att leda oss övriga ut ur mörkret bildat av skockande fårskallar. Nöden är sannerligen uppfinningarnas moder! Ryktet som utmärkelse blev vida känt, av förståeliga skäl och levde kvar till dess något ondskefullt drev ut denna paradisiska tingest."
Idag är detta endast historia. Ack, den lycksalige, som kunde få uppleva denna guldålder igen? Att få beklä stollarna med rättmätig huvudbonad och därtill ställa dem på den åskådarplats de förtjänat. Ty skamvrån har även den, tråkigt nog, decimerats till skolhistorisk kuriosa. Medaljens baksida är att väsentlig pedagogisk kunskap har förlorats på vägen om den konkretiserande inlärningens landvinningar och den taktila didaktikens förmåga att bringa djupt och för världen dolt byfånemedvetandet till den skrala ytan att beskådas. Jag vill kalla till upprop! Låt det skalla ut över nejden: tag dumstruten tillbaka!
I dagens samhälle lever den förträffliga strutformade artefakten sorgligt nog endast kvar som restfaktor i och med den numera sällan skådade nyårs- eller kräftfesthatten, vilka påträffas bland 40-talistgenerationens medelklassaktiviteter. Även dessa stolleprovsattiraljer är dock på väg att utrotas ur den kulturella traditionens paradnummer. Eftersom identifieringen av en skock enfaldiga göres i ett ögonblick genom sådana fånemarkörer är det att betrakta som illvarslande dekadens. Ett flitigt strutbruk bland menigheten bör uppmuntras.
Som varandes garant för att urkunden icke skall falla i glömska bidrager jag här med en enkel bildinstruktion i fem löjligt enkla steg över hur man i all enkelhet kan tillverka en alldeles egen dumstrut. Vilken idiot som helst bör kunna följa denna och därmed tillverka för personligt bruk. Det enda material som krävs är ett papper och lite tejp, vilka oftast kan uppbringas i även de enklaste hem. Stadigt tidningspapper fungerar utmärkt som ersättare, medan toalettpapper icke är att rekommendera i första hand, då den styva utmärkande strutspetsen kan antas bli för vissen och förlora åskådliggörande effekt. Den färdiga huvudbonaden kan utsmyckas med orden ”dumstrut” för den riktigt ambitiöse och vill man "lajva" med denna kan man skapa sig en för ändamålet lämplig skamvrå.
(Tusen tack Mattias för inspirationen! :-)
Ett ordinärt papper
Vikes
Börjar ta form! :-)
Tejpas!
Volià!
Passar alla skallar!
Före dumstrutens tideräkning föddes en okänd geniförklarad skapare, vilken konkretiserade en symbolisk schibbolet att åskådliggöra den groteskt vida skillnaden mellan tillvarons tjockskallar och klicken av oss bedrövade åskådare- otvivelaktigt tvungna att hemfalla åt misantropi. Dumstrutens skapelseberättelse förtäljes här högtidligen!
"År efter plågsamma år medelst sammansättningen 90% tokar och övriga vettiga tar slutligen ut sin rätt. Efter att ha stångats blodig under ett frustrerande långt tidsspann, spricker slutligen den arme kreatören. Vår guru sitter vid katedern och vrider sina händer i ett försök till undertryckande av ilska över att måsta tillbringa tillvaron i ett myrmyller av idioter och deras förtappade anhang. Betänk själva att ständigt omges av en oöverskådlig mängd imbecilla avarter, vilka egentligen skulle återbördas som måndagsexemplar! Nå. Så kommer slutligen droppen. De kunskapsblyga kliver åter över sansens gräns. Bägaren rinner över för vår "Messias". Ilskan forsar ut över golvet som en krossande våg och i affektens virvelvind följer ett A4-papper med, fastklibbat i den svettlackande frustrationsklämda handflatan. Här, gott folk, inträffar det ödesmättade uppfinningstillfället av ren och skär tillfällighet. Den i det närmsta stålgalne i fullt förståelig eruption får händelsevis till en rullande rörelse på det fuktböjda papperet vilken bildar en strutliknande formation. Behändigt visar sig denna passa ypperligt på fåntrattarnas ekande tomma huvud och de kunde nu krönas kung. Dumstruten var född! En stjärna på himmelen lyste klarare än de andra. Världen hade fått sin efterlängtade pastor att leda oss övriga ut ur mörkret bildat av skockande fårskallar. Nöden är sannerligen uppfinningarnas moder! Ryktet som utmärkelse blev vida känt, av förståeliga skäl och levde kvar till dess något ondskefullt drev ut denna paradisiska tingest."
Idag är detta endast historia. Ack, den lycksalige, som kunde få uppleva denna guldålder igen? Att få beklä stollarna med rättmätig huvudbonad och därtill ställa dem på den åskådarplats de förtjänat. Ty skamvrån har även den, tråkigt nog, decimerats till skolhistorisk kuriosa. Medaljens baksida är att väsentlig pedagogisk kunskap har förlorats på vägen om den konkretiserande inlärningens landvinningar och den taktila didaktikens förmåga att bringa djupt och för världen dolt byfånemedvetandet till den skrala ytan att beskådas. Jag vill kalla till upprop! Låt det skalla ut över nejden: tag dumstruten tillbaka!
I dagens samhälle lever den förträffliga strutformade artefakten sorgligt nog endast kvar som restfaktor i och med den numera sällan skådade nyårs- eller kräftfesthatten, vilka påträffas bland 40-talistgenerationens medelklassaktiviteter. Även dessa stolleprovsattiraljer är dock på väg att utrotas ur den kulturella traditionens paradnummer. Eftersom identifieringen av en skock enfaldiga göres i ett ögonblick genom sådana fånemarkörer är det att betrakta som illvarslande dekadens. Ett flitigt strutbruk bland menigheten bör uppmuntras.
Som varandes garant för att urkunden icke skall falla i glömska bidrager jag här med en enkel bildinstruktion i fem löjligt enkla steg över hur man i all enkelhet kan tillverka en alldeles egen dumstrut. Vilken idiot som helst bör kunna följa denna och därmed tillverka för personligt bruk. Det enda material som krävs är ett papper och lite tejp, vilka oftast kan uppbringas i även de enklaste hem. Stadigt tidningspapper fungerar utmärkt som ersättare, medan toalettpapper icke är att rekommendera i första hand, då den styva utmärkande strutspetsen kan antas bli för vissen och förlora åskådliggörande effekt. Den färdiga huvudbonaden kan utsmyckas med orden ”dumstrut” för den riktigt ambitiöse och vill man "lajva" med denna kan man skapa sig en för ändamålet lämplig skamvrå.
(Tusen tack Mattias för inspirationen! :-)
Ett ordinärt papper
Vikes
Börjar ta form! :-)
Tejpas!
Volià!
Passar alla skallar!Lycka till!
tisdag 11 maj 2010
Till den vänaste
Goa goa vän
Bästaste vän i världen
Lyssnar och tål
Gör mig skrattande glad
Sprider leende med ord
Tröstar sorg
Leder in mig på banan
När jag halkat av
Där jag slipprande tappat taget
Tar du min handled fast
Drar mig tillbaka
RYCK!
I loppet igen
Jag är med!
Jag är på banan.
Redo att köra nya varv.
Jag är uppfiskad
Du agnade rätt
och jag svalde betet glupskt
Tack för att du finns där.
Det var bara det lilla som behövdes!
Back in business with a laughter!
Yours truly! :-)
"See the stars they´re shining bright, everything´s alright tonight" (DM "Never let me down"/Music for the masses.)
Bästaste vän i världen
Lyssnar och tål
Gör mig skrattande glad
Sprider leende med ord
Tröstar sorg
Leder in mig på banan
När jag halkat av
Där jag slipprande tappat taget
Tar du min handled fast
Drar mig tillbaka
RYCK!
I loppet igen
Jag är med!
Jag är på banan.
Redo att köra nya varv.
Jag är uppfiskad
Du agnade rätt
och jag svalde betet glupskt
Tack för att du finns där.
Det var bara det lilla som behövdes!
Back in business with a laughter!
Yours truly! :-)
"See the stars they´re shining bright, everything´s alright tonight" (DM "Never let me down"/Music for the masses.)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)