Idag
Idag så sköljdes minnet av dig över mig
Saknaden
Känslan
Jag skulle vilja, jag skulle önska
att du var här.Igen. Men jag vet att det inte går.
Det känns som igår.
Jag slås av tanken fortfarande.
Du är inte längre här med oss.
Jag saknar att få skämta och skoja som vanligt.
Jag saknar samtalen. Du som känner mig och vet.
Jag saknar tryggheten i vissheten.
Jag har typ vant mig, men tomrummet är fortfarande där.
Ibland känns det svårt och tungt.
Saknaden känns som en tung sten.
Ibland går det bättre och då känns det okej.
Men som en våg slår mot strandkant
kommer känslorna och väller fram.
Det är minnen av dig.
fredag 7 februari 2014
torsdag 9 maj 2013
Ålderstecken
Jag ska prata om en kvinnas ålder. Min ålder. Jag skulle
inte vilja vara 18 igen. Mentalt.
Det är intressant när man börjar fundera på ålderstecken.
Varje ålder har sin charm och sina bekymmer. Det faktum att man inte längre
behöver visa leg på systemet. Det känns bra och dåligt. Men är inte så
jätteviktigt i det stora hela. Ett indignerat ryck på axlarna och gå vidare. Jag
tål inte längre koffein, men älskar kaffe. Jag är sockerintolerant men frossar choklad.
Jag gillar vänner, men bara dem jag ids ha kvar. Det blir på något sätt mer
praktiskt och enkelt när man inser att livet är kort- innehållet enormt och
kantat av en lång frans av irriterande faktorer man måste sprätta bort av
livsestetiska skäl. Så blir allt så mycket lättare och vackrare efteråt. Rent.
Avskalat. Som ett vackert, vällagrat vin mognar, fylls med nya toner, blir
mustigare, fördjupar sin färg och utvecklas till sin fulla potential. Det görs
bara under de rätta förutsättningarna. Jag behöver syre.
Jag börjar likna Michael Jackson. Det är nytt om än lite
oväntat. ”Varför?” undrar ni nu kanske. ”Ska hon skönhetsoperera näsan? Ta på sig
en vit handske och moonwalka? Sjunga: ”I´m bad?” och köpa kedjor och nitbälten
och bli cool och fräck? Sova i syretält och äta alger så livslängden ökar så där
märkvärdigt”? Nope. På grund av rosacea. (=en inflammatorisk sjukdom som satt
sig i ansikte och på ögonen vilket framkallar irriterande rodnad och vid skov
även blemmor på kinder, haka och panna samt skapar röda och irriterade ögon och
vaglar. Jag läste för övrigt att det finns en aggressiv form av ögonvarianten
som kan göra en blind. Men den skräckinjagande informationen lämnar jag det
ärendet.) Numera tål jag, precis som Jackson, begränsat med sol då det gör att jag kommer vara
skrikande griskärsrosa i hela ansiktet. Rosenskäran uppträder även om jag äter stark mat,
dricker alkohol, utsätts för temperaturskillnader med mera. Jag behöver alltså
omsorgfull omgivning och jämn temperatur. Som ett vin.
Alltså. På med keps och solbrillor och in i skugglandet. Lovely.
Källaren nästa. Att mogna i min takt.
Jag som älskar att lapa sol. Jag får nu bli tant under
sommaren. På med brätthatten! Tant behöver för övrigt också solbrillor för
ögonens skull. Jag och Jackson. Tighta.
Jag måste tänka om. I och för sig nyttigt för att inte
fastna i det gamla och invanda. Jag måste tänka om och tänka rätt och tänka
större och vidare. Fokusera på vad jag FÅR.
Jag är ändå rätt tacksam för att jag får vara med om så
mycket. Både bra och dåliga saker. Det som formar mig till den jag är. Som en
Barbapapa. Men ibland måste man sätta stopp också. Säga nej. Akta för
fallgropar och dåligheter som inte håller ett gott liv i god rullning. Jag
gillar tempot, draget, känslan och utmaningen. Jag vill känna livets alla
vindar blåsa, ibland hårt, ibland milt och ljuvt som en sommarbris. I skuggan
numera, förstås. Ty närmare ungdomens nattuglesessioner än så här kommer jag
nog inte. Tillbaka till mörkret, till nattens tystnad och till morgonens
underbara doft och bleka ljus i dimhöljd. Det finns förresten inget vackrare än
en tidig morgon i Bryngelhögen på sommaren, när klockan är tre och fåglarna i
skogen tjattrar som kaffestinna lärare på studiedagskonferens. Det är mäktigt
ljud för en med hörselnedsättning. Som
jag.
Så när jag ser livet som den process det är, med saker som
kommer in och ut i tillvaron så tänker jag att jag ändå kan välja. Jag har
alltid ett val. Jag kan och vill och önskar leva ett gott liv och
njuta av det goda på vägen. Utvecklas. Smaka. Låta livet bli som vinets alla sinnerörelser
på min tunga. Låta det stanna och slicka smaklökarna innan det rinner vidare
mot nya mål. Så vill jag att varje del ska vara av betydelse för helheten. Men
bara det viktiga, det som betyder något och som gör att det blir värdefullt. Där skiljer jag mig från Jackson, tror jag.
Ålder är bara en mask. Karaffen höljer insidans spektrum och
potential. Inget är så ljuvligt och vackert som det överraskande mötet av en
doftnot, en smak eller en smittande och smickrande fin egenskap som sprider
glädje som en sprudlande bäck. Spela på den näckfiolen, spara den känslan,
sprid den gemenskapstanken för framtida behov, om du törs! Det är värdigheten i
att åldras vackert när hjärnan skapar det konstverk som är du, som målas och
ommålas och skrapas och förnyas. Ständigt i rörelse. Med nya färger och motiv
och ibland nya konstnärsassistenter vid sidan. Huvudpenseln håller man själv i.
En rynka visar att jag skrattat. Erfarenheten säger mig att
jag lärt och skådat insikt. Inre frid. Glädje. Dela med sig eller inte. Bjuda
eller hålla inne. Kontrasternas mecka. Tiden visar att det dyrbaraste är det
som betyder något. Armlängds avstånd till annat. Den visheten håller tant fast vid.
måndag 11 mars 2013
Glädje
Glädje är fina vänner
Glada kollegor
Roliga klipp
God mat
Trevligt vin
skojig film
Jag blir aptrött
på jobbiga människor
som vältrar sig i sitt gigantiska ego
som skriver konstiga saker om sig själv på fb
så man undrar vad det är för del på dem.
Jag blir glad när folk bryr sig
på riktigt
Då jag känner att saker går bra
När uppskattning är ömsesidig
Det är kul
Jag avskyr pengar
för de suger
och tar alltid slut
och stör alla roliga planer
vilket gör att jag inte kan köpa allt jag vill
Blä!
Ok. Jag gillar inte bilar
För de gillar inte mig
Bilar går bara sönder och låter illa
De har egenheter för sig som stör
och kostar trista pengar jämt
I hate.
Over and out for now.
Glada kollegor
Roliga klipp
God mat
Trevligt vin
skojig film
Jag blir aptrött
på jobbiga människor
som vältrar sig i sitt gigantiska ego
som skriver konstiga saker om sig själv på fb
så man undrar vad det är för del på dem.
Jag blir glad när folk bryr sig
på riktigt
Då jag känner att saker går bra
När uppskattning är ömsesidig
Det är kul
Jag avskyr pengar
för de suger
och tar alltid slut
och stör alla roliga planer
vilket gör att jag inte kan köpa allt jag vill
Blä!
Ok. Jag gillar inte bilar
För de gillar inte mig
Bilar går bara sönder och låter illa
De har egenheter för sig som stör
och kostar trista pengar jämt
I hate.
Over and out for now.
onsdag 20 juni 2012
Om att SE
Ibland
Blir man så trött
På det man ser
Ser och ser- hela tiden
Runt mig
Jag ser trött på
Allt som görs, allt som känns, sägs, tänks: speglas
så
i ögon,
tonfall,
kroppsspråk,
allt.
Så man kräks och vet slutet innan storyn ens påbörjats
Självuppfyller allt allt allt
Klyschigt skit jag inte vill veta
Kvicksandsk lömskhet tvingar fången mot botten
Om jag bara kunde blunda
Men vägen är lång och utstakad som en landsväg i Norrland
Ett hopp om mänskligheten
Som förlorats i en räcka av hån
Räknade ut logiken redan innan ekvationen var konstruerad
Beräkningens exakthet och triumf
Vem du är, hur du gör, vad du tänker, vem som offras
Tack för cred. Tack för kompetens. Tortera mera.
Kvalitet inget mål i mun när käften är igenproppad av dålig insikt
Insikt pärlar sig som vatten på en Mårten
Jag vill slippa skåda
Det jag sett alltför länge
Låt vilan rulla in.
Blir man så trött
På det man ser
Ser och ser- hela tiden
Runt mig
Jag ser trött på
Allt som görs, allt som känns, sägs, tänks: speglas
så
i ögon,
tonfall,
kroppsspråk,
allt.
Så man kräks och vet slutet innan storyn ens påbörjats
Självuppfyller allt allt allt
Klyschigt skit jag inte vill veta
Kvicksandsk lömskhet tvingar fången mot botten
Om jag bara kunde blunda
Men vägen är lång och utstakad som en landsväg i Norrland
Ett hopp om mänskligheten
Som förlorats i en räcka av hån
Räknade ut logiken redan innan ekvationen var konstruerad
Beräkningens exakthet och triumf
Vem du är, hur du gör, vad du tänker, vem som offras
Tack för cred. Tack för kompetens. Tortera mera.
Kvalitet inget mål i mun när käften är igenproppad av dålig insikt
Insikt pärlar sig som vatten på en Mårten
Jag vill slippa skåda
Det jag sett alltför länge
Låt vilan rulla in.
lördag 19 maj 2012
Medicincocktail
Förskriven eller föreskriven? Ja det är frågan! Ty vad är ädlare än att få en oväntad medicin ordinerad, som man högaktningsfullt ägnar förakt åt för att sedan upptäcka att den där rackaren nog ändå gör verkan? Jag får, med svansen mellan benen, slokande och motvilligt konstatera att jag tydligen gått och blivit allergiker.
Jag som aldrig känt av pollen tidigare får svälja stoltheten, ta in min härligt friskdoftande, uthängda vårtvätt och erkänna mig besegrad av naturens krafter, ödets nyck och slumpen åverkan. Ja, jag får sälla mig till den allt ökande skaran pollenallergiker som ständigt tycks vara snörvlande från februari till oktober och som man tidigare i fåfäng triumf avfärdat som veklingar och kvalificerade simulatörer. Det är dem man diskuterat med i fikarummet och påklistrat empatiskt konstaterat att det kanske är någon form av miljögifter som ändå påverkat förloppet hos de drabbade. Allt för att försöka verka positivt uppmuntrande i sammanhanget då man egentligen i sitt stilla sinne tänkt att folk är bra klena och i behov av uppmärksamhet, ett avancerat stadium av hypokondri.
Så står man här. Med mössan i handen. Trampar skamset om än förnärmat, med rinniga och kliande ögon och näsa, hostar envist så det ekar i de varfyllda bihålorna vilket orsakar svallvågor i skallen som kluckar runt i en kvart. Fast! I en malström av rinnande snor.
Att konsumtionen av mediciner påverkar oss och naturen långsiktigt är allmänt känt. Det frikostiga och mångåriga bruket av penicillin har gett den negativa effekten att det utvecklats nya och obotliga varianter av de sjukdomar, vilka vi tidigare med lätthet kunde behandla med en tiodagarskur Kåvepenin. Ett svårt bakslag som inte på något vis skall underskattas. En oönskad återgång till ett tidigt nittonhundratal då folk dog som flugor i TBC och lunginflammation och endast undantagen överlevde i sällsynta fall. Resistenta bakterier är en oerhört farlig tickande bomb och de nya virusformer som ständigt utvecklar sig själva och anpassar sig till nya miljöer är ett livshotande krig vi aldrig får ta lätt på. Det är också därför jag förut upprört argumenterat med diverse läkare om att ge mig en ”hästkur” så bihålorna rensas ordentligt, istället för att mesa med en fjantdos så bakterierna endast tillfälligt begränsas och därför- inte oväntat- kommer tillbaka med förnyad kraft vid avslutad dos, vilket fordrat ytterligare kur. På senare tid har jag fått rätt. Numera behöver jag aldrig diskutera. Antingen slår man ut rubbet eller så låter man det vara. Punkt.
Det kommer ut allsköns medicinska restprodukter i naturen via människans leverne. Att värna om miljön är extremt viktigt. Så släng inte några mediciner i soporna! Det är nog läskigt med vetskapen att mina barn som växer upp nu får i sig restprodukter av penicillin, hjärtmediciner, och diverse andra miljöfarliga, nervskadande och nedbrytande ämnen via exempelvis dricksvattnet. Ibland måste man mörka fakta för att inte knäckas av vetskap.
Jag ville gärna tro att naturen fixar saker av sig själv. Jag ville gärna inbilla mig att kroppen alltid strävar efter balans och sundhet och tillfrisknar för egen maskin. Efter att ha lusläst den medföljande bipacksedeln, nervöst skrattat åt ”eventuella biverkningar” och med fruktan återläst ”ovanliga biverkningar (färre än 1 av 10000)” som: hjärnblödning eller stroke, hjärtproblem eller allvarliga lever- eller njurskador (vilket underförstått skall tolkas som ”lite död”) stoppar jag ångestladdat i mig tablett efter tablett och inväntar de fruktade biverkningarnas åverkan som i överljudsfart överlämnar mig till min annalkande slutstation. De kan ju ha fel, läkarna och medicintillverkarna. Det har ju hänt. Saker kan inträffa. Men vissa saker måste man vara beredd att riskera. Även för att bli friskare. Jag överlämnar mig i medicinens helande händer.
Nu är det dags för ytterligare en medicindos, som skall hjälpa mig att må bra. Det känns dock inte rätt. Jag som alltid försökt undvika mediciner i den mån det går. Jag har mer och mer börjat använda den medicin som faktiskt förskrivs mig. Jag ger efter och inser blott att de kan kurera. Det är ett motvilligt erkännande och en svårartad eftergift- även för stoltheten. Jag uttalar härmed en ödmjuk ursäkt till naturen, med ett hopp om att jag ändå försöker undvika alltför mycket negativ miljöpåverkan medelst en önskan om att tillfriskna.
Jag vill slutligen skänka en tacksamhetens tanke och all heder till dem som utvecklat mediciner och de läkare som försöker hjälpa oss att må bra. Att vara sjuk är det ingen som önskar sig. Att få ha god hälsa är ingen självklarhet och som med så mycket annat är det få som reflekterar över det förrän man verkligen blivit sjuk. Det är först då man uppskattar ynnesten att få vara frisk.
lördag 28 april 2012
Vattenfylld blåsa
Det nöter
Det nöter och det nöter
Det nöter och det nöter så det gnager
Det nöter och det nöter så det nöter så det gnager så det svider
Det nöter och det nöter så det nöter så det gnager så det svider så det ömmar
Det nöter och det nöter så det nöter så det gnager så det svider så det ömmar så det värker
Det nöter och det nöter så det nöter så det gnager så det svider så det ömmar så det värker så det uppstår skavsår
Jag behöver plåstras.
fredag 27 april 2012
Dante och jag
Jag vill skrika jag vill slå jag vill hata jag vill gå
Det bubblar och det kokar det rusar i skallen och hjärtat slår
Ilskan sköljer över mig som en tryckvåg och slår luften ur varje alveol
Förbannade idioter bort ur min värld- stick från kommunen
Håll er i era grottor era imbecilla orangutanger och neandertalare
Sluta spela allan,sluta delge era förbannade inskränkta idéer och lär er om ödmjukhet
Gräv ner er någonstans, sluta föröka er och håll era förbannade nunor ur mitt synfält, min vetskap
Lämna mig ifred, sluta reta gallfeber, lägg ner, lägg av, försvinn, gå upp i rök- BORT!
Säg inget, säg inget säg inget säg inget mer, snälla säg inget mer. Nu. Var nådig med en stackars själ.
Sluta vara ful, sluta bete er, man blir så förbannat trött till slut, trött, less, apless, superless
Det ena stolleprovet efter det andra
avlöses utan uppehåll, utan reflektion
men snälla tänk! TÄNK! TÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄNK!!! Men nej. Hoppet överger en. Det sista jag hade kvar.
Nattsvart ljus sticker i ögonen som tusen nålar och gör mig blind. Famlar och svindlar. Faller.
Svallar, svallar och trycker som en betongklump och stoppar allt.
I slow slow motion trampar jag vidare i dimman och tanklöst vandrar jag vidare i kvicksanden
Sjunker. Som jag alltid gjort, som jag vet och känner, stegen ekar, går och går som klockans tick
Eftersom jag av gammal vana kan stegen är gången inövad- som en övning, som en cykelkunskap.
Jag är glad, jag är arg, jag har ångest, jag gråter inombords, jag lider som ett djur
För jag är sån
Bryr mig alldeles för mycket om allt och sliter ut insidan som ett rivpappers klösande
Brottas, förbannar mig själv, vill vara bättre, men klarar bara en liten bit, liten bit
Det går så där, men jag klarar mig. Jag tar mig fram. Som alltid.
Skruvas runt som en drillande spiral och knyts ihop som ett nystan av knutar och kliigt garn av tagg
Driver runt som en eka i malströmmen, fast, obönhörligt, en väg ut, en väg in, ett slut
Detta jävla lidande. Gör ont, river, klöser, blöder, frasar och trampar nya stigar och spår
Petar mig ner till en ny nivå. Där stannar jag ett tag. Andas och så vidare. Motet…
En känsla av övergivenhet. En känsla av ensamhet. En känsla av mara av tröghet.
Jag tar mig alltid upp igen och kravlar och klöser mig dit.
I denna helvetiska tratt där fallet är fritt.
Blickar mot ljuset där friden är.
Upp igen är målets öga
Helvetet bottenlös
Uppnådd
Nu
Det bubblar och det kokar det rusar i skallen och hjärtat slår
Ilskan sköljer över mig som en tryckvåg och slår luften ur varje alveol
Förbannade idioter bort ur min värld- stick från kommunen
Håll er i era grottor era imbecilla orangutanger och neandertalare
Sluta spela allan,sluta delge era förbannade inskränkta idéer och lär er om ödmjukhet
Gräv ner er någonstans, sluta föröka er och håll era förbannade nunor ur mitt synfält, min vetskap
Lämna mig ifred, sluta reta gallfeber, lägg ner, lägg av, försvinn, gå upp i rök- BORT!
Säg inget, säg inget säg inget säg inget mer, snälla säg inget mer. Nu. Var nådig med en stackars själ.
Sluta vara ful, sluta bete er, man blir så förbannat trött till slut, trött, less, apless, superless
Det ena stolleprovet efter det andra
avlöses utan uppehåll, utan reflektion
men snälla tänk! TÄNK! TÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄNK!!! Men nej. Hoppet överger en. Det sista jag hade kvar.
Nattsvart ljus sticker i ögonen som tusen nålar och gör mig blind. Famlar och svindlar. Faller.
Svallar, svallar och trycker som en betongklump och stoppar allt.
I slow slow motion trampar jag vidare i dimman och tanklöst vandrar jag vidare i kvicksanden
Sjunker. Som jag alltid gjort, som jag vet och känner, stegen ekar, går och går som klockans tick
Eftersom jag av gammal vana kan stegen är gången inövad- som en övning, som en cykelkunskap.
Jag är glad, jag är arg, jag har ångest, jag gråter inombords, jag lider som ett djur
För jag är sån
Bryr mig alldeles för mycket om allt och sliter ut insidan som ett rivpappers klösande
Brottas, förbannar mig själv, vill vara bättre, men klarar bara en liten bit, liten bit
Det går så där, men jag klarar mig. Jag tar mig fram. Som alltid.
Skruvas runt som en drillande spiral och knyts ihop som ett nystan av knutar och kliigt garn av tagg
Driver runt som en eka i malströmmen, fast, obönhörligt, en väg ut, en väg in, ett slut
Detta jävla lidande. Gör ont, river, klöser, blöder, frasar och trampar nya stigar och spår
Petar mig ner till en ny nivå. Där stannar jag ett tag. Andas och så vidare. Motet…
En känsla av övergivenhet. En känsla av ensamhet. En känsla av mara av tröghet.
Jag tar mig alltid upp igen och kravlar och klöser mig dit.
I denna helvetiska tratt där fallet är fritt.
Blickar mot ljuset där friden är.
Upp igen är målets öga
Helvetet bottenlös
Uppnådd
Nu
söndag 13 november 2011
Till far på farsdag
Grattis till dig, min gamle far!
På farsdag. Där du nu är. Var det nu är. Även om du inte är här.
Men här. Där jag är. Är det så tomt. Efter dig. Som jag saknar dig nu! Så.
Det är så tomt. Efter dig. Tomt. Och tyst. Saknar dig. Det gör jag. Mycket.
Tårarna trillar. Saknaden gör ont. I hjärtat.
Har du det bra nu? Har du det? Visst är det så?
Jag vet att du har det bra. Att du ser mina tårar och vill att jag ska ha det bra.
Jag har det bra. Det är bara lite svårt ibland. Med saknaden. Och tomheten. Tystnaden. Där du var. Där är bara en stor gapande lucka kvar. Tystnad. Stillhet. Borta.Oåterkalleligt. Svårt är det att acceptera. Men tvingad är man.
Det är lite avstånd mellan oss nu. Ogreppbart avstånd, kan icke beräknas, ses eller förstås.
Men vi ses ju igen. Sedan. Om ett tag. Då så.
Således.
Tills vi ses igen,
käre far,
tills vi ses igen:
Ha det så bra!
Jag saknar dig så.
Utan dig blev livet så annorlunda. Men jag vet att jag måste finna mig i det. Anpassa mig efter livets gång.
Men saknaden kommer ändå alltid finnas kvar. Som en del av mig. Du var en del av mig. Lämnade spår. Det betyder att du var viktig och en del av mitt liv.
Skickar dig en virtuell blomma- ut i rymden och alltet- och en härlig, frestande chokladtårta till farsdag, denna dag. Du är inte bortglömd! Du är med mig, i mitt hjärta, tills vi åter möts igen.
♥
På farsdag. Där du nu är. Var det nu är. Även om du inte är här.
Men här. Där jag är. Är det så tomt. Efter dig. Som jag saknar dig nu! Så.
Det är så tomt. Efter dig. Tomt. Och tyst. Saknar dig. Det gör jag. Mycket.
Tårarna trillar. Saknaden gör ont. I hjärtat.
Har du det bra nu? Har du det? Visst är det så?
Jag vet att du har det bra. Att du ser mina tårar och vill att jag ska ha det bra.
Jag har det bra. Det är bara lite svårt ibland. Med saknaden. Och tomheten. Tystnaden. Där du var. Där är bara en stor gapande lucka kvar. Tystnad. Stillhet. Borta.Oåterkalleligt. Svårt är det att acceptera. Men tvingad är man.
Det är lite avstånd mellan oss nu. Ogreppbart avstånd, kan icke beräknas, ses eller förstås.
Men vi ses ju igen. Sedan. Om ett tag. Då så.
Således.
Tills vi ses igen,
käre far,
tills vi ses igen:
Ha det så bra!
Jag saknar dig så.
Utan dig blev livet så annorlunda. Men jag vet att jag måste finna mig i det. Anpassa mig efter livets gång.
Men saknaden kommer ändå alltid finnas kvar. Som en del av mig. Du var en del av mig. Lämnade spår. Det betyder att du var viktig och en del av mitt liv.
Skickar dig en virtuell blomma- ut i rymden och alltet- och en härlig, frestande chokladtårta till farsdag, denna dag. Du är inte bortglömd! Du är med mig, i mitt hjärta, tills vi åter möts igen.
♥
tisdag 1 november 2011
November
Så ska man in i november. Traska tunga, mörkerslukande steg in i den mörkaste månaden. Ett sugande svart energihål i kalenderns universum, mellan födelsedagar, guldgula skogars förfall, brunblanka vältade åkrar där bonden tystnat, rådjur som kränger sig över asfaltens gråa, skumma dimbankar och vissnande vägrenar. Ett hopp om att snöflingorna skall bädda in natur och sinne i ett vitt fluff. Dölja den döende stiltjens bädd under ett par månaders kyligt överkast.
Söderfåglarna flyttar storstilat under v-format skrän, flax och rabalder. Kylan tränger sig djupt in igenom kläder och märgben. Solens bleka lilla trädtoppshöga besök känns som julafton för varje ynka timme och jag längtar tills det blir julstök i vart hem. Jag längtar tills ljuset söker sig genom alla fönster, då det lyser stjärnor och ystra årsmodeflugor i fönster och gardin. Så skin! Skin!
Jag älskar gran och cypress; slingeromklädda i glittrig stass, lyser upp mörkrets djupa nattegård. Jag älskar förväntan, det blodrött varma som invaderar hemmet och dofterna som förväntansfullt vankas. Glöggen värms upp och tjuvsmakas innan tiden är inne, så man fuskar mjuggigt, njutbart, skedvis, skålvis av mandlar, russin och oräkneliga pepparkaksfatstaberas. Njutning. Tillfredsställelse! Jag vill njuta livets sötma och lyckobringande ämnen! Bara ös ut! Ös på! Vältra dig i det!
Jag vill glömma dessa mellanglädjeveckor då billjuset slukas och förtärs fullständigt av fuktig väg, regnet fryser, bilrutorna hackas fram, de omaka vantarna inventeras förbryllat, skorna och jackorna tär svårt i kontot. Stjärnorna glittrar i blåsvarta nattens förstummade tysthet. En svepande slöja av grönt skimmer, så ropar fenomenet norrsken i ditt öra: se det vackra i kall natt, stilla din värld! Sinnena blockeras, kylan nyper tag med bitande grepp. Då, ska man soffkänna, se romantisk julfilm, drömma, mysa, dricka värmande dryckjom vid sprakande eld och se ljuset förvandlas. Saffransbullar och nötknäckare, julstök och glädjefyllda skratt, klappar och gran. Hopp om ljus. Ljusets hopp. Glädjens ljusa hopp.
Ha en förträfflig november. Glöm inte chokladglädje. Det skall inte jag göra. Det inger hopp! Teobromin is da shit! =)
Söderfåglarna flyttar storstilat under v-format skrän, flax och rabalder. Kylan tränger sig djupt in igenom kläder och märgben. Solens bleka lilla trädtoppshöga besök känns som julafton för varje ynka timme och jag längtar tills det blir julstök i vart hem. Jag längtar tills ljuset söker sig genom alla fönster, då det lyser stjärnor och ystra årsmodeflugor i fönster och gardin. Så skin! Skin!
Jag älskar gran och cypress; slingeromklädda i glittrig stass, lyser upp mörkrets djupa nattegård. Jag älskar förväntan, det blodrött varma som invaderar hemmet och dofterna som förväntansfullt vankas. Glöggen värms upp och tjuvsmakas innan tiden är inne, så man fuskar mjuggigt, njutbart, skedvis, skålvis av mandlar, russin och oräkneliga pepparkaksfatstaberas. Njutning. Tillfredsställelse! Jag vill njuta livets sötma och lyckobringande ämnen! Bara ös ut! Ös på! Vältra dig i det!
Jag vill glömma dessa mellanglädjeveckor då billjuset slukas och förtärs fullständigt av fuktig väg, regnet fryser, bilrutorna hackas fram, de omaka vantarna inventeras förbryllat, skorna och jackorna tär svårt i kontot. Stjärnorna glittrar i blåsvarta nattens förstummade tysthet. En svepande slöja av grönt skimmer, så ropar fenomenet norrsken i ditt öra: se det vackra i kall natt, stilla din värld! Sinnena blockeras, kylan nyper tag med bitande grepp. Då, ska man soffkänna, se romantisk julfilm, drömma, mysa, dricka värmande dryckjom vid sprakande eld och se ljuset förvandlas. Saffransbullar och nötknäckare, julstök och glädjefyllda skratt, klappar och gran. Hopp om ljus. Ljusets hopp. Glädjens ljusa hopp.
Ha en förträfflig november. Glöm inte chokladglädje. Det skall inte jag göra. Det inger hopp! Teobromin is da shit! =)
söndag 18 september 2011
Om att finna poängen
Idag var jag med på en fin konfirmation. Välmenande, innerlig och förhoppningsvis viktig, inte bara en lång sträcka för att till slut erhålla presenter för de inblandade. Får man hoppas. Då har man i så fall misslyckats som s k religiös institution att förmedla det viktiga om vad som betyder något i livet och att inte är det något så flyktigt som döda materiella ting. Min förhoppning är att de unga fått hjälp att finna en viktig gemenskap och att man i den kan hjälpa varandra att finna mer svar och en tro, trygghet och kanske även kunna diskutera möjliga lösningar på livsfrågorna man ofta ställs inför.
Det som efter denna tillställning slår mig är att jag upplevde gudstjänsten, ceremonin, 2011 som något så institutionaliserat traditionellt torftig att jag inte trodde mina ögon och öron. Ceremonin var nog till och med mer traditionsbunden än min egen jag hade för 25 år sen. Då ansågs nog min konfirmation som relativt modern, det framfördes en hel del kritik minns jag, eftersom den var just så otraditionell. Det var inget förhör som det var förr, utan dikter och texter som lästes upp. De frågor man dryftat var ungefär samma då som nu. Livsfrågor är inte heller tidsbundna –så vad rubbade mig och mina cirklar? Jo, att gudstjänsten var så slentrianmässigt utförd, trots en ung präst, en ung publik och därmed ett ypperligt tillfälle att locka till sig nya intressenter.
Här står alltså ett härligt gäng fina, nyfikna ungdomar som alla söker lite guidning i livet, sugna på att jobba med livsfrågor och även få svar på vad kyrkan har att erbjuda i dessa tider av massmedialt brus och lockelser och livsval.
Jag förstår att många ungdomar avstår då kallelsen inte berör dem och deras liv. Den är inte tillvänd till dagens människor och behov.
Jag har varit med på en hel del gudstjänster, både av eget intresse som ung, men även eftersom jag varit med och sjungit i både barn- och ungdomskör i många år. Och därefter har jag besökt både adventsgudstjänster och dop, bröllop och begravningsdito.
JA, det är skillnad naturligtvis på prästerskapet och vad för slags approach denne har. Jag har varit med om både hiskeligt roliga präster som kommer på MC för att prata dopsamtal och osedvanligt tråkiga typer som gör att man tappar intresset redan vid ansatsen. Men det är ju ingen ”oneman-show”. Tyvärr stupar mycket på just detta. Precis som med allt annat i tillvaron av idag, så hänger saker mycket på personerna och deras karisma och möjlighet att uttrycka saker. Här finns så mycket poänger man missar från kyrkans håll. Hur ska man kunna locka till sig de unga, nya, levnadsglada om man inte vänder sig medvetet till det som är deras liv?
Jag som själv är agnostiker ser att det är extremt mycket bra som man kan plocka fram ur olika religioner, inte bara en, men eftersom det nu är Svenska kyrkan jag skriver om just idag och nu, så vill jag lyfta fram valda delar om än utrymmesmässigt inte tillräckligt många för att vara heltäckande.
Jesus förmedlade många vackra tankar och idéer om en bra värld där man vill leva i fred, frid och harmoni. Jag kan inte direkt påstå, att jag tycker GT är i någon mån överensstämmande med min egen grundsyn på livet. Den Gud som jag möter och tolkar där är dömande, fördömande, lynnig, snarstucken och straffande på ett sätt jag anser inte överensstämmer med en GOD kraft. Jag ser inget sympatiskt med honom (eftersom han tituleras i detta genus), men visst är de välkända berättelserna i GT många gånger spännande och engagerande och har poänger man definitivt kan förtydliga och använda som moraliska diskussionsunderlag. Det inrymmes många livsfrågor i karaktärernas öden. Och, ett förtydligande, detta skriver jag utan någon som helst tanke på att förolämpa någon. Aldrig någonsin. Jag har däremot rätt att uttrycka mina åsikter, men jag har största respekt för att andra tycker annorlunda.
Vidare. Jesus däremot, har ett budskap och en framtoning, en Gudsavbild som jag sympatiserar mycket med, även om jag och flera med mig anser att även bilden av Jesus är förvriden av Bibelns manliga författarskap och därtill censorer. Jag tror själv, att Jesus, som trots allt jag också tror verkligen har funnits, var en karismatisk figur. En sådan man som man inte glömmer i första taget.VSB. Detta var en unik historiskt viktig händelse. Här lyfts fram en person som låg flera århundraden före i tankesätt och världsbild. Han brydde sig om de fattiga och svaga, såg de utstötta och sjuka. Han ömmade för kvinnor, barn och de åsidosatta som inte ansågs ha samma värde som männen i männens värld. Vem vill inte ställa upp på den grundtanken? Behandla andra som du själv vill bli behandlad omsatt i praktiken? Det är egentligen så självklart. Tycker jag. Men det ÄR svårt att efterleva och slåss mot en värld som försöker motarbeta sådana ödmjukheter i jakten på personlig makt och härskarlusta i en skog av egoism och tävlan som t o m kan gå över lik.
Åter till dagens gudstjänst. Varför, varför, lyfter man då inte fram de delar av vad Jesus förmedlar, som är så självklara och tilltalande? Istället blir det tråkiga sångharanger med Halleluja och Amen, bibeltexter hämtade från GT som inte säger någonting för den som inte är beläst eller det minsta insatt och inte heller tilltalar de barn, unga och även vuxna som faktiskt är där. Här är de ju! Här har ni chansen! Satsa och vinn!
Prästen konstaterade förnöjt, om än patetiskt i mina öron, att det var roligt att se så många som kommit till kyrkan denna dag. Ja? Reflektion! Vad beror det på att det vanligtvis inte kommer fler? Man skjuter fram kunskap långt över huvudet på folk och tar inte ner de vackra högtravande stilistiskt fulländade orden och dess djupare omfång ner på en nivå som inger betydelse i folks liv! (Även om jag som litteraturvetare också älskar mycket av texterna i sig) Vakna upp! Se er omkring! BERÖR! Kyrkan måste förnya sin approach, för idag är världen sådan att kyrkan är en tungt släpande föråldrad grundstött koloss som tror att man kan fortsätta ro på samma sätt som för tusen år sedan, genom att leva på en tradition, en maktfullkomlighet som inte alls är självklar för dagens kritiskt hållna människor i ett samhälle vars grundvalar bygger på friheten att välja och i synnerhet att välja rätt. Att tänka själv är stort, att tänka rätt är större. Då har någon annan gett svaret man inte själv behövt tänka ut.
Min poäng? Jo. Vad är viktigt? Att de unga, de nya, de som valt att söka sig in i kyrkans gemenskap bekänner sig till den gudsbild man förmedlar? Eller kan det vara viktigare att fokusera på de stora livsfrågor man egentligen behöver förhålla sig till? Att man funderar över vad som är livets mening, godhet och kärlek och medmänsklighet än att de facto bekänna att man tror på den färdiga bilden, den skapade så kallade "Gud"? För vad är Gud? Gud kan vara så mycket. En gudsbild behöver inte vara rigid man på moln i himlen eller den Gud som beskrivs i GT, en övermänsklig figur eller Jesus, Guds son. Man kan vara guds avbild genom att vara god människa på jorden. Man kan vara så nära Gud att man är ställföreträdare. Man kan vara troende människoson genom att man försöker slaviskt följa ett antal regler som inte fullt ut gäller för dagens människor eftersom vi t ex i vårt samhälle idag kämpar för att erkänna homosexuella som lika värdefulla som horor och grannfruar och medmänniskor i gemen. Men riktigt så långt går inte alla i sin gudsutmätna människokärlek. Därför skiljer sig religionen från samhället och dess något mer framåtskridande normer. Kyrkan måste vara i takt med tiden, annars är den bara hopplöst efter i samtiden. Då är det inte konstigt att man tappar anhängare. Den fyller inte behovet.
Jag skulle vilja se en kyrka som struntar i gamla föråldrade normer. Som värnar om människans, mänsklighetens totala väl och ve. Som istället för att mölja sig fram i en stenåker av tröga rötter fastvuxna i förtorkad lerjord av utrangerade normer försöker spetsa sig framåt med spänst i ett böljande hav av gudomligt vackra föredömliga levnadsmönster med vilka man kan hjälpa världen framåt i positiv riktning. Jag vill se hur man predikar grundtanken om kärlek istället för att bekänna en stiliserad typbild av Gud. Det verkar hädiskt. Det är inte min mening. Men jag ser inte problemet. Gud är kärlek. Och om Kärlek är Gud, vad är det då man missar i att man lägger fadersfiguren och de föråldrade sinnebilderna åt sidan för att utveckla bildspråket till att istället omfatta kärleksbudskapets kärna och sprida det med samma styrka som ett envist ogräs alltid kämpar sig genom allt motstånd. Inte i huvudsyfte att sprida kristendomen och dess mall. Utan i syfte att sprida budskapet om kärlek. En retorik som inte köps lättvindigt, men som kommer vara vinnande koncept i en värld där gemenskap och medmänskligt handlande aldrig kommer minska i betydelse utan snarare tvärt om. Så lägg den förtorkade predikan om herr dömande Gud på hyllan och skrid framåt i den förvissningen om att skutan nu pekar rätt, fören mot framtiden, aktern i erfarenheten och det hav som får den att flyta och den vind som blåser skutan framåt är kunskapens. Och kunskap är ju makt. Kunskap är att förstå och inse att dagens människor har andra behov nu än för tvåtusen år sedan och att allt är föränderligt. Den flexibla synen på vad Gud är måste krypa in i religionens innersta kammare och väsen för att överleva.
Men, hör ni, vad vet jag då? Jag är bara lekman. Jag är inte präst. Jag är inte religiös. Men jag är troende i den mån att jag vill hoppas att det finns en kraft som förenar, ger styrka och skapar grunden för en god värld. Inte finns den i ett sammelsurium av texter vilka sammanställts genom diverse redigeringar och sedan lanserats vara religiösa doktriner. Det köper jag aldrig, med all respekt för alla som tror annorlunda.
Många behöver Gud, men Gud är vad man själv behöver. Och utan kärlek förtvinar människan. Alltså är kärlek Gud. Så när man slutar personifiera kärleken och istället lägger ner vapnen i kampen för en trossats man knappast kan lyfta in i framtidens samhällsbehov, så kommer man komma fram till att det som är evigt, det människan behöver i alla tider, nu, då och i framtiden är just detta: kärlek, i omtanke, i medmänskligt handlande, empati och ödmjukhet, så finner man samma ingredienser som det som kännetecknar denne i dess bästa form. Det som omger, inger trygghet, värme och förtröstan är att någon alltid älskar en. Någon som alltid ser en, hör en och förlåter det man inte alltid lyckas bäst med. Någon som inger förhoppning, glädje och ljus. Ja. Visst är det samma som Gud? Men om man inte omsätter detta i praktiken, förmedlar kärnan i tron, då missar man hela poängen. Jag vill i så fall göra min egen "Gudstanke". Precis som du gör din och andra gör sin. Om det sedan krävs en bekännelse till en fastslagen tro så tappar man poängen. Missar målet. Förlorar essensen. Varje kärleksförhållande är individuellt, så vilken förmätenhet är det inte att tränga på andra människor en Gudsbild, en kärlek någon annan arrangerat åt dig? Det är fundamentalt fel. Men det är min åsikt. Ni får ha er. Och jag respekterar er tro. Precis som jag vill ha min respekterad. Men den dagen man slutar lyssna, tänka och reflektera över vad tro är, då har man fortfarande tappat det som är hela mänsklighetens självaste finess: att vi är kapabla att själva finna svaret på våra egna frågor inom oss. I gemenskap med andra ligger människokärlekens stora kitt. Där är godheten, lagen som naturligt visar vägen till en bättre värld. Där kan svaret. Lyssna! Vad säger ditt hjärta? Där inne säger den dig, att du är svaret. Kärleken, den stora, omfattande om än så svåra känslan är vad som skapar livets mening. Missa inte det målet bakom slöjan av retoriska dimridåer. Läs och lär in. Det som betyder något är just detta. Inte berättelsernas skapare, figurerna, typerna eller ens själva historien i sig, utan vad du lär dig och förstår av livet genom att reflektera över dess allmängiltiga innehåll. Svaret är kärlek och den finner man bara inom sig. Där är poängen.
Det som efter denna tillställning slår mig är att jag upplevde gudstjänsten, ceremonin, 2011 som något så institutionaliserat traditionellt torftig att jag inte trodde mina ögon och öron. Ceremonin var nog till och med mer traditionsbunden än min egen jag hade för 25 år sen. Då ansågs nog min konfirmation som relativt modern, det framfördes en hel del kritik minns jag, eftersom den var just så otraditionell. Det var inget förhör som det var förr, utan dikter och texter som lästes upp. De frågor man dryftat var ungefär samma då som nu. Livsfrågor är inte heller tidsbundna –så vad rubbade mig och mina cirklar? Jo, att gudstjänsten var så slentrianmässigt utförd, trots en ung präst, en ung publik och därmed ett ypperligt tillfälle att locka till sig nya intressenter.
Här står alltså ett härligt gäng fina, nyfikna ungdomar som alla söker lite guidning i livet, sugna på att jobba med livsfrågor och även få svar på vad kyrkan har att erbjuda i dessa tider av massmedialt brus och lockelser och livsval.
Jag förstår att många ungdomar avstår då kallelsen inte berör dem och deras liv. Den är inte tillvänd till dagens människor och behov.
Jag har varit med på en hel del gudstjänster, både av eget intresse som ung, men även eftersom jag varit med och sjungit i både barn- och ungdomskör i många år. Och därefter har jag besökt både adventsgudstjänster och dop, bröllop och begravningsdito.
JA, det är skillnad naturligtvis på prästerskapet och vad för slags approach denne har. Jag har varit med om både hiskeligt roliga präster som kommer på MC för att prata dopsamtal och osedvanligt tråkiga typer som gör att man tappar intresset redan vid ansatsen. Men det är ju ingen ”oneman-show”. Tyvärr stupar mycket på just detta. Precis som med allt annat i tillvaron av idag, så hänger saker mycket på personerna och deras karisma och möjlighet att uttrycka saker. Här finns så mycket poänger man missar från kyrkans håll. Hur ska man kunna locka till sig de unga, nya, levnadsglada om man inte vänder sig medvetet till det som är deras liv?
Jag som själv är agnostiker ser att det är extremt mycket bra som man kan plocka fram ur olika religioner, inte bara en, men eftersom det nu är Svenska kyrkan jag skriver om just idag och nu, så vill jag lyfta fram valda delar om än utrymmesmässigt inte tillräckligt många för att vara heltäckande.
Jesus förmedlade många vackra tankar och idéer om en bra värld där man vill leva i fred, frid och harmoni. Jag kan inte direkt påstå, att jag tycker GT är i någon mån överensstämmande med min egen grundsyn på livet. Den Gud som jag möter och tolkar där är dömande, fördömande, lynnig, snarstucken och straffande på ett sätt jag anser inte överensstämmer med en GOD kraft. Jag ser inget sympatiskt med honom (eftersom han tituleras i detta genus), men visst är de välkända berättelserna i GT många gånger spännande och engagerande och har poänger man definitivt kan förtydliga och använda som moraliska diskussionsunderlag. Det inrymmes många livsfrågor i karaktärernas öden. Och, ett förtydligande, detta skriver jag utan någon som helst tanke på att förolämpa någon. Aldrig någonsin. Jag har däremot rätt att uttrycka mina åsikter, men jag har största respekt för att andra tycker annorlunda.
Vidare. Jesus däremot, har ett budskap och en framtoning, en Gudsavbild som jag sympatiserar mycket med, även om jag och flera med mig anser att även bilden av Jesus är förvriden av Bibelns manliga författarskap och därtill censorer. Jag tror själv, att Jesus, som trots allt jag också tror verkligen har funnits, var en karismatisk figur. En sådan man som man inte glömmer i första taget.VSB. Detta var en unik historiskt viktig händelse. Här lyfts fram en person som låg flera århundraden före i tankesätt och världsbild. Han brydde sig om de fattiga och svaga, såg de utstötta och sjuka. Han ömmade för kvinnor, barn och de åsidosatta som inte ansågs ha samma värde som männen i männens värld. Vem vill inte ställa upp på den grundtanken? Behandla andra som du själv vill bli behandlad omsatt i praktiken? Det är egentligen så självklart. Tycker jag. Men det ÄR svårt att efterleva och slåss mot en värld som försöker motarbeta sådana ödmjukheter i jakten på personlig makt och härskarlusta i en skog av egoism och tävlan som t o m kan gå över lik.
Åter till dagens gudstjänst. Varför, varför, lyfter man då inte fram de delar av vad Jesus förmedlar, som är så självklara och tilltalande? Istället blir det tråkiga sångharanger med Halleluja och Amen, bibeltexter hämtade från GT som inte säger någonting för den som inte är beläst eller det minsta insatt och inte heller tilltalar de barn, unga och även vuxna som faktiskt är där. Här är de ju! Här har ni chansen! Satsa och vinn!
Prästen konstaterade förnöjt, om än patetiskt i mina öron, att det var roligt att se så många som kommit till kyrkan denna dag. Ja? Reflektion! Vad beror det på att det vanligtvis inte kommer fler? Man skjuter fram kunskap långt över huvudet på folk och tar inte ner de vackra högtravande stilistiskt fulländade orden och dess djupare omfång ner på en nivå som inger betydelse i folks liv! (Även om jag som litteraturvetare också älskar mycket av texterna i sig) Vakna upp! Se er omkring! BERÖR! Kyrkan måste förnya sin approach, för idag är världen sådan att kyrkan är en tungt släpande föråldrad grundstött koloss som tror att man kan fortsätta ro på samma sätt som för tusen år sedan, genom att leva på en tradition, en maktfullkomlighet som inte alls är självklar för dagens kritiskt hållna människor i ett samhälle vars grundvalar bygger på friheten att välja och i synnerhet att välja rätt. Att tänka själv är stort, att tänka rätt är större. Då har någon annan gett svaret man inte själv behövt tänka ut.
Min poäng? Jo. Vad är viktigt? Att de unga, de nya, de som valt att söka sig in i kyrkans gemenskap bekänner sig till den gudsbild man förmedlar? Eller kan det vara viktigare att fokusera på de stora livsfrågor man egentligen behöver förhålla sig till? Att man funderar över vad som är livets mening, godhet och kärlek och medmänsklighet än att de facto bekänna att man tror på den färdiga bilden, den skapade så kallade "Gud"? För vad är Gud? Gud kan vara så mycket. En gudsbild behöver inte vara rigid man på moln i himlen eller den Gud som beskrivs i GT, en övermänsklig figur eller Jesus, Guds son. Man kan vara guds avbild genom att vara god människa på jorden. Man kan vara så nära Gud att man är ställföreträdare. Man kan vara troende människoson genom att man försöker slaviskt följa ett antal regler som inte fullt ut gäller för dagens människor eftersom vi t ex i vårt samhälle idag kämpar för att erkänna homosexuella som lika värdefulla som horor och grannfruar och medmänniskor i gemen. Men riktigt så långt går inte alla i sin gudsutmätna människokärlek. Därför skiljer sig religionen från samhället och dess något mer framåtskridande normer. Kyrkan måste vara i takt med tiden, annars är den bara hopplöst efter i samtiden. Då är det inte konstigt att man tappar anhängare. Den fyller inte behovet.
Jag skulle vilja se en kyrka som struntar i gamla föråldrade normer. Som värnar om människans, mänsklighetens totala väl och ve. Som istället för att mölja sig fram i en stenåker av tröga rötter fastvuxna i förtorkad lerjord av utrangerade normer försöker spetsa sig framåt med spänst i ett böljande hav av gudomligt vackra föredömliga levnadsmönster med vilka man kan hjälpa världen framåt i positiv riktning. Jag vill se hur man predikar grundtanken om kärlek istället för att bekänna en stiliserad typbild av Gud. Det verkar hädiskt. Det är inte min mening. Men jag ser inte problemet. Gud är kärlek. Och om Kärlek är Gud, vad är det då man missar i att man lägger fadersfiguren och de föråldrade sinnebilderna åt sidan för att utveckla bildspråket till att istället omfatta kärleksbudskapets kärna och sprida det med samma styrka som ett envist ogräs alltid kämpar sig genom allt motstånd. Inte i huvudsyfte att sprida kristendomen och dess mall. Utan i syfte att sprida budskapet om kärlek. En retorik som inte köps lättvindigt, men som kommer vara vinnande koncept i en värld där gemenskap och medmänskligt handlande aldrig kommer minska i betydelse utan snarare tvärt om. Så lägg den förtorkade predikan om herr dömande Gud på hyllan och skrid framåt i den förvissningen om att skutan nu pekar rätt, fören mot framtiden, aktern i erfarenheten och det hav som får den att flyta och den vind som blåser skutan framåt är kunskapens. Och kunskap är ju makt. Kunskap är att förstå och inse att dagens människor har andra behov nu än för tvåtusen år sedan och att allt är föränderligt. Den flexibla synen på vad Gud är måste krypa in i religionens innersta kammare och väsen för att överleva.
Men, hör ni, vad vet jag då? Jag är bara lekman. Jag är inte präst. Jag är inte religiös. Men jag är troende i den mån att jag vill hoppas att det finns en kraft som förenar, ger styrka och skapar grunden för en god värld. Inte finns den i ett sammelsurium av texter vilka sammanställts genom diverse redigeringar och sedan lanserats vara religiösa doktriner. Det köper jag aldrig, med all respekt för alla som tror annorlunda.
Många behöver Gud, men Gud är vad man själv behöver. Och utan kärlek förtvinar människan. Alltså är kärlek Gud. Så när man slutar personifiera kärleken och istället lägger ner vapnen i kampen för en trossats man knappast kan lyfta in i framtidens samhällsbehov, så kommer man komma fram till att det som är evigt, det människan behöver i alla tider, nu, då och i framtiden är just detta: kärlek, i omtanke, i medmänskligt handlande, empati och ödmjukhet, så finner man samma ingredienser som det som kännetecknar denne i dess bästa form. Det som omger, inger trygghet, värme och förtröstan är att någon alltid älskar en. Någon som alltid ser en, hör en och förlåter det man inte alltid lyckas bäst med. Någon som inger förhoppning, glädje och ljus. Ja. Visst är det samma som Gud? Men om man inte omsätter detta i praktiken, förmedlar kärnan i tron, då missar man hela poängen. Jag vill i så fall göra min egen "Gudstanke". Precis som du gör din och andra gör sin. Om det sedan krävs en bekännelse till en fastslagen tro så tappar man poängen. Missar målet. Förlorar essensen. Varje kärleksförhållande är individuellt, så vilken förmätenhet är det inte att tränga på andra människor en Gudsbild, en kärlek någon annan arrangerat åt dig? Det är fundamentalt fel. Men det är min åsikt. Ni får ha er. Och jag respekterar er tro. Precis som jag vill ha min respekterad. Men den dagen man slutar lyssna, tänka och reflektera över vad tro är, då har man fortfarande tappat det som är hela mänsklighetens självaste finess: att vi är kapabla att själva finna svaret på våra egna frågor inom oss. I gemenskap med andra ligger människokärlekens stora kitt. Där är godheten, lagen som naturligt visar vägen till en bättre värld. Där kan svaret. Lyssna! Vad säger ditt hjärta? Där inne säger den dig, att du är svaret. Kärleken, den stora, omfattande om än så svåra känslan är vad som skapar livets mening. Missa inte det målet bakom slöjan av retoriska dimridåer. Läs och lär in. Det som betyder något är just detta. Inte berättelsernas skapare, figurerna, typerna eller ens själva historien i sig, utan vad du lär dig och förstår av livet genom att reflektera över dess allmängiltiga innehåll. Svaret är kärlek och den finner man bara inom sig. Där är poängen.
fredag 16 september 2011
Fredagssusning
Jag orkar inte mer! Så läs inte vidare.
Hjärtats rot och smärta!
Vill inte mer, ta mig härifrån!
Fortsätt inte, stoppa världen, stanna välten!
Slit mig lös! Klös naglar mot glatt och överlag
Kedjad ångest i cellsväntan- blickar blå himmel.
Andas knappt, spegelimma avslöjar!
I otakt med världens tid
Otakt, otakt, tick, tack
Ingen ände här, näsan för kort där
Släppa tag? Göra om? Sträckas ut?
Men det här är ju inte jag!!
Jag är inte den
Trodde jag till nu, just, ögonblick!
Stupet, randen, kanten där jag vacklar
Gör upp, slåss, befäst hierarkin- inre kamp
Brottas, ventilbehov, kokar över, pyser ut
Trycket sipprar strypande luft, hackande framåt
Dags att gå vidare? Stannar upp mitt steg.
Dags att se sig om? Fäller ned min blick. Tanken går.
Se om sin hydda, syreintag och svepa sin kista. Örfil!
Är det värt det? Är det? Hjärnan isar. Djupt andetag.
Tiden glider, sipprar mellan fingrars kramp
Som sandkorn ler dem åt sitt eviga förlopp.
Och du som har så mycket omkring dig!
Så du inte kan göra det du egentligen borde
Vräker över i mitt knä som en kropp
Lastar över och lämnar bort - lätta steg, vänd inte om
För all del, rubba inte dina cirklar!
Slukad i upptagenvirvel av hemgjord egosoppa
Get out of my face!
Kräks frustration, en ledans sockriga kretslopp
Låt känslan braka lös, hej tornado!
Full styrka, svepande rensning
Drunknande, vattnets spegelblick bländar
Ytan döljer förrädiskt bottnens livlöshet
Evig berättelse ristad i sten- livets smärta.
Fridens hav
Musik i mitt öra
Längtar, söker, önskar
Frid bortom allt förstånd
Där i stormens öga
Är allt tystnad
Ljuspunkt
Lycka
Liv
Hjärtats rot och smärta!
Vill inte mer, ta mig härifrån!
Fortsätt inte, stoppa världen, stanna välten!
Slit mig lös! Klös naglar mot glatt och överlag
Kedjad ångest i cellsväntan- blickar blå himmel.
Andas knappt, spegelimma avslöjar!
I otakt med världens tid
Otakt, otakt, tick, tack
Ingen ände här, näsan för kort där
Släppa tag? Göra om? Sträckas ut?
Men det här är ju inte jag!!
Jag är inte den
Trodde jag till nu, just, ögonblick!
Stupet, randen, kanten där jag vacklar
Gör upp, slåss, befäst hierarkin- inre kamp
Brottas, ventilbehov, kokar över, pyser ut
Trycket sipprar strypande luft, hackande framåt
Dags att gå vidare? Stannar upp mitt steg.
Dags att se sig om? Fäller ned min blick. Tanken går.
Se om sin hydda, syreintag och svepa sin kista. Örfil!
Är det värt det? Är det? Hjärnan isar. Djupt andetag.
Tiden glider, sipprar mellan fingrars kramp
Som sandkorn ler dem åt sitt eviga förlopp.
Och du som har så mycket omkring dig!
Så du inte kan göra det du egentligen borde
Vräker över i mitt knä som en kropp
Lastar över och lämnar bort - lätta steg, vänd inte om
För all del, rubba inte dina cirklar!
Slukad i upptagenvirvel av hemgjord egosoppa
Get out of my face!
Kräks frustration, en ledans sockriga kretslopp
Låt känslan braka lös, hej tornado!
Full styrka, svepande rensning
Drunknande, vattnets spegelblick bländar
Ytan döljer förrädiskt bottnens livlöshet
Evig berättelse ristad i sten- livets smärta.
Fridens hav
Musik i mitt öra
Längtar, söker, önskar
Frid bortom allt förstånd
Där i stormens öga
Är allt tystnad
Ljuspunkt
Lycka
Liv
lördag 10 september 2011
Om släktförhållanden man kan vara utan
"Min värld ska aldrig röra din
Din värld ska aldrig röra min" /Kents: Min värld
http://www.youtube.com/watch?v=eIcXofGhyo4
Fruktan kryper under mitt skinn.
En långsam orm slingrar sig,
spåren efter ångesten,
ett bottenlöst djup, ett dopp, tankar i spinn.
Snurrar, snurrar, planet runt stjärna, lufttomt.
Har jag stagnerat, sitter jag fast, är jag där?
Andningen upphör instinktivt samma ögonblick tanken väckts,
hjärtat slår dubbelslag, kraften av insikt.
Maskineriets mekanism fryser fast i chock.
Men du, du, du där som jag känner, sylvassa hugg, jag visste!
Uppfylldes du av någon inte alls så helig ande? Har du?
Du som visat ditt rätta, blottat ondskans inre svarttjärade område
Det du dolt, ulv i fårakläder, under ett skimmer av lögn och väv av tomma omtankar.
Spelat mig detta falskspel hela mitt liv; offrad,
för att förhäva dig själv, på bekostnad.
Jag har ju vetat detta, jag vet, jag vet!!!
Jag har känt det, mina instinkter skrikit det.
Dem jag läser av världen med.
Känslorna- bästa vänner, mitt hopp, min låga, de som är jag.
Det var känslan och förnuftet som höll mig kvar på gången,
de som styrde mig ut och rätt- till livet.
Men inget av det jag ser omkring mig är rent,
så hur behåller man förståndet kvar?
Här ska du gå, viskar orden och leder fram den ögonlöse.
Jag hade rätt, du var i deras sjuka krets.
Snart är jag färdig med dig, besegrad och utplånad,
ett medvetande som fördunklas, syns bara på ett skrynkligt pappersfotografi.
Livets gång,en mening som blivit du.
Utan dig.
Jag är där nu,
du är där du är.
Så du som ännu lever och förstör
är redan utanför min inre cirkelmur.
Där är väsentligheterna skyddade med mitt liv.
Där finns inte plats för egoism och självgodhet.
Min mörka sida är stridens slagfält där jag krigar än
och den dagen jag ger upp,
kastar in mina vapen och min handduk,
det är dagen jag lämnar det här.
Då. Skall min tid komma.
Din värld ska aldrig röra min" /Kents: Min värld
http://www.youtube.com/watch?v=eIcXofGhyo4
Fruktan kryper under mitt skinn.
En långsam orm slingrar sig,
spåren efter ångesten,
ett bottenlöst djup, ett dopp, tankar i spinn.
Snurrar, snurrar, planet runt stjärna, lufttomt.
Har jag stagnerat, sitter jag fast, är jag där?
Andningen upphör instinktivt samma ögonblick tanken väckts,
hjärtat slår dubbelslag, kraften av insikt.
Maskineriets mekanism fryser fast i chock.
Men du, du, du där som jag känner, sylvassa hugg, jag visste!
Uppfylldes du av någon inte alls så helig ande? Har du?
Du som visat ditt rätta, blottat ondskans inre svarttjärade område
Det du dolt, ulv i fårakläder, under ett skimmer av lögn och väv av tomma omtankar.
Spelat mig detta falskspel hela mitt liv; offrad,
för att förhäva dig själv, på bekostnad.
Jag har ju vetat detta, jag vet, jag vet!!!
Jag har känt det, mina instinkter skrikit det.
Dem jag läser av världen med.
Känslorna- bästa vänner, mitt hopp, min låga, de som är jag.
Det var känslan och förnuftet som höll mig kvar på gången,
de som styrde mig ut och rätt- till livet.
Men inget av det jag ser omkring mig är rent,
så hur behåller man förståndet kvar?
Här ska du gå, viskar orden och leder fram den ögonlöse.
Jag hade rätt, du var i deras sjuka krets.
Snart är jag färdig med dig, besegrad och utplånad,
ett medvetande som fördunklas, syns bara på ett skrynkligt pappersfotografi.
Livets gång,en mening som blivit du.
Utan dig.
Jag är där nu,
du är där du är.
Så du som ännu lever och förstör
är redan utanför min inre cirkelmur.
Där är väsentligheterna skyddade med mitt liv.
Där finns inte plats för egoism och självgodhet.
Min mörka sida är stridens slagfält där jag krigar än
och den dagen jag ger upp,
kastar in mina vapen och min handduk,
det är dagen jag lämnar det här.
Då. Skall min tid komma.
lördag 23 juli 2011
En människa med medkänsla och kärlek är människa per definition!
Du som dödar oskyldiga medmänniskor
Du är inte värd att kallas människa
För en människa tror på det goda
Och föraktar det onda
Och kämpar med all inre glöd man kan uppbåda
för att göra världen till en bra plats
för alla
En människa förlitar sig på sin medmänniska
Lägger sin förtröstan i andras vårdande omsorg
Och låter förstå glädje, smärta och sorg
Allt det som gör oss till begreppet: ”människor”
För det råkar även vara så
Att det är människa jag vill vara
Det finaste av allt som finns
För alla vi som vill väl
Skall segra över det som föder våld
Omänskliga tankar skall inte få höras
Ondskans alla lömska skrymslen och ansikten
aldrig få tillfälle att gro
Du är intet, fördömd, du skall förtvina
förakt är ditt namn och ignoransen är din lott
Allt hat skall läggas åt sidan
Vi skall ägna största omtanken och kärleken åt dem
Som förtjänar och behöver den
Kväv obönhörligt det onda som släppts lös
Så står vi kraftfullt som segrare i förödelsens dyningar
Vi som kämpar för kärleken i världen
Lyfter upp medmänsklighetens styrka i våra givande händer
Betänk:
Livet är en skänk som lätt kan stjälas!
Men idén om en god värld skall ändå bestå
Solitt som i sten, orubbligt som ett berg
Alltid i hjärterot, i varje handling, varje ord!
Att låta sitt hjärta blöda för dem som lider
Att känna medlidandet spränga i sitt bröst
Att skänka en tröstande tanke till den i bedrövelse
Kan göra skillnad för medmänniskan i sorg
Man är inte ensam, "vi är alla här med dig"!
Inger trygghet, tröst och styrka
Så du där!
Vässa din penna, skärp dina sinnen
Slipa argumenten, rusta dina ord
Knyt din näve, låt ljudet skalla
Att vi skall kämpa för det vi tror på!
Vi vill ha fred, frihet och öppenhet!
Här skall livet vara gott för alla!
Och vi skall slåss för det, tills blodsdropparna falla!
Tillsammans står vi starka som människor
Tillsammans står vi i enad mot det onda
Jag räcker dig min kärlek - du med hjärta!
Där kärleken bor - skall vi finna vår tro!
Tro på att hot, våld och terror inte hör hemma här
Tilltro att världen är en god plats för oss att bo
och förnuftet alltid skall råda
För en människa med medkänsla och kärlek
Är människa per definition!
Stora kärleksfulla omtankar skickas idag till Norge och till alla offren för de ofattbart tragiska, sjuka och vidriga illdåden i Oslo och Utöya. Tänker med största, innerligaste empati på ert ofantliga lidande, er stora sorg. Det finns ingen rättvisa som kan göra det hela ogjort eller utdöma ett rättmätigt straff för ett sådant brutalt och ofattbart omänskligt övergrepp. Jag vill, på mitt sätt, visa mitt stöd, min medkänsla och min kärlek till er som behöver den så mycket nu!
Vi kan alla dessutom ännu tydligare visa att våldshandlingar, hat, rasism och andra dåliga beteenden ÄR ovärdigt och att vi inte tänker tillåta feg terror eller ondska vinna mark någonsin, på något plan, överhuvudtaget! Vi skall visa hur goda människor ska vara, vi skall vara förebilder för de unga och för varandra.
Låt alla människor förstå att våld föder våld, ondska föder ondska och att medmänsklighet och människokärlek är världens beståndsdelar. Så Du! Fall inte in i tystnadens medhållande led, utan engagera dig! Gör världen till en bättre plats! Även i det lilla kan det göra skillnad! Visa alla runt omkring dig, dina vänner, dina barn, alla, att medmänsklighet är grunden till en god värld, en värld som vi bara har till låns. Framtiden skall vittna om kampen vi alla tagit och det viktigaste målet vi någonsin har. Kärleken och medmänskligheten skall segra, det onda skall bekämpas och förtvina! Så sant jag kallar mig människa, så skall jag också fortsätta kämpa för det goda!!! Godhet föder godhet, kärlek föder kärlek! Livet kan inte ges åter till dem som förlorat det och bestulits det, men vi kan föra kampen vidare med deras namn som hjälp och kraft i ryggen, i medvinden vi har!Blås upp till storm, nu skall vi segla fram över havet! Vågorna skall skölja smutsen ren, saltet skall svida som tårar och fylla alla sjöar av djupaste mörker med nytt liv. Som de stjärnor som blinkar var natt i det oändliga, skall vårt rop ljuda evigt i rymden: Det goda skall vinna över det onda, det mjuka skall besegra det hårda, kärleken är alltid störst!
Behåll balansen, bekämpa extremismen!
Vilket slags samhälle vill du ha?
Du är inte värd att kallas människa
För en människa tror på det goda
Och föraktar det onda
Och kämpar med all inre glöd man kan uppbåda
för att göra världen till en bra plats
för alla
En människa förlitar sig på sin medmänniska
Lägger sin förtröstan i andras vårdande omsorg
Och låter förstå glädje, smärta och sorg
Allt det som gör oss till begreppet: ”människor”
För det råkar även vara så
Att det är människa jag vill vara
Det finaste av allt som finns
För alla vi som vill väl
Skall segra över det som föder våld
Omänskliga tankar skall inte få höras
Ondskans alla lömska skrymslen och ansikten
aldrig få tillfälle att gro
Du är intet, fördömd, du skall förtvina
förakt är ditt namn och ignoransen är din lott
Allt hat skall läggas åt sidan
Vi skall ägna största omtanken och kärleken åt dem
Som förtjänar och behöver den
Kväv obönhörligt det onda som släppts lös
Så står vi kraftfullt som segrare i förödelsens dyningar
Vi som kämpar för kärleken i världen
Lyfter upp medmänsklighetens styrka i våra givande händer
Betänk:
Livet är en skänk som lätt kan stjälas!
Men idén om en god värld skall ändå bestå
Solitt som i sten, orubbligt som ett berg
Alltid i hjärterot, i varje handling, varje ord!
Att låta sitt hjärta blöda för dem som lider
Att känna medlidandet spränga i sitt bröst
Att skänka en tröstande tanke till den i bedrövelse
Kan göra skillnad för medmänniskan i sorg
Man är inte ensam, "vi är alla här med dig"!
Inger trygghet, tröst och styrka
Så du där!
Vässa din penna, skärp dina sinnen
Slipa argumenten, rusta dina ord
Knyt din näve, låt ljudet skalla
Att vi skall kämpa för det vi tror på!
Vi vill ha fred, frihet och öppenhet!
Här skall livet vara gott för alla!
Och vi skall slåss för det, tills blodsdropparna falla!
Tillsammans står vi starka som människor
Tillsammans står vi i enad mot det onda
Jag räcker dig min kärlek - du med hjärta!
Där kärleken bor - skall vi finna vår tro!
Tro på att hot, våld och terror inte hör hemma här
Tilltro att världen är en god plats för oss att bo
och förnuftet alltid skall råda
För en människa med medkänsla och kärlek
Är människa per definition!
Stora kärleksfulla omtankar skickas idag till Norge och till alla offren för de ofattbart tragiska, sjuka och vidriga illdåden i Oslo och Utöya. Tänker med största, innerligaste empati på ert ofantliga lidande, er stora sorg. Det finns ingen rättvisa som kan göra det hela ogjort eller utdöma ett rättmätigt straff för ett sådant brutalt och ofattbart omänskligt övergrepp. Jag vill, på mitt sätt, visa mitt stöd, min medkänsla och min kärlek till er som behöver den så mycket nu!
Vi kan alla dessutom ännu tydligare visa att våldshandlingar, hat, rasism och andra dåliga beteenden ÄR ovärdigt och att vi inte tänker tillåta feg terror eller ondska vinna mark någonsin, på något plan, överhuvudtaget! Vi skall visa hur goda människor ska vara, vi skall vara förebilder för de unga och för varandra.
Låt alla människor förstå att våld föder våld, ondska föder ondska och att medmänsklighet och människokärlek är världens beståndsdelar. Så Du! Fall inte in i tystnadens medhållande led, utan engagera dig! Gör världen till en bättre plats! Även i det lilla kan det göra skillnad! Visa alla runt omkring dig, dina vänner, dina barn, alla, att medmänsklighet är grunden till en god värld, en värld som vi bara har till låns. Framtiden skall vittna om kampen vi alla tagit och det viktigaste målet vi någonsin har. Kärleken och medmänskligheten skall segra, det onda skall bekämpas och förtvina! Så sant jag kallar mig människa, så skall jag också fortsätta kämpa för det goda!!! Godhet föder godhet, kärlek föder kärlek! Livet kan inte ges åter till dem som förlorat det och bestulits det, men vi kan föra kampen vidare med deras namn som hjälp och kraft i ryggen, i medvinden vi har!Blås upp till storm, nu skall vi segla fram över havet! Vågorna skall skölja smutsen ren, saltet skall svida som tårar och fylla alla sjöar av djupaste mörker med nytt liv. Som de stjärnor som blinkar var natt i det oändliga, skall vårt rop ljuda evigt i rymden: Det goda skall vinna över det onda, det mjuka skall besegra det hårda, kärleken är alltid störst!
Behåll balansen, bekämpa extremismen!
Vilket slags samhälle vill du ha?
onsdag 22 juni 2011
Det finns ingen gräns för känslan
En dörr stängs och en annan öppnas - jag står och kikar med dörren på glänt, i gläntan vid brynet står skogen och väntar med sin stora lummiga skogstokiga gröna famn. Att omsluta, ge mig syre, andas varm bris- mot min kind, den viskar susande sin hemlighet med tallens ståtliga svaj. Jag svarar i tanken - den skickas vart? Ut i alltet och ”ingetet” där du och jag slickar våra själar, som en katt.
Jag vill prata med dig igen. Jag vill säga allt det där vi inte hann med. Jag vill hinna med mer saker, fråga mer, men vet att det aldrig mer blir så, fast jag vill inte acceptera. Men jag hör din röst i mitt huvud, du skrattar, jag ser ditt leende i ögonen, jag kan ta på din rädsla för att dö, jag ser dina sista dagars kamp och lidande för mitt inre, jag vågar inte tänka på hur du bekämpade den sista tiden själv, i tysthet, i ditt universum. När förstod du? Alldeles innan eller när du kände att timglasets sand började ta slut, kornen sipprade obönhörligt ner, silvertråden nornorna spunnit åt dig den dagen du föddes börjar släppa, de vässar sina saxar för att klippa av det sista. Ljudet av hur en slipstenen skall dras, järn mot sten. Tråden är skör, den har gjort sitt. Skör är tråden du börjar med, skört är livet du slutar. Man känner sin livssträng och jag, jag spänner min och spelar på den som en luta- för att försäkra mig om att den ännu är spänstig och hållbar. Tonerna spelar musik för min själ.
Jag hör ljudet av musik, musik som drillar blodet framåt genom ådrorna och värmer som eld. Jag känner kärlek, vånda och ångest, jag lever, älskar och det gör ont och är fantastiskt. Jag vill göra som du, suga märgen ur livet, äta essensen som en gräddigt ljuvlig dessert och dricka njutning sensuellt som ett moget vin slickar upp smaken i min mun när det ljumt passerar tungan med en kyss. Min hud söker värme, sol som lyser ögat vaket och regn som låter tankarna svalkas. Jag vill vara ett med livet, älska det som besatt och låta det svepa med mig som en brusande, virvlande vårflod vältrar sig nedför en älv och river med sig fast och löst i kraften. Följa med i livsströmmen.
Jag åker upp, jag ser världen från min höjd, det rusar ner och i farten tjuter jag av vetskapen om att andas hela världens gap. Ät! ÄT! LEV!
Ni har yxat till mig, min tillvaro och mina fundament. Men jag formade en annan Golem-lergubbe än ni, jag gjorde min egen, formade som jag tyckte var bäst och ja, det är alltid en del av mig hur man än bär sig åt. Ett bagage, visst ofrivilligt, visst med behag. Och det, det är jag.
Jag tycker synd om människor som inte vågar leva sitt liv fullt ut. Vad har man att förlora? Jag blir ledsen när jag tänker på människor som blir gamla och först då klockan klämtar börjar inse hur livet gått dem förbi eller då de blir sjuka inser att de bara låtit dagarna passera obemärkt. Jag vill inte önska någon denna förtvivlans insikt som kommer försent. Varför vill du inte leva livet? Det är din gåva! Sök kärleken omkring dig! Älska! Lev!
Ett år har snart gått sedan min far gick bort. Två månader senare så är det ett år sedan min mor gick bort. Två omvälvande händelser som förändrade tillvaron tämligen omfattande tiden fram till dags dato. Kents då nyutgivna album ”En plats i solen” ger mig fortfarande och kommer alltid påminna mig om denna tid av känslomässig berg- och dalbana. Kent, vars musik och ord alltid tar mig igenom dagarna på jobbet, tagit mig igenom sorgeperioder, låtar och texter som gett mig tröst, styrka och mod att orka, se min egen smärta, bearbeta och stå öga mot öga för att orka gå vidare. En vältrande tsunami av tungt byggmaterial som stjälptes över mig, likt tegelstenar till ett gigantiskt höghus, mången typ av tanke och känsla, som tvunget måste landa på mig. Vassa kanter, spetsiga hörn, krossande stenar och dammigt törne. Det rev, slet, gjorde ont och spårade nya vinylspår i min skiva. En ny nål och ny musik till fortsättningen.
Men vem är du att döma? Jag blir ledsen över när även det finns dem som uppenbarligen dömer och bedömer och uttrycker ställningstaganden som graderar mig till annat. Sedan kan man verka skenhelig och hålla upp en mask som egentligen bara döljer en gordisk knut av olösta problem. Jag ser hur glorian lyser, den lyser så starkt, men ljuset är inte äkta - det är en profession, en mask, som döljer din egen smärta och den best vilken är fängslad inom dig. Jag ser och hör hur man försöker hålla ett sken uppe genom att ständigt förhäva sig själv och på bekostnad av andra. Sådant backar jag ifrån, medan andra kanske inte heller ser. Jag vet. En känsla som jag läser av. Jag ser genom orden.
Jag gillar inte kalla ögon. Jag gillar inte när man inte är innerlig utan ytlig. Jag gillar inte svek eller de som tror sig vara bättre. Jag tycker inte om när man inte vill vara vänlig. Jag vill ha vänlighet omkring mig. Jag vill ha äkta godhet i min närhet för i min närhet vill jag bara ha sådant som gör världen till en bättre plats att leva på. Jag vill ha dig, dig, dig och dig. Massor av olika men goda människor runt omkring mig. Inte du som skall försöka sänka eller dränka och ser ner. Någon som istället för att stödja och glädja skall föräta och söndra. Jag diskuterar gärna, det är uppfriskande, men jag vill inte att du förnedrar mig. Jag vill inte vara pretentiös. Jag vill få dig att förstå. Jag har ett eget värde! Jag är inte perfekt och är inte alls någon slags förebild. Jag vill förbättra mig. Jag avskyr de som bara säger saker och sedan inte menar det. Eller de som säger saker de tror, när de inte vet. Ingen känner mig fullt ut och jag vill att det skall vara så. Det är jag! Min önskan är att bli accepterad, jag försöker alltid ha öppet sinne mot andra.
Ibland orkar jag inte, saker blir för tungt att bära mellan varven. Det ber jag om förlåtelse för och förståelse också. Men jag vill! Ambitionen! Jag älskar att ha roligt, skratta och vara tillsammans! Att ge, ta, låta varandra få vara som de är, njuta av alla gåvor, det är essensen, kärnan, pudelrackaren! Och jag har haft förmånen att få uppleva verklig vänskap. Omtanke som inte finner några gränser. Ett eftersträvansvärt ideal och det gör mig innerligt glad att det finns.
Låt mig bara få avsluta med att säga att ingen är perfekt. En perfekt dag, å andra sidan, är en dag då jag vet och känner att allt är gott. Så: God dag! :-)
Jag vill prata med dig igen. Jag vill säga allt det där vi inte hann med. Jag vill hinna med mer saker, fråga mer, men vet att det aldrig mer blir så, fast jag vill inte acceptera. Men jag hör din röst i mitt huvud, du skrattar, jag ser ditt leende i ögonen, jag kan ta på din rädsla för att dö, jag ser dina sista dagars kamp och lidande för mitt inre, jag vågar inte tänka på hur du bekämpade den sista tiden själv, i tysthet, i ditt universum. När förstod du? Alldeles innan eller när du kände att timglasets sand började ta slut, kornen sipprade obönhörligt ner, silvertråden nornorna spunnit åt dig den dagen du föddes börjar släppa, de vässar sina saxar för att klippa av det sista. Ljudet av hur en slipstenen skall dras, järn mot sten. Tråden är skör, den har gjort sitt. Skör är tråden du börjar med, skört är livet du slutar. Man känner sin livssträng och jag, jag spänner min och spelar på den som en luta- för att försäkra mig om att den ännu är spänstig och hållbar. Tonerna spelar musik för min själ.
Jag hör ljudet av musik, musik som drillar blodet framåt genom ådrorna och värmer som eld. Jag känner kärlek, vånda och ångest, jag lever, älskar och det gör ont och är fantastiskt. Jag vill göra som du, suga märgen ur livet, äta essensen som en gräddigt ljuvlig dessert och dricka njutning sensuellt som ett moget vin slickar upp smaken i min mun när det ljumt passerar tungan med en kyss. Min hud söker värme, sol som lyser ögat vaket och regn som låter tankarna svalkas. Jag vill vara ett med livet, älska det som besatt och låta det svepa med mig som en brusande, virvlande vårflod vältrar sig nedför en älv och river med sig fast och löst i kraften. Följa med i livsströmmen.
Jag åker upp, jag ser världen från min höjd, det rusar ner och i farten tjuter jag av vetskapen om att andas hela världens gap. Ät! ÄT! LEV!
Ni har yxat till mig, min tillvaro och mina fundament. Men jag formade en annan Golem-lergubbe än ni, jag gjorde min egen, formade som jag tyckte var bäst och ja, det är alltid en del av mig hur man än bär sig åt. Ett bagage, visst ofrivilligt, visst med behag. Och det, det är jag.
Jag tycker synd om människor som inte vågar leva sitt liv fullt ut. Vad har man att förlora? Jag blir ledsen när jag tänker på människor som blir gamla och först då klockan klämtar börjar inse hur livet gått dem förbi eller då de blir sjuka inser att de bara låtit dagarna passera obemärkt. Jag vill inte önska någon denna förtvivlans insikt som kommer försent. Varför vill du inte leva livet? Det är din gåva! Sök kärleken omkring dig! Älska! Lev!
Ett år har snart gått sedan min far gick bort. Två månader senare så är det ett år sedan min mor gick bort. Två omvälvande händelser som förändrade tillvaron tämligen omfattande tiden fram till dags dato. Kents då nyutgivna album ”En plats i solen” ger mig fortfarande och kommer alltid påminna mig om denna tid av känslomässig berg- och dalbana. Kent, vars musik och ord alltid tar mig igenom dagarna på jobbet, tagit mig igenom sorgeperioder, låtar och texter som gett mig tröst, styrka och mod att orka, se min egen smärta, bearbeta och stå öga mot öga för att orka gå vidare. En vältrande tsunami av tungt byggmaterial som stjälptes över mig, likt tegelstenar till ett gigantiskt höghus, mången typ av tanke och känsla, som tvunget måste landa på mig. Vassa kanter, spetsiga hörn, krossande stenar och dammigt törne. Det rev, slet, gjorde ont och spårade nya vinylspår i min skiva. En ny nål och ny musik till fortsättningen.
Men vem är du att döma? Jag blir ledsen över när även det finns dem som uppenbarligen dömer och bedömer och uttrycker ställningstaganden som graderar mig till annat. Sedan kan man verka skenhelig och hålla upp en mask som egentligen bara döljer en gordisk knut av olösta problem. Jag ser hur glorian lyser, den lyser så starkt, men ljuset är inte äkta - det är en profession, en mask, som döljer din egen smärta och den best vilken är fängslad inom dig. Jag ser och hör hur man försöker hålla ett sken uppe genom att ständigt förhäva sig själv och på bekostnad av andra. Sådant backar jag ifrån, medan andra kanske inte heller ser. Jag vet. En känsla som jag läser av. Jag ser genom orden.
Jag gillar inte kalla ögon. Jag gillar inte när man inte är innerlig utan ytlig. Jag gillar inte svek eller de som tror sig vara bättre. Jag tycker inte om när man inte vill vara vänlig. Jag vill ha vänlighet omkring mig. Jag vill ha äkta godhet i min närhet för i min närhet vill jag bara ha sådant som gör världen till en bättre plats att leva på. Jag vill ha dig, dig, dig och dig. Massor av olika men goda människor runt omkring mig. Inte du som skall försöka sänka eller dränka och ser ner. Någon som istället för att stödja och glädja skall föräta och söndra. Jag diskuterar gärna, det är uppfriskande, men jag vill inte att du förnedrar mig. Jag vill inte vara pretentiös. Jag vill få dig att förstå. Jag har ett eget värde! Jag är inte perfekt och är inte alls någon slags förebild. Jag vill förbättra mig. Jag avskyr de som bara säger saker och sedan inte menar det. Eller de som säger saker de tror, när de inte vet. Ingen känner mig fullt ut och jag vill att det skall vara så. Det är jag! Min önskan är att bli accepterad, jag försöker alltid ha öppet sinne mot andra.
Ibland orkar jag inte, saker blir för tungt att bära mellan varven. Det ber jag om förlåtelse för och förståelse också. Men jag vill! Ambitionen! Jag älskar att ha roligt, skratta och vara tillsammans! Att ge, ta, låta varandra få vara som de är, njuta av alla gåvor, det är essensen, kärnan, pudelrackaren! Och jag har haft förmånen att få uppleva verklig vänskap. Omtanke som inte finner några gränser. Ett eftersträvansvärt ideal och det gör mig innerligt glad att det finns.
Låt mig bara få avsluta med att säga att ingen är perfekt. En perfekt dag, å andra sidan, är en dag då jag vet och känner att allt är gott. Så: God dag! :-)
Om Gud
JAG BLIR SÅ ÖVERJORDISKT RASANDE, ARG, LEDSEN! FÖRTVIVLAD sliter jag mitt hår och skakar av frustration!!! Världen är grym, kall och elak plats! Så känns det just nu. Och det gör ont!!! Det är så orättvist och med risk för att stöta mig med en massa människor, och då ber jag ödmjukast om ursäkt för det, detta är min privata åsikt och den har jag rätt till som ni har er, så finns det ingen Gud! Det finns inte!! Förstå det! En barmhärtig, allseende och god Gud, det är bara ett mänskligt psykes påhitt för att hitta en säkerhetsventil till att hantera det oberäkneliga och svåra som kallas livet- det som sker med oss i världen och som inget kan tämja. Världen är orättvis idag, nu, imorgon och har varit hela tiden!
Skulle jag få vara skapare för en dag, så skulle jag skapa rättvisa, för världen är inte rättvis! När det finns oskyldiga, heroiska vardagskämpar, som skall måsta drabbas av nya dräpande slag hela tiden, då finns det ingen godhet i någon Gud. Och denne Gud påverkar ingenting. Denne är underordnad Moder Natur. Där har vi den verkliga guden – skaparen och förgöraren- den är inte gud utan är uppkomst, början, slut och allt det vi vet. Vi kan INGET göra för att blidka henne. Vi är helt maktlösa och i händerna på dess krafter. Vi kan inte be till någon för att förhindra att saker sker. Vi kan bara hoppas på att råka ha turen att slinka undan de värsta fasorna som slår. Ett nålsöga där vi alla är kameler som omöjligen kan träda in i hemlighetens innersta kammare. Naturen strävar efter utjämning, men ibland slår den så fel och den obalansen är sjukdom, fel, skada!
De människor jag idag ser som upp till som kungar och hjältar är de läkare, som kan hjälpa till att försöka bota alla våra olika och svåra sjukdomar. De som envetet och mot en massa odds forskar om dödliga fasor och försöker överlista de små krigshärar som virus och bakterier är och vad de skapar. Jag förklarar krig!!! De som gav oss penicillinet gav oss en ny era i världsberättelsen. Nu vill vi veta, att en ny och revolutionerande upptäckt skall bota cancer. Jag väntar. MEN! Men inte för länge. Jag vill veta, höra och förstå att botemedlet är här. NU! Och att ALLA skall klara sig väl och bli lyckligt friska igen. KUNSKAP ÄR MAKT!
Jag vill forska, jag vill upptäcka, jag vill finna den där livets gåta som kan rädda så många sjuka från denna pest. Men jag kan inget göra. Jag har inte den kunskapen. Jag kan inget göra. Det är det svåraste av allt. Jag kan inget göra. My hands are tied. Och det gör mig än mer frustrerad. Jag kan bara låta andra förstå, hur glad vi ska vara, vi som ännu inte är sjukdomsdrabbade. Som är friska och har hälsan. Vi som gnatar om småsaker och inte känner andedräkten av andra sidan pusta förbi och viska varningar i våra öron. Alla de, som beter sig snorkigt och otacksamt, som tror sig vara odödliga och att de äger världen - de som tror att de är bättre än andra, ödmjuka er!
Jag vill vakna och känna att det goda ändå har segrat. Kampen börjar nu, nu, nu och nu! Jag vill att du förstår, vad jag vill komma fram till. Du får ha din Gud, om det gör dig gladare. Men JAG ser ingen Gud i orättvisan. Men jag ska ödmjuka mig, jag ska ödmjuka mig ännu mer. Förlåt alla som kände sig kränkta av mina ord ovanför, ni gör som ni önskar och vill. Förlåt alla jag varit elaka med, jag vill ju inte vara ond person. Förlåt för allt jag kommer att göra för det kan jag inte se och räkna med nu.
Livet är skört. Ta väl vara på det, för du har ingen aning om vad det kommer servera dig idag, du vet bara gårdagen som facit. Och det har du med dig in i morgondagen. Lev livet och gläd dig åt alla de saker du överhuvudtaget kan finna som är bra och fint. Kärlek är att jag vill att du ska må bra! Det är smittsamt och det är som det ska vara!♥
Skulle jag få vara skapare för en dag, så skulle jag skapa rättvisa, för världen är inte rättvis! När det finns oskyldiga, heroiska vardagskämpar, som skall måsta drabbas av nya dräpande slag hela tiden, då finns det ingen godhet i någon Gud. Och denne Gud påverkar ingenting. Denne är underordnad Moder Natur. Där har vi den verkliga guden – skaparen och förgöraren- den är inte gud utan är uppkomst, början, slut och allt det vi vet. Vi kan INGET göra för att blidka henne. Vi är helt maktlösa och i händerna på dess krafter. Vi kan inte be till någon för att förhindra att saker sker. Vi kan bara hoppas på att råka ha turen att slinka undan de värsta fasorna som slår. Ett nålsöga där vi alla är kameler som omöjligen kan träda in i hemlighetens innersta kammare. Naturen strävar efter utjämning, men ibland slår den så fel och den obalansen är sjukdom, fel, skada!
De människor jag idag ser som upp till som kungar och hjältar är de läkare, som kan hjälpa till att försöka bota alla våra olika och svåra sjukdomar. De som envetet och mot en massa odds forskar om dödliga fasor och försöker överlista de små krigshärar som virus och bakterier är och vad de skapar. Jag förklarar krig!!! De som gav oss penicillinet gav oss en ny era i världsberättelsen. Nu vill vi veta, att en ny och revolutionerande upptäckt skall bota cancer. Jag väntar. MEN! Men inte för länge. Jag vill veta, höra och förstå att botemedlet är här. NU! Och att ALLA skall klara sig väl och bli lyckligt friska igen. KUNSKAP ÄR MAKT!
Jag vill forska, jag vill upptäcka, jag vill finna den där livets gåta som kan rädda så många sjuka från denna pest. Men jag kan inget göra. Jag har inte den kunskapen. Jag kan inget göra. Det är det svåraste av allt. Jag kan inget göra. My hands are tied. Och det gör mig än mer frustrerad. Jag kan bara låta andra förstå, hur glad vi ska vara, vi som ännu inte är sjukdomsdrabbade. Som är friska och har hälsan. Vi som gnatar om småsaker och inte känner andedräkten av andra sidan pusta förbi och viska varningar i våra öron. Alla de, som beter sig snorkigt och otacksamt, som tror sig vara odödliga och att de äger världen - de som tror att de är bättre än andra, ödmjuka er!
Jag vill vakna och känna att det goda ändå har segrat. Kampen börjar nu, nu, nu och nu! Jag vill att du förstår, vad jag vill komma fram till. Du får ha din Gud, om det gör dig gladare. Men JAG ser ingen Gud i orättvisan. Men jag ska ödmjuka mig, jag ska ödmjuka mig ännu mer. Förlåt alla som kände sig kränkta av mina ord ovanför, ni gör som ni önskar och vill. Förlåt alla jag varit elaka med, jag vill ju inte vara ond person. Förlåt för allt jag kommer att göra för det kan jag inte se och räkna med nu.
Livet är skört. Ta väl vara på det, för du har ingen aning om vad det kommer servera dig idag, du vet bara gårdagen som facit. Och det har du med dig in i morgondagen. Lev livet och gläd dig åt alla de saker du överhuvudtaget kan finna som är bra och fint. Kärlek är att jag vill att du ska må bra! Det är smittsamt och det är som det ska vara!♥
tisdag 24 maj 2011
Minnesruna
Jag kunde inte se
Smärtan inom dig
Jag kan inte gissa
tanken vi inte vet
Så din röst är inte hörd
I ett myller av ord och sanningar
Men jag fick lidandet i vidöppen kanal
Rakt in- med stenhård träff
Du kan inte tro
Att du vet något om mig
När du inte når
Den inre rösten
För i kärnan existerar bara jag
Där finns allt lagrat och packat
Du och jag och allt annat i bagaget
En resa som kostat för mycket
Ge dig inte av
Vänd dig inte ifrån mig
När jag behöver dig
Vänder stegen bort
Jag har varit där förr
Och jag säger igen
Jag kan stå kvar
Ett skal som tjuter i kal vind
Jag flyr från världen
Jag stångar mot principer
Jag ler och skrattar
Fast mitt inre brinner
Glödgad magma
Där fräter värmen igenom
JA! Jag står kvar!
Men dör sakta för ljuset
Ja jag har lidit
Sett smärtans innersta dunkel
Ja jag är trygg där
För där dväljs min tanke med mitt hjärta
Och där bor du och du och du
Harakiri in i röda kammaren
Från kyla till kyla
Från frost till frost
Hur jag fryser till is
Och hjärnan säger: NOG!
Då vill jag ha dig här
Helt nära mitt hjärta
I min famn igen
Och sakta viska
Jag älskar dig.
Obesvarad kostar den
oändlig mängd stjärnljus
en mörk natt i en ljum vind
Allt.
Smärtan inom dig
Jag kan inte gissa
tanken vi inte vet
Så din röst är inte hörd
I ett myller av ord och sanningar
Men jag fick lidandet i vidöppen kanal
Rakt in- med stenhård träff
Du kan inte tro
Att du vet något om mig
När du inte når
Den inre rösten
För i kärnan existerar bara jag
Där finns allt lagrat och packat
Du och jag och allt annat i bagaget
En resa som kostat för mycket
Ge dig inte av
Vänd dig inte ifrån mig
När jag behöver dig
Vänder stegen bort
Jag har varit där förr
Och jag säger igen
Jag kan stå kvar
Ett skal som tjuter i kal vind
Jag flyr från världen
Jag stångar mot principer
Jag ler och skrattar
Fast mitt inre brinner
Glödgad magma
Där fräter värmen igenom
JA! Jag står kvar!
Men dör sakta för ljuset
Ja jag har lidit
Sett smärtans innersta dunkel
Ja jag är trygg där
För där dväljs min tanke med mitt hjärta
Och där bor du och du och du
Harakiri in i röda kammaren
Från kyla till kyla
Från frost till frost
Hur jag fryser till is
Och hjärnan säger: NOG!
Då vill jag ha dig här
Helt nära mitt hjärta
I min famn igen
Och sakta viska
Jag älskar dig.
Obesvarad kostar den
oändlig mängd stjärnljus
en mörk natt i en ljum vind
Allt.
måndag 16 maj 2011
I anletets svett...
Dessa MÄNNISKOR!!!!
AAAAAAAAAAAAAAAARGHHHHHHHHHHHH
Som kräver och kväver
Som hatar, tjatar och gnatar
Jag blir så förbannat trött och döless
På allihop och alltihop
Jädrans typer!
RÄDDA MIG!!!! RÄDDAAA MIIIIIG!!!
Ulk ulk...
Men
Så finns det ändå något
Som lockar, retar
Utmanar
Gör mig förbannad
Trots att det suger ut all energi
Någon som förvandlas, förändras
Någon som är tacksam trots allt
Och då finns det plötsligt mening
Ändå
I detta med att bara dra och dra och dra och dra och dra och dra och dra
Trots att man bara vill spy galla i alla regnbågens färger
Ööölk ölk ölllllllllllllllllllllllk. Vassego´! For you!:-)
Man bara orkar inte se eller höra
Om en enda ful typ till
För då storknar man och börjar slipa knivegg
I en slags meditativ övning
För att
Behålla sansen och agera "normalt", normaaaaaaaaaaaaaaaaaal!Jawahl!
Trots att jag nynnar
Om än något undermedvetet
På en skräckfilmsthemesong,
TADADADAAAAAAAAAAAAAAAAAADAAAAAAAAAAH!
Precis då när spänningen trappas upp
Och bladet blänker mot ögats lins
Som en uppmärksamhetsreflex
Katschiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiing! AOUUUUUUUUW! Ont!
Right on baby
Nu kör vi
Rakt in i kaklet i sken
Solen bländar mina ögon
Så jag ser dig inte mer
Vågorna brusar, huvudet susar
Låt mig få vila
Huvudet bankar-ett bygge i ackord
Ner med bila´!
HUGG!
Gone.
Rullning.
In i dimman.
Frid bortom allt förstånd.
Ljuset i tunnelseendet.
Herreminskapare- är det du eller jag?! Är det du eller jag...
AAAAAAAAAAAAAAAARGHHHHHHHHHHHH
Som kräver och kväver
Som hatar, tjatar och gnatar
Jag blir så förbannat trött och döless
På allihop och alltihop
Jädrans typer!
RÄDDA MIG!!!! RÄDDAAA MIIIIIG!!!
Ulk ulk...
Men
Så finns det ändå något
Som lockar, retar
Utmanar
Gör mig förbannad
Trots att det suger ut all energi
Någon som förvandlas, förändras
Någon som är tacksam trots allt
Och då finns det plötsligt mening
Ändå
I detta med att bara dra och dra och dra och dra och dra och dra och dra
Trots att man bara vill spy galla i alla regnbågens färger
Ööölk ölk ölllllllllllllllllllllllk. Vassego´! For you!:-)
Man bara orkar inte se eller höra
Om en enda ful typ till
För då storknar man och börjar slipa knivegg
I en slags meditativ övning
För att
Behålla sansen och agera "normalt", normaaaaaaaaaaaaaaaaaal!Jawahl!
Trots att jag nynnar
Om än något undermedvetet
På en skräckfilmsthemesong,
TADADADAAAAAAAAAAAAAAAAAADAAAAAAAAAAH!
Precis då när spänningen trappas upp
Och bladet blänker mot ögats lins
Som en uppmärksamhetsreflex
Katschiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiing! AOUUUUUUUUW! Ont!
Right on baby
Nu kör vi
Rakt in i kaklet i sken
Solen bländar mina ögon
Så jag ser dig inte mer
Vågorna brusar, huvudet susar
Låt mig få vila
Huvudet bankar-ett bygge i ackord
Ner med bila´!
HUGG!
Gone.
Rullning.
In i dimman.
Frid bortom allt förstånd.
Ljuset i tunnelseendet.
Herreminskapare- är det du eller jag?! Är det du eller jag...
lördag 26 mars 2011
Om tandställningar
Så har min stackars son gått och ärvt en skev tandrad och för trång gom för antalet gaddar. Elände och anfäkta och anamma!
Då hamnar jag ju själv genast i det nostalgiska träsket. Jag minns med fasa hur jag i skolans matsal råkade kasta den där lilla rosa plastgommen jag plågat fick bära i ett och ett halvt år innan jag fick räls. (En sådan rosa och för den tiden hightech-grunka man skruvar i mitten för att liksom pressa ut gommen med "milt" våld.) Jag och min kompis Linda fick rota igenom skolans sopsäckar för att hitta fanskapet som gubevars var noggrant inlindad i en servett enligt konstens alla regler. Känslan av att ha glömt den, i en SOPSÄCK, är förebildligt för hur man som barn känner det när man gått och slarvat bort något svindyrt och hjärtat liksom stannar på en när insikten slår ner en. Världen står stilla. Jorden slutar snurra. Solen lyser på mig som en förhörsledarstrålkastare och man tror att man mer eller mindre ska möta sin skapare - om man nu till äventyrs tror på sådant. Vilket jag gjorde då. Men jag förstod hur som haver att nu var det klippt. Tingesten återfanns efter en stunds grävande bland servetter och gamla muggar och mackor och allt var frid och fröjd. Ett tag.
Tills att jag fick räls. Jag har förbanne mig aldrig haft så ont i skallbasen som då. Jag kunde inte äta på en hel vecka och det som slank ner var typ soppor och fil. Det kändes som om någon försökt krossa skallen med en slägga. Och lyckats.*Applåd och cymbal*
Först fick jag dra ut fyra tänder också. Två vid varje tillfälle. Bedövad som en oxe släpade jag mig tillbaka till skolan, med blodiga tussar i käften och dreglande mungipa som hängde okontrollerat likt ett ledset lakan på ett klädstreck. Det är ju exakt vad man vill ha när man går i åttan och är kär i en av skolans killar. Förstås.
Sedan blev man fotograferad hos tandläkaren, fick slita ut mungiporna med breda spatlar upp till öronen för att de skulle ta kort från alla möjliga vinklar- förutom röntgenplåtarna. Man undrar lite vad det är för perversa typer som vältrar sig i alla dessa. Men fördjupar mig icke mer i det.
Så blev det räls på och två och ett halvt års lång plåga började. Kinderna var söndertrasade och blödde. Jag fick dock VAX på ändtrådarna efter att jag i affekt åkt till tandläkaren och slagit näven i bordet eftersom jag icke ansåg att en trådstump som grottar runt i ett milsdjupt hålsår i kinden var något njuteftersträvansvärt. Till slut insåg de att trådstumpen nog var lite för lång ändå och kortade ner den. KLIPP! Om än på nåder. My God! Det var som att ha vunnit på lotteri. Jag var David mot Goliathtandläkaren! Mwahahahaaaaaaaaa! Jag ägde hela världen! För en kort sekund.
När den stora dagen kom och man tänkte slita bort plupparna på tänderna så sattes istället igång att göra en ny gom och en tråd cementerades fast i den nedre tandraden. När ytterligare ett år förflutit beslöt tandis att han skulle ta bort den där cementerade tråden i nedre framtandsraden. Vilket ledde till att han borrade i de tänder som är nervcentrum för hela universum. Jag gjorde en dödsryckning och han borrade rakt genom min läpp.Det var en ny och inte så intressant upplevelse jag inte kan rekommendera andra. Blodigt blev det. Och svullet. Jag såg ut som en nymosad boxare.
Tänderna blev bättre. Men inte så perfekta som jag hoppats på efter årslång pina. Men det får man väl ta som en del av sitt lyte. Att ha dåliga tänder är en plåga och jag har tyvärr utrustats med just detta. Hela käften är belamrad med ett sammelsurium av amalgam och plast, halvt sönderbrutna tänder och glipor som kan gömma en halv oxfilé.
Conclusion? Var rädd om era tänder ni lyckosamma som utrustats med kvalitetsdito. Det är icke roligt att tömma hela bankomaten på ynka besparingar för att laga ett litet fult hål och därefter veta att vid minsta lilla slarvtandborstning så växer tandtrollen till biffiga byggjobbare som gräver de djupaste hål man sett i mannaminne.
En rotfyllning medelst 10 bedövningssprutor är mitt innehavda rekord. Å andra sidan tror jag det tog ett dygn innan läppen började återvända till kroppen och man insåg att man kunde ta av sig koftan som fungerade som provosorisk haklapp. Uff!
Jag har funderat på detta med lösgom. Det är möjligen inte så dumt? Eller kanske lite då. Det är inte snyggt om lösgommen glappar. Eller om man råkar glömma gaddarna innan man åker till jobbet och ser ut som en serietecknad figur som råkat få en för stor boll inskjuten i fejset i höjd med kakhålet. SCHLOPP!
Nu ska jag käka godis.
Då hamnar jag ju själv genast i det nostalgiska träsket. Jag minns med fasa hur jag i skolans matsal råkade kasta den där lilla rosa plastgommen jag plågat fick bära i ett och ett halvt år innan jag fick räls. (En sådan rosa och för den tiden hightech-grunka man skruvar i mitten för att liksom pressa ut gommen med "milt" våld.) Jag och min kompis Linda fick rota igenom skolans sopsäckar för att hitta fanskapet som gubevars var noggrant inlindad i en servett enligt konstens alla regler. Känslan av att ha glömt den, i en SOPSÄCK, är förebildligt för hur man som barn känner det när man gått och slarvat bort något svindyrt och hjärtat liksom stannar på en när insikten slår ner en. Världen står stilla. Jorden slutar snurra. Solen lyser på mig som en förhörsledarstrålkastare och man tror att man mer eller mindre ska möta sin skapare - om man nu till äventyrs tror på sådant. Vilket jag gjorde då. Men jag förstod hur som haver att nu var det klippt. Tingesten återfanns efter en stunds grävande bland servetter och gamla muggar och mackor och allt var frid och fröjd. Ett tag.
Tills att jag fick räls. Jag har förbanne mig aldrig haft så ont i skallbasen som då. Jag kunde inte äta på en hel vecka och det som slank ner var typ soppor och fil. Det kändes som om någon försökt krossa skallen med en slägga. Och lyckats.*Applåd och cymbal*
Först fick jag dra ut fyra tänder också. Två vid varje tillfälle. Bedövad som en oxe släpade jag mig tillbaka till skolan, med blodiga tussar i käften och dreglande mungipa som hängde okontrollerat likt ett ledset lakan på ett klädstreck. Det är ju exakt vad man vill ha när man går i åttan och är kär i en av skolans killar. Förstås.
Sedan blev man fotograferad hos tandläkaren, fick slita ut mungiporna med breda spatlar upp till öronen för att de skulle ta kort från alla möjliga vinklar- förutom röntgenplåtarna. Man undrar lite vad det är för perversa typer som vältrar sig i alla dessa. Men fördjupar mig icke mer i det.
Så blev det räls på och två och ett halvt års lång plåga började. Kinderna var söndertrasade och blödde. Jag fick dock VAX på ändtrådarna efter att jag i affekt åkt till tandläkaren och slagit näven i bordet eftersom jag icke ansåg att en trådstump som grottar runt i ett milsdjupt hålsår i kinden var något njuteftersträvansvärt. Till slut insåg de att trådstumpen nog var lite för lång ändå och kortade ner den. KLIPP! Om än på nåder. My God! Det var som att ha vunnit på lotteri. Jag var David mot Goliathtandläkaren! Mwahahahaaaaaaaaa! Jag ägde hela världen! För en kort sekund.
När den stora dagen kom och man tänkte slita bort plupparna på tänderna så sattes istället igång att göra en ny gom och en tråd cementerades fast i den nedre tandraden. När ytterligare ett år förflutit beslöt tandis att han skulle ta bort den där cementerade tråden i nedre framtandsraden. Vilket ledde till att han borrade i de tänder som är nervcentrum för hela universum. Jag gjorde en dödsryckning och han borrade rakt genom min läpp.Det var en ny och inte så intressant upplevelse jag inte kan rekommendera andra. Blodigt blev det. Och svullet. Jag såg ut som en nymosad boxare.
Tänderna blev bättre. Men inte så perfekta som jag hoppats på efter årslång pina. Men det får man väl ta som en del av sitt lyte. Att ha dåliga tänder är en plåga och jag har tyvärr utrustats med just detta. Hela käften är belamrad med ett sammelsurium av amalgam och plast, halvt sönderbrutna tänder och glipor som kan gömma en halv oxfilé.
Conclusion? Var rädd om era tänder ni lyckosamma som utrustats med kvalitetsdito. Det är icke roligt att tömma hela bankomaten på ynka besparingar för att laga ett litet fult hål och därefter veta att vid minsta lilla slarvtandborstning så växer tandtrollen till biffiga byggjobbare som gräver de djupaste hål man sett i mannaminne.
En rotfyllning medelst 10 bedövningssprutor är mitt innehavda rekord. Å andra sidan tror jag det tog ett dygn innan läppen började återvända till kroppen och man insåg att man kunde ta av sig koftan som fungerade som provosorisk haklapp. Uff!
Jag har funderat på detta med lösgom. Det är möjligen inte så dumt? Eller kanske lite då. Det är inte snyggt om lösgommen glappar. Eller om man råkar glömma gaddarna innan man åker till jobbet och ser ut som en serietecknad figur som råkat få en för stor boll inskjuten i fejset i höjd med kakhålet. SCHLOPP!
Nu ska jag käka godis.
fredag 18 mars 2011
I ögonblicket
Hon svävade bort mot horisonten. Mot solljuset. Mot värmen, som väntar vid slutet, i det okända som hon älskar att utforska och hon gör det med en inre styrka och vilja som inte går att se och ta på. Det drar, det lockar och allt är bra. Det känns så bra, så bra…
Hon ligger där. Klädd i vit skjorta med landstingets emblem. Ett antal nålstick och blåmärken avslöjar att oräkneliga prover tagits. Svetten lackar i pannan. Andningen ansträngd. Munnen vidöppen, som om den vill suga in allt det lilla extra syre som kan finnas runtomkring. Hon har inte öppnat ögonen på flera timmar och reagerar inte längre på nålsticken som en vänlig sjuksköterska tar på kvällskvisten. Hon klappar om henne försiktigt och säger med hög röst att hon skall ”bara ta ett litet stick.” Det finns inte längre. Dörren. Väntar.
”Jag ser, jag ser hur utsikten mot terrassen är något av det mest underbara, vackra som någonsin kan ha skapats. Jag känner hur värmen från de varma vindarna smeker och hur en doft av saltvatten och tång från Medelhavet smakar på min tunga. (De sprayar visst något pepparmyntsaktigt i munnen nu.) Doften av blommande Nerium i näsan. Ja, jag längtar så där så det gör ont. Något gör ont. Det gör ont!
"Jag hör röster omkring mig och känner hur värmen sprider sig i kroppen, genom venerna, gör så att det onda försvinner, jag slappnar av."
"Suck. Det känns bra igen. Jag vill dit. Jag längtar dit av hela mitt hjärta. Jag flyger, svävar och är där. Där är jag. Under solen, under den ljusblå, molnfria himlen. Jag andas frihetens luft, fantasins gränslöshet och en njutning som helar och fyller min själ. Ja! Jag blir hel här. Här, i min värld, är JAG. Vill du mig något? Så finns jag där. Du kan ropa mitt namn, du kan stega i mina steg, så är jag där. Vi är ett.”
”Jag ser min far. Jag ser en syster sedan 70 år tillbaka. Det är lång tid, de är där. Jag är trygg. De väntar. Och andra. Och goda vänner. Ja, de är där. Jag vill prata med dem igen! Jag längtar efter att få vara med dem. Tillsammans. Jag vill dit! Jag vill dit! Jag beslutar mig, att nu är det sannerligen dags. Hög tid! Jag drar! Vasa? Jaja. Jag med. Vi ses väl!”
Man vänder på henne och hon slutar att andas. Endast munnen gör reflexmässiga andetag.
...älskar dig! Och någon som gråter.
”Är det ett barn? ”
”Jag går med fasta steg mot målet. Mot ljuset. Och jag, jag mår helt underbart, perfekt. Hela kroppen pirrar av glädje och förväntan. Jag vill njuta så och i evighet. Jag går, går och känner hur jag färdas dit. Mot. Fantastiskt!"
Hon har slutat nu. Dödförklaras. Gråt. Sköterskor tröstar och klappar om och säger tröstande ord. Deras uppgift är nu att göra det fint. Rutiner finns.
Men. Vi vet inte vart det andra tog vägen. Tog den där tanken vägen?
In i ljuset färdades den och
Hon ligger där. Klädd i vit skjorta med landstingets emblem. Ett antal nålstick och blåmärken avslöjar att oräkneliga prover tagits. Svetten lackar i pannan. Andningen ansträngd. Munnen vidöppen, som om den vill suga in allt det lilla extra syre som kan finnas runtomkring. Hon har inte öppnat ögonen på flera timmar och reagerar inte längre på nålsticken som en vänlig sjuksköterska tar på kvällskvisten. Hon klappar om henne försiktigt och säger med hög röst att hon skall ”bara ta ett litet stick.” Det finns inte längre. Dörren. Väntar.
”Jag ser, jag ser hur utsikten mot terrassen är något av det mest underbara, vackra som någonsin kan ha skapats. Jag känner hur värmen från de varma vindarna smeker och hur en doft av saltvatten och tång från Medelhavet smakar på min tunga. (De sprayar visst något pepparmyntsaktigt i munnen nu.) Doften av blommande Nerium i näsan. Ja, jag längtar så där så det gör ont. Något gör ont. Det gör ont!
"Jag hör röster omkring mig och känner hur värmen sprider sig i kroppen, genom venerna, gör så att det onda försvinner, jag slappnar av."
"Suck. Det känns bra igen. Jag vill dit. Jag längtar dit av hela mitt hjärta. Jag flyger, svävar och är där. Där är jag. Under solen, under den ljusblå, molnfria himlen. Jag andas frihetens luft, fantasins gränslöshet och en njutning som helar och fyller min själ. Ja! Jag blir hel här. Här, i min värld, är JAG. Vill du mig något? Så finns jag där. Du kan ropa mitt namn, du kan stega i mina steg, så är jag där. Vi är ett.”
”Jag ser min far. Jag ser en syster sedan 70 år tillbaka. Det är lång tid, de är där. Jag är trygg. De väntar. Och andra. Och goda vänner. Ja, de är där. Jag vill prata med dem igen! Jag längtar efter att få vara med dem. Tillsammans. Jag vill dit! Jag vill dit! Jag beslutar mig, att nu är det sannerligen dags. Hög tid! Jag drar! Vasa? Jaja. Jag med. Vi ses väl!”
Man vänder på henne och hon slutar att andas. Endast munnen gör reflexmässiga andetag.
...älskar dig! Och någon som gråter.
”Är det ett barn? ”
”Jag går med fasta steg mot målet. Mot ljuset. Och jag, jag mår helt underbart, perfekt. Hela kroppen pirrar av glädje och förväntan. Jag vill njuta så och i evighet. Jag går, går och känner hur jag färdas dit. Mot. Fantastiskt!"
Hon har slutat nu. Dödförklaras. Gråt. Sköterskor tröstar och klappar om och säger tröstande ord. Deras uppgift är nu att göra det fint. Rutiner finns.
Men. Vi vet inte vart det andra tog vägen. Tog den där tanken vägen?
In i ljuset färdades den och
måndag 14 mars 2011
Konsten att inte bry sig - sagan
De levde så trygga och fina i sina hem. Solen sken och pengarna verkade aldrig ta slut utom vid de tillfällen då man kanske haft liten aning för roligt en helg och man fick vända blickarna mot besparingarna på bankkontot, som för övrigt aldrig skulle sina. Ständiga nedskärningshot och andra varningssignaler bekom dem inte. Jobben var inte särskilt inspirerande, men man tog sig dit, avverkade de angivna timmarna och därefter åkte man hem i en törstig het bil som grannarna skulle avundas. Man steg av, hämtade post, lagade mat och tittade på dagens TV, för idag sändes det 48: e avsnittet av serien: Fetast, fulast och mest värdelös. Alla såg programmet, alla hade en åsikt och alla engagerades storligen. Livet går som på räls. Raka spår, drivande lok.
Men så en dag sken inte längre solen. Jorden skakade istället. Väldigt mycket faktiskt. Ja, det skakade så man blev riktigt rädd- ända in i själen! Man rycktes ur sina trygga vardagsstigar, lunken ändrades till flykt. De hånande glåporden uttalade till TV:n förvandlades till primalskrik av fasa för döva öron. Man skanderade individuellt: ”Hur kan sådant få inträffa? Här? I min trygga lilla värld, där allt är så välordnat och fint!? Hur kan Moder Natur bara bete sig så här mot oss? Vad har vi gjort då Naturen behandlar oss på det här sättet? Nej! Tvi vale! Nu är det dags att ta hämnd! Vi har mjäkat länge nog! Vi har fyllt bilar med miljövänliga kassa drivmedel, vi har skänkt pengar till regnskogsplantering och genom konsumentinköp tvingat företag att sluta hälla ut gifter i vattnet. Och vad är tacken? En fet tsunami, som sopar bort halva släkten längs med kusterna, jordbävningar som skakar sönder hus och levebröd för alla oskyldiga medmänniskor och andra ruskiga naturkatastrofer. Vi har fått nog!”
Man beslutade sig för att det fick vara slut med värdelösa väntjänster. Otack är världens lön. ”Man är sig själv närmast” sade morfar och knuffade strålskadade sonsonen så hårt i sidan att han fick ett svårt ömmande blåmärke. Mormor läste tidskrift om skönhet, far lagade besprutad mat från fattiga länder och barnen hjälpte mor att tömma ut gårdens gifttunnor i vattenreservoaren. Det kändes fint. Härligt på ett befriande sätt, det här att få hämnas tillbaka. ”Nu skrattar du inte längre ditt hårdhjärtade stycke”, hojtade de, åsyftandes Moder Natur. De njöt. Det kändes bra. För varför skall man bry sig om någon annan än sig själv? Vad gör väl det, om andra drabbas, för det berör ju inte mig personligen? Man är sin egen lyckas gud. Och den dagen man dör, då kanske man dör lyckligast i världen, för då har man inget att ångra, ingen som sörjer och ojar sig. Ja, har man ingen kärlek till någon så behöver heller ingen lida. Och man kan dö med gott samvete och fridfullt sinne. Det är praktiskt. Men så är människan bevisligen jordens smartaste också! Glöm inte det. Shanti! (Frid bortom allt förstånd)
Men så en dag sken inte längre solen. Jorden skakade istället. Väldigt mycket faktiskt. Ja, det skakade så man blev riktigt rädd- ända in i själen! Man rycktes ur sina trygga vardagsstigar, lunken ändrades till flykt. De hånande glåporden uttalade till TV:n förvandlades till primalskrik av fasa för döva öron. Man skanderade individuellt: ”Hur kan sådant få inträffa? Här? I min trygga lilla värld, där allt är så välordnat och fint!? Hur kan Moder Natur bara bete sig så här mot oss? Vad har vi gjort då Naturen behandlar oss på det här sättet? Nej! Tvi vale! Nu är det dags att ta hämnd! Vi har mjäkat länge nog! Vi har fyllt bilar med miljövänliga kassa drivmedel, vi har skänkt pengar till regnskogsplantering och genom konsumentinköp tvingat företag att sluta hälla ut gifter i vattnet. Och vad är tacken? En fet tsunami, som sopar bort halva släkten längs med kusterna, jordbävningar som skakar sönder hus och levebröd för alla oskyldiga medmänniskor och andra ruskiga naturkatastrofer. Vi har fått nog!”
Man beslutade sig för att det fick vara slut med värdelösa väntjänster. Otack är världens lön. ”Man är sig själv närmast” sade morfar och knuffade strålskadade sonsonen så hårt i sidan att han fick ett svårt ömmande blåmärke. Mormor läste tidskrift om skönhet, far lagade besprutad mat från fattiga länder och barnen hjälpte mor att tömma ut gårdens gifttunnor i vattenreservoaren. Det kändes fint. Härligt på ett befriande sätt, det här att få hämnas tillbaka. ”Nu skrattar du inte längre ditt hårdhjärtade stycke”, hojtade de, åsyftandes Moder Natur. De njöt. Det kändes bra. För varför skall man bry sig om någon annan än sig själv? Vad gör väl det, om andra drabbas, för det berör ju inte mig personligen? Man är sin egen lyckas gud. Och den dagen man dör, då kanske man dör lyckligast i världen, för då har man inget att ångra, ingen som sörjer och ojar sig. Ja, har man ingen kärlek till någon så behöver heller ingen lida. Och man kan dö med gott samvete och fridfullt sinne. Det är praktiskt. Men så är människan bevisligen jordens smartaste också! Glöm inte det. Shanti! (Frid bortom allt förstånd)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)