Föräldralös och politiska kontemplationer

Så kom så den dag man fruktat skulle inträffa. Min mor gick ur tiden fredagen den 17 september klockan 23:20, med mig och min syster Nina vid sin sida. Hennes händer var varma länge efter. Jag fick säga det jag ville; att allt nu är bra och att hon kunde sova lugnt. Då hade döden inträtt och hörseln kanske fördunklats, vad vet jag. Men jag fick i alla fall ta farväl och vara med henne till det här livets rand. Det känns bra, men tungt att bära för tillfället. Det har bara gått två och en halv månad sedan min far dog. Så kommer nästa känslomässiga berg- och dalbana dånandes in över en som en ångvält och mosar till hela tillvaron. Obönhörligt. Det är bara att flyta med. Litet man kan göra eller påverka. Livets gång, kanske slump eller öde? Svar som står skrivna i stjärnorna.

Som jag sagt till så många och som de som varit med om sammalunda även kan bekräfta så är det så fruktansvärt mycket praktiska saker som måste skötas man ALDRIG kunnat föreställa sig innan. Vill man föreställa sig? Kan man? Knappast. Men omgivningens empati räcker långt och ekar länge och rakt in i hjärtat just nu. Jag kan inte nog betona hur GLAD jag blir av alla vänners och kollegors och omgivningens massiva stöd i den tunga stund man för tillfället befinner sig i. Jag kan bara tacka av hela mitt hjärta för den empati som ni visat och fortsätter visa. Utan dessa stödkryckor skulle jag definitivt halta betänkligt. Det kan synas som en mindre handling men för mig är det stort. Det är sanna vänners deltagande som stärker i tunga stunder. Mer än ni kan tro. Kram kram till alla er!♥

Och så saknaden. När vardagen kryper inpå. När de personliga tillhörigheterna skall rensas, sorteras och man går längs en minnesstig som sträcker sig lååångt tillbaka till den tidiga barndomen medelst oupphörliga hållplatser till höger och vänster. En sak. Man minns. Lukten. Känslan. Kanske ett julpynt man tyckte var speciellt vackert. Eller en detalj av en tavla man studerat och fantiserat kring. Minnen. Tunga, svåra, ljusa, glada, trygga, otrygga, men det är minnen. Många minnen. Många känslor. Stormigt inre. Kaos. En hjärna som arbetar för högtryck. Tårar som måste trängas tillbaka. Jag ser en lång tid framför mig med uppbokade helger och flertalet telefonsamtal. Ett stön kvävs i min strupe och jag andas djupt. Det finns väl ett ljus där i tunneln åtminstone. Någonstans. Hopp. Hopp...

Då underlättas inte situationen av att Sverige gått och röstat fram ett parti i riksdagen som inte står för vad de flesta ändå tycker är goda värden. Som inte vill arbeta för ett gott och fredligt samhälle. Som vill dela in världen i "vi" och "dom andra". Det är nästan lika beklämmande att se hur många "demokratiska" människor som- troligen omedvetet- sjunker till en ignorant sandlådenivå, beter sig ovärdigt istället för att visa vägen för hur en god människa skall bete sig. Smutskastning, verbal förnedring, förtryck och andra illasinnade handlingar är inte den rätta vägen till ett fortsatt gott samhälle och en bättre värld att leva i! Det skapar bara vendetta av än mer provocerad ilska, utanförskap, känsla av maktlöshet, frustration och andra negativa spiraler som gement kännetecknar fundamenten för...låt oss kalla det: "mindre demokratiskt orienterade församlingar". Nej gott folk, bekämpa det onda med det goda! Visa den rätta vägen till ett föredömligt medmänskligt beteende. Om människan bemöter andra på ett respektfullt sätt, som sig bör, har man i alla fall inte själv släppt på konceptet och betett sig illa. Man börjar förstås i den änden att fundera över hur man själv behandlar sina medmänniskor omkring sig. Gör man själv alltid gott och rätt? Knappast. Felfri är ingen av oss. Alla människor har bra och dåliga sidor med kanske något skiftande tyngd åt något håll. Det är viktigt att inte hyckla i den här besvärliga situationen. Många människor har uttryckt sitt missnöje. Det är allvarligt. Om man fortsätter att tiga ihjäl de lösryckt framkastade frågeställningarna istället för att öppet våga ta debatten kommer aldrig ljuset att hamna på kärnans pudel. Då genomskådas inte fullt ut den fragmentariska grundideologin så många av oss inte vill befatta oss med. Lyft fram vad det handlar om, visa på de alternativ man istället kan erbjuda och som vi vill tro på och hålla fast vid. Lyssna! Den långa och svåra vägen fram till det som är rätt är alltid den tyngsta. Men vi måste kämpa oss dit tillsammans- starka!

Jag vill ha olikheter! Och då menar jag olikheter. Vi är många rörande överens om vad som är rätt och gott så låt oss fortsätta vårt strävsamma arbete dit- som goda förebilder!

Saknad

Tänk hur det är. Saknad. "Ingen saknar kon förrän båset är tomt". Bister insikt drabbar mig med jämna mellanrum. Slår mig som ett knytnävsslag i mellangärdet närhelst jag har garden nere. Han kommer inte tillbaka, min far, det gör han inte. Han kommer inte ringa och störa mitt i maten mer. Eller skicka en slant för att vi skall köpa lite "Kinathai-mat" som vi alla är lyriskt förtjusta i, så var även han. Var. Imperfekt. Dåtid. Finns inte mer. Upphört att existera. Även om minnet poppar upp nu och då och liksom skakar om tillvaron och ruskar fram krass verklighet och otvivelaktiga faktum. Nej, han kommer inte göra det där gamla vanliga, som man alltid varit van vid. Nej, han kommer inte höra av sig. Han finns inte där han brukade finnas.

Vanans makt är fängslande. Jag drar ett djupt andetag och vet att jag måste ordna upp en massa papper. Men så det tar emot! Det är jobbigt, dels för minnenas skull, dels för det arbete som krävs för att gräva fram erforderligt material att skicka till boupptecknaren. Det där praktiska.

Man liksom vaknar upp, rycker till och ser klart vad som förträngts i villervallan av räkningsbetalningar och praktiska detaljer. Borta! Han är verkligen borta! Och hur sjukt det än verkar så ser jag framför mig där han är nu. Bredvid grannfrun Gun, han är en realitetens "grabben i graven bredvid". Ja där är hans kropp. Men hans själ lever kvar i minnet hos oss alla. Men han andas inte. Han lever inte. Han är ett med naturen. Igen. Av jord är du kommen, jord skall du åter vara...

Saknad är en märkvärdig sak. Det gör att man ändå påminns och kanske också tänker efter lite till om vad som är viktigt och att ta vara på det man har och glädjas över livet och uppskatta de i allra högsta grad levande man har omkring sig.

Det finns inget jag är så tacksam över som att jag har hälsan. Just nu ligger min mor svårt sjuk i multipel sjukdomsdiagnos vars utgång är synnerligen oviss. Jag kanske blir helt föräldralös inom närmsta tiden. Det är märklig känsla. De som alltid funnits där försvinner ur den här tillvaron. Men sådan är ju livets gång. Jag blir tacksam. Ödmjuk. Tänker: Jag skall i alla fall leva livet fullt ut! Och njuta och glädjas! Morgondagens bekymmer tar jag imorgon! Och jag tackar för att jag får ha en mängd fina vänner, släktingar och kollegor som bryr sig. Då känner jag mig viss att den här världen inte är så dum ändå. Så länge vi håller ihop, ingen lämnas utanför och man har en stark kärlek mellan varandra, så är livet meningsfullt. Kärlek. Det är kittet! Och det gör mig stark. Skickar ett hjärta till alla jag tycker om och bryr mig om! Kram på er! ♥