Det är mycket att stå i nu. Saker som skall köpas, fixas, donas och logistik som ska kontrolleras, kläder ska passa och talet ska vara färdigt. Och det är det, gubevars. Nu är det ivägskickat till begravningsbyrån. Det är svårt jobb. Tur att de på begravningsbyrån är proffsiga och har stor kunskap och erfarenhet av allt vad som hör till. Man ställs ju ständigt inför ett antal frågor och funderingar. Och pengarna rinner genom fingrarna som sand, tickande bomb och en förmodad slutnota man knappt vågar kika på med ett öga. Det är inte billigt och enkelt att ta hand om en avlidens förehavanden, det skall gudarna veta.
Här nedan visas slutligen dikten jag producerat inför begravningen av min far den 29/7.
Där är du
av Lena Wallberg
Tillägnat min far John Wallberg på begravningsdagen 29/7-2010
För evigt, överallt
I solens färgspel, i vattnets salt
Bland miljoner stjärnors ljus
I ljum vinds smekande sus
I toners ljuva tröst
Där är Du
Trodde att vi miste
Men stilla tårars dropp
På markens vida ängar
I gryningens hopp
I tidens oändliga viste
Där är Du
Där ögons blick är ljus
Hjärtat vila i vart hus
Läppar viska kärleksord
Vaggar själen tryggt till jord
Där allt är liv
Där är Du
Du finns med oss här
Ja, du är i mitt skratt!
Och när vägen min känns svår
Du leder mig fram
Dit där allting är
Där är Du
När så larmet blir tyst
Nattens slöja läggs till ro
Sömnens filmduk lyser upp
I drömmens gränslöshet vi möts
Tankens frihet blir då kysst
Där är Du
En bild av dig
I hjärtat byggt sitt bo
Det ristar in sin stig
Skapar stark, fast tro
Närhelst jag tröstas vill
Dig jag talar till
För där är Du
Där är Du
Där är Du!
måndag 26 juli 2010
onsdag 21 juli 2010
Personligen- jag säger jag är...
"En Fleur de lis i guld
på svart bredvid ditt namn"
(Kent/Berlin från skivan: Tillbaka till framtiden)
Tankarna snurrar och jag känner mig alldeles kolijoxig i skallen. Igår lyssnade jag på musik inför fars begravning. Mycket härlig jazz blev det. Svårt att avgöra vad som kan tänkas vara "lämplig" musik. En del låtar är ju fantastiskt bra, men något för spralliga och dansuppviglande för att vara bra musik på en begravning. Doris Day hade många bra låtar att bidra med, upplysningsvis. Och naturligtvis hade skivan jag tyckte hade den ultimata blandningen, "100% svensk jazz", glömts i CD-spelaren i Bryngel. Jaja. Say no more...det blir färd till stadsbiblioteket idag för att botanisera bland Monica Z- och andra jazzskivor där således.
Nu har jag spånat fram lite idéer till vad som skall sägas på begravningen (som är borgerlig). Vad svårt det är!!! Bevare mig väl att jag inte är präst! Nu skall det redigeras och pusslas och ändras, lite lagom här, lite lagom där. Inte för skojfriskt, inte för tungt, tänker jag och lägger pannan i djupa veck. Ganska neutralt och med betoning på det positiva och ljusa. Det är inte önskvärt att begravningen är en orgie i tårfylld sorg, tyngd, saknad och ångestframkallande dödsdväljning. Jag tror inte min far hade velat ha det så heller.
Och tro mig: favoritchokladen är inköpt och väntar att på dukas upp på minnesbordet bredvid en liten kattstaty! Vi talar förstås om Daim och Fazers chokladmint- inköpt aux mains från finlandsbåten enligt uppdrag. :-)
En fin och trösterik vers jag fått skickat av min snälle morbror Bengt skall också få läsas upp. Morbror skrev ett mycket uppskattat, personligt minnesbrev om min far. Ett brev jag är mycket tacksam över att ha fått. Det glädjer mig oerhört i den svåra stunden, att få ta del av någon annans tankar samtidigt som läsningen blev tröstande och uppmuntrande. Stort, varmt tack!
På torsdag kväll 29/7, efter begravningen, blir det garanterat grav-vin hemma i Brynglo, kan jag meddela. En liten minnesstund och samtidigt ett hedrande. Vin var en av hans favoriter i tillvaron, ett arv att föra vidare. Ja. Alltså. Vin i rent medicinskt syfte förstås. För hjärtats skull och så. Det vet vi ju alla vid det här laget att choklad och vin innehåller många nyttigheter för kropp och själ. Må vinet aldrig sina för bacchii sina! ;-)
Men visst är det ofattbart en sådan här händelse. Det är så konstigt, men likväl så naturligt som vilken annan del av livets innehåll som helst. Ena dagen är de där de där människorna omkring en, andra dagen är de okontaktbara, borta, väck, död. Jag grubblar över livet lite då. Jag är inte troende eller bekänner mig till någon etablerad religion eftersom jag inte anser dem innehålla den essens och kärna jag accepterar fullt ut (även om många delar från de olika religionerna kan fogas samman till en personlig uppfattning), men jag anser att någon form av cyklisk tillvaro existerar. Om man återföds eller omvandlas till annan livsform låter jag vara osagt. Allt hänger dock ihop, helt klart. Och jag har sett och upplevt händelser som utan tvekan fått mig att se på livet som olika former av dimensioner av liv/tillvaro. Just nu är jag här, i denna tillvaro och trivs rätt hyfsat. Jag är i den här världen och äger ett slags lugn i att följa med naturens och den här tillvarons egen lilla gång. Och det andra är med mig. Ja, det är med mig.
Jag kan påverka vissa saker, andra inte. Det som kallas "ödet" är just detta. Man träffar på människor, händelser inträffar och jag kan inte påverka mer än att existera i just detta tillfälle, vid den platsen och agera efter den tanke jag haft. Ibland kan jag ändra på saker, ibland inte. Allt i livet är obeständigt. Där har buddhismen en sann grundtanke i mina ögon. Jag hävdar dock att man definitivt SKALL fästa sig vid människor man vill skall betyda något för en. Det är människans natur och den skall man följa istället för att göra våld på. Lidandet tillhör detta liv, lidandet skapade liv, lidandet avslutar liv och man kan bara försöka genomlida det så gott det går, inte utplåna det, så där har buddhismen och jag skiftande syn på fundament. Annars har buddhismen många andra bra och förnuftiga grundtankar i mina ögon sett.
Och "Gud"/gudar, det är egentligen något som håller samman och är allt, tror jag. Det är inget han/hon/den/det eller något som uppenbarar sig i olika livsformer eller förmedlar något till människor. Nej, det man kallar Gud är: allt. Det som håller ihop trådarna, som skapar, tar och ger och får. Om man kallar det Gud eller kraft, eller något annat så är det egalt i det stora sammanhanget. Men det är tyvärr så att man omvandlat mycket av det som kan vara gott, bra och vägledande i religioner och tro till något många gånger dogmatiskt förtryckande och destruktivt istället för något trösterikt och upplyftande och progressivt i en stärkande gemenskap. Detta ”alltet” tror jag håller samman just allt och det förenar då faktiskt allt liv, egentligen. Den respekten och gruntanken bär jag ständigt med mig. Tanken på alltet är musik för själen, för musik är skapande och kraft. Därför är musik en skapelseberättelse av mitt liv och en livslåga för min tillvaro. Utan musik inget livsblod.
Ibland hamnar man i obalans, ibland sker händelser som är svårförklarliga, ofattbara. Man får då vända lite på tankarna. Som Hasse Alfredsson uttrycker så finurligt i filmen ”Jim och piraterna Blom”: (ungefärligt återgett) att när någon dör här på jorden så blir man ledsen här, men dit denne kommer blir de istället mycket glada för de har längtat efter personen mycket där och då blir det festligt och glatt hos dem. Det är skönt att veta. Och när man sörjer, så kan det ibland kännas som en stor tung svart sten inombords som man bär omkring på och tyngs ner av. Då måste man knacka sönder den tunga stenen för där inne finns en liten guldklimp av ljusa, fina och glada minnen från personen som dött. Guldklimpen bevarar man sen i sitt hjärta för den är lätt att bära med sig resten av sitt liv!
Vänner och släkt är guld värt i svåra stunder. De som ställer upp, stöttar och visar sitt deltagande, visar sitt rätta ansikte och sitt guldhjärta. (Bry dig! Bry dig! Det räcker hela vägen.)
Nedan visas dikten som omtalas ovan och skall läsas upp på begravningen.
(Dikten i dödsannonsen nedan skrevs i bilen, på vägen till begravningsbyrån i Svenstavik 7/7.)
http://op.se/slaktvanner/dodsannonser/dodsannonser/1.2171699-2083453-fdode
Döden betyder ingenting
av Henry Scott Holland
Döden betyder ingenting.
Jag har bara smugit mig in till rummet intill
Jag är jag och du är du.
Allt det vi var för varandra, det är vi fortfarande.
Nämn mig vid mitt vanliga, familjära namn.
Tala till mig på samma sätt som du alltid brukade.
Ändra inte ditt tonfall,
Håll sorgen borta från din röst.
Skratta
som vi alltid skrattade
åt de små skämt vi hade tillsammans.
Var med mig. Le med mig.
Tänk på mig. Bed för mig.
Låt mitt namn fortsätta att var en del av din vardag.
Livet betyder detsamma, ingenting har skett som förändrar det.
Livet går vidare, därför att det måste gå vidare.
Varför skulle du sluta tänka på mig för att du inte längre kan se mig?
Döden är ändå bara ett tillfälligt avbrott i vår gemenskap.
Jag väntar på dig, i en paus, alldeles i närheten.
Allt är bra.
på svart bredvid ditt namn"
(Kent/Berlin från skivan: Tillbaka till framtiden)
Tankarna snurrar och jag känner mig alldeles kolijoxig i skallen. Igår lyssnade jag på musik inför fars begravning. Mycket härlig jazz blev det. Svårt att avgöra vad som kan tänkas vara "lämplig" musik. En del låtar är ju fantastiskt bra, men något för spralliga och dansuppviglande för att vara bra musik på en begravning. Doris Day hade många bra låtar att bidra med, upplysningsvis. Och naturligtvis hade skivan jag tyckte hade den ultimata blandningen, "100% svensk jazz", glömts i CD-spelaren i Bryngel. Jaja. Say no more...det blir färd till stadsbiblioteket idag för att botanisera bland Monica Z- och andra jazzskivor där således.
Nu har jag spånat fram lite idéer till vad som skall sägas på begravningen (som är borgerlig). Vad svårt det är!!! Bevare mig väl att jag inte är präst! Nu skall det redigeras och pusslas och ändras, lite lagom här, lite lagom där. Inte för skojfriskt, inte för tungt, tänker jag och lägger pannan i djupa veck. Ganska neutralt och med betoning på det positiva och ljusa. Det är inte önskvärt att begravningen är en orgie i tårfylld sorg, tyngd, saknad och ångestframkallande dödsdväljning. Jag tror inte min far hade velat ha det så heller.
Och tro mig: favoritchokladen är inköpt och väntar att på dukas upp på minnesbordet bredvid en liten kattstaty! Vi talar förstås om Daim och Fazers chokladmint- inköpt aux mains från finlandsbåten enligt uppdrag. :-)
En fin och trösterik vers jag fått skickat av min snälle morbror Bengt skall också få läsas upp. Morbror skrev ett mycket uppskattat, personligt minnesbrev om min far. Ett brev jag är mycket tacksam över att ha fått. Det glädjer mig oerhört i den svåra stunden, att få ta del av någon annans tankar samtidigt som läsningen blev tröstande och uppmuntrande. Stort, varmt tack!
På torsdag kväll 29/7, efter begravningen, blir det garanterat grav-vin hemma i Brynglo, kan jag meddela. En liten minnesstund och samtidigt ett hedrande. Vin var en av hans favoriter i tillvaron, ett arv att föra vidare. Ja. Alltså. Vin i rent medicinskt syfte förstås. För hjärtats skull och så. Det vet vi ju alla vid det här laget att choklad och vin innehåller många nyttigheter för kropp och själ. Må vinet aldrig sina för bacchii sina! ;-)
Men visst är det ofattbart en sådan här händelse. Det är så konstigt, men likväl så naturligt som vilken annan del av livets innehåll som helst. Ena dagen är de där de där människorna omkring en, andra dagen är de okontaktbara, borta, väck, död. Jag grubblar över livet lite då. Jag är inte troende eller bekänner mig till någon etablerad religion eftersom jag inte anser dem innehålla den essens och kärna jag accepterar fullt ut (även om många delar från de olika religionerna kan fogas samman till en personlig uppfattning), men jag anser att någon form av cyklisk tillvaro existerar. Om man återföds eller omvandlas till annan livsform låter jag vara osagt. Allt hänger dock ihop, helt klart. Och jag har sett och upplevt händelser som utan tvekan fått mig att se på livet som olika former av dimensioner av liv/tillvaro. Just nu är jag här, i denna tillvaro och trivs rätt hyfsat. Jag är i den här världen och äger ett slags lugn i att följa med naturens och den här tillvarons egen lilla gång. Och det andra är med mig. Ja, det är med mig.
Jag kan påverka vissa saker, andra inte. Det som kallas "ödet" är just detta. Man träffar på människor, händelser inträffar och jag kan inte påverka mer än att existera i just detta tillfälle, vid den platsen och agera efter den tanke jag haft. Ibland kan jag ändra på saker, ibland inte. Allt i livet är obeständigt. Där har buddhismen en sann grundtanke i mina ögon. Jag hävdar dock att man definitivt SKALL fästa sig vid människor man vill skall betyda något för en. Det är människans natur och den skall man följa istället för att göra våld på. Lidandet tillhör detta liv, lidandet skapade liv, lidandet avslutar liv och man kan bara försöka genomlida det så gott det går, inte utplåna det, så där har buddhismen och jag skiftande syn på fundament. Annars har buddhismen många andra bra och förnuftiga grundtankar i mina ögon sett.
Och "Gud"/gudar, det är egentligen något som håller samman och är allt, tror jag. Det är inget han/hon/den/det eller något som uppenbarar sig i olika livsformer eller förmedlar något till människor. Nej, det man kallar Gud är: allt. Det som håller ihop trådarna, som skapar, tar och ger och får. Om man kallar det Gud eller kraft, eller något annat så är det egalt i det stora sammanhanget. Men det är tyvärr så att man omvandlat mycket av det som kan vara gott, bra och vägledande i religioner och tro till något många gånger dogmatiskt förtryckande och destruktivt istället för något trösterikt och upplyftande och progressivt i en stärkande gemenskap. Detta ”alltet” tror jag håller samman just allt och det förenar då faktiskt allt liv, egentligen. Den respekten och gruntanken bär jag ständigt med mig. Tanken på alltet är musik för själen, för musik är skapande och kraft. Därför är musik en skapelseberättelse av mitt liv och en livslåga för min tillvaro. Utan musik inget livsblod.
Ibland hamnar man i obalans, ibland sker händelser som är svårförklarliga, ofattbara. Man får då vända lite på tankarna. Som Hasse Alfredsson uttrycker så finurligt i filmen ”Jim och piraterna Blom”: (ungefärligt återgett) att när någon dör här på jorden så blir man ledsen här, men dit denne kommer blir de istället mycket glada för de har längtat efter personen mycket där och då blir det festligt och glatt hos dem. Det är skönt att veta. Och när man sörjer, så kan det ibland kännas som en stor tung svart sten inombords som man bär omkring på och tyngs ner av. Då måste man knacka sönder den tunga stenen för där inne finns en liten guldklimp av ljusa, fina och glada minnen från personen som dött. Guldklimpen bevarar man sen i sitt hjärta för den är lätt att bära med sig resten av sitt liv!
Vänner och släkt är guld värt i svåra stunder. De som ställer upp, stöttar och visar sitt deltagande, visar sitt rätta ansikte och sitt guldhjärta. (Bry dig! Bry dig! Det räcker hela vägen.)
Nedan visas dikten som omtalas ovan och skall läsas upp på begravningen.
(Dikten i dödsannonsen nedan skrevs i bilen, på vägen till begravningsbyrån i Svenstavik 7/7.)
http://op.se/slaktvanner/dodsannonser/dodsannonser/1.2171699-2083453-fdode
Döden betyder ingenting
av Henry Scott Holland
Döden betyder ingenting.
Jag har bara smugit mig in till rummet intill
Jag är jag och du är du.
Allt det vi var för varandra, det är vi fortfarande.
Nämn mig vid mitt vanliga, familjära namn.
Tala till mig på samma sätt som du alltid brukade.
Ändra inte ditt tonfall,
Håll sorgen borta från din röst.
Skratta
som vi alltid skrattade
åt de små skämt vi hade tillsammans.
Var med mig. Le med mig.
Tänk på mig. Bed för mig.
Låt mitt namn fortsätta att var en del av din vardag.
Livet betyder detsamma, ingenting har skett som förändrar det.
Livet går vidare, därför att det måste gå vidare.
Varför skulle du sluta tänka på mig för att du inte längre kan se mig?
Döden är ändå bara ett tillfälligt avbrott i vår gemenskap.
Jag väntar på dig, i en paus, alldeles i närheten.
Allt är bra.
torsdag 1 juli 2010
Kenthyllning ♫♪♫♪♫♪
Eufori
Njuter varje ton varje andetag varje ljud varje textrad varje ord
Ord som talar rakt in
Rakt in
I innersta kammaren finns det där
Sätter fram ord till mig
Med musiken
Med musiken
Med musiken
I mitt hjärta spelas det bara för mig
Sjunger- ja du- blodet sjunger
Hjärtat slår med
Ett utanför och innanförinstrument
Och jag ler
Jag njuter
Jag ryser
Och känner, känner, KÄNNER
Jag älskar att känna
Orden och
Musikens kraft
Lyfter dagen, solen, himlen
Och den får jag
Tacksam, ödmjukt
Lyrisk
beståndsdel av min själ
Konstruerar fragment till helhet
Konstruktion till mig
Tonerna i känslan som hänger kvar
Här, nu och i mina drömmar
Spelas musiken
Dag, natt
Och jag lever för det
Och jag njuter av det
Och jag helas med det
Jag är som ett med havet av örats vågskvalp
en sjungande snäcka, hammare och stigbygel i rörelse
Som njuter som jag
Som tonerna med orden!
Ett med känslan som väcks
Och växer
Och tar form
De blir en känsla utan beskrivning,
En gudomlig kraft att uppfyllas av
Allt, allt, allt för denna varelse jag är!
Tar över hela min kropp
Varje cell
Äger mig
Min hjärna hör
Hänger musik på krokar, rader och förvaras
Rader upp och rader ner
Från förr till nu
Är jag
Det är jag
Sån är jag
Ta den glädjen och livslusten bort
Ifrån
Då är jag inte längre här
Och jag kan inte längre andas
Jag kan inte längre vara
Ingen respirator
Andas
Som musiken jag älskar
Lungan för dagen
Slår hjärtats livsrytm
Stadig puls
Låter mig leva, älska och njuta
Essens, mening, lust, liv
Lita på mig
Jag är inget utan
Utan är jag inget
Bara skal
Tomhet och vacuum
Inte värme och blod
Orkar inte utan den
Orkar inte härda ut
Meningen
Med
Som betyder
MENINGEN
är
Musiken
min
Livsrytm
Mig
Jag
♥♥♥
Njuter varje ton varje andetag varje ljud varje textrad varje ord
Ord som talar rakt in
Rakt in
I innersta kammaren finns det där
Sätter fram ord till mig
Med musiken
Med musiken
Med musiken
I mitt hjärta spelas det bara för mig
Sjunger- ja du- blodet sjunger
Hjärtat slår med
Ett utanför och innanförinstrument
Och jag ler
Jag njuter
Jag ryser
Och känner, känner, KÄNNER
Jag älskar att känna
Orden och
Musikens kraft
Lyfter dagen, solen, himlen
Och den får jag
Tacksam, ödmjukt
Lyrisk
beståndsdel av min själ
Konstruerar fragment till helhet
Konstruktion till mig
Tonerna i känslan som hänger kvar
Här, nu och i mina drömmar
Spelas musiken
Dag, natt
Och jag lever för det
Och jag njuter av det
Och jag helas med det
Jag är som ett med havet av örats vågskvalp
en sjungande snäcka, hammare och stigbygel i rörelse
Som njuter som jag
Som tonerna med orden!
Ett med känslan som väcks
Och växer
Och tar form
De blir en känsla utan beskrivning,
En gudomlig kraft att uppfyllas av
Allt, allt, allt för denna varelse jag är!
Tar över hela min kropp
Varje cell
Äger mig
Min hjärna hör
Hänger musik på krokar, rader och förvaras
Rader upp och rader ner
Från förr till nu
Är jag
Det är jag
Sån är jag
Ta den glädjen och livslusten bort
Ifrån
Då är jag inte längre här
Och jag kan inte längre andas
Jag kan inte längre vara
Ingen respirator
Andas
Som musiken jag älskar
Lungan för dagen
Slår hjärtats livsrytm
Stadig puls
Låter mig leva, älska och njuta
Essens, mening, lust, liv
Lita på mig
Jag är inget utan
Utan är jag inget
Bara skal
Tomhet och vacuum
Inte värme och blod
Orkar inte utan den
Orkar inte härda ut
Meningen
Med
Som betyder
MENINGEN
är
Musiken
min
Livsrytm
Mig
Jag
♥♥♥
tisdag 22 juni 2010
Dagens "sjukvård"!
Jag blir så heligt, utomordentligt förbannad!
Här ligger nu min stackars far mer eller mindre på dödsbädden
45 mil bort
Och det går fort utför
Fortare än vi fruktat och kunnat gissa och ana
Och nu möts vi anhöriga, att stå öga mot öga med dagens så kallade ”sjukvård”
Vård inte ens värd epitetet
En gammal orkeslös man, som inte ens förmår resa sig upp längre
Måste ha en stab av friska människor som har kraft att slåss för rättmätig vård
Skickar man hem honom med en tablettask och säger att han får vänta på remissen
Arkiverad och stämplad som utdömd - ättestupa i sin prydno
Remissen hade dessförinnan hamnat på villovägar på sjukhuset
Ultimat nonchalans
Min far lever på hoppet av den operationsmöjlighet vars gräns passerades för flera månader sedan
Tid är liv och hälsa! Att ”mota Olle i grind” existerar inte här.
När vi försöker få den sjuke att få adekvat slutbehandling
får vi svaret att: "det finns ändå inte vårdplatser så han kan inte tas emot"!
MEN SNÄLLA, HALLÅ!!! Vad är det ni står och säger? Vad? VAD?
De skyller på än den ena än den andra att den och den har ansvaret
Ha sin rygg fri och skulden någon annans
Och ingen kan lindra plågan hos patienten åtminstone lite
Trots att möjligheter finns och borde finnas
Men inte där
Där får man vackert vänta på drunkningsdöden
Att slutet må gå fort och inte långsamt och plågsamt
Det är det enda hopp som lämnats åt oss
Det är en grym behandling
Och man kan bara önska att hälsan förblir intakt
Då fruktan för vad man ser och förstår skrämmer en ur skinnet
Jag blir så förbannat upprörd! Så här får inte samhällets omsorg om de sjuka och svaga se ut! Det är inte värdigt ett demokratiskt, fritt och gott samhälles konstruktion. Vi är inte människovärdiga om vi inte slåss för en bättre sjukvård än så här! Det är skamligt, vidrigt, outhärdligt att betrakta som frustrerad åskådare till denna tragedi av mänskligt förfall. Uppror! Jag manar till uppror mot detta genomegoistiska förakt. Den starkes överlevnad bygger på principen att människorna också bevarar en viss naturlig svaghet i omgivningen. Det sker inte nu. Vi överger bara kallsinnigt de som inte betraktas tillräckligt livsdugliga ”att sätta med”. DET ÄR FEL!
Här ligger nu min stackars far mer eller mindre på dödsbädden
45 mil bort
Och det går fort utför
Fortare än vi fruktat och kunnat gissa och ana
Och nu möts vi anhöriga, att stå öga mot öga med dagens så kallade ”sjukvård”
Vård inte ens värd epitetet
En gammal orkeslös man, som inte ens förmår resa sig upp längre
Måste ha en stab av friska människor som har kraft att slåss för rättmätig vård
Skickar man hem honom med en tablettask och säger att han får vänta på remissen
Arkiverad och stämplad som utdömd - ättestupa i sin prydno
Remissen hade dessförinnan hamnat på villovägar på sjukhuset
Ultimat nonchalans
Min far lever på hoppet av den operationsmöjlighet vars gräns passerades för flera månader sedan
Tid är liv och hälsa! Att ”mota Olle i grind” existerar inte här.
När vi försöker få den sjuke att få adekvat slutbehandling
får vi svaret att: "det finns ändå inte vårdplatser så han kan inte tas emot"!
MEN SNÄLLA, HALLÅ!!! Vad är det ni står och säger? Vad? VAD?
De skyller på än den ena än den andra att den och den har ansvaret
Ha sin rygg fri och skulden någon annans
Och ingen kan lindra plågan hos patienten åtminstone lite
Trots att möjligheter finns och borde finnas
Men inte där
Där får man vackert vänta på drunkningsdöden
Att slutet må gå fort och inte långsamt och plågsamt
Det är det enda hopp som lämnats åt oss
Det är en grym behandling
Och man kan bara önska att hälsan förblir intakt
Då fruktan för vad man ser och förstår skrämmer en ur skinnet
Jag blir så förbannat upprörd! Så här får inte samhällets omsorg om de sjuka och svaga se ut! Det är inte värdigt ett demokratiskt, fritt och gott samhälles konstruktion. Vi är inte människovärdiga om vi inte slåss för en bättre sjukvård än så här! Det är skamligt, vidrigt, outhärdligt att betrakta som frustrerad åskådare till denna tragedi av mänskligt förfall. Uppror! Jag manar till uppror mot detta genomegoistiska förakt. Den starkes överlevnad bygger på principen att människorna också bevarar en viss naturlig svaghet i omgivningen. Det sker inte nu. Vi överger bara kallsinnigt de som inte betraktas tillräckligt livsdugliga ”att sätta med”. DET ÄR FEL!
måndag 21 juni 2010
Ett hjärtas slagfärdighet
Att
Känna dödens vingslag pusta mot sina kinder, med sin förruttnande andedräkt
Att
Kämpa mot tiden som flåsar i nacken och tickandet som leder mot slutet
Timglasets sand rinner obönhörligen
Korn för korn
Ut
Gravitationens dragning
Nedåt
Snart i vilan
Blomprydd, textöverläst mull
Kämpa
Tills muskeln domnar bort
För varje tag
Ansträngd andning
Nalkas randen
Avklippt livstråd
Sjukvård- väntetid – fruktan – smärta – ovetskap
Omänsklighet
Värdet försvann med jobbet
Ej samhällsnyttig
Och uträknad
Jag vill inte ha sådant samhälle!
Jag vill inte leva bland sådana värderingar!
Jag vill inte ha sådan omvärld att lämna vidare
När de som är gamla och sjuka inte tilldelas samma värde som de friska och starka
Fråntar de svaga värdighet
Såld, din slav, såld
Medskapande aktör till själviskt leverne
Där hjärtat inte får plats
Ett hjärta klappar stilla och i stillheten vilar den snart
Där hjärtat bor
I den trygga lunken av hamn
Där vill jag också sluta
Känna dödens vingslag pusta mot sina kinder, med sin förruttnande andedräkt
Att
Kämpa mot tiden som flåsar i nacken och tickandet som leder mot slutet
Timglasets sand rinner obönhörligen
Korn för korn
Ut
Gravitationens dragning
Nedåt
Snart i vilan
Blomprydd, textöverläst mull
Kämpa
Tills muskeln domnar bort
För varje tag
Ansträngd andning
Nalkas randen
Avklippt livstråd
Sjukvård- väntetid – fruktan – smärta – ovetskap
Omänsklighet
Värdet försvann med jobbet
Ej samhällsnyttig
Och uträknad
Jag vill inte ha sådant samhälle!
Jag vill inte leva bland sådana värderingar!
Jag vill inte ha sådan omvärld att lämna vidare
När de som är gamla och sjuka inte tilldelas samma värde som de friska och starka
Fråntar de svaga värdighet
Såld, din slav, såld
Medskapande aktör till själviskt leverne
Där hjärtat inte får plats
Ett hjärta klappar stilla och i stillheten vilar den snart
Där hjärtat bor
I den trygga lunken av hamn
Där vill jag också sluta
torsdag 17 juni 2010
NIX!
Ring, ring bara du slog en signaaaaaaaal!
NIX!
Schibbolet: ringer du för att sälja, så är det stopp! Finns något mer enerverande än telefonförsäljning? Underligt nog måste det vara lite lönsamt eftersom företag/insamlare envisas med att fortsätta terrorn år ut och år in. Det här är en Sagan om ringen – berättelse i en annan tappning. Ett ondskefullt ring, som dock kan övervinnas.
Irritationsmoment 1: telefonförsäljningens essens och fundament består av den beprövade beteendevetenskapen att många människor har svårt att säga nej till viss försäljningsteknik. Det föreligger en inte alltför komplicerad retorik bakom. Den anspelar på medmänskliga känslor och vårt inbyggda medlidande, alternativt förleds vi handfast att tro att erbjudandet som framlägges enbart för mig, som utvald, är oslagbart och vinsten formidabel. Det tas naturligtvis ingen som helst hänsyn till att vissa individer har svårare än andra att avböja, exempelvis de som har språksvårigheter, handikapp, eller bara en liten ensam själ som råkar glädja sig över att någon bekräftar dem genom ett samtal. Ringandet sveper över människorna, skoningslöst, som en flortunn giftslöja med Medeaavsändare.
Karaktären? Man är alltför medveten om det artiga, medlidsamma draget hos flertalet, att vi ”tycker lite synd om”, det är en ”insamling till en fond för sjuka eller fattiga” och vem betraktas då inte som gnidet snål och genuint ondskefull om man fräckt nog avböjer? Att anklagas för att ha gått över till den onda sidan kan orsaka utomordentligt besvärande oro!
Irritationsmoment 2: man måste ringa Nix - registret för att kunna freda sig! JAG BLIR SÅ FÖRBANNAD PÅ SÅDANT! Vem har givit tillåtelse att använda mitt hemnummer som sitt företags försäljningsportal? JAG ska behöva ringa ett spärrnummer för att slippa bli trakasserad! Vad är det för logik och grundläggande värdegrund som det visas prov på här? De som nu till äventyrs önskar sig telefonförsäljning kan ringa och begära den tjänsten, låt oss säga kallad: "JAPP". Och, handen på hjärtat, hur många människor skulle göra det? Därmed skulle så detta ringelände självdö och inte ens vara ett minne blott.
Irritationsmoment 3-gemensamma drag:
1) Försäljarna har en överdriven smörig/oljig inställsamhet och retorik som gör att telefonluren och mitt stulna öra övermättas av detta sliskiga fettdryp per se. Blä!
2) Försäljarna ringer alltid den tid då man väntar viktigt samtal, håller på med middag eller är stressad. Alltid. Jag känner mig nästan som Truman Burbank (Jim Carrey) i filmen The Truman Show, övervakad av ständiga monitorers obottnande, glasartade teknikögon. Ett Orwells 1984, storebror ser, som kontrollerar mina förehavanden och i slutskedet: den Kafkaesque:a Processen-värld där repet obetvingligt sluts runt halsen, sakta strypande ring, där ingen nåd eller flyktväg finns. Jag vill kunna slippa övertrampet från en osynlig makts åtkomst av mitt liv!
3) Om man inleder med ett abrupt: ”NEJ TACK jag vill inte ha något”, åtföljs det av en förvänt citroncyniskdrypande dödsbringande röst som spökligt meddelar i huvudet bakom de besviket avslutande förklädda orden att man nu förbannats till den förvisade skaran av ”ickeexisterande”- att plågas i tillvaron med konstant dåligt samvete.
4) Så finns det vissa som inte vill acceptera nej:et utan ENVISAS med att försöka fortsätta samtalet som en uttröttande stormånglare på en gängse spansk marknad. Vid det laget brister definitivt någon instinktiv mordlusta ut inombords och adrenalinet rusar runt som en ohejdat vild fors i kroppen, hornen växer ut och ringens makt överrumplar med sin påverkan.
Att tvingas åhöra rabblande mässa i telefonen, stört omöjlig att avbryta inom de närmsta fem minuterna är icke önskvärt i ringväg. Ingen vill heller känna sig som en skurk för att man säger nej till ett ”unikt erbjudande/tillfälle att bidra till en bättre värld”.
Det här är för mig en självklarhet. Min telefon ska användas till självvalda ärenden. Den ska inte missbrukas av de giriga maktutnyttjande förhärdade som likt religiösa pådyvlare använder fula knep för omvändelse. Offrets självbestämmanderätt blir begärligt stöldgods och vad som lämnas kvar av den med våld tagne är en degraderad figur av utsuddade konturer.
Jag har beställt NIX, för jag tar klart avstånd från telefonförsäljningen i dess skepnader och allt lågt det står för! Ondskan förstörs och ring förintas. Glädje och harmoni råder åter i Fylke, ordningen återställd, livet går vidare. Fridfull ringtillvaro till er alla!
NIX!
Schibbolet: ringer du för att sälja, så är det stopp! Finns något mer enerverande än telefonförsäljning? Underligt nog måste det vara lite lönsamt eftersom företag/insamlare envisas med att fortsätta terrorn år ut och år in. Det här är en Sagan om ringen – berättelse i en annan tappning. Ett ondskefullt ring, som dock kan övervinnas.
Irritationsmoment 1: telefonförsäljningens essens och fundament består av den beprövade beteendevetenskapen att många människor har svårt att säga nej till viss försäljningsteknik. Det föreligger en inte alltför komplicerad retorik bakom. Den anspelar på medmänskliga känslor och vårt inbyggda medlidande, alternativt förleds vi handfast att tro att erbjudandet som framlägges enbart för mig, som utvald, är oslagbart och vinsten formidabel. Det tas naturligtvis ingen som helst hänsyn till att vissa individer har svårare än andra att avböja, exempelvis de som har språksvårigheter, handikapp, eller bara en liten ensam själ som råkar glädja sig över att någon bekräftar dem genom ett samtal. Ringandet sveper över människorna, skoningslöst, som en flortunn giftslöja med Medeaavsändare.
Karaktären? Man är alltför medveten om det artiga, medlidsamma draget hos flertalet, att vi ”tycker lite synd om”, det är en ”insamling till en fond för sjuka eller fattiga” och vem betraktas då inte som gnidet snål och genuint ondskefull om man fräckt nog avböjer? Att anklagas för att ha gått över till den onda sidan kan orsaka utomordentligt besvärande oro!
Irritationsmoment 2: man måste ringa Nix - registret för att kunna freda sig! JAG BLIR SÅ FÖRBANNAD PÅ SÅDANT! Vem har givit tillåtelse att använda mitt hemnummer som sitt företags försäljningsportal? JAG ska behöva ringa ett spärrnummer för att slippa bli trakasserad! Vad är det för logik och grundläggande värdegrund som det visas prov på här? De som nu till äventyrs önskar sig telefonförsäljning kan ringa och begära den tjänsten, låt oss säga kallad: "JAPP". Och, handen på hjärtat, hur många människor skulle göra det? Därmed skulle så detta ringelände självdö och inte ens vara ett minne blott.
Irritationsmoment 3-gemensamma drag:
1) Försäljarna har en överdriven smörig/oljig inställsamhet och retorik som gör att telefonluren och mitt stulna öra övermättas av detta sliskiga fettdryp per se. Blä!
2) Försäljarna ringer alltid den tid då man väntar viktigt samtal, håller på med middag eller är stressad. Alltid. Jag känner mig nästan som Truman Burbank (Jim Carrey) i filmen The Truman Show, övervakad av ständiga monitorers obottnande, glasartade teknikögon. Ett Orwells 1984, storebror ser, som kontrollerar mina förehavanden och i slutskedet: den Kafkaesque:a Processen-värld där repet obetvingligt sluts runt halsen, sakta strypande ring, där ingen nåd eller flyktväg finns. Jag vill kunna slippa övertrampet från en osynlig makts åtkomst av mitt liv!
3) Om man inleder med ett abrupt: ”NEJ TACK jag vill inte ha något”, åtföljs det av en förvänt citroncyniskdrypande dödsbringande röst som spökligt meddelar i huvudet bakom de besviket avslutande förklädda orden att man nu förbannats till den förvisade skaran av ”ickeexisterande”- att plågas i tillvaron med konstant dåligt samvete.
4) Så finns det vissa som inte vill acceptera nej:et utan ENVISAS med att försöka fortsätta samtalet som en uttröttande stormånglare på en gängse spansk marknad. Vid det laget brister definitivt någon instinktiv mordlusta ut inombords och adrenalinet rusar runt som en ohejdat vild fors i kroppen, hornen växer ut och ringens makt överrumplar med sin påverkan.
Att tvingas åhöra rabblande mässa i telefonen, stört omöjlig att avbryta inom de närmsta fem minuterna är icke önskvärt i ringväg. Ingen vill heller känna sig som en skurk för att man säger nej till ett ”unikt erbjudande/tillfälle att bidra till en bättre värld”.
Det här är för mig en självklarhet. Min telefon ska användas till självvalda ärenden. Den ska inte missbrukas av de giriga maktutnyttjande förhärdade som likt religiösa pådyvlare använder fula knep för omvändelse. Offrets självbestämmanderätt blir begärligt stöldgods och vad som lämnas kvar av den med våld tagne är en degraderad figur av utsuddade konturer.
Jag har beställt NIX, för jag tar klart avstånd från telefonförsäljningen i dess skepnader och allt lågt det står för! Ondskan förstörs och ring förintas. Glädje och harmoni råder åter i Fylke, ordningen återställd, livet går vidare. Fridfull ringtillvaro till er alla!
torsdag 20 maj 2010
Eldskrift
Nackar, dessa evinnerliga nackar. Och fluffiga frisyrer.
Stolar, bänkar, torftig luft och en alltid lika obekväm stol att vara satt parkerad i de närmsta timmarna. Det är föreläsningsdags igen.
Bland packet.
Pretentiösa torrbollar ser återigen sin chans att få äga rummet. Bara ÄÄÄÄLSKAR att höra sin egen röst, så till den grad, att man yttrar sig om allt som handlar om dem själva och inte angår mig eller någon annan… ett enda skvatt! Är det så svårt att fatta, ditt ego? Ja? Ja!
”VI ANDRA HÄR ÄR INTE INTRESSERADE AV ATT HÖRA DINA PERSONLIGA PROBLEM OCH UPPLEVELSER, DIN GET! VI VILL LYSSNA PÅ FÖRELÄSAREN, DET ÄR DÄRFÖR VI KOMMIT HIT! SKA MAN MÅSTA GAFFA ÖVER KAKHÅLET PÅ DIG OCH HYSTA IN DIG I EN LJUDISOLERAD SKRUBB?”
Pratkvarnstrollen förhäver sig och sin överjordiska insats för världen, ofelbara och oersättliga som de är. Högre än kungen, lite närmare än Gud. Alla närvarande lärjungar/undersåtar tros vara andäktigt lyssnande till den mäktiga, självutnämnde flockledaren/hövdingen.
Bullseye målas upp för mitt inre, på dig. Ett välriktat skott i pannbenet. Tystnad. Frid bortom allt förstånd! :-)
Skona mina öron och mitt stackars, av skräp, överfyllda minneskort. Det svämmar över i hjärngarderoben av all världens nonsens, där det hänger som sladdriga linnekläder på galgar.
Jag KRÄVER nolltolerans! Jag vill ha stimulans- inte soptömning!
Föreläsaren står och gör sig hipp framme vid powerpointen. Jag borde få skadeståndsersättning för skavsår. Fakta som kunde lästs in på några minuter. Tada! Istället avhandlas varje stavelse i detalj under tre plågsamma timmar. Inte något utelämnas i redogörelsen och man vet att mot slutet hastas de sista tvåhundra sidorna i powerpointen igenom för tiden blev för knapp.
”Räck upp handen, diskutera med er bänkgranne, vad tycker ni, så här tycker JAG (underförstått: och det är rätt), ni som är…osv.” Bla bla bla. Ordsoppan rinner på teflon, bildar drunkningsbara sjöar och jag hör inte ett ord. Timmarna trögar kådlikt fram. Ledan driver runt i kroppen som en vansinnig karusell och skickar pirrande myrkrypningar som ringar på vattnet under huden för att uppmärksamma mig på att detta är onaturligt tillstånd. Jag känner mig som en klematis slingrandes runt en stolpe. Jag håller mig fast. Krampaktigt. Fast benen vill springa mig härifrån och hjärnan exploderar av utomjordiskt konstruerad tristess. Och..ja… utomhus skiner solen! Och så, suck, sådant vidrigt fult svintohår på människan framför!!! Jag retar mig i timtal. Vilket FLUFF! Bort från min blick!
Ritar. Någon går utanför fönstret. Ett moln flyter sakta förbi - ser ut som en båt. Jag längtar mig härifrån. Som i En kos dagbok av Wolgers, drömmer jag mig bort. Jag vill inte sitta av tid här och förlora dyrbar levnad på kassa energidränage när det finns batteriladdare. Jag frågar: VARFÖR?
Bunden av osynlig lagtext. Resa sig upp, gå ut mitt under föreläsningen, är inte det minsta tillåtet! Förbjudet! Du får ett evigt plågsamt straff, nämligen STÄMPELN, symbolen som förklarar dig icke människovärd! Du är uträknad! Avlägsnad från medlemslistan.
Fika. Halvdant, mer krävs inte för i kåren är man glad och tacksam för det lilla. Erbjuds något som överskrider gränsen för matsalskvaliteten blir det ett ”halleluja moment” och rösterna höjs som om det pågick en hejdundrande millenniefest i lokalen. Klipp in mig i en tecknad Monty Pythonsketch, där en hand plötsligt sticks ner genom taket och plockar bort fula typer!
Klädkoden. Uppförandet. Jag kan nosa upp kollegor som en tryffelhund. Var som helst. Överallt. I alla lägen. Jag kan identifiera mina svin. Kasta inte pärlor! De slukar.
Så kommer momentet man med bävan inväntat! När det blir så där FINT allting, som det ska bli i klimax på storseans. Alla skrattar igenkännande åt en billigt klyschig kommentar, menat som ”internt skämt” eller då man gemensamt i kör ojar sig med ett überempatiskt: ”Ååååååååååååh”, åt något i en påklistrat medlidsam berättelse. Av sagan skall vi alla bli upplyfta, göras till hjältar i de "lyckligasluthistorier" som stoppas i trånga halsen. Survival of the fittest. Ge mig en schysst sandgrav att stoppa huvudet i! Skjut mig, eller... vad som helst! Inget toppas dock ännu av den av budskapet uppfyllda "åhörarkören" som sjöng "Ikaros", nästan snyftandes, med mer patos än någon frikyrklig gudstjänst kunnat uppbringa. Perverst!
Sessionen plågsamma djurförsök avbryts! Efter ett oändligt antal slutord staplade på varandra till en ranglig Pisatornslutning uppenbarar sig ljuset i den trånga tunneln. ”UT! Jag vill UT!” Stelt vräker man sig ur stolen stönandes ett halvkvävt: ”Jaha” och stapplar ut ur lokalen, svajigt som en yster polioskadad kalv på grönbete. Clockwork orange-hjärntvätten avslutad. Till nästa gång man skall floskeltorteras av dyrköpt förståsigpåare. En dèja vú av trist hår eller likformade klädstilar. Nästa konstnärstillfälle man offrar ett halvt kollegieblock och ¾ av bläcket i pennan på för att hålla svadan stången att häftas fast. Stävja den övermäktiga lusten att få ställa sig upp och eklatera: ”Du är inte bara ful och dum, föreläsarpajas, du stjäl min dyrbara tid och yppar saker som folk redan vetat i årtusenden. Varför står du då bräker gallimattias in i mina arma öron, ditt JÄTTEFÅR? Har du inget vettigt att komma med, så bevara mig från spikarna i din järnjungfruföreläsning, då du bjuder upp till din fiolackompanjerade dödsdans." Bilan ner! Huvudet av. Stillhet.
Jag glömmer ALLTID ta med tändstickor till ögonen. Risken är dock överhängande att jag nickar till och i fallet sticker ut ögonen. Jag och Oidipus- ödesmättat besläktade stackars satar.
Stolar, bänkar, torftig luft och en alltid lika obekväm stol att vara satt parkerad i de närmsta timmarna. Det är föreläsningsdags igen.
Bland packet.
Pretentiösa torrbollar ser återigen sin chans att få äga rummet. Bara ÄÄÄÄLSKAR att höra sin egen röst, så till den grad, att man yttrar sig om allt som handlar om dem själva och inte angår mig eller någon annan… ett enda skvatt! Är det så svårt att fatta, ditt ego? Ja? Ja!
”VI ANDRA HÄR ÄR INTE INTRESSERADE AV ATT HÖRA DINA PERSONLIGA PROBLEM OCH UPPLEVELSER, DIN GET! VI VILL LYSSNA PÅ FÖRELÄSAREN, DET ÄR DÄRFÖR VI KOMMIT HIT! SKA MAN MÅSTA GAFFA ÖVER KAKHÅLET PÅ DIG OCH HYSTA IN DIG I EN LJUDISOLERAD SKRUBB?”
Pratkvarnstrollen förhäver sig och sin överjordiska insats för världen, ofelbara och oersättliga som de är. Högre än kungen, lite närmare än Gud. Alla närvarande lärjungar/undersåtar tros vara andäktigt lyssnande till den mäktiga, självutnämnde flockledaren/hövdingen.
Bullseye målas upp för mitt inre, på dig. Ett välriktat skott i pannbenet. Tystnad. Frid bortom allt förstånd! :-)
Skona mina öron och mitt stackars, av skräp, överfyllda minneskort. Det svämmar över i hjärngarderoben av all världens nonsens, där det hänger som sladdriga linnekläder på galgar.
Jag KRÄVER nolltolerans! Jag vill ha stimulans- inte soptömning!
Föreläsaren står och gör sig hipp framme vid powerpointen. Jag borde få skadeståndsersättning för skavsår. Fakta som kunde lästs in på några minuter. Tada! Istället avhandlas varje stavelse i detalj under tre plågsamma timmar. Inte något utelämnas i redogörelsen och man vet att mot slutet hastas de sista tvåhundra sidorna i powerpointen igenom för tiden blev för knapp.
”Räck upp handen, diskutera med er bänkgranne, vad tycker ni, så här tycker JAG (underförstått: och det är rätt), ni som är…osv.” Bla bla bla. Ordsoppan rinner på teflon, bildar drunkningsbara sjöar och jag hör inte ett ord. Timmarna trögar kådlikt fram. Ledan driver runt i kroppen som en vansinnig karusell och skickar pirrande myrkrypningar som ringar på vattnet under huden för att uppmärksamma mig på att detta är onaturligt tillstånd. Jag känner mig som en klematis slingrandes runt en stolpe. Jag håller mig fast. Krampaktigt. Fast benen vill springa mig härifrån och hjärnan exploderar av utomjordiskt konstruerad tristess. Och..ja… utomhus skiner solen! Och så, suck, sådant vidrigt fult svintohår på människan framför!!! Jag retar mig i timtal. Vilket FLUFF! Bort från min blick!
Ritar. Någon går utanför fönstret. Ett moln flyter sakta förbi - ser ut som en båt. Jag längtar mig härifrån. Som i En kos dagbok av Wolgers, drömmer jag mig bort. Jag vill inte sitta av tid här och förlora dyrbar levnad på kassa energidränage när det finns batteriladdare. Jag frågar: VARFÖR?
Bunden av osynlig lagtext. Resa sig upp, gå ut mitt under föreläsningen, är inte det minsta tillåtet! Förbjudet! Du får ett evigt plågsamt straff, nämligen STÄMPELN, symbolen som förklarar dig icke människovärd! Du är uträknad! Avlägsnad från medlemslistan.
Fika. Halvdant, mer krävs inte för i kåren är man glad och tacksam för det lilla. Erbjuds något som överskrider gränsen för matsalskvaliteten blir det ett ”halleluja moment” och rösterna höjs som om det pågick en hejdundrande millenniefest i lokalen. Klipp in mig i en tecknad Monty Pythonsketch, där en hand plötsligt sticks ner genom taket och plockar bort fula typer!
Klädkoden. Uppförandet. Jag kan nosa upp kollegor som en tryffelhund. Var som helst. Överallt. I alla lägen. Jag kan identifiera mina svin. Kasta inte pärlor! De slukar.
Så kommer momentet man med bävan inväntat! När det blir så där FINT allting, som det ska bli i klimax på storseans. Alla skrattar igenkännande åt en billigt klyschig kommentar, menat som ”internt skämt” eller då man gemensamt i kör ojar sig med ett überempatiskt: ”Ååååååååååååh”, åt något i en påklistrat medlidsam berättelse. Av sagan skall vi alla bli upplyfta, göras till hjältar i de "lyckligasluthistorier" som stoppas i trånga halsen. Survival of the fittest. Ge mig en schysst sandgrav att stoppa huvudet i! Skjut mig, eller... vad som helst! Inget toppas dock ännu av den av budskapet uppfyllda "åhörarkören" som sjöng "Ikaros", nästan snyftandes, med mer patos än någon frikyrklig gudstjänst kunnat uppbringa. Perverst!
Sessionen plågsamma djurförsök avbryts! Efter ett oändligt antal slutord staplade på varandra till en ranglig Pisatornslutning uppenbarar sig ljuset i den trånga tunneln. ”UT! Jag vill UT!” Stelt vräker man sig ur stolen stönandes ett halvkvävt: ”Jaha” och stapplar ut ur lokalen, svajigt som en yster polioskadad kalv på grönbete. Clockwork orange-hjärntvätten avslutad. Till nästa gång man skall floskeltorteras av dyrköpt förståsigpåare. En dèja vú av trist hår eller likformade klädstilar. Nästa konstnärstillfälle man offrar ett halvt kollegieblock och ¾ av bläcket i pennan på för att hålla svadan stången att häftas fast. Stävja den övermäktiga lusten att få ställa sig upp och eklatera: ”Du är inte bara ful och dum, föreläsarpajas, du stjäl min dyrbara tid och yppar saker som folk redan vetat i årtusenden. Varför står du då bräker gallimattias in i mina arma öron, ditt JÄTTEFÅR? Har du inget vettigt att komma med, så bevara mig från spikarna i din järnjungfruföreläsning, då du bjuder upp till din fiolackompanjerade dödsdans." Bilan ner! Huvudet av. Stillhet.
Jag glömmer ALLTID ta med tändstickor till ögonen. Risken är dock överhängande att jag nickar till och i fallet sticker ut ögonen. Jag och Oidipus- ödesmättat besläktade stackars satar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)