Du överger bara åt ensamheten
I frågornas universum famlande efter svar
I ekot av tankar från förr
Andas jag kraftlöst rösts andetag
Försöker infånga tankarnas irrande flykt
Känner kobrabettets gift
Förlamande blodbanefärd
Rinner trögt in i tystnadens dån
Dimman lättar inte mera - huggande svärd!
Inget hindrar ett förtvivlans djup
Där det stinger, svider och bränner hål
Smärtans epicentrum och kval
virade trådar av hån nystade till garn
Väver kvävande filt som kväver ljuset
Sopar igen alla spår på stigen och ger efter
”Jaha, du visade ditt sanna jag?”
Förrädarens ingredienser blottlagda
Trädde över en fastslagen gräns
Där klev en soldat och trampade berått
Som en robot marscherande fram över lik
I en egoistiskt förvriden värld är det en idol
Är det titeln att sträva?
Där empatin inte går ända in?
?
Men så gå på då, ånga vidare, bulldozra på
Se inte åt det som skadats och lämnats kvar
Du leker katt med råttan som inte är där
Ett budskap jag inte finner ord att förstå
För jag
Jag vill inte ens veta
Att det betyder ingenting?!
En lögn fylld med skenbart material
Och presenterats – av en falsk identitet?
Rätt ansikte framträda– syns genom glaset
Är det du? Är du sån? Har jag så fel?
Ger efter för insikten jag förlänats
Så lögn och svek är dina verkliga namn?
Lögn och svek består du då av?
Så vad har du då kvar?
Och vad är då jag?
