Om att finna poängen

Idag var jag med på en fin konfirmation. Välmenande, innerlig och förhoppningsvis viktig, inte bara en lång sträcka för att till slut erhålla presenter för de inblandade. Får man hoppas. Då har man i så fall misslyckats som s k religiös institution att förmedla det viktiga om vad som betyder något i livet och att inte är det något så flyktigt som döda materiella ting. Min förhoppning är att de unga fått hjälp att finna en viktig gemenskap och att man i den kan hjälpa varandra att finna mer svar och en tro, trygghet och kanske även kunna diskutera möjliga lösningar på livsfrågorna man ofta ställs inför.

Det som efter denna tillställning slår mig är att jag upplevde gudstjänsten, ceremonin, 2011 som något så institutionaliserat traditionellt torftig att jag inte trodde mina ögon och öron. Ceremonin var nog till och med mer traditionsbunden än min egen jag hade för 25 år sen. Då ansågs nog min konfirmation som relativt modern, det framfördes en hel del kritik minns jag, eftersom den var just så otraditionell. Det var inget förhör som det var förr, utan dikter och texter som lästes upp. De frågor man dryftat var ungefär samma då som nu. Livsfrågor är inte heller tidsbundna –så vad rubbade mig och mina cirklar? Jo, att gudstjänsten var så slentrianmässigt utförd, trots en ung präst, en ung publik och därmed ett ypperligt tillfälle att locka till sig nya intressenter.

Här står alltså ett härligt gäng fina, nyfikna ungdomar som alla söker lite guidning i livet, sugna på att jobba med livsfrågor och även få svar på vad kyrkan har att erbjuda i dessa tider av massmedialt brus och lockelser och livsval.

Jag förstår att många ungdomar avstår då kallelsen inte berör dem och deras liv. Den är inte tillvänd till dagens människor och behov.

Jag har varit med på en hel del gudstjänster, både av eget intresse som ung, men även eftersom jag varit med och sjungit i både barn- och ungdomskör i många år. Och därefter har jag besökt både adventsgudstjänster och dop, bröllop och begravningsdito.

JA, det är skillnad naturligtvis på prästerskapet och vad för slags approach denne har. Jag har varit med om både hiskeligt roliga präster som kommer på MC för att prata dopsamtal och osedvanligt tråkiga typer som gör att man tappar intresset redan vid ansatsen. Men det är ju ingen ”oneman-show”. Tyvärr stupar mycket på just detta. Precis som med allt annat i tillvaron av idag, så hänger saker mycket på personerna och deras karisma och möjlighet att uttrycka saker. Här finns så mycket poänger man missar från kyrkans håll. Hur ska man kunna locka till sig de unga, nya, levnadsglada om man inte vänder sig medvetet till det som är deras liv?

Jag som själv är agnostiker ser att det är extremt mycket bra som man kan plocka fram ur olika religioner, inte bara en, men eftersom det nu är Svenska kyrkan jag skriver om just idag och nu, så vill jag lyfta fram valda delar om än utrymmesmässigt inte tillräckligt många för att vara heltäckande.

Jesus förmedlade många vackra tankar och idéer om en bra värld där man vill leva i fred, frid och harmoni. Jag kan inte direkt påstå, att jag tycker GT är i någon mån överensstämmande med min egen grundsyn på livet. Den Gud som jag möter och tolkar där är dömande, fördömande, lynnig, snarstucken och straffande på ett sätt jag anser inte överensstämmer med en GOD kraft. Jag ser inget sympatiskt med honom (eftersom han tituleras i detta genus), men visst är de välkända berättelserna i GT många gånger spännande och engagerande och har poänger man definitivt kan förtydliga och använda som moraliska diskussionsunderlag. Det inrymmes många livsfrågor i karaktärernas öden. Och, ett förtydligande, detta skriver jag utan någon som helst tanke på att förolämpa någon. Aldrig någonsin. Jag har däremot rätt att uttrycka mina åsikter, men jag har största respekt för att andra tycker annorlunda.

Vidare. Jesus däremot, har ett budskap och en framtoning, en Gudsavbild som jag sympatiserar mycket med, även om jag och flera med mig anser att även bilden av Jesus är förvriden av Bibelns manliga författarskap och därtill censorer. Jag tror själv, att Jesus, som trots allt jag också tror verkligen har funnits, var en karismatisk figur. En sådan man som man inte glömmer i första taget.VSB. Detta var en unik historiskt viktig händelse. Här lyfts fram en person som låg flera århundraden före i tankesätt och världsbild. Han brydde sig om de fattiga och svaga, såg de utstötta och sjuka. Han ömmade för kvinnor, barn och de åsidosatta som inte ansågs ha samma värde som männen i männens värld. Vem vill inte ställa upp på den grundtanken? Behandla andra som du själv vill bli behandlad omsatt i praktiken? Det är egentligen så självklart. Tycker jag. Men det ÄR svårt att efterleva och slåss mot en värld som försöker motarbeta sådana ödmjukheter i jakten på personlig makt och härskarlusta i en skog av egoism och tävlan som t o m kan gå över lik.

Åter till dagens gudstjänst. Varför, varför, lyfter man då inte fram de delar av vad Jesus förmedlar, som är så självklara och tilltalande? Istället blir det tråkiga sångharanger med Halleluja och Amen, bibeltexter hämtade från GT som inte säger någonting för den som inte är beläst eller det minsta insatt och inte heller tilltalar de barn, unga och även vuxna som faktiskt är där. Här är de ju! Här har ni chansen! Satsa och vinn!

Prästen konstaterade förnöjt, om än patetiskt i mina öron, att det var roligt att se så många som kommit till kyrkan denna dag. Ja? Reflektion! Vad beror det på att det vanligtvis inte kommer fler? Man skjuter fram kunskap långt över huvudet på folk och tar inte ner de vackra högtravande stilistiskt fulländade orden och dess djupare omfång ner på en nivå som inger betydelse i folks liv! (Även om jag som litteraturvetare också älskar mycket av texterna i sig) Vakna upp! Se er omkring! BERÖR! Kyrkan måste förnya sin approach, för idag är världen sådan att kyrkan är en tungt släpande föråldrad grundstött koloss som tror att man kan fortsätta ro på samma sätt som för tusen år sedan, genom att leva på en tradition, en maktfullkomlighet som inte alls är självklar för dagens kritiskt hållna människor i ett samhälle vars grundvalar bygger på friheten att välja och i synnerhet att välja rätt. Att tänka själv är stort, att tänka rätt är större. Då har någon annan gett svaret man inte själv behövt tänka ut.

Min poäng? Jo. Vad är viktigt? Att de unga, de nya, de som valt att söka sig in i kyrkans gemenskap bekänner sig till den gudsbild man förmedlar? Eller kan det vara viktigare att fokusera på de stora livsfrågor man egentligen behöver förhålla sig till? Att man funderar över vad som är livets mening, godhet och kärlek och medmänsklighet än att de facto bekänna att man tror på den färdiga bilden, den skapade så kallade "Gud"? För vad är Gud? Gud kan vara så mycket. En gudsbild behöver inte vara rigid man på moln i himlen eller den Gud som beskrivs i GT, en övermänsklig figur eller Jesus, Guds son. Man kan vara guds avbild genom att vara god människa på jorden. Man kan vara så nära Gud att man är ställföreträdare. Man kan vara troende människoson genom att man försöker slaviskt följa ett antal regler som inte fullt ut gäller för dagens människor eftersom vi t ex i vårt samhälle idag kämpar för att erkänna homosexuella som lika värdefulla som horor och grannfruar och medmänniskor i gemen. Men riktigt så långt går inte alla i sin gudsutmätna människokärlek. Därför skiljer sig religionen från samhället och dess något mer framåtskridande normer. Kyrkan måste vara i takt med tiden, annars är den bara hopplöst efter i samtiden. Då är det inte konstigt att man tappar anhängare. Den fyller inte behovet.

Jag skulle vilja se en kyrka som struntar i gamla föråldrade normer. Som värnar om människans, mänsklighetens totala väl och ve. Som istället för att mölja sig fram i en stenåker av tröga rötter fastvuxna i förtorkad lerjord av utrangerade normer försöker spetsa sig framåt med spänst i ett böljande hav av gudomligt vackra föredömliga levnadsmönster med vilka man kan hjälpa världen framåt i positiv riktning. Jag vill se hur man predikar grundtanken om kärlek istället för att bekänna en stiliserad typbild av Gud. Det verkar hädiskt. Det är inte min mening. Men jag ser inte problemet. Gud är kärlek. Och om Kärlek är Gud, vad är det då man missar i att man lägger fadersfiguren och de föråldrade sinnebilderna åt sidan för att utveckla bildspråket till att istället omfatta kärleksbudskapets kärna och sprida det med samma styrka som ett envist ogräs alltid kämpar sig genom allt motstånd. Inte i huvudsyfte att sprida kristendomen och dess mall. Utan i syfte att sprida budskapet om kärlek. En retorik som inte köps lättvindigt, men som kommer vara vinnande koncept i en värld där gemenskap och medmänskligt handlande aldrig kommer minska i betydelse utan snarare tvärt om. Så lägg den förtorkade predikan om herr dömande Gud på hyllan och skrid framåt i den förvissningen om att skutan nu pekar rätt, fören mot framtiden, aktern i erfarenheten och det hav som får den att flyta och den vind som blåser skutan framåt är kunskapens. Och kunskap är ju makt. Kunskap är att förstå och inse att dagens människor har andra behov nu än för tvåtusen år sedan och att allt är föränderligt. Den flexibla synen på vad Gud är måste krypa in i religionens innersta kammare och väsen för att överleva.

Men, hör ni, vad vet jag då? Jag är bara lekman. Jag är inte präst. Jag är inte religiös. Men jag är troende i den mån att jag vill hoppas att det finns en kraft som förenar, ger styrka och skapar grunden för en god värld. Inte finns den i ett sammelsurium av texter vilka sammanställts genom diverse redigeringar och sedan lanserats vara religiösa doktriner. Det köper jag aldrig, med all respekt för alla som tror annorlunda.

Många behöver Gud, men Gud är vad man själv behöver. Och utan kärlek förtvinar människan. Alltså är kärlek Gud. Så när man slutar personifiera kärleken och istället lägger ner vapnen i kampen för en trossats man knappast kan lyfta in i framtidens samhällsbehov, så kommer man komma fram till att det som är evigt, det människan behöver i alla tider, nu, då och i framtiden är just detta: kärlek, i omtanke, i medmänskligt handlande, empati och ödmjukhet, så finner man samma ingredienser som det som kännetecknar denne i dess bästa form. Det som omger, inger trygghet, värme och förtröstan är att någon alltid älskar en. Någon som alltid ser en, hör en och förlåter det man inte alltid lyckas bäst med. Någon som inger förhoppning, glädje och ljus. Ja. Visst är det samma som Gud? Men om man inte omsätter detta i praktiken, förmedlar kärnan i tron, då missar man hela poängen. Jag vill i så fall göra min egen "Gudstanke". Precis som du gör din och andra gör sin. Om det sedan krävs en bekännelse till en fastslagen tro så tappar man poängen. Missar målet. Förlorar essensen. Varje kärleksförhållande är individuellt, så vilken förmätenhet är det inte att tränga på andra människor en Gudsbild, en kärlek någon annan arrangerat åt dig? Det är fundamentalt fel. Men det är min åsikt. Ni får ha er. Och jag respekterar er tro. Precis som jag vill ha min respekterad. Men den dagen man slutar lyssna, tänka och reflektera över vad tro är, då har man fortfarande tappat det som är hela mänsklighetens självaste finess: att vi är kapabla att själva finna svaret på våra egna frågor inom oss. I gemenskap med andra ligger människokärlekens stora kitt. Där är godheten, lagen som naturligt visar vägen till en bättre värld. Där kan svaret. Lyssna! Vad säger ditt hjärta? Där inne säger den dig, att du är svaret. Kärleken, den stora, omfattande om än så svåra känslan är vad som skapar livets mening. Missa inte det målet bakom slöjan av retoriska dimridåer. Läs och lär in. Det som betyder något är just detta. Inte berättelsernas skapare, figurerna, typerna eller ens själva historien i sig, utan vad du lär dig och förstår av livet genom att reflektera över dess allmängiltiga innehåll. Svaret är kärlek och den finner man bara inom sig. Där är poängen.

Fredagssusning

Jag orkar inte mer! Så läs inte vidare.
Hjärtats rot och smärta!
Vill inte mer, ta mig härifrån!
Fortsätt inte, stoppa världen, stanna välten!
Slit mig lös! Klös naglar mot glatt och överlag
Kedjad ångest i cellsväntan- blickar blå himmel.

Andas knappt, spegelimma avslöjar!
I otakt med världens tid
Otakt, otakt, tick, tack
Ingen ände här, näsan för kort där
Släppa tag? Göra om? Sträckas ut?

Men det här är ju inte jag!!
Jag är inte den
Trodde jag till nu, just, ögonblick!
Stupet, randen, kanten där jag vacklar
Gör upp, slåss, befäst hierarkin- inre kamp
Brottas, ventilbehov, kokar över, pyser ut
Trycket sipprar strypande luft, hackande framåt

Dags att gå vidare? Stannar upp mitt steg.
Dags att se sig om? Fäller ned min blick. Tanken går.
Se om sin hydda, syreintag och svepa sin kista. Örfil!
Är det värt det? Är det? Hjärnan isar. Djupt andetag.
Tiden glider, sipprar mellan fingrars kramp
Som sandkorn ler dem åt sitt eviga förlopp.

Och du som har så mycket omkring dig!
Så du inte kan göra det du egentligen borde
Vräker över i mitt knä som en kropp
Lastar över och lämnar bort - lätta steg, vänd inte om
För all del, rubba inte dina cirklar!
Slukad i upptagenvirvel av hemgjord egosoppa
Get out of my face!

Kräks frustration, en ledans sockriga kretslopp
Låt känslan braka lös, hej tornado!
Full styrka, svepande rensning
Drunknande, vattnets spegelblick bländar
Ytan döljer förrädiskt bottnens livlöshet
Evig berättelse ristad i sten- livets smärta.

Fridens hav
Musik i mitt öra
Längtar, söker, önskar
Frid bortom allt förstånd
Där i stormens öga
Är allt tystnad
Ljuspunkt
Lycka
Liv

Om släktförhållanden man kan vara utan

"Min värld ska aldrig röra din
Din värld ska aldrig röra min" /Kents: Min värld

http://www.youtube.com/watch?v=eIcXofGhyo4

Fruktan kryper under mitt skinn.
En långsam orm slingrar sig,
spåren efter ångesten,
ett bottenlöst djup, ett dopp, tankar i spinn.
Snurrar, snurrar, planet runt stjärna, lufttomt.

Har jag stagnerat, sitter jag fast, är jag där?
Andningen upphör instinktivt samma ögonblick tanken väckts,
hjärtat slår dubbelslag, kraften av insikt.
Maskineriets mekanism fryser fast i chock.

Men du, du, du där som jag känner, sylvassa hugg, jag visste!
Uppfylldes du av någon inte alls så helig ande? Har du?
Du som visat ditt rätta, blottat ondskans inre svarttjärade område
Det du dolt, ulv i fårakläder, under ett skimmer av lögn och väv av tomma omtankar.
Spelat mig detta falskspel hela mitt liv; offrad,
för att förhäva dig själv, på bekostnad.

Jag har ju vetat detta, jag vet, jag vet!!!
Jag har känt det, mina instinkter skrikit det.
Dem jag läser av världen med.
Känslorna- bästa vänner, mitt hopp, min låga, de som är jag.

Det var känslan och förnuftet som höll mig kvar på gången,
de som styrde mig ut och rätt- till livet.
Men inget av det jag ser omkring mig är rent,
så hur behåller man förståndet kvar?
Här ska du gå, viskar orden och leder fram den ögonlöse.
Jag hade rätt, du var i deras sjuka krets.

Snart är jag färdig med dig, besegrad och utplånad,
ett medvetande som fördunklas, syns bara på ett skrynkligt pappersfotografi.
Livets gång,en mening som blivit du.
Utan dig.
Jag är där nu,
du är där du är.

Så du som ännu lever och förstör
är redan utanför min inre cirkelmur.
Där är väsentligheterna skyddade med mitt liv.
Där finns inte plats för egoism och självgodhet.
Min mörka sida är stridens slagfält där jag krigar än
och den dagen jag ger upp,
kastar in mina vapen och min handduk,
det är dagen jag lämnar det här.
Då. Skall min tid komma.

En människa med medkänsla och kärlek är människa per definition!

Du som dödar oskyldiga medmänniskor
Du är inte värd att kallas människa
För en människa tror på det goda
Och föraktar det onda
Och kämpar med all inre glöd man kan uppbåda
för att göra världen till en bra plats
för alla

En människa förlitar sig på sin medmänniska
Lägger sin förtröstan i andras vårdande omsorg
Och låter förstå glädje, smärta och sorg
Allt det som gör oss till begreppet: ”människor”
För det råkar även vara så
Att det är människa jag vill vara
Det finaste av allt som finns

För alla vi som vill väl
Skall segra över det som föder våld
Omänskliga tankar skall inte få höras
Ondskans alla lömska skrymslen och ansikten
aldrig få tillfälle att gro
Du är intet, fördömd, du skall förtvina
förakt är ditt namn och ignoransen är din lott

Allt hat skall läggas åt sidan
Vi skall ägna största omtanken och kärleken åt dem
Som förtjänar och behöver den
Kväv obönhörligt det onda som släppts lös
Så står vi kraftfullt som segrare i förödelsens dyningar

Vi som kämpar för kärleken i världen
Lyfter upp medmänsklighetens styrka i våra givande händer
Betänk:
Livet är en skänk som lätt kan stjälas!
Men idén om en god värld skall ändå bestå
Solitt som i sten, orubbligt som ett berg
Alltid i hjärterot, i varje handling, varje ord!

Att låta sitt hjärta blöda för dem som lider
Att känna medlidandet spränga i sitt bröst
Att skänka en tröstande tanke till den i bedrövelse
Kan göra skillnad för medmänniskan i sorg
Man är inte ensam, "vi är alla här med dig"!
Inger trygghet, tröst och styrka

Så du där!
Vässa din penna, skärp dina sinnen
Slipa argumenten, rusta dina ord
Knyt din näve, låt ljudet skalla
Att vi skall kämpa för det vi tror på!
Vi vill ha fred, frihet och öppenhet!
Här skall livet vara gott för alla!
Och vi skall slåss för det, tills blodsdropparna falla!

Tillsammans står vi starka som människor
Tillsammans står vi i enad mot det onda
Jag räcker dig min kärlek - du med hjärta!
Där kärleken bor - skall vi finna vår tro!
Tro på att hot, våld och terror inte hör hemma här
Tilltro att världen är en god plats för oss att bo
och förnuftet alltid skall råda
För en människa med medkänsla och kärlek
Är människa per definition!

Stora kärleksfulla omtankar skickas idag till Norge och till alla offren för de ofattbart tragiska, sjuka och vidriga illdåden i Oslo och Utöya. Tänker med största, innerligaste empati på ert ofantliga lidande, er stora sorg. Det finns ingen rättvisa som kan göra det hela ogjort eller utdöma ett rättmätigt straff för ett sådant brutalt och ofattbart omänskligt övergrepp. Jag vill, på mitt sätt, visa mitt stöd, min medkänsla och min kärlek till er som behöver den så mycket nu!

Vi kan alla dessutom ännu tydligare visa att våldshandlingar, hat, rasism och andra dåliga beteenden ÄR ovärdigt och att vi inte tänker tillåta feg terror eller ondska vinna mark någonsin, på något plan, överhuvudtaget! Vi skall visa hur goda människor ska vara, vi skall vara förebilder för de unga och för varandra.

Låt alla människor förstå att våld föder våld, ondska föder ondska och att medmänsklighet och människokärlek är världens beståndsdelar. Så Du! Fall inte in i tystnadens medhållande led, utan engagera dig! Gör världen till en bättre plats! Även i det lilla kan det göra skillnad! Visa alla runt omkring dig, dina vänner, dina barn, alla, att medmänsklighet är grunden till en god värld, en värld som vi bara har till låns. Framtiden skall vittna om kampen vi alla tagit och det viktigaste målet vi någonsin har. Kärleken och medmänskligheten skall segra, det onda skall bekämpas och förtvina! Så sant jag kallar mig människa, så skall jag också fortsätta kämpa för det goda!!! Godhet föder godhet, kärlek föder kärlek! Livet kan inte ges åter till dem som förlorat det och bestulits det, men vi kan föra kampen vidare med deras namn som hjälp och kraft i ryggen, i medvinden vi har!Blås upp till storm, nu skall vi segla fram över havet! Vågorna skall skölja smutsen ren, saltet skall svida som tårar och fylla alla sjöar av djupaste mörker med nytt liv. Som de stjärnor som blinkar var natt i det oändliga, skall vårt rop ljuda evigt i rymden: Det goda skall vinna över det onda, det mjuka skall besegra det hårda, kärleken är alltid störst!

Behåll balansen, bekämpa extremismen!

Vilket slags samhälle vill du ha?

Det finns ingen gräns för känslan

En dörr stängs och en annan öppnas - jag står och kikar med dörren på glänt, i gläntan vid brynet står skogen och väntar med sin stora lummiga skogstokiga gröna famn. Att omsluta, ge mig syre, andas varm bris- mot min kind, den viskar susande sin hemlighet med tallens ståtliga svaj. Jag svarar i tanken - den skickas vart? Ut i alltet och ”ingetet” där du och jag slickar våra själar, som en katt.

Jag vill prata med dig igen. Jag vill säga allt det där vi inte hann med. Jag vill hinna med mer saker, fråga mer, men vet att det aldrig mer blir så, fast jag vill inte acceptera. Men jag hör din röst i mitt huvud, du skrattar, jag ser ditt leende i ögonen, jag kan ta på din rädsla för att dö, jag ser dina sista dagars kamp och lidande för mitt inre, jag vågar inte tänka på hur du bekämpade den sista tiden själv, i tysthet, i ditt universum. När förstod du? Alldeles innan eller när du kände att timglasets sand började ta slut, kornen sipprade obönhörligt ner, silvertråden nornorna spunnit åt dig den dagen du föddes börjar släppa, de vässar sina saxar för att klippa av det sista. Ljudet av hur en slipstenen skall dras, järn mot sten. Tråden är skör, den har gjort sitt. Skör är tråden du börjar med, skört är livet du slutar. Man känner sin livssträng och jag, jag spänner min och spelar på den som en luta- för att försäkra mig om att den ännu är spänstig och hållbar. Tonerna spelar musik för min själ.

Jag hör ljudet av musik, musik som drillar blodet framåt genom ådrorna och värmer som eld. Jag känner kärlek, vånda och ångest, jag lever, älskar och det gör ont och är fantastiskt. Jag vill göra som du, suga märgen ur livet, äta essensen som en gräddigt ljuvlig dessert och dricka njutning sensuellt som ett moget vin slickar upp smaken i min mun när det ljumt passerar tungan med en kyss. Min hud söker värme, sol som lyser ögat vaket och regn som låter tankarna svalkas. Jag vill vara ett med livet, älska det som besatt och låta det svepa med mig som en brusande, virvlande vårflod vältrar sig nedför en älv och river med sig fast och löst i kraften. Följa med i livsströmmen.

Jag åker upp, jag ser världen från min höjd, det rusar ner och i farten tjuter jag av vetskapen om att andas hela världens gap. Ät! ÄT! LEV!

Ni har yxat till mig, min tillvaro och mina fundament. Men jag formade en annan Golem-lergubbe än ni, jag gjorde min egen, formade som jag tyckte var bäst och ja, det är alltid en del av mig hur man än bär sig åt. Ett bagage, visst ofrivilligt, visst med behag. Och det, det är jag.

Jag tycker synd om människor som inte vågar leva sitt liv fullt ut. Vad har man att förlora? Jag blir ledsen när jag tänker på människor som blir gamla och först då klockan klämtar börjar inse hur livet gått dem förbi eller då de blir sjuka inser att de bara låtit dagarna passera obemärkt. Jag vill inte önska någon denna förtvivlans insikt som kommer försent. Varför vill du inte leva livet? Det är din gåva! Sök kärleken omkring dig! Älska! Lev!

Ett år har snart gått sedan min far gick bort. Två månader senare så är det ett år sedan min mor gick bort. Två omvälvande händelser som förändrade tillvaron tämligen omfattande tiden fram till dags dato. Kents då nyutgivna album ”En plats i solen” ger mig fortfarande och kommer alltid påminna mig om denna tid av känslomässig berg- och dalbana. Kent, vars musik och ord alltid tar mig igenom dagarna på jobbet, tagit mig igenom sorgeperioder, låtar och texter som gett mig tröst, styrka och mod att orka, se min egen smärta, bearbeta och stå öga mot öga för att orka gå vidare. En vältrande tsunami av tungt byggmaterial som stjälptes över mig, likt tegelstenar till ett gigantiskt höghus, mången typ av tanke och känsla, som tvunget måste landa på mig. Vassa kanter, spetsiga hörn, krossande stenar och dammigt törne. Det rev, slet, gjorde ont och spårade nya vinylspår i min skiva. En ny nål och ny musik till fortsättningen.

Men vem är du att döma? Jag blir ledsen över när även det finns dem som uppenbarligen dömer och bedömer och uttrycker ställningstaganden som graderar mig till annat. Sedan kan man verka skenhelig och hålla upp en mask som egentligen bara döljer en gordisk knut av olösta problem. Jag ser hur glorian lyser, den lyser så starkt, men ljuset är inte äkta - det är en profession, en mask, som döljer din egen smärta och den best vilken är fängslad inom dig. Jag ser och hör hur man försöker hålla ett sken uppe genom att ständigt förhäva sig själv och på bekostnad av andra. Sådant backar jag ifrån, medan andra kanske inte heller ser. Jag vet. En känsla som jag läser av. Jag ser genom orden.

Jag gillar inte kalla ögon. Jag gillar inte när man inte är innerlig utan ytlig. Jag gillar inte svek eller de som tror sig vara bättre. Jag tycker inte om när man inte vill vara vänlig. Jag vill ha vänlighet omkring mig. Jag vill ha äkta godhet i min närhet för i min närhet vill jag bara ha sådant som gör världen till en bättre plats att leva på. Jag vill ha dig, dig, dig och dig. Massor av olika men goda människor runt omkring mig. Inte du som skall försöka sänka eller dränka och ser ner. Någon som istället för att stödja och glädja skall föräta och söndra. Jag diskuterar gärna, det är uppfriskande, men jag vill inte att du förnedrar mig. Jag vill inte vara pretentiös. Jag vill få dig att förstå. Jag har ett eget värde! Jag är inte perfekt och är inte alls någon slags förebild. Jag vill förbättra mig. Jag avskyr de som bara säger saker och sedan inte menar det. Eller de som säger saker de tror, när de inte vet. Ingen känner mig fullt ut och jag vill att det skall vara så. Det är jag! Min önskan är att bli accepterad, jag försöker alltid ha öppet sinne mot andra.

Ibland orkar jag inte, saker blir för tungt att bära mellan varven. Det ber jag om förlåtelse för och förståelse också. Men jag vill! Ambitionen! Jag älskar att ha roligt, skratta och vara tillsammans! Att ge, ta, låta varandra få vara som de är, njuta av alla gåvor, det är essensen, kärnan, pudelrackaren! Och jag har haft förmånen att få uppleva verklig vänskap. Omtanke som inte finner några gränser. Ett eftersträvansvärt ideal och det gör mig innerligt glad att det finns.

Låt mig bara få avsluta med att säga att ingen är perfekt. En perfekt dag, å andra sidan, är en dag då jag vet och känner att allt är gott. Så: God dag! :-)

Om Gud

JAG BLIR SÅ ÖVERJORDISKT RASANDE, ARG, LEDSEN! FÖRTVIVLAD sliter jag mitt hår och skakar av frustration!!! Världen är grym, kall och elak plats! Så känns det just nu. Och det gör ont!!! Det är så orättvist och med risk för att stöta mig med en massa människor, och då ber jag ödmjukast om ursäkt för det, detta är min privata åsikt och den har jag rätt till som ni har er, så finns det ingen Gud! Det finns inte!! Förstå det! En barmhärtig, allseende och god Gud, det är bara ett mänskligt psykes påhitt för att hitta en säkerhetsventil till att hantera det oberäkneliga och svåra som kallas livet- det som sker med oss i världen och som inget kan tämja. Världen är orättvis idag, nu, imorgon och har varit hela tiden!

Skulle jag få vara skapare för en dag, så skulle jag skapa rättvisa, för världen är inte rättvis! När det finns oskyldiga, heroiska vardagskämpar, som skall måsta drabbas av nya dräpande slag hela tiden, då finns det ingen godhet i någon Gud. Och denne Gud påverkar ingenting. Denne är underordnad Moder Natur. Där har vi den verkliga guden – skaparen och förgöraren- den är inte gud utan är uppkomst, början, slut och allt det vi vet. Vi kan INGET göra för att blidka henne. Vi är helt maktlösa och i händerna på dess krafter. Vi kan inte be till någon för att förhindra att saker sker. Vi kan bara hoppas på att råka ha turen att slinka undan de värsta fasorna som slår. Ett nålsöga där vi alla är kameler som omöjligen kan träda in i hemlighetens innersta kammare. Naturen strävar efter utjämning, men ibland slår den så fel och den obalansen är sjukdom, fel, skada!

De människor jag idag ser som upp till som kungar och hjältar är de läkare, som kan hjälpa till att försöka bota alla våra olika och svåra sjukdomar. De som envetet och mot en massa odds forskar om dödliga fasor och försöker överlista de små krigshärar som virus och bakterier är och vad de skapar. Jag förklarar krig!!! De som gav oss penicillinet gav oss en ny era i världsberättelsen. Nu vill vi veta, att en ny och revolutionerande upptäckt skall bota cancer. Jag väntar. MEN! Men inte för länge. Jag vill veta, höra och förstå att botemedlet är här. NU! Och att ALLA skall klara sig väl och bli lyckligt friska igen. KUNSKAP ÄR MAKT!

Jag vill forska, jag vill upptäcka, jag vill finna den där livets gåta som kan rädda så många sjuka från denna pest. Men jag kan inget göra. Jag har inte den kunskapen. Jag kan inget göra. Det är det svåraste av allt. Jag kan inget göra. My hands are tied. Och det gör mig än mer frustrerad. Jag kan bara låta andra förstå, hur glad vi ska vara, vi som ännu inte är sjukdomsdrabbade. Som är friska och har hälsan. Vi som gnatar om småsaker och inte känner andedräkten av andra sidan pusta förbi och viska varningar i våra öron. Alla de, som beter sig snorkigt och otacksamt, som tror sig vara odödliga och att de äger världen - de som tror att de är bättre än andra, ödmjuka er!

Jag vill vakna och känna att det goda ändå har segrat. Kampen börjar nu, nu, nu och nu! Jag vill att du förstår, vad jag vill komma fram till. Du får ha din Gud, om det gör dig gladare. Men JAG ser ingen Gud i orättvisan. Men jag ska ödmjuka mig, jag ska ödmjuka mig ännu mer. Förlåt alla som kände sig kränkta av mina ord ovanför, ni gör som ni önskar och vill. Förlåt alla jag varit elaka med, jag vill ju inte vara ond person. Förlåt för allt jag kommer att göra för det kan jag inte se och räkna med nu.

Livet är skört. Ta väl vara på det, för du har ingen aning om vad det kommer servera dig idag, du vet bara gårdagen som facit. Och det har du med dig in i morgondagen. Lev livet och gläd dig åt alla de saker du överhuvudtaget kan finna som är bra och fint. Kärlek är att jag vill att du ska må bra! Det är smittsamt och det är som det ska vara!♥

Minnesruna

Jag kunde inte se
Smärtan inom dig
Jag kan inte gissa
tanken vi inte vet
Så din röst är inte hörd
I ett myller av ord och sanningar
Men jag fick lidandet i vidöppen kanal
Rakt in- med stenhård träff

Du kan inte tro
Att du vet något om mig
När du inte når
Den inre rösten
För i kärnan existerar bara jag
Där finns allt lagrat och packat
Du och jag och allt annat i bagaget
En resa som kostat för mycket

Ge dig inte av
Vänd dig inte ifrån mig
När jag behöver dig
Vänder stegen bort
Jag har varit där förr
Och jag säger igen
Jag kan stå kvar
Ett skal som tjuter i kal vind

Jag flyr från världen
Jag stångar mot principer
Jag ler och skrattar
Fast mitt inre brinner
Glödgad magma
Där fräter värmen igenom
JA! Jag står kvar!
Men dör sakta för ljuset

Ja jag har lidit
Sett smärtans innersta dunkel
Ja jag är trygg där
För där dväljs min tanke med mitt hjärta
Och där bor du och du och du
Harakiri in i röda kammaren
Från kyla till kyla
Från frost till frost
Hur jag fryser till is
Och hjärnan säger: NOG!

Då vill jag ha dig här
Helt nära mitt hjärta
I min famn igen
Och sakta viska
Jag älskar dig.
Obesvarad kostar den
oändlig mängd stjärnljus
en mörk natt i en ljum vind
Allt.