Grattis till dig, min gamle far!
På farsdag. Där du nu är. Var det nu är. Även om du inte är här.
Men här. Där jag är. Är det så tomt. Efter dig. Som jag saknar dig nu! Så.
Det är så tomt. Efter dig. Tomt. Och tyst. Saknar dig. Det gör jag. Mycket.
Tårarna trillar. Saknaden gör ont. I hjärtat.
Har du det bra nu? Har du det? Visst är det så?
Jag vet att du har det bra. Att du ser mina tårar och vill att jag ska ha det bra.
Jag har det bra. Det är bara lite svårt ibland. Med saknaden. Och tomheten. Tystnaden. Där du var. Där är bara en stor gapande lucka kvar. Tystnad. Stillhet. Borta.Oåterkalleligt. Svårt är det att acceptera. Men tvingad är man.
Det är lite avstånd mellan oss nu. Ogreppbart avstånd, kan icke beräknas, ses eller förstås.
Men vi ses ju igen. Sedan. Om ett tag. Då så.
Således.
Tills vi ses igen,
käre far,
tills vi ses igen:
Ha det så bra!
Jag saknar dig så.
Utan dig blev livet så annorlunda. Men jag vet att jag måste finna mig i det. Anpassa mig efter livets gång.
Men saknaden kommer ändå alltid finnas kvar. Som en del av mig. Du var en del av mig. Lämnade spår. Det betyder att du var viktig och en del av mitt liv.
Skickar dig en virtuell blomma- ut i rymden och alltet- och en härlig, frestande chokladtårta till farsdag, denna dag. Du är inte bortglömd! Du är med mig, i mitt hjärta, tills vi åter möts igen.
♥
söndag 13 november 2011
tisdag 1 november 2011
November
Så ska man in i november. Traska tunga, mörkerslukande steg in i den mörkaste månaden. Ett sugande svart energihål i kalenderns universum, mellan födelsedagar, guldgula skogars förfall, brunblanka vältade åkrar där bonden tystnat, rådjur som kränger sig över asfaltens gråa, skumma dimbankar och vissnande vägrenar. Ett hopp om att snöflingorna skall bädda in natur och sinne i ett vitt fluff. Dölja den döende stiltjens bädd under ett par månaders kyligt överkast.
Söderfåglarna flyttar storstilat under v-format skrän, flax och rabalder. Kylan tränger sig djupt in igenom kläder och märgben. Solens bleka lilla trädtoppshöga besök känns som julafton för varje ynka timme och jag längtar tills det blir julstök i vart hem. Jag längtar tills ljuset söker sig genom alla fönster, då det lyser stjärnor och ystra årsmodeflugor i fönster och gardin. Så skin! Skin!
Jag älskar gran och cypress; slingeromklädda i glittrig stass, lyser upp mörkrets djupa nattegård. Jag älskar förväntan, det blodrött varma som invaderar hemmet och dofterna som förväntansfullt vankas. Glöggen värms upp och tjuvsmakas innan tiden är inne, så man fuskar mjuggigt, njutbart, skedvis, skålvis av mandlar, russin och oräkneliga pepparkaksfatstaberas. Njutning. Tillfredsställelse! Jag vill njuta livets sötma och lyckobringande ämnen! Bara ös ut! Ös på! Vältra dig i det!
Jag vill glömma dessa mellanglädjeveckor då billjuset slukas och förtärs fullständigt av fuktig väg, regnet fryser, bilrutorna hackas fram, de omaka vantarna inventeras förbryllat, skorna och jackorna tär svårt i kontot. Stjärnorna glittrar i blåsvarta nattens förstummade tysthet. En svepande slöja av grönt skimmer, så ropar fenomenet norrsken i ditt öra: se det vackra i kall natt, stilla din värld! Sinnena blockeras, kylan nyper tag med bitande grepp. Då, ska man soffkänna, se romantisk julfilm, drömma, mysa, dricka värmande dryckjom vid sprakande eld och se ljuset förvandlas. Saffransbullar och nötknäckare, julstök och glädjefyllda skratt, klappar och gran. Hopp om ljus. Ljusets hopp. Glädjens ljusa hopp.
Ha en förträfflig november. Glöm inte chokladglädje. Det skall inte jag göra. Det inger hopp! Teobromin is da shit! =)
Söderfåglarna flyttar storstilat under v-format skrän, flax och rabalder. Kylan tränger sig djupt in igenom kläder och märgben. Solens bleka lilla trädtoppshöga besök känns som julafton för varje ynka timme och jag längtar tills det blir julstök i vart hem. Jag längtar tills ljuset söker sig genom alla fönster, då det lyser stjärnor och ystra årsmodeflugor i fönster och gardin. Så skin! Skin!
Jag älskar gran och cypress; slingeromklädda i glittrig stass, lyser upp mörkrets djupa nattegård. Jag älskar förväntan, det blodrött varma som invaderar hemmet och dofterna som förväntansfullt vankas. Glöggen värms upp och tjuvsmakas innan tiden är inne, så man fuskar mjuggigt, njutbart, skedvis, skålvis av mandlar, russin och oräkneliga pepparkaksfatstaberas. Njutning. Tillfredsställelse! Jag vill njuta livets sötma och lyckobringande ämnen! Bara ös ut! Ös på! Vältra dig i det!
Jag vill glömma dessa mellanglädjeveckor då billjuset slukas och förtärs fullständigt av fuktig väg, regnet fryser, bilrutorna hackas fram, de omaka vantarna inventeras förbryllat, skorna och jackorna tär svårt i kontot. Stjärnorna glittrar i blåsvarta nattens förstummade tysthet. En svepande slöja av grönt skimmer, så ropar fenomenet norrsken i ditt öra: se det vackra i kall natt, stilla din värld! Sinnena blockeras, kylan nyper tag med bitande grepp. Då, ska man soffkänna, se romantisk julfilm, drömma, mysa, dricka värmande dryckjom vid sprakande eld och se ljuset förvandlas. Saffransbullar och nötknäckare, julstök och glädjefyllda skratt, klappar och gran. Hopp om ljus. Ljusets hopp. Glädjens ljusa hopp.
Ha en förträfflig november. Glöm inte chokladglädje. Det skall inte jag göra. Det inger hopp! Teobromin is da shit! =)
söndag 18 september 2011
Om att finna poängen
Idag var jag med på en fin konfirmation. Välmenande, innerlig och förhoppningsvis viktig, inte bara en lång sträcka för att till slut erhålla presenter för de inblandade. Får man hoppas. Då har man i så fall misslyckats som s k religiös institution att förmedla det viktiga om vad som betyder något i livet och att inte är det något så flyktigt som döda materiella ting. Min förhoppning är att de unga fått hjälp att finna en viktig gemenskap och att man i den kan hjälpa varandra att finna mer svar och en tro, trygghet och kanske även kunna diskutera möjliga lösningar på livsfrågorna man ofta ställs inför.
Det som efter denna tillställning slår mig är att jag upplevde gudstjänsten, ceremonin, 2011 som något så institutionaliserat traditionellt torftig att jag inte trodde mina ögon och öron. Ceremonin var nog till och med mer traditionsbunden än min egen jag hade för 25 år sen. Då ansågs nog min konfirmation som relativt modern, det framfördes en hel del kritik minns jag, eftersom den var just så otraditionell. Det var inget förhör som det var förr, utan dikter och texter som lästes upp. De frågor man dryftat var ungefär samma då som nu. Livsfrågor är inte heller tidsbundna –så vad rubbade mig och mina cirklar? Jo, att gudstjänsten var så slentrianmässigt utförd, trots en ung präst, en ung publik och därmed ett ypperligt tillfälle att locka till sig nya intressenter.
Här står alltså ett härligt gäng fina, nyfikna ungdomar som alla söker lite guidning i livet, sugna på att jobba med livsfrågor och även få svar på vad kyrkan har att erbjuda i dessa tider av massmedialt brus och lockelser och livsval.
Jag förstår att många ungdomar avstår då kallelsen inte berör dem och deras liv. Den är inte tillvänd till dagens människor och behov.
Jag har varit med på en hel del gudstjänster, både av eget intresse som ung, men även eftersom jag varit med och sjungit i både barn- och ungdomskör i många år. Och därefter har jag besökt både adventsgudstjänster och dop, bröllop och begravningsdito.
JA, det är skillnad naturligtvis på prästerskapet och vad för slags approach denne har. Jag har varit med om både hiskeligt roliga präster som kommer på MC för att prata dopsamtal och osedvanligt tråkiga typer som gör att man tappar intresset redan vid ansatsen. Men det är ju ingen ”oneman-show”. Tyvärr stupar mycket på just detta. Precis som med allt annat i tillvaron av idag, så hänger saker mycket på personerna och deras karisma och möjlighet att uttrycka saker. Här finns så mycket poänger man missar från kyrkans håll. Hur ska man kunna locka till sig de unga, nya, levnadsglada om man inte vänder sig medvetet till det som är deras liv?
Jag som själv är agnostiker ser att det är extremt mycket bra som man kan plocka fram ur olika religioner, inte bara en, men eftersom det nu är Svenska kyrkan jag skriver om just idag och nu, så vill jag lyfta fram valda delar om än utrymmesmässigt inte tillräckligt många för att vara heltäckande.
Jesus förmedlade många vackra tankar och idéer om en bra värld där man vill leva i fred, frid och harmoni. Jag kan inte direkt påstå, att jag tycker GT är i någon mån överensstämmande med min egen grundsyn på livet. Den Gud som jag möter och tolkar där är dömande, fördömande, lynnig, snarstucken och straffande på ett sätt jag anser inte överensstämmer med en GOD kraft. Jag ser inget sympatiskt med honom (eftersom han tituleras i detta genus), men visst är de välkända berättelserna i GT många gånger spännande och engagerande och har poänger man definitivt kan förtydliga och använda som moraliska diskussionsunderlag. Det inrymmes många livsfrågor i karaktärernas öden. Och, ett förtydligande, detta skriver jag utan någon som helst tanke på att förolämpa någon. Aldrig någonsin. Jag har däremot rätt att uttrycka mina åsikter, men jag har största respekt för att andra tycker annorlunda.
Vidare. Jesus däremot, har ett budskap och en framtoning, en Gudsavbild som jag sympatiserar mycket med, även om jag och flera med mig anser att även bilden av Jesus är förvriden av Bibelns manliga författarskap och därtill censorer. Jag tror själv, att Jesus, som trots allt jag också tror verkligen har funnits, var en karismatisk figur. En sådan man som man inte glömmer i första taget.VSB. Detta var en unik historiskt viktig händelse. Här lyfts fram en person som låg flera århundraden före i tankesätt och världsbild. Han brydde sig om de fattiga och svaga, såg de utstötta och sjuka. Han ömmade för kvinnor, barn och de åsidosatta som inte ansågs ha samma värde som männen i männens värld. Vem vill inte ställa upp på den grundtanken? Behandla andra som du själv vill bli behandlad omsatt i praktiken? Det är egentligen så självklart. Tycker jag. Men det ÄR svårt att efterleva och slåss mot en värld som försöker motarbeta sådana ödmjukheter i jakten på personlig makt och härskarlusta i en skog av egoism och tävlan som t o m kan gå över lik.
Åter till dagens gudstjänst. Varför, varför, lyfter man då inte fram de delar av vad Jesus förmedlar, som är så självklara och tilltalande? Istället blir det tråkiga sångharanger med Halleluja och Amen, bibeltexter hämtade från GT som inte säger någonting för den som inte är beläst eller det minsta insatt och inte heller tilltalar de barn, unga och även vuxna som faktiskt är där. Här är de ju! Här har ni chansen! Satsa och vinn!
Prästen konstaterade förnöjt, om än patetiskt i mina öron, att det var roligt att se så många som kommit till kyrkan denna dag. Ja? Reflektion! Vad beror det på att det vanligtvis inte kommer fler? Man skjuter fram kunskap långt över huvudet på folk och tar inte ner de vackra högtravande stilistiskt fulländade orden och dess djupare omfång ner på en nivå som inger betydelse i folks liv! (Även om jag som litteraturvetare också älskar mycket av texterna i sig) Vakna upp! Se er omkring! BERÖR! Kyrkan måste förnya sin approach, för idag är världen sådan att kyrkan är en tungt släpande föråldrad grundstött koloss som tror att man kan fortsätta ro på samma sätt som för tusen år sedan, genom att leva på en tradition, en maktfullkomlighet som inte alls är självklar för dagens kritiskt hållna människor i ett samhälle vars grundvalar bygger på friheten att välja och i synnerhet att välja rätt. Att tänka själv är stort, att tänka rätt är större. Då har någon annan gett svaret man inte själv behövt tänka ut.
Min poäng? Jo. Vad är viktigt? Att de unga, de nya, de som valt att söka sig in i kyrkans gemenskap bekänner sig till den gudsbild man förmedlar? Eller kan det vara viktigare att fokusera på de stora livsfrågor man egentligen behöver förhålla sig till? Att man funderar över vad som är livets mening, godhet och kärlek och medmänsklighet än att de facto bekänna att man tror på den färdiga bilden, den skapade så kallade "Gud"? För vad är Gud? Gud kan vara så mycket. En gudsbild behöver inte vara rigid man på moln i himlen eller den Gud som beskrivs i GT, en övermänsklig figur eller Jesus, Guds son. Man kan vara guds avbild genom att vara god människa på jorden. Man kan vara så nära Gud att man är ställföreträdare. Man kan vara troende människoson genom att man försöker slaviskt följa ett antal regler som inte fullt ut gäller för dagens människor eftersom vi t ex i vårt samhälle idag kämpar för att erkänna homosexuella som lika värdefulla som horor och grannfruar och medmänniskor i gemen. Men riktigt så långt går inte alla i sin gudsutmätna människokärlek. Därför skiljer sig religionen från samhället och dess något mer framåtskridande normer. Kyrkan måste vara i takt med tiden, annars är den bara hopplöst efter i samtiden. Då är det inte konstigt att man tappar anhängare. Den fyller inte behovet.
Jag skulle vilja se en kyrka som struntar i gamla föråldrade normer. Som värnar om människans, mänsklighetens totala väl och ve. Som istället för att mölja sig fram i en stenåker av tröga rötter fastvuxna i förtorkad lerjord av utrangerade normer försöker spetsa sig framåt med spänst i ett böljande hav av gudomligt vackra föredömliga levnadsmönster med vilka man kan hjälpa världen framåt i positiv riktning. Jag vill se hur man predikar grundtanken om kärlek istället för att bekänna en stiliserad typbild av Gud. Det verkar hädiskt. Det är inte min mening. Men jag ser inte problemet. Gud är kärlek. Och om Kärlek är Gud, vad är det då man missar i att man lägger fadersfiguren och de föråldrade sinnebilderna åt sidan för att utveckla bildspråket till att istället omfatta kärleksbudskapets kärna och sprida det med samma styrka som ett envist ogräs alltid kämpar sig genom allt motstånd. Inte i huvudsyfte att sprida kristendomen och dess mall. Utan i syfte att sprida budskapet om kärlek. En retorik som inte köps lättvindigt, men som kommer vara vinnande koncept i en värld där gemenskap och medmänskligt handlande aldrig kommer minska i betydelse utan snarare tvärt om. Så lägg den förtorkade predikan om herr dömande Gud på hyllan och skrid framåt i den förvissningen om att skutan nu pekar rätt, fören mot framtiden, aktern i erfarenheten och det hav som får den att flyta och den vind som blåser skutan framåt är kunskapens. Och kunskap är ju makt. Kunskap är att förstå och inse att dagens människor har andra behov nu än för tvåtusen år sedan och att allt är föränderligt. Den flexibla synen på vad Gud är måste krypa in i religionens innersta kammare och väsen för att överleva.
Men, hör ni, vad vet jag då? Jag är bara lekman. Jag är inte präst. Jag är inte religiös. Men jag är troende i den mån att jag vill hoppas att det finns en kraft som förenar, ger styrka och skapar grunden för en god värld. Inte finns den i ett sammelsurium av texter vilka sammanställts genom diverse redigeringar och sedan lanserats vara religiösa doktriner. Det köper jag aldrig, med all respekt för alla som tror annorlunda.
Många behöver Gud, men Gud är vad man själv behöver. Och utan kärlek förtvinar människan. Alltså är kärlek Gud. Så när man slutar personifiera kärleken och istället lägger ner vapnen i kampen för en trossats man knappast kan lyfta in i framtidens samhällsbehov, så kommer man komma fram till att det som är evigt, det människan behöver i alla tider, nu, då och i framtiden är just detta: kärlek, i omtanke, i medmänskligt handlande, empati och ödmjukhet, så finner man samma ingredienser som det som kännetecknar denne i dess bästa form. Det som omger, inger trygghet, värme och förtröstan är att någon alltid älskar en. Någon som alltid ser en, hör en och förlåter det man inte alltid lyckas bäst med. Någon som inger förhoppning, glädje och ljus. Ja. Visst är det samma som Gud? Men om man inte omsätter detta i praktiken, förmedlar kärnan i tron, då missar man hela poängen. Jag vill i så fall göra min egen "Gudstanke". Precis som du gör din och andra gör sin. Om det sedan krävs en bekännelse till en fastslagen tro så tappar man poängen. Missar målet. Förlorar essensen. Varje kärleksförhållande är individuellt, så vilken förmätenhet är det inte att tränga på andra människor en Gudsbild, en kärlek någon annan arrangerat åt dig? Det är fundamentalt fel. Men det är min åsikt. Ni får ha er. Och jag respekterar er tro. Precis som jag vill ha min respekterad. Men den dagen man slutar lyssna, tänka och reflektera över vad tro är, då har man fortfarande tappat det som är hela mänsklighetens självaste finess: att vi är kapabla att själva finna svaret på våra egna frågor inom oss. I gemenskap med andra ligger människokärlekens stora kitt. Där är godheten, lagen som naturligt visar vägen till en bättre värld. Där kan svaret. Lyssna! Vad säger ditt hjärta? Där inne säger den dig, att du är svaret. Kärleken, den stora, omfattande om än så svåra känslan är vad som skapar livets mening. Missa inte det målet bakom slöjan av retoriska dimridåer. Läs och lär in. Det som betyder något är just detta. Inte berättelsernas skapare, figurerna, typerna eller ens själva historien i sig, utan vad du lär dig och förstår av livet genom att reflektera över dess allmängiltiga innehåll. Svaret är kärlek och den finner man bara inom sig. Där är poängen.
Det som efter denna tillställning slår mig är att jag upplevde gudstjänsten, ceremonin, 2011 som något så institutionaliserat traditionellt torftig att jag inte trodde mina ögon och öron. Ceremonin var nog till och med mer traditionsbunden än min egen jag hade för 25 år sen. Då ansågs nog min konfirmation som relativt modern, det framfördes en hel del kritik minns jag, eftersom den var just så otraditionell. Det var inget förhör som det var förr, utan dikter och texter som lästes upp. De frågor man dryftat var ungefär samma då som nu. Livsfrågor är inte heller tidsbundna –så vad rubbade mig och mina cirklar? Jo, att gudstjänsten var så slentrianmässigt utförd, trots en ung präst, en ung publik och därmed ett ypperligt tillfälle att locka till sig nya intressenter.
Här står alltså ett härligt gäng fina, nyfikna ungdomar som alla söker lite guidning i livet, sugna på att jobba med livsfrågor och även få svar på vad kyrkan har att erbjuda i dessa tider av massmedialt brus och lockelser och livsval.
Jag förstår att många ungdomar avstår då kallelsen inte berör dem och deras liv. Den är inte tillvänd till dagens människor och behov.
Jag har varit med på en hel del gudstjänster, både av eget intresse som ung, men även eftersom jag varit med och sjungit i både barn- och ungdomskör i många år. Och därefter har jag besökt både adventsgudstjänster och dop, bröllop och begravningsdito.
JA, det är skillnad naturligtvis på prästerskapet och vad för slags approach denne har. Jag har varit med om både hiskeligt roliga präster som kommer på MC för att prata dopsamtal och osedvanligt tråkiga typer som gör att man tappar intresset redan vid ansatsen. Men det är ju ingen ”oneman-show”. Tyvärr stupar mycket på just detta. Precis som med allt annat i tillvaron av idag, så hänger saker mycket på personerna och deras karisma och möjlighet att uttrycka saker. Här finns så mycket poänger man missar från kyrkans håll. Hur ska man kunna locka till sig de unga, nya, levnadsglada om man inte vänder sig medvetet till det som är deras liv?
Jag som själv är agnostiker ser att det är extremt mycket bra som man kan plocka fram ur olika religioner, inte bara en, men eftersom det nu är Svenska kyrkan jag skriver om just idag och nu, så vill jag lyfta fram valda delar om än utrymmesmässigt inte tillräckligt många för att vara heltäckande.
Jesus förmedlade många vackra tankar och idéer om en bra värld där man vill leva i fred, frid och harmoni. Jag kan inte direkt påstå, att jag tycker GT är i någon mån överensstämmande med min egen grundsyn på livet. Den Gud som jag möter och tolkar där är dömande, fördömande, lynnig, snarstucken och straffande på ett sätt jag anser inte överensstämmer med en GOD kraft. Jag ser inget sympatiskt med honom (eftersom han tituleras i detta genus), men visst är de välkända berättelserna i GT många gånger spännande och engagerande och har poänger man definitivt kan förtydliga och använda som moraliska diskussionsunderlag. Det inrymmes många livsfrågor i karaktärernas öden. Och, ett förtydligande, detta skriver jag utan någon som helst tanke på att förolämpa någon. Aldrig någonsin. Jag har däremot rätt att uttrycka mina åsikter, men jag har största respekt för att andra tycker annorlunda.
Vidare. Jesus däremot, har ett budskap och en framtoning, en Gudsavbild som jag sympatiserar mycket med, även om jag och flera med mig anser att även bilden av Jesus är förvriden av Bibelns manliga författarskap och därtill censorer. Jag tror själv, att Jesus, som trots allt jag också tror verkligen har funnits, var en karismatisk figur. En sådan man som man inte glömmer i första taget.VSB. Detta var en unik historiskt viktig händelse. Här lyfts fram en person som låg flera århundraden före i tankesätt och världsbild. Han brydde sig om de fattiga och svaga, såg de utstötta och sjuka. Han ömmade för kvinnor, barn och de åsidosatta som inte ansågs ha samma värde som männen i männens värld. Vem vill inte ställa upp på den grundtanken? Behandla andra som du själv vill bli behandlad omsatt i praktiken? Det är egentligen så självklart. Tycker jag. Men det ÄR svårt att efterleva och slåss mot en värld som försöker motarbeta sådana ödmjukheter i jakten på personlig makt och härskarlusta i en skog av egoism och tävlan som t o m kan gå över lik.
Åter till dagens gudstjänst. Varför, varför, lyfter man då inte fram de delar av vad Jesus förmedlar, som är så självklara och tilltalande? Istället blir det tråkiga sångharanger med Halleluja och Amen, bibeltexter hämtade från GT som inte säger någonting för den som inte är beläst eller det minsta insatt och inte heller tilltalar de barn, unga och även vuxna som faktiskt är där. Här är de ju! Här har ni chansen! Satsa och vinn!
Prästen konstaterade förnöjt, om än patetiskt i mina öron, att det var roligt att se så många som kommit till kyrkan denna dag. Ja? Reflektion! Vad beror det på att det vanligtvis inte kommer fler? Man skjuter fram kunskap långt över huvudet på folk och tar inte ner de vackra högtravande stilistiskt fulländade orden och dess djupare omfång ner på en nivå som inger betydelse i folks liv! (Även om jag som litteraturvetare också älskar mycket av texterna i sig) Vakna upp! Se er omkring! BERÖR! Kyrkan måste förnya sin approach, för idag är världen sådan att kyrkan är en tungt släpande föråldrad grundstött koloss som tror att man kan fortsätta ro på samma sätt som för tusen år sedan, genom att leva på en tradition, en maktfullkomlighet som inte alls är självklar för dagens kritiskt hållna människor i ett samhälle vars grundvalar bygger på friheten att välja och i synnerhet att välja rätt. Att tänka själv är stort, att tänka rätt är större. Då har någon annan gett svaret man inte själv behövt tänka ut.
Min poäng? Jo. Vad är viktigt? Att de unga, de nya, de som valt att söka sig in i kyrkans gemenskap bekänner sig till den gudsbild man förmedlar? Eller kan det vara viktigare att fokusera på de stora livsfrågor man egentligen behöver förhålla sig till? Att man funderar över vad som är livets mening, godhet och kärlek och medmänsklighet än att de facto bekänna att man tror på den färdiga bilden, den skapade så kallade "Gud"? För vad är Gud? Gud kan vara så mycket. En gudsbild behöver inte vara rigid man på moln i himlen eller den Gud som beskrivs i GT, en övermänsklig figur eller Jesus, Guds son. Man kan vara guds avbild genom att vara god människa på jorden. Man kan vara så nära Gud att man är ställföreträdare. Man kan vara troende människoson genom att man försöker slaviskt följa ett antal regler som inte fullt ut gäller för dagens människor eftersom vi t ex i vårt samhälle idag kämpar för att erkänna homosexuella som lika värdefulla som horor och grannfruar och medmänniskor i gemen. Men riktigt så långt går inte alla i sin gudsutmätna människokärlek. Därför skiljer sig religionen från samhället och dess något mer framåtskridande normer. Kyrkan måste vara i takt med tiden, annars är den bara hopplöst efter i samtiden. Då är det inte konstigt att man tappar anhängare. Den fyller inte behovet.
Jag skulle vilja se en kyrka som struntar i gamla föråldrade normer. Som värnar om människans, mänsklighetens totala väl och ve. Som istället för att mölja sig fram i en stenåker av tröga rötter fastvuxna i förtorkad lerjord av utrangerade normer försöker spetsa sig framåt med spänst i ett böljande hav av gudomligt vackra föredömliga levnadsmönster med vilka man kan hjälpa världen framåt i positiv riktning. Jag vill se hur man predikar grundtanken om kärlek istället för att bekänna en stiliserad typbild av Gud. Det verkar hädiskt. Det är inte min mening. Men jag ser inte problemet. Gud är kärlek. Och om Kärlek är Gud, vad är det då man missar i att man lägger fadersfiguren och de föråldrade sinnebilderna åt sidan för att utveckla bildspråket till att istället omfatta kärleksbudskapets kärna och sprida det med samma styrka som ett envist ogräs alltid kämpar sig genom allt motstånd. Inte i huvudsyfte att sprida kristendomen och dess mall. Utan i syfte att sprida budskapet om kärlek. En retorik som inte köps lättvindigt, men som kommer vara vinnande koncept i en värld där gemenskap och medmänskligt handlande aldrig kommer minska i betydelse utan snarare tvärt om. Så lägg den förtorkade predikan om herr dömande Gud på hyllan och skrid framåt i den förvissningen om att skutan nu pekar rätt, fören mot framtiden, aktern i erfarenheten och det hav som får den att flyta och den vind som blåser skutan framåt är kunskapens. Och kunskap är ju makt. Kunskap är att förstå och inse att dagens människor har andra behov nu än för tvåtusen år sedan och att allt är föränderligt. Den flexibla synen på vad Gud är måste krypa in i religionens innersta kammare och väsen för att överleva.
Men, hör ni, vad vet jag då? Jag är bara lekman. Jag är inte präst. Jag är inte religiös. Men jag är troende i den mån att jag vill hoppas att det finns en kraft som förenar, ger styrka och skapar grunden för en god värld. Inte finns den i ett sammelsurium av texter vilka sammanställts genom diverse redigeringar och sedan lanserats vara religiösa doktriner. Det köper jag aldrig, med all respekt för alla som tror annorlunda.
Många behöver Gud, men Gud är vad man själv behöver. Och utan kärlek förtvinar människan. Alltså är kärlek Gud. Så när man slutar personifiera kärleken och istället lägger ner vapnen i kampen för en trossats man knappast kan lyfta in i framtidens samhällsbehov, så kommer man komma fram till att det som är evigt, det människan behöver i alla tider, nu, då och i framtiden är just detta: kärlek, i omtanke, i medmänskligt handlande, empati och ödmjukhet, så finner man samma ingredienser som det som kännetecknar denne i dess bästa form. Det som omger, inger trygghet, värme och förtröstan är att någon alltid älskar en. Någon som alltid ser en, hör en och förlåter det man inte alltid lyckas bäst med. Någon som inger förhoppning, glädje och ljus. Ja. Visst är det samma som Gud? Men om man inte omsätter detta i praktiken, förmedlar kärnan i tron, då missar man hela poängen. Jag vill i så fall göra min egen "Gudstanke". Precis som du gör din och andra gör sin. Om det sedan krävs en bekännelse till en fastslagen tro så tappar man poängen. Missar målet. Förlorar essensen. Varje kärleksförhållande är individuellt, så vilken förmätenhet är det inte att tränga på andra människor en Gudsbild, en kärlek någon annan arrangerat åt dig? Det är fundamentalt fel. Men det är min åsikt. Ni får ha er. Och jag respekterar er tro. Precis som jag vill ha min respekterad. Men den dagen man slutar lyssna, tänka och reflektera över vad tro är, då har man fortfarande tappat det som är hela mänsklighetens självaste finess: att vi är kapabla att själva finna svaret på våra egna frågor inom oss. I gemenskap med andra ligger människokärlekens stora kitt. Där är godheten, lagen som naturligt visar vägen till en bättre värld. Där kan svaret. Lyssna! Vad säger ditt hjärta? Där inne säger den dig, att du är svaret. Kärleken, den stora, omfattande om än så svåra känslan är vad som skapar livets mening. Missa inte det målet bakom slöjan av retoriska dimridåer. Läs och lär in. Det som betyder något är just detta. Inte berättelsernas skapare, figurerna, typerna eller ens själva historien i sig, utan vad du lär dig och förstår av livet genom att reflektera över dess allmängiltiga innehåll. Svaret är kärlek och den finner man bara inom sig. Där är poängen.
fredag 16 september 2011
Fredagssusning
Jag orkar inte mer! Så läs inte vidare.
Hjärtats rot och smärta!
Vill inte mer, ta mig härifrån!
Fortsätt inte, stoppa världen, stanna välten!
Slit mig lös! Klös naglar mot glatt och överlag
Kedjad ångest i cellsväntan- blickar blå himmel.
Andas knappt, spegelimma avslöjar!
I otakt med världens tid
Otakt, otakt, tick, tack
Ingen ände här, näsan för kort där
Släppa tag? Göra om? Sträckas ut?
Men det här är ju inte jag!!
Jag är inte den
Trodde jag till nu, just, ögonblick!
Stupet, randen, kanten där jag vacklar
Gör upp, slåss, befäst hierarkin- inre kamp
Brottas, ventilbehov, kokar över, pyser ut
Trycket sipprar strypande luft, hackande framåt
Dags att gå vidare? Stannar upp mitt steg.
Dags att se sig om? Fäller ned min blick. Tanken går.
Se om sin hydda, syreintag och svepa sin kista. Örfil!
Är det värt det? Är det? Hjärnan isar. Djupt andetag.
Tiden glider, sipprar mellan fingrars kramp
Som sandkorn ler dem åt sitt eviga förlopp.
Och du som har så mycket omkring dig!
Så du inte kan göra det du egentligen borde
Vräker över i mitt knä som en kropp
Lastar över och lämnar bort - lätta steg, vänd inte om
För all del, rubba inte dina cirklar!
Slukad i upptagenvirvel av hemgjord egosoppa
Get out of my face!
Kräks frustration, en ledans sockriga kretslopp
Låt känslan braka lös, hej tornado!
Full styrka, svepande rensning
Drunknande, vattnets spegelblick bländar
Ytan döljer förrädiskt bottnens livlöshet
Evig berättelse ristad i sten- livets smärta.
Fridens hav
Musik i mitt öra
Längtar, söker, önskar
Frid bortom allt förstånd
Där i stormens öga
Är allt tystnad
Ljuspunkt
Lycka
Liv
Hjärtats rot och smärta!
Vill inte mer, ta mig härifrån!
Fortsätt inte, stoppa världen, stanna välten!
Slit mig lös! Klös naglar mot glatt och överlag
Kedjad ångest i cellsväntan- blickar blå himmel.
Andas knappt, spegelimma avslöjar!
I otakt med världens tid
Otakt, otakt, tick, tack
Ingen ände här, näsan för kort där
Släppa tag? Göra om? Sträckas ut?
Men det här är ju inte jag!!
Jag är inte den
Trodde jag till nu, just, ögonblick!
Stupet, randen, kanten där jag vacklar
Gör upp, slåss, befäst hierarkin- inre kamp
Brottas, ventilbehov, kokar över, pyser ut
Trycket sipprar strypande luft, hackande framåt
Dags att gå vidare? Stannar upp mitt steg.
Dags att se sig om? Fäller ned min blick. Tanken går.
Se om sin hydda, syreintag och svepa sin kista. Örfil!
Är det värt det? Är det? Hjärnan isar. Djupt andetag.
Tiden glider, sipprar mellan fingrars kramp
Som sandkorn ler dem åt sitt eviga förlopp.
Och du som har så mycket omkring dig!
Så du inte kan göra det du egentligen borde
Vräker över i mitt knä som en kropp
Lastar över och lämnar bort - lätta steg, vänd inte om
För all del, rubba inte dina cirklar!
Slukad i upptagenvirvel av hemgjord egosoppa
Get out of my face!
Kräks frustration, en ledans sockriga kretslopp
Låt känslan braka lös, hej tornado!
Full styrka, svepande rensning
Drunknande, vattnets spegelblick bländar
Ytan döljer förrädiskt bottnens livlöshet
Evig berättelse ristad i sten- livets smärta.
Fridens hav
Musik i mitt öra
Längtar, söker, önskar
Frid bortom allt förstånd
Där i stormens öga
Är allt tystnad
Ljuspunkt
Lycka
Liv
lördag 10 september 2011
Om släktförhållanden man kan vara utan
"Min värld ska aldrig röra din
Din värld ska aldrig röra min" /Kents: Min värld
http://www.youtube.com/watch?v=eIcXofGhyo4
Fruktan kryper under mitt skinn.
En långsam orm slingrar sig,
spåren efter ångesten,
ett bottenlöst djup, ett dopp, tankar i spinn.
Snurrar, snurrar, planet runt stjärna, lufttomt.
Har jag stagnerat, sitter jag fast, är jag där?
Andningen upphör instinktivt samma ögonblick tanken väckts,
hjärtat slår dubbelslag, kraften av insikt.
Maskineriets mekanism fryser fast i chock.
Men du, du, du där som jag känner, sylvassa hugg, jag visste!
Uppfylldes du av någon inte alls så helig ande? Har du?
Du som visat ditt rätta, blottat ondskans inre svarttjärade område
Det du dolt, ulv i fårakläder, under ett skimmer av lögn och väv av tomma omtankar.
Spelat mig detta falskspel hela mitt liv; offrad,
för att förhäva dig själv, på bekostnad.
Jag har ju vetat detta, jag vet, jag vet!!!
Jag har känt det, mina instinkter skrikit det.
Dem jag läser av världen med.
Känslorna- bästa vänner, mitt hopp, min låga, de som är jag.
Det var känslan och förnuftet som höll mig kvar på gången,
de som styrde mig ut och rätt- till livet.
Men inget av det jag ser omkring mig är rent,
så hur behåller man förståndet kvar?
Här ska du gå, viskar orden och leder fram den ögonlöse.
Jag hade rätt, du var i deras sjuka krets.
Snart är jag färdig med dig, besegrad och utplånad,
ett medvetande som fördunklas, syns bara på ett skrynkligt pappersfotografi.
Livets gång,en mening som blivit du.
Utan dig.
Jag är där nu,
du är där du är.
Så du som ännu lever och förstör
är redan utanför min inre cirkelmur.
Där är väsentligheterna skyddade med mitt liv.
Där finns inte plats för egoism och självgodhet.
Min mörka sida är stridens slagfält där jag krigar än
och den dagen jag ger upp,
kastar in mina vapen och min handduk,
det är dagen jag lämnar det här.
Då. Skall min tid komma.
Din värld ska aldrig röra min" /Kents: Min värld
http://www.youtube.com/watch?v=eIcXofGhyo4
Fruktan kryper under mitt skinn.
En långsam orm slingrar sig,
spåren efter ångesten,
ett bottenlöst djup, ett dopp, tankar i spinn.
Snurrar, snurrar, planet runt stjärna, lufttomt.
Har jag stagnerat, sitter jag fast, är jag där?
Andningen upphör instinktivt samma ögonblick tanken väckts,
hjärtat slår dubbelslag, kraften av insikt.
Maskineriets mekanism fryser fast i chock.
Men du, du, du där som jag känner, sylvassa hugg, jag visste!
Uppfylldes du av någon inte alls så helig ande? Har du?
Du som visat ditt rätta, blottat ondskans inre svarttjärade område
Det du dolt, ulv i fårakläder, under ett skimmer av lögn och väv av tomma omtankar.
Spelat mig detta falskspel hela mitt liv; offrad,
för att förhäva dig själv, på bekostnad.
Jag har ju vetat detta, jag vet, jag vet!!!
Jag har känt det, mina instinkter skrikit det.
Dem jag läser av världen med.
Känslorna- bästa vänner, mitt hopp, min låga, de som är jag.
Det var känslan och förnuftet som höll mig kvar på gången,
de som styrde mig ut och rätt- till livet.
Men inget av det jag ser omkring mig är rent,
så hur behåller man förståndet kvar?
Här ska du gå, viskar orden och leder fram den ögonlöse.
Jag hade rätt, du var i deras sjuka krets.
Snart är jag färdig med dig, besegrad och utplånad,
ett medvetande som fördunklas, syns bara på ett skrynkligt pappersfotografi.
Livets gång,en mening som blivit du.
Utan dig.
Jag är där nu,
du är där du är.
Så du som ännu lever och förstör
är redan utanför min inre cirkelmur.
Där är väsentligheterna skyddade med mitt liv.
Där finns inte plats för egoism och självgodhet.
Min mörka sida är stridens slagfält där jag krigar än
och den dagen jag ger upp,
kastar in mina vapen och min handduk,
det är dagen jag lämnar det här.
Då. Skall min tid komma.
lördag 23 juli 2011
En människa med medkänsla och kärlek är människa per definition!
Du som dödar oskyldiga medmänniskor
Du är inte värd att kallas människa
För en människa tror på det goda
Och föraktar det onda
Och kämpar med all inre glöd man kan uppbåda
för att göra världen till en bra plats
för alla
En människa förlitar sig på sin medmänniska
Lägger sin förtröstan i andras vårdande omsorg
Och låter förstå glädje, smärta och sorg
Allt det som gör oss till begreppet: ”människor”
För det råkar även vara så
Att det är människa jag vill vara
Det finaste av allt som finns
För alla vi som vill väl
Skall segra över det som föder våld
Omänskliga tankar skall inte få höras
Ondskans alla lömska skrymslen och ansikten
aldrig få tillfälle att gro
Du är intet, fördömd, du skall förtvina
förakt är ditt namn och ignoransen är din lott
Allt hat skall läggas åt sidan
Vi skall ägna största omtanken och kärleken åt dem
Som förtjänar och behöver den
Kväv obönhörligt det onda som släppts lös
Så står vi kraftfullt som segrare i förödelsens dyningar
Vi som kämpar för kärleken i världen
Lyfter upp medmänsklighetens styrka i våra givande händer
Betänk:
Livet är en skänk som lätt kan stjälas!
Men idén om en god värld skall ändå bestå
Solitt som i sten, orubbligt som ett berg
Alltid i hjärterot, i varje handling, varje ord!
Att låta sitt hjärta blöda för dem som lider
Att känna medlidandet spränga i sitt bröst
Att skänka en tröstande tanke till den i bedrövelse
Kan göra skillnad för medmänniskan i sorg
Man är inte ensam, "vi är alla här med dig"!
Inger trygghet, tröst och styrka
Så du där!
Vässa din penna, skärp dina sinnen
Slipa argumenten, rusta dina ord
Knyt din näve, låt ljudet skalla
Att vi skall kämpa för det vi tror på!
Vi vill ha fred, frihet och öppenhet!
Här skall livet vara gott för alla!
Och vi skall slåss för det, tills blodsdropparna falla!
Tillsammans står vi starka som människor
Tillsammans står vi i enad mot det onda
Jag räcker dig min kärlek - du med hjärta!
Där kärleken bor - skall vi finna vår tro!
Tro på att hot, våld och terror inte hör hemma här
Tilltro att världen är en god plats för oss att bo
och förnuftet alltid skall råda
För en människa med medkänsla och kärlek
Är människa per definition!
Stora kärleksfulla omtankar skickas idag till Norge och till alla offren för de ofattbart tragiska, sjuka och vidriga illdåden i Oslo och Utöya. Tänker med största, innerligaste empati på ert ofantliga lidande, er stora sorg. Det finns ingen rättvisa som kan göra det hela ogjort eller utdöma ett rättmätigt straff för ett sådant brutalt och ofattbart omänskligt övergrepp. Jag vill, på mitt sätt, visa mitt stöd, min medkänsla och min kärlek till er som behöver den så mycket nu!
Vi kan alla dessutom ännu tydligare visa att våldshandlingar, hat, rasism och andra dåliga beteenden ÄR ovärdigt och att vi inte tänker tillåta feg terror eller ondska vinna mark någonsin, på något plan, överhuvudtaget! Vi skall visa hur goda människor ska vara, vi skall vara förebilder för de unga och för varandra.
Låt alla människor förstå att våld föder våld, ondska föder ondska och att medmänsklighet och människokärlek är världens beståndsdelar. Så Du! Fall inte in i tystnadens medhållande led, utan engagera dig! Gör världen till en bättre plats! Även i det lilla kan det göra skillnad! Visa alla runt omkring dig, dina vänner, dina barn, alla, att medmänsklighet är grunden till en god värld, en värld som vi bara har till låns. Framtiden skall vittna om kampen vi alla tagit och det viktigaste målet vi någonsin har. Kärleken och medmänskligheten skall segra, det onda skall bekämpas och förtvina! Så sant jag kallar mig människa, så skall jag också fortsätta kämpa för det goda!!! Godhet föder godhet, kärlek föder kärlek! Livet kan inte ges åter till dem som förlorat det och bestulits det, men vi kan föra kampen vidare med deras namn som hjälp och kraft i ryggen, i medvinden vi har!Blås upp till storm, nu skall vi segla fram över havet! Vågorna skall skölja smutsen ren, saltet skall svida som tårar och fylla alla sjöar av djupaste mörker med nytt liv. Som de stjärnor som blinkar var natt i det oändliga, skall vårt rop ljuda evigt i rymden: Det goda skall vinna över det onda, det mjuka skall besegra det hårda, kärleken är alltid störst!
Behåll balansen, bekämpa extremismen!
Vilket slags samhälle vill du ha?
Du är inte värd att kallas människa
För en människa tror på det goda
Och föraktar det onda
Och kämpar med all inre glöd man kan uppbåda
för att göra världen till en bra plats
för alla
En människa förlitar sig på sin medmänniska
Lägger sin förtröstan i andras vårdande omsorg
Och låter förstå glädje, smärta och sorg
Allt det som gör oss till begreppet: ”människor”
För det råkar även vara så
Att det är människa jag vill vara
Det finaste av allt som finns
För alla vi som vill väl
Skall segra över det som föder våld
Omänskliga tankar skall inte få höras
Ondskans alla lömska skrymslen och ansikten
aldrig få tillfälle att gro
Du är intet, fördömd, du skall förtvina
förakt är ditt namn och ignoransen är din lott
Allt hat skall läggas åt sidan
Vi skall ägna största omtanken och kärleken åt dem
Som förtjänar och behöver den
Kväv obönhörligt det onda som släppts lös
Så står vi kraftfullt som segrare i förödelsens dyningar
Vi som kämpar för kärleken i världen
Lyfter upp medmänsklighetens styrka i våra givande händer
Betänk:
Livet är en skänk som lätt kan stjälas!
Men idén om en god värld skall ändå bestå
Solitt som i sten, orubbligt som ett berg
Alltid i hjärterot, i varje handling, varje ord!
Att låta sitt hjärta blöda för dem som lider
Att känna medlidandet spränga i sitt bröst
Att skänka en tröstande tanke till den i bedrövelse
Kan göra skillnad för medmänniskan i sorg
Man är inte ensam, "vi är alla här med dig"!
Inger trygghet, tröst och styrka
Så du där!
Vässa din penna, skärp dina sinnen
Slipa argumenten, rusta dina ord
Knyt din näve, låt ljudet skalla
Att vi skall kämpa för det vi tror på!
Vi vill ha fred, frihet och öppenhet!
Här skall livet vara gott för alla!
Och vi skall slåss för det, tills blodsdropparna falla!
Tillsammans står vi starka som människor
Tillsammans står vi i enad mot det onda
Jag räcker dig min kärlek - du med hjärta!
Där kärleken bor - skall vi finna vår tro!
Tro på att hot, våld och terror inte hör hemma här
Tilltro att världen är en god plats för oss att bo
och förnuftet alltid skall råda
För en människa med medkänsla och kärlek
Är människa per definition!
Stora kärleksfulla omtankar skickas idag till Norge och till alla offren för de ofattbart tragiska, sjuka och vidriga illdåden i Oslo och Utöya. Tänker med största, innerligaste empati på ert ofantliga lidande, er stora sorg. Det finns ingen rättvisa som kan göra det hela ogjort eller utdöma ett rättmätigt straff för ett sådant brutalt och ofattbart omänskligt övergrepp. Jag vill, på mitt sätt, visa mitt stöd, min medkänsla och min kärlek till er som behöver den så mycket nu!
Vi kan alla dessutom ännu tydligare visa att våldshandlingar, hat, rasism och andra dåliga beteenden ÄR ovärdigt och att vi inte tänker tillåta feg terror eller ondska vinna mark någonsin, på något plan, överhuvudtaget! Vi skall visa hur goda människor ska vara, vi skall vara förebilder för de unga och för varandra.
Låt alla människor förstå att våld föder våld, ondska föder ondska och att medmänsklighet och människokärlek är världens beståndsdelar. Så Du! Fall inte in i tystnadens medhållande led, utan engagera dig! Gör världen till en bättre plats! Även i det lilla kan det göra skillnad! Visa alla runt omkring dig, dina vänner, dina barn, alla, att medmänsklighet är grunden till en god värld, en värld som vi bara har till låns. Framtiden skall vittna om kampen vi alla tagit och det viktigaste målet vi någonsin har. Kärleken och medmänskligheten skall segra, det onda skall bekämpas och förtvina! Så sant jag kallar mig människa, så skall jag också fortsätta kämpa för det goda!!! Godhet föder godhet, kärlek föder kärlek! Livet kan inte ges åter till dem som förlorat det och bestulits det, men vi kan föra kampen vidare med deras namn som hjälp och kraft i ryggen, i medvinden vi har!Blås upp till storm, nu skall vi segla fram över havet! Vågorna skall skölja smutsen ren, saltet skall svida som tårar och fylla alla sjöar av djupaste mörker med nytt liv. Som de stjärnor som blinkar var natt i det oändliga, skall vårt rop ljuda evigt i rymden: Det goda skall vinna över det onda, det mjuka skall besegra det hårda, kärleken är alltid störst!
Behåll balansen, bekämpa extremismen!
Vilket slags samhälle vill du ha?
onsdag 22 juni 2011
Det finns ingen gräns för känslan
En dörr stängs och en annan öppnas - jag står och kikar med dörren på glänt, i gläntan vid brynet står skogen och väntar med sin stora lummiga skogstokiga gröna famn. Att omsluta, ge mig syre, andas varm bris- mot min kind, den viskar susande sin hemlighet med tallens ståtliga svaj. Jag svarar i tanken - den skickas vart? Ut i alltet och ”ingetet” där du och jag slickar våra själar, som en katt.
Jag vill prata med dig igen. Jag vill säga allt det där vi inte hann med. Jag vill hinna med mer saker, fråga mer, men vet att det aldrig mer blir så, fast jag vill inte acceptera. Men jag hör din röst i mitt huvud, du skrattar, jag ser ditt leende i ögonen, jag kan ta på din rädsla för att dö, jag ser dina sista dagars kamp och lidande för mitt inre, jag vågar inte tänka på hur du bekämpade den sista tiden själv, i tysthet, i ditt universum. När förstod du? Alldeles innan eller när du kände att timglasets sand började ta slut, kornen sipprade obönhörligt ner, silvertråden nornorna spunnit åt dig den dagen du föddes börjar släppa, de vässar sina saxar för att klippa av det sista. Ljudet av hur en slipstenen skall dras, järn mot sten. Tråden är skör, den har gjort sitt. Skör är tråden du börjar med, skört är livet du slutar. Man känner sin livssträng och jag, jag spänner min och spelar på den som en luta- för att försäkra mig om att den ännu är spänstig och hållbar. Tonerna spelar musik för min själ.
Jag hör ljudet av musik, musik som drillar blodet framåt genom ådrorna och värmer som eld. Jag känner kärlek, vånda och ångest, jag lever, älskar och det gör ont och är fantastiskt. Jag vill göra som du, suga märgen ur livet, äta essensen som en gräddigt ljuvlig dessert och dricka njutning sensuellt som ett moget vin slickar upp smaken i min mun när det ljumt passerar tungan med en kyss. Min hud söker värme, sol som lyser ögat vaket och regn som låter tankarna svalkas. Jag vill vara ett med livet, älska det som besatt och låta det svepa med mig som en brusande, virvlande vårflod vältrar sig nedför en älv och river med sig fast och löst i kraften. Följa med i livsströmmen.
Jag åker upp, jag ser världen från min höjd, det rusar ner och i farten tjuter jag av vetskapen om att andas hela världens gap. Ät! ÄT! LEV!
Ni har yxat till mig, min tillvaro och mina fundament. Men jag formade en annan Golem-lergubbe än ni, jag gjorde min egen, formade som jag tyckte var bäst och ja, det är alltid en del av mig hur man än bär sig åt. Ett bagage, visst ofrivilligt, visst med behag. Och det, det är jag.
Jag tycker synd om människor som inte vågar leva sitt liv fullt ut. Vad har man att förlora? Jag blir ledsen när jag tänker på människor som blir gamla och först då klockan klämtar börjar inse hur livet gått dem förbi eller då de blir sjuka inser att de bara låtit dagarna passera obemärkt. Jag vill inte önska någon denna förtvivlans insikt som kommer försent. Varför vill du inte leva livet? Det är din gåva! Sök kärleken omkring dig! Älska! Lev!
Ett år har snart gått sedan min far gick bort. Två månader senare så är det ett år sedan min mor gick bort. Två omvälvande händelser som förändrade tillvaron tämligen omfattande tiden fram till dags dato. Kents då nyutgivna album ”En plats i solen” ger mig fortfarande och kommer alltid påminna mig om denna tid av känslomässig berg- och dalbana. Kent, vars musik och ord alltid tar mig igenom dagarna på jobbet, tagit mig igenom sorgeperioder, låtar och texter som gett mig tröst, styrka och mod att orka, se min egen smärta, bearbeta och stå öga mot öga för att orka gå vidare. En vältrande tsunami av tungt byggmaterial som stjälptes över mig, likt tegelstenar till ett gigantiskt höghus, mången typ av tanke och känsla, som tvunget måste landa på mig. Vassa kanter, spetsiga hörn, krossande stenar och dammigt törne. Det rev, slet, gjorde ont och spårade nya vinylspår i min skiva. En ny nål och ny musik till fortsättningen.
Men vem är du att döma? Jag blir ledsen över när även det finns dem som uppenbarligen dömer och bedömer och uttrycker ställningstaganden som graderar mig till annat. Sedan kan man verka skenhelig och hålla upp en mask som egentligen bara döljer en gordisk knut av olösta problem. Jag ser hur glorian lyser, den lyser så starkt, men ljuset är inte äkta - det är en profession, en mask, som döljer din egen smärta och den best vilken är fängslad inom dig. Jag ser och hör hur man försöker hålla ett sken uppe genom att ständigt förhäva sig själv och på bekostnad av andra. Sådant backar jag ifrån, medan andra kanske inte heller ser. Jag vet. En känsla som jag läser av. Jag ser genom orden.
Jag gillar inte kalla ögon. Jag gillar inte när man inte är innerlig utan ytlig. Jag gillar inte svek eller de som tror sig vara bättre. Jag tycker inte om när man inte vill vara vänlig. Jag vill ha vänlighet omkring mig. Jag vill ha äkta godhet i min närhet för i min närhet vill jag bara ha sådant som gör världen till en bättre plats att leva på. Jag vill ha dig, dig, dig och dig. Massor av olika men goda människor runt omkring mig. Inte du som skall försöka sänka eller dränka och ser ner. Någon som istället för att stödja och glädja skall föräta och söndra. Jag diskuterar gärna, det är uppfriskande, men jag vill inte att du förnedrar mig. Jag vill inte vara pretentiös. Jag vill få dig att förstå. Jag har ett eget värde! Jag är inte perfekt och är inte alls någon slags förebild. Jag vill förbättra mig. Jag avskyr de som bara säger saker och sedan inte menar det. Eller de som säger saker de tror, när de inte vet. Ingen känner mig fullt ut och jag vill att det skall vara så. Det är jag! Min önskan är att bli accepterad, jag försöker alltid ha öppet sinne mot andra.
Ibland orkar jag inte, saker blir för tungt att bära mellan varven. Det ber jag om förlåtelse för och förståelse också. Men jag vill! Ambitionen! Jag älskar att ha roligt, skratta och vara tillsammans! Att ge, ta, låta varandra få vara som de är, njuta av alla gåvor, det är essensen, kärnan, pudelrackaren! Och jag har haft förmånen att få uppleva verklig vänskap. Omtanke som inte finner några gränser. Ett eftersträvansvärt ideal och det gör mig innerligt glad att det finns.
Låt mig bara få avsluta med att säga att ingen är perfekt. En perfekt dag, å andra sidan, är en dag då jag vet och känner att allt är gott. Så: God dag! :-)
Jag vill prata med dig igen. Jag vill säga allt det där vi inte hann med. Jag vill hinna med mer saker, fråga mer, men vet att det aldrig mer blir så, fast jag vill inte acceptera. Men jag hör din röst i mitt huvud, du skrattar, jag ser ditt leende i ögonen, jag kan ta på din rädsla för att dö, jag ser dina sista dagars kamp och lidande för mitt inre, jag vågar inte tänka på hur du bekämpade den sista tiden själv, i tysthet, i ditt universum. När förstod du? Alldeles innan eller när du kände att timglasets sand började ta slut, kornen sipprade obönhörligt ner, silvertråden nornorna spunnit åt dig den dagen du föddes börjar släppa, de vässar sina saxar för att klippa av det sista. Ljudet av hur en slipstenen skall dras, järn mot sten. Tråden är skör, den har gjort sitt. Skör är tråden du börjar med, skört är livet du slutar. Man känner sin livssträng och jag, jag spänner min och spelar på den som en luta- för att försäkra mig om att den ännu är spänstig och hållbar. Tonerna spelar musik för min själ.
Jag hör ljudet av musik, musik som drillar blodet framåt genom ådrorna och värmer som eld. Jag känner kärlek, vånda och ångest, jag lever, älskar och det gör ont och är fantastiskt. Jag vill göra som du, suga märgen ur livet, äta essensen som en gräddigt ljuvlig dessert och dricka njutning sensuellt som ett moget vin slickar upp smaken i min mun när det ljumt passerar tungan med en kyss. Min hud söker värme, sol som lyser ögat vaket och regn som låter tankarna svalkas. Jag vill vara ett med livet, älska det som besatt och låta det svepa med mig som en brusande, virvlande vårflod vältrar sig nedför en älv och river med sig fast och löst i kraften. Följa med i livsströmmen.
Jag åker upp, jag ser världen från min höjd, det rusar ner och i farten tjuter jag av vetskapen om att andas hela världens gap. Ät! ÄT! LEV!
Ni har yxat till mig, min tillvaro och mina fundament. Men jag formade en annan Golem-lergubbe än ni, jag gjorde min egen, formade som jag tyckte var bäst och ja, det är alltid en del av mig hur man än bär sig åt. Ett bagage, visst ofrivilligt, visst med behag. Och det, det är jag.
Jag tycker synd om människor som inte vågar leva sitt liv fullt ut. Vad har man att förlora? Jag blir ledsen när jag tänker på människor som blir gamla och först då klockan klämtar börjar inse hur livet gått dem förbi eller då de blir sjuka inser att de bara låtit dagarna passera obemärkt. Jag vill inte önska någon denna förtvivlans insikt som kommer försent. Varför vill du inte leva livet? Det är din gåva! Sök kärleken omkring dig! Älska! Lev!
Ett år har snart gått sedan min far gick bort. Två månader senare så är det ett år sedan min mor gick bort. Två omvälvande händelser som förändrade tillvaron tämligen omfattande tiden fram till dags dato. Kents då nyutgivna album ”En plats i solen” ger mig fortfarande och kommer alltid påminna mig om denna tid av känslomässig berg- och dalbana. Kent, vars musik och ord alltid tar mig igenom dagarna på jobbet, tagit mig igenom sorgeperioder, låtar och texter som gett mig tröst, styrka och mod att orka, se min egen smärta, bearbeta och stå öga mot öga för att orka gå vidare. En vältrande tsunami av tungt byggmaterial som stjälptes över mig, likt tegelstenar till ett gigantiskt höghus, mången typ av tanke och känsla, som tvunget måste landa på mig. Vassa kanter, spetsiga hörn, krossande stenar och dammigt törne. Det rev, slet, gjorde ont och spårade nya vinylspår i min skiva. En ny nål och ny musik till fortsättningen.
Men vem är du att döma? Jag blir ledsen över när även det finns dem som uppenbarligen dömer och bedömer och uttrycker ställningstaganden som graderar mig till annat. Sedan kan man verka skenhelig och hålla upp en mask som egentligen bara döljer en gordisk knut av olösta problem. Jag ser hur glorian lyser, den lyser så starkt, men ljuset är inte äkta - det är en profession, en mask, som döljer din egen smärta och den best vilken är fängslad inom dig. Jag ser och hör hur man försöker hålla ett sken uppe genom att ständigt förhäva sig själv och på bekostnad av andra. Sådant backar jag ifrån, medan andra kanske inte heller ser. Jag vet. En känsla som jag läser av. Jag ser genom orden.
Jag gillar inte kalla ögon. Jag gillar inte när man inte är innerlig utan ytlig. Jag gillar inte svek eller de som tror sig vara bättre. Jag tycker inte om när man inte vill vara vänlig. Jag vill ha vänlighet omkring mig. Jag vill ha äkta godhet i min närhet för i min närhet vill jag bara ha sådant som gör världen till en bättre plats att leva på. Jag vill ha dig, dig, dig och dig. Massor av olika men goda människor runt omkring mig. Inte du som skall försöka sänka eller dränka och ser ner. Någon som istället för att stödja och glädja skall föräta och söndra. Jag diskuterar gärna, det är uppfriskande, men jag vill inte att du förnedrar mig. Jag vill inte vara pretentiös. Jag vill få dig att förstå. Jag har ett eget värde! Jag är inte perfekt och är inte alls någon slags förebild. Jag vill förbättra mig. Jag avskyr de som bara säger saker och sedan inte menar det. Eller de som säger saker de tror, när de inte vet. Ingen känner mig fullt ut och jag vill att det skall vara så. Det är jag! Min önskan är att bli accepterad, jag försöker alltid ha öppet sinne mot andra.
Ibland orkar jag inte, saker blir för tungt att bära mellan varven. Det ber jag om förlåtelse för och förståelse också. Men jag vill! Ambitionen! Jag älskar att ha roligt, skratta och vara tillsammans! Att ge, ta, låta varandra få vara som de är, njuta av alla gåvor, det är essensen, kärnan, pudelrackaren! Och jag har haft förmånen att få uppleva verklig vänskap. Omtanke som inte finner några gränser. Ett eftersträvansvärt ideal och det gör mig innerligt glad att det finns.
Låt mig bara få avsluta med att säga att ingen är perfekt. En perfekt dag, å andra sidan, är en dag då jag vet och känner att allt är gott. Så: God dag! :-)
Om Gud
JAG BLIR SÅ ÖVERJORDISKT RASANDE, ARG, LEDSEN! FÖRTVIVLAD sliter jag mitt hår och skakar av frustration!!! Världen är grym, kall och elak plats! Så känns det just nu. Och det gör ont!!! Det är så orättvist och med risk för att stöta mig med en massa människor, och då ber jag ödmjukast om ursäkt för det, detta är min privata åsikt och den har jag rätt till som ni har er, så finns det ingen Gud! Det finns inte!! Förstå det! En barmhärtig, allseende och god Gud, det är bara ett mänskligt psykes påhitt för att hitta en säkerhetsventil till att hantera det oberäkneliga och svåra som kallas livet- det som sker med oss i världen och som inget kan tämja. Världen är orättvis idag, nu, imorgon och har varit hela tiden!
Skulle jag få vara skapare för en dag, så skulle jag skapa rättvisa, för världen är inte rättvis! När det finns oskyldiga, heroiska vardagskämpar, som skall måsta drabbas av nya dräpande slag hela tiden, då finns det ingen godhet i någon Gud. Och denne Gud påverkar ingenting. Denne är underordnad Moder Natur. Där har vi den verkliga guden – skaparen och förgöraren- den är inte gud utan är uppkomst, början, slut och allt det vi vet. Vi kan INGET göra för att blidka henne. Vi är helt maktlösa och i händerna på dess krafter. Vi kan inte be till någon för att förhindra att saker sker. Vi kan bara hoppas på att råka ha turen att slinka undan de värsta fasorna som slår. Ett nålsöga där vi alla är kameler som omöjligen kan träda in i hemlighetens innersta kammare. Naturen strävar efter utjämning, men ibland slår den så fel och den obalansen är sjukdom, fel, skada!
De människor jag idag ser som upp till som kungar och hjältar är de läkare, som kan hjälpa till att försöka bota alla våra olika och svåra sjukdomar. De som envetet och mot en massa odds forskar om dödliga fasor och försöker överlista de små krigshärar som virus och bakterier är och vad de skapar. Jag förklarar krig!!! De som gav oss penicillinet gav oss en ny era i världsberättelsen. Nu vill vi veta, att en ny och revolutionerande upptäckt skall bota cancer. Jag väntar. MEN! Men inte för länge. Jag vill veta, höra och förstå att botemedlet är här. NU! Och att ALLA skall klara sig väl och bli lyckligt friska igen. KUNSKAP ÄR MAKT!
Jag vill forska, jag vill upptäcka, jag vill finna den där livets gåta som kan rädda så många sjuka från denna pest. Men jag kan inget göra. Jag har inte den kunskapen. Jag kan inget göra. Det är det svåraste av allt. Jag kan inget göra. My hands are tied. Och det gör mig än mer frustrerad. Jag kan bara låta andra förstå, hur glad vi ska vara, vi som ännu inte är sjukdomsdrabbade. Som är friska och har hälsan. Vi som gnatar om småsaker och inte känner andedräkten av andra sidan pusta förbi och viska varningar i våra öron. Alla de, som beter sig snorkigt och otacksamt, som tror sig vara odödliga och att de äger världen - de som tror att de är bättre än andra, ödmjuka er!
Jag vill vakna och känna att det goda ändå har segrat. Kampen börjar nu, nu, nu och nu! Jag vill att du förstår, vad jag vill komma fram till. Du får ha din Gud, om det gör dig gladare. Men JAG ser ingen Gud i orättvisan. Men jag ska ödmjuka mig, jag ska ödmjuka mig ännu mer. Förlåt alla som kände sig kränkta av mina ord ovanför, ni gör som ni önskar och vill. Förlåt alla jag varit elaka med, jag vill ju inte vara ond person. Förlåt för allt jag kommer att göra för det kan jag inte se och räkna med nu.
Livet är skört. Ta väl vara på det, för du har ingen aning om vad det kommer servera dig idag, du vet bara gårdagen som facit. Och det har du med dig in i morgondagen. Lev livet och gläd dig åt alla de saker du överhuvudtaget kan finna som är bra och fint. Kärlek är att jag vill att du ska må bra! Det är smittsamt och det är som det ska vara!♥
Skulle jag få vara skapare för en dag, så skulle jag skapa rättvisa, för världen är inte rättvis! När det finns oskyldiga, heroiska vardagskämpar, som skall måsta drabbas av nya dräpande slag hela tiden, då finns det ingen godhet i någon Gud. Och denne Gud påverkar ingenting. Denne är underordnad Moder Natur. Där har vi den verkliga guden – skaparen och förgöraren- den är inte gud utan är uppkomst, början, slut och allt det vi vet. Vi kan INGET göra för att blidka henne. Vi är helt maktlösa och i händerna på dess krafter. Vi kan inte be till någon för att förhindra att saker sker. Vi kan bara hoppas på att råka ha turen att slinka undan de värsta fasorna som slår. Ett nålsöga där vi alla är kameler som omöjligen kan träda in i hemlighetens innersta kammare. Naturen strävar efter utjämning, men ibland slår den så fel och den obalansen är sjukdom, fel, skada!
De människor jag idag ser som upp till som kungar och hjältar är de läkare, som kan hjälpa till att försöka bota alla våra olika och svåra sjukdomar. De som envetet och mot en massa odds forskar om dödliga fasor och försöker överlista de små krigshärar som virus och bakterier är och vad de skapar. Jag förklarar krig!!! De som gav oss penicillinet gav oss en ny era i världsberättelsen. Nu vill vi veta, att en ny och revolutionerande upptäckt skall bota cancer. Jag väntar. MEN! Men inte för länge. Jag vill veta, höra och förstå att botemedlet är här. NU! Och att ALLA skall klara sig väl och bli lyckligt friska igen. KUNSKAP ÄR MAKT!
Jag vill forska, jag vill upptäcka, jag vill finna den där livets gåta som kan rädda så många sjuka från denna pest. Men jag kan inget göra. Jag har inte den kunskapen. Jag kan inget göra. Det är det svåraste av allt. Jag kan inget göra. My hands are tied. Och det gör mig än mer frustrerad. Jag kan bara låta andra förstå, hur glad vi ska vara, vi som ännu inte är sjukdomsdrabbade. Som är friska och har hälsan. Vi som gnatar om småsaker och inte känner andedräkten av andra sidan pusta förbi och viska varningar i våra öron. Alla de, som beter sig snorkigt och otacksamt, som tror sig vara odödliga och att de äger världen - de som tror att de är bättre än andra, ödmjuka er!
Jag vill vakna och känna att det goda ändå har segrat. Kampen börjar nu, nu, nu och nu! Jag vill att du förstår, vad jag vill komma fram till. Du får ha din Gud, om det gör dig gladare. Men JAG ser ingen Gud i orättvisan. Men jag ska ödmjuka mig, jag ska ödmjuka mig ännu mer. Förlåt alla som kände sig kränkta av mina ord ovanför, ni gör som ni önskar och vill. Förlåt alla jag varit elaka med, jag vill ju inte vara ond person. Förlåt för allt jag kommer att göra för det kan jag inte se och räkna med nu.
Livet är skört. Ta väl vara på det, för du har ingen aning om vad det kommer servera dig idag, du vet bara gårdagen som facit. Och det har du med dig in i morgondagen. Lev livet och gläd dig åt alla de saker du överhuvudtaget kan finna som är bra och fint. Kärlek är att jag vill att du ska må bra! Det är smittsamt och det är som det ska vara!♥
tisdag 24 maj 2011
Minnesruna
Jag kunde inte se
Smärtan inom dig
Jag kan inte gissa
tanken vi inte vet
Så din röst är inte hörd
I ett myller av ord och sanningar
Men jag fick lidandet i vidöppen kanal
Rakt in- med stenhård träff
Du kan inte tro
Att du vet något om mig
När du inte når
Den inre rösten
För i kärnan existerar bara jag
Där finns allt lagrat och packat
Du och jag och allt annat i bagaget
En resa som kostat för mycket
Ge dig inte av
Vänd dig inte ifrån mig
När jag behöver dig
Vänder stegen bort
Jag har varit där förr
Och jag säger igen
Jag kan stå kvar
Ett skal som tjuter i kal vind
Jag flyr från världen
Jag stångar mot principer
Jag ler och skrattar
Fast mitt inre brinner
Glödgad magma
Där fräter värmen igenom
JA! Jag står kvar!
Men dör sakta för ljuset
Ja jag har lidit
Sett smärtans innersta dunkel
Ja jag är trygg där
För där dväljs min tanke med mitt hjärta
Och där bor du och du och du
Harakiri in i röda kammaren
Från kyla till kyla
Från frost till frost
Hur jag fryser till is
Och hjärnan säger: NOG!
Då vill jag ha dig här
Helt nära mitt hjärta
I min famn igen
Och sakta viska
Jag älskar dig.
Obesvarad kostar den
oändlig mängd stjärnljus
en mörk natt i en ljum vind
Allt.
Smärtan inom dig
Jag kan inte gissa
tanken vi inte vet
Så din röst är inte hörd
I ett myller av ord och sanningar
Men jag fick lidandet i vidöppen kanal
Rakt in- med stenhård träff
Du kan inte tro
Att du vet något om mig
När du inte når
Den inre rösten
För i kärnan existerar bara jag
Där finns allt lagrat och packat
Du och jag och allt annat i bagaget
En resa som kostat för mycket
Ge dig inte av
Vänd dig inte ifrån mig
När jag behöver dig
Vänder stegen bort
Jag har varit där förr
Och jag säger igen
Jag kan stå kvar
Ett skal som tjuter i kal vind
Jag flyr från världen
Jag stångar mot principer
Jag ler och skrattar
Fast mitt inre brinner
Glödgad magma
Där fräter värmen igenom
JA! Jag står kvar!
Men dör sakta för ljuset
Ja jag har lidit
Sett smärtans innersta dunkel
Ja jag är trygg där
För där dväljs min tanke med mitt hjärta
Och där bor du och du och du
Harakiri in i röda kammaren
Från kyla till kyla
Från frost till frost
Hur jag fryser till is
Och hjärnan säger: NOG!
Då vill jag ha dig här
Helt nära mitt hjärta
I min famn igen
Och sakta viska
Jag älskar dig.
Obesvarad kostar den
oändlig mängd stjärnljus
en mörk natt i en ljum vind
Allt.
måndag 16 maj 2011
I anletets svett...
Dessa MÄNNISKOR!!!!
AAAAAAAAAAAAAAAARGHHHHHHHHHHHH
Som kräver och kväver
Som hatar, tjatar och gnatar
Jag blir så förbannat trött och döless
På allihop och alltihop
Jädrans typer!
RÄDDA MIG!!!! RÄDDAAA MIIIIIG!!!
Ulk ulk...
Men
Så finns det ändå något
Som lockar, retar
Utmanar
Gör mig förbannad
Trots att det suger ut all energi
Någon som förvandlas, förändras
Någon som är tacksam trots allt
Och då finns det plötsligt mening
Ändå
I detta med att bara dra och dra och dra och dra och dra och dra och dra
Trots att man bara vill spy galla i alla regnbågens färger
Ööölk ölk ölllllllllllllllllllllllk. Vassego´! For you!:-)
Man bara orkar inte se eller höra
Om en enda ful typ till
För då storknar man och börjar slipa knivegg
I en slags meditativ övning
För att
Behålla sansen och agera "normalt", normaaaaaaaaaaaaaaaaaal!Jawahl!
Trots att jag nynnar
Om än något undermedvetet
På en skräckfilmsthemesong,
TADADADAAAAAAAAAAAAAAAAAADAAAAAAAAAAH!
Precis då när spänningen trappas upp
Och bladet blänker mot ögats lins
Som en uppmärksamhetsreflex
Katschiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiing! AOUUUUUUUUW! Ont!
Right on baby
Nu kör vi
Rakt in i kaklet i sken
Solen bländar mina ögon
Så jag ser dig inte mer
Vågorna brusar, huvudet susar
Låt mig få vila
Huvudet bankar-ett bygge i ackord
Ner med bila´!
HUGG!
Gone.
Rullning.
In i dimman.
Frid bortom allt förstånd.
Ljuset i tunnelseendet.
Herreminskapare- är det du eller jag?! Är det du eller jag...
AAAAAAAAAAAAAAAARGHHHHHHHHHHHH
Som kräver och kväver
Som hatar, tjatar och gnatar
Jag blir så förbannat trött och döless
På allihop och alltihop
Jädrans typer!
RÄDDA MIG!!!! RÄDDAAA MIIIIIG!!!
Ulk ulk...
Men
Så finns det ändå något
Som lockar, retar
Utmanar
Gör mig förbannad
Trots att det suger ut all energi
Någon som förvandlas, förändras
Någon som är tacksam trots allt
Och då finns det plötsligt mening
Ändå
I detta med att bara dra och dra och dra och dra och dra och dra och dra
Trots att man bara vill spy galla i alla regnbågens färger
Ööölk ölk ölllllllllllllllllllllllk. Vassego´! For you!:-)
Man bara orkar inte se eller höra
Om en enda ful typ till
För då storknar man och börjar slipa knivegg
I en slags meditativ övning
För att
Behålla sansen och agera "normalt", normaaaaaaaaaaaaaaaaaal!Jawahl!
Trots att jag nynnar
Om än något undermedvetet
På en skräckfilmsthemesong,
TADADADAAAAAAAAAAAAAAAAAADAAAAAAAAAAH!
Precis då när spänningen trappas upp
Och bladet blänker mot ögats lins
Som en uppmärksamhetsreflex
Katschiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiing! AOUUUUUUUUW! Ont!
Right on baby
Nu kör vi
Rakt in i kaklet i sken
Solen bländar mina ögon
Så jag ser dig inte mer
Vågorna brusar, huvudet susar
Låt mig få vila
Huvudet bankar-ett bygge i ackord
Ner med bila´!
HUGG!
Gone.
Rullning.
In i dimman.
Frid bortom allt förstånd.
Ljuset i tunnelseendet.
Herreminskapare- är det du eller jag?! Är det du eller jag...
lördag 26 mars 2011
Om tandställningar
Så har min stackars son gått och ärvt en skev tandrad och för trång gom för antalet gaddar. Elände och anfäkta och anamma!
Då hamnar jag ju själv genast i det nostalgiska träsket. Jag minns med fasa hur jag i skolans matsal råkade kasta den där lilla rosa plastgommen jag plågat fick bära i ett och ett halvt år innan jag fick räls. (En sådan rosa och för den tiden hightech-grunka man skruvar i mitten för att liksom pressa ut gommen med "milt" våld.) Jag och min kompis Linda fick rota igenom skolans sopsäckar för att hitta fanskapet som gubevars var noggrant inlindad i en servett enligt konstens alla regler. Känslan av att ha glömt den, i en SOPSÄCK, är förebildligt för hur man som barn känner det när man gått och slarvat bort något svindyrt och hjärtat liksom stannar på en när insikten slår ner en. Världen står stilla. Jorden slutar snurra. Solen lyser på mig som en förhörsledarstrålkastare och man tror att man mer eller mindre ska möta sin skapare - om man nu till äventyrs tror på sådant. Vilket jag gjorde då. Men jag förstod hur som haver att nu var det klippt. Tingesten återfanns efter en stunds grävande bland servetter och gamla muggar och mackor och allt var frid och fröjd. Ett tag.
Tills att jag fick räls. Jag har förbanne mig aldrig haft så ont i skallbasen som då. Jag kunde inte äta på en hel vecka och det som slank ner var typ soppor och fil. Det kändes som om någon försökt krossa skallen med en slägga. Och lyckats.*Applåd och cymbal*
Först fick jag dra ut fyra tänder också. Två vid varje tillfälle. Bedövad som en oxe släpade jag mig tillbaka till skolan, med blodiga tussar i käften och dreglande mungipa som hängde okontrollerat likt ett ledset lakan på ett klädstreck. Det är ju exakt vad man vill ha när man går i åttan och är kär i en av skolans killar. Förstås.
Sedan blev man fotograferad hos tandläkaren, fick slita ut mungiporna med breda spatlar upp till öronen för att de skulle ta kort från alla möjliga vinklar- förutom röntgenplåtarna. Man undrar lite vad det är för perversa typer som vältrar sig i alla dessa. Men fördjupar mig icke mer i det.
Så blev det räls på och två och ett halvt års lång plåga började. Kinderna var söndertrasade och blödde. Jag fick dock VAX på ändtrådarna efter att jag i affekt åkt till tandläkaren och slagit näven i bordet eftersom jag icke ansåg att en trådstump som grottar runt i ett milsdjupt hålsår i kinden var något njuteftersträvansvärt. Till slut insåg de att trådstumpen nog var lite för lång ändå och kortade ner den. KLIPP! Om än på nåder. My God! Det var som att ha vunnit på lotteri. Jag var David mot Goliathtandläkaren! Mwahahahaaaaaaaaa! Jag ägde hela världen! För en kort sekund.
När den stora dagen kom och man tänkte slita bort plupparna på tänderna så sattes istället igång att göra en ny gom och en tråd cementerades fast i den nedre tandraden. När ytterligare ett år förflutit beslöt tandis att han skulle ta bort den där cementerade tråden i nedre framtandsraden. Vilket ledde till att han borrade i de tänder som är nervcentrum för hela universum. Jag gjorde en dödsryckning och han borrade rakt genom min läpp.Det var en ny och inte så intressant upplevelse jag inte kan rekommendera andra. Blodigt blev det. Och svullet. Jag såg ut som en nymosad boxare.
Tänderna blev bättre. Men inte så perfekta som jag hoppats på efter årslång pina. Men det får man väl ta som en del av sitt lyte. Att ha dåliga tänder är en plåga och jag har tyvärr utrustats med just detta. Hela käften är belamrad med ett sammelsurium av amalgam och plast, halvt sönderbrutna tänder och glipor som kan gömma en halv oxfilé.
Conclusion? Var rädd om era tänder ni lyckosamma som utrustats med kvalitetsdito. Det är icke roligt att tömma hela bankomaten på ynka besparingar för att laga ett litet fult hål och därefter veta att vid minsta lilla slarvtandborstning så växer tandtrollen till biffiga byggjobbare som gräver de djupaste hål man sett i mannaminne.
En rotfyllning medelst 10 bedövningssprutor är mitt innehavda rekord. Å andra sidan tror jag det tog ett dygn innan läppen började återvända till kroppen och man insåg att man kunde ta av sig koftan som fungerade som provosorisk haklapp. Uff!
Jag har funderat på detta med lösgom. Det är möjligen inte så dumt? Eller kanske lite då. Det är inte snyggt om lösgommen glappar. Eller om man råkar glömma gaddarna innan man åker till jobbet och ser ut som en serietecknad figur som råkat få en för stor boll inskjuten i fejset i höjd med kakhålet. SCHLOPP!
Nu ska jag käka godis.
Då hamnar jag ju själv genast i det nostalgiska träsket. Jag minns med fasa hur jag i skolans matsal råkade kasta den där lilla rosa plastgommen jag plågat fick bära i ett och ett halvt år innan jag fick räls. (En sådan rosa och för den tiden hightech-grunka man skruvar i mitten för att liksom pressa ut gommen med "milt" våld.) Jag och min kompis Linda fick rota igenom skolans sopsäckar för att hitta fanskapet som gubevars var noggrant inlindad i en servett enligt konstens alla regler. Känslan av att ha glömt den, i en SOPSÄCK, är förebildligt för hur man som barn känner det när man gått och slarvat bort något svindyrt och hjärtat liksom stannar på en när insikten slår ner en. Världen står stilla. Jorden slutar snurra. Solen lyser på mig som en förhörsledarstrålkastare och man tror att man mer eller mindre ska möta sin skapare - om man nu till äventyrs tror på sådant. Vilket jag gjorde då. Men jag förstod hur som haver att nu var det klippt. Tingesten återfanns efter en stunds grävande bland servetter och gamla muggar och mackor och allt var frid och fröjd. Ett tag.
Tills att jag fick räls. Jag har förbanne mig aldrig haft så ont i skallbasen som då. Jag kunde inte äta på en hel vecka och det som slank ner var typ soppor och fil. Det kändes som om någon försökt krossa skallen med en slägga. Och lyckats.*Applåd och cymbal*
Först fick jag dra ut fyra tänder också. Två vid varje tillfälle. Bedövad som en oxe släpade jag mig tillbaka till skolan, med blodiga tussar i käften och dreglande mungipa som hängde okontrollerat likt ett ledset lakan på ett klädstreck. Det är ju exakt vad man vill ha när man går i åttan och är kär i en av skolans killar. Förstås.
Sedan blev man fotograferad hos tandläkaren, fick slita ut mungiporna med breda spatlar upp till öronen för att de skulle ta kort från alla möjliga vinklar- förutom röntgenplåtarna. Man undrar lite vad det är för perversa typer som vältrar sig i alla dessa. Men fördjupar mig icke mer i det.
Så blev det räls på och två och ett halvt års lång plåga började. Kinderna var söndertrasade och blödde. Jag fick dock VAX på ändtrådarna efter att jag i affekt åkt till tandläkaren och slagit näven i bordet eftersom jag icke ansåg att en trådstump som grottar runt i ett milsdjupt hålsår i kinden var något njuteftersträvansvärt. Till slut insåg de att trådstumpen nog var lite för lång ändå och kortade ner den. KLIPP! Om än på nåder. My God! Det var som att ha vunnit på lotteri. Jag var David mot Goliathtandläkaren! Mwahahahaaaaaaaaa! Jag ägde hela världen! För en kort sekund.
När den stora dagen kom och man tänkte slita bort plupparna på tänderna så sattes istället igång att göra en ny gom och en tråd cementerades fast i den nedre tandraden. När ytterligare ett år förflutit beslöt tandis att han skulle ta bort den där cementerade tråden i nedre framtandsraden. Vilket ledde till att han borrade i de tänder som är nervcentrum för hela universum. Jag gjorde en dödsryckning och han borrade rakt genom min läpp.Det var en ny och inte så intressant upplevelse jag inte kan rekommendera andra. Blodigt blev det. Och svullet. Jag såg ut som en nymosad boxare.
Tänderna blev bättre. Men inte så perfekta som jag hoppats på efter årslång pina. Men det får man väl ta som en del av sitt lyte. Att ha dåliga tänder är en plåga och jag har tyvärr utrustats med just detta. Hela käften är belamrad med ett sammelsurium av amalgam och plast, halvt sönderbrutna tänder och glipor som kan gömma en halv oxfilé.
Conclusion? Var rädd om era tänder ni lyckosamma som utrustats med kvalitetsdito. Det är icke roligt att tömma hela bankomaten på ynka besparingar för att laga ett litet fult hål och därefter veta att vid minsta lilla slarvtandborstning så växer tandtrollen till biffiga byggjobbare som gräver de djupaste hål man sett i mannaminne.
En rotfyllning medelst 10 bedövningssprutor är mitt innehavda rekord. Å andra sidan tror jag det tog ett dygn innan läppen började återvända till kroppen och man insåg att man kunde ta av sig koftan som fungerade som provosorisk haklapp. Uff!
Jag har funderat på detta med lösgom. Det är möjligen inte så dumt? Eller kanske lite då. Det är inte snyggt om lösgommen glappar. Eller om man råkar glömma gaddarna innan man åker till jobbet och ser ut som en serietecknad figur som råkat få en för stor boll inskjuten i fejset i höjd med kakhålet. SCHLOPP!
Nu ska jag käka godis.
fredag 18 mars 2011
I ögonblicket
Hon svävade bort mot horisonten. Mot solljuset. Mot värmen, som väntar vid slutet, i det okända som hon älskar att utforska och hon gör det med en inre styrka och vilja som inte går att se och ta på. Det drar, det lockar och allt är bra. Det känns så bra, så bra…
Hon ligger där. Klädd i vit skjorta med landstingets emblem. Ett antal nålstick och blåmärken avslöjar att oräkneliga prover tagits. Svetten lackar i pannan. Andningen ansträngd. Munnen vidöppen, som om den vill suga in allt det lilla extra syre som kan finnas runtomkring. Hon har inte öppnat ögonen på flera timmar och reagerar inte längre på nålsticken som en vänlig sjuksköterska tar på kvällskvisten. Hon klappar om henne försiktigt och säger med hög röst att hon skall ”bara ta ett litet stick.” Det finns inte längre. Dörren. Väntar.
”Jag ser, jag ser hur utsikten mot terrassen är något av det mest underbara, vackra som någonsin kan ha skapats. Jag känner hur värmen från de varma vindarna smeker och hur en doft av saltvatten och tång från Medelhavet smakar på min tunga. (De sprayar visst något pepparmyntsaktigt i munnen nu.) Doften av blommande Nerium i näsan. Ja, jag längtar så där så det gör ont. Något gör ont. Det gör ont!
"Jag hör röster omkring mig och känner hur värmen sprider sig i kroppen, genom venerna, gör så att det onda försvinner, jag slappnar av."
"Suck. Det känns bra igen. Jag vill dit. Jag längtar dit av hela mitt hjärta. Jag flyger, svävar och är där. Där är jag. Under solen, under den ljusblå, molnfria himlen. Jag andas frihetens luft, fantasins gränslöshet och en njutning som helar och fyller min själ. Ja! Jag blir hel här. Här, i min värld, är JAG. Vill du mig något? Så finns jag där. Du kan ropa mitt namn, du kan stega i mina steg, så är jag där. Vi är ett.”
”Jag ser min far. Jag ser en syster sedan 70 år tillbaka. Det är lång tid, de är där. Jag är trygg. De väntar. Och andra. Och goda vänner. Ja, de är där. Jag vill prata med dem igen! Jag längtar efter att få vara med dem. Tillsammans. Jag vill dit! Jag vill dit! Jag beslutar mig, att nu är det sannerligen dags. Hög tid! Jag drar! Vasa? Jaja. Jag med. Vi ses väl!”
Man vänder på henne och hon slutar att andas. Endast munnen gör reflexmässiga andetag.
...älskar dig! Och någon som gråter.
”Är det ett barn? ”
”Jag går med fasta steg mot målet. Mot ljuset. Och jag, jag mår helt underbart, perfekt. Hela kroppen pirrar av glädje och förväntan. Jag vill njuta så och i evighet. Jag går, går och känner hur jag färdas dit. Mot. Fantastiskt!"
Hon har slutat nu. Dödförklaras. Gråt. Sköterskor tröstar och klappar om och säger tröstande ord. Deras uppgift är nu att göra det fint. Rutiner finns.
Men. Vi vet inte vart det andra tog vägen. Tog den där tanken vägen?
In i ljuset färdades den och
Hon ligger där. Klädd i vit skjorta med landstingets emblem. Ett antal nålstick och blåmärken avslöjar att oräkneliga prover tagits. Svetten lackar i pannan. Andningen ansträngd. Munnen vidöppen, som om den vill suga in allt det lilla extra syre som kan finnas runtomkring. Hon har inte öppnat ögonen på flera timmar och reagerar inte längre på nålsticken som en vänlig sjuksköterska tar på kvällskvisten. Hon klappar om henne försiktigt och säger med hög röst att hon skall ”bara ta ett litet stick.” Det finns inte längre. Dörren. Väntar.
”Jag ser, jag ser hur utsikten mot terrassen är något av det mest underbara, vackra som någonsin kan ha skapats. Jag känner hur värmen från de varma vindarna smeker och hur en doft av saltvatten och tång från Medelhavet smakar på min tunga. (De sprayar visst något pepparmyntsaktigt i munnen nu.) Doften av blommande Nerium i näsan. Ja, jag längtar så där så det gör ont. Något gör ont. Det gör ont!
"Jag hör röster omkring mig och känner hur värmen sprider sig i kroppen, genom venerna, gör så att det onda försvinner, jag slappnar av."
"Suck. Det känns bra igen. Jag vill dit. Jag längtar dit av hela mitt hjärta. Jag flyger, svävar och är där. Där är jag. Under solen, under den ljusblå, molnfria himlen. Jag andas frihetens luft, fantasins gränslöshet och en njutning som helar och fyller min själ. Ja! Jag blir hel här. Här, i min värld, är JAG. Vill du mig något? Så finns jag där. Du kan ropa mitt namn, du kan stega i mina steg, så är jag där. Vi är ett.”
”Jag ser min far. Jag ser en syster sedan 70 år tillbaka. Det är lång tid, de är där. Jag är trygg. De väntar. Och andra. Och goda vänner. Ja, de är där. Jag vill prata med dem igen! Jag längtar efter att få vara med dem. Tillsammans. Jag vill dit! Jag vill dit! Jag beslutar mig, att nu är det sannerligen dags. Hög tid! Jag drar! Vasa? Jaja. Jag med. Vi ses väl!”
Man vänder på henne och hon slutar att andas. Endast munnen gör reflexmässiga andetag.
...älskar dig! Och någon som gråter.
”Är det ett barn? ”
”Jag går med fasta steg mot målet. Mot ljuset. Och jag, jag mår helt underbart, perfekt. Hela kroppen pirrar av glädje och förväntan. Jag vill njuta så och i evighet. Jag går, går och känner hur jag färdas dit. Mot. Fantastiskt!"
Hon har slutat nu. Dödförklaras. Gråt. Sköterskor tröstar och klappar om och säger tröstande ord. Deras uppgift är nu att göra det fint. Rutiner finns.
Men. Vi vet inte vart det andra tog vägen. Tog den där tanken vägen?
In i ljuset färdades den och
måndag 14 mars 2011
Konsten att inte bry sig - sagan
De levde så trygga och fina i sina hem. Solen sken och pengarna verkade aldrig ta slut utom vid de tillfällen då man kanske haft liten aning för roligt en helg och man fick vända blickarna mot besparingarna på bankkontot, som för övrigt aldrig skulle sina. Ständiga nedskärningshot och andra varningssignaler bekom dem inte. Jobben var inte särskilt inspirerande, men man tog sig dit, avverkade de angivna timmarna och därefter åkte man hem i en törstig het bil som grannarna skulle avundas. Man steg av, hämtade post, lagade mat och tittade på dagens TV, för idag sändes det 48: e avsnittet av serien: Fetast, fulast och mest värdelös. Alla såg programmet, alla hade en åsikt och alla engagerades storligen. Livet går som på räls. Raka spår, drivande lok.
Men så en dag sken inte längre solen. Jorden skakade istället. Väldigt mycket faktiskt. Ja, det skakade så man blev riktigt rädd- ända in i själen! Man rycktes ur sina trygga vardagsstigar, lunken ändrades till flykt. De hånande glåporden uttalade till TV:n förvandlades till primalskrik av fasa för döva öron. Man skanderade individuellt: ”Hur kan sådant få inträffa? Här? I min trygga lilla värld, där allt är så välordnat och fint!? Hur kan Moder Natur bara bete sig så här mot oss? Vad har vi gjort då Naturen behandlar oss på det här sättet? Nej! Tvi vale! Nu är det dags att ta hämnd! Vi har mjäkat länge nog! Vi har fyllt bilar med miljövänliga kassa drivmedel, vi har skänkt pengar till regnskogsplantering och genom konsumentinköp tvingat företag att sluta hälla ut gifter i vattnet. Och vad är tacken? En fet tsunami, som sopar bort halva släkten längs med kusterna, jordbävningar som skakar sönder hus och levebröd för alla oskyldiga medmänniskor och andra ruskiga naturkatastrofer. Vi har fått nog!”
Man beslutade sig för att det fick vara slut med värdelösa väntjänster. Otack är världens lön. ”Man är sig själv närmast” sade morfar och knuffade strålskadade sonsonen så hårt i sidan att han fick ett svårt ömmande blåmärke. Mormor läste tidskrift om skönhet, far lagade besprutad mat från fattiga länder och barnen hjälpte mor att tömma ut gårdens gifttunnor i vattenreservoaren. Det kändes fint. Härligt på ett befriande sätt, det här att få hämnas tillbaka. ”Nu skrattar du inte längre ditt hårdhjärtade stycke”, hojtade de, åsyftandes Moder Natur. De njöt. Det kändes bra. För varför skall man bry sig om någon annan än sig själv? Vad gör väl det, om andra drabbas, för det berör ju inte mig personligen? Man är sin egen lyckas gud. Och den dagen man dör, då kanske man dör lyckligast i världen, för då har man inget att ångra, ingen som sörjer och ojar sig. Ja, har man ingen kärlek till någon så behöver heller ingen lida. Och man kan dö med gott samvete och fridfullt sinne. Det är praktiskt. Men så är människan bevisligen jordens smartaste också! Glöm inte det. Shanti! (Frid bortom allt förstånd)
Men så en dag sken inte längre solen. Jorden skakade istället. Väldigt mycket faktiskt. Ja, det skakade så man blev riktigt rädd- ända in i själen! Man rycktes ur sina trygga vardagsstigar, lunken ändrades till flykt. De hånande glåporden uttalade till TV:n förvandlades till primalskrik av fasa för döva öron. Man skanderade individuellt: ”Hur kan sådant få inträffa? Här? I min trygga lilla värld, där allt är så välordnat och fint!? Hur kan Moder Natur bara bete sig så här mot oss? Vad har vi gjort då Naturen behandlar oss på det här sättet? Nej! Tvi vale! Nu är det dags att ta hämnd! Vi har mjäkat länge nog! Vi har fyllt bilar med miljövänliga kassa drivmedel, vi har skänkt pengar till regnskogsplantering och genom konsumentinköp tvingat företag att sluta hälla ut gifter i vattnet. Och vad är tacken? En fet tsunami, som sopar bort halva släkten längs med kusterna, jordbävningar som skakar sönder hus och levebröd för alla oskyldiga medmänniskor och andra ruskiga naturkatastrofer. Vi har fått nog!”
Man beslutade sig för att det fick vara slut med värdelösa väntjänster. Otack är världens lön. ”Man är sig själv närmast” sade morfar och knuffade strålskadade sonsonen så hårt i sidan att han fick ett svårt ömmande blåmärke. Mormor läste tidskrift om skönhet, far lagade besprutad mat från fattiga länder och barnen hjälpte mor att tömma ut gårdens gifttunnor i vattenreservoaren. Det kändes fint. Härligt på ett befriande sätt, det här att få hämnas tillbaka. ”Nu skrattar du inte längre ditt hårdhjärtade stycke”, hojtade de, åsyftandes Moder Natur. De njöt. Det kändes bra. För varför skall man bry sig om någon annan än sig själv? Vad gör väl det, om andra drabbas, för det berör ju inte mig personligen? Man är sin egen lyckas gud. Och den dagen man dör, då kanske man dör lyckligast i världen, för då har man inget att ångra, ingen som sörjer och ojar sig. Ja, har man ingen kärlek till någon så behöver heller ingen lida. Och man kan dö med gott samvete och fridfullt sinne. Det är praktiskt. Men så är människan bevisligen jordens smartaste också! Glöm inte det. Shanti! (Frid bortom allt förstånd)
fredag 11 mars 2011
En svart svans kontemplationer
Jag har sett filmen Black Swan. Här förmedlas ett antal egenterapeutiska reflektioner, då jag omskakad bearbetar ett antal gåshudsknottror vilka sköljer över huden som en tsunami. Ännu.
Det är en förträfflig film, välgjord och starkt berörande. Natalie Portman glänser, i en för henne perfekt roll, hon övertygar och förmedlar rakt genom bildduken in till hjärtat för den mottaglige. Kort sagt, ett mästerligt skådespeleri serveras!
Filmen är en psykologisk skräckhistoria, en inre Doktor Jekyll och Mr Hyde som skrämmer skiten ur hjärnan på både huvudrollsinnehavaren och åskådaren. Gränserna mellan filmens fiktiva verklighet och den sjuka mardrömmens hallucinationer är totalt utsuddade och man kan i alla scener tolka händelseförloppet som både en galen Dalí-mardröm eller en fruktansvärd verklighet, lika grym som reell.
Jag sitter och återupplever barndomens ångestladdade feberyrningar med fasa vid åsynen av filmen. Jag har sett, då menar jag VERKLIGEN SETT garderobsdörrar slås upp med en våldsam kraft, ballonger som svävar ovanför mitt huvud i en otrevlig, skrämmande sävlig rörelse, tekoppar som flyger runt i rummet och flugor som inte finns. Mina febermaror har förföljt mig genom barndomen och förföljer mig ibland ännu, om än med annan distans i dagsläget. Minnena kan få mig att rysa av samma fasa, känna samma fruktan som jag upplevde vid dessa trauman. Varje gång jag fick feber började min hyperkänsliga hjärna att bokstavligen koka över och skena ohejdat. Jag upplevde att jag sov i ett slags surrealistiskt/psykologiskt Salvador Dalí-landskap, paranoidiskt, ensligt och med endast knotiga, stenhårda och vidrigt smärtsamma trägrenar att ligga och sova på istället för min egen mjuka och sköna kudde. Steg febern lite mer, vilket hände titt som tätt, började det riktigt otäcka i och med att jag kände, KÄNDE hur det började växa ”svampar” eller ”sugkoppor” på min hud. Den känslan är sanslöst skrämmande. Förnuftsmässigt vet jag att det är inbillning av en starkt feberpåverkad hjärnas sinnessjuka skapelser, en slags skenande Frankensteinskapelser av skräckdrömmar som löper amok i fantasins skapande felkopplingar, i ett psykotiskt ingenmansland där allt destruktivt är koncentrerat. Och jag har dväljts där, jag har hatat det, fruktat det, skrämts från vettet och velat fly fly fly. Mardrömmens egna skräckfilmsgenrer har förföljt mig som en envis virussjukdom vilken anpassar sig och förändrar sig så att när jag tror att den försvunnit så har den egentligen bara retirerat, legat latent, obemärkt ändrat form, inväntat rätt tillfälle för att slå till igen och plötsligt attackerat och ockuperat när man varit som mest oförberedd och försvarslös. En grym fiendes förrädiskt sluga och förödande plan.
I Black Swan fläks dessa feberyrningar upp på bioduken som ett nyslaktat köttstycke indränkt i blodets egen ångande hetta. Huvudrollsinnehavaren, Nina, kämpar för att bli den perfekta svanen i baletten Svansjön, men priset blir för högt då djupa och för hennes kropp för stora känslor med tvång frammanas till ett för högt pris. Gränserna suddas ut mellan artisten, rollfiguren och karaktären gentemot privatpersonen. Det är likt den drog den naiva lilla flickan övertalas att ta, världen blir inte längre kontrollerbar och förnuftig utan gränslös, psykotisk och farlig. Den snuddar vid dödens gränsland, luktar på döden och håller den plötsligt i handen. Dödens andedräkt kan skönjas i den judaskyss som förrädiskt anger offret till bödeln. I det våldsamma, det sjuka och de blödande skadorna visualiseras de inre smärtornas lodande och bottenlösa djup. I mörkret, i de dunkla gångarnas minotaurpalats, där finns gåtans lösning. Där är svarta svanens eftertraktade väsen.
Jag har aldrig suttit och sett en film av detta slag. I positiv bemärkelse och i negativ. Det positiva är att jag blev synnerligen starkt berörd. Det negativa var att jag troligen inte andades normalt under filmens gång, ja gud vet om jag andades alls vid vissa tillfällen? Jag hade konstant gåshud, som kändes som att den stod ut flera meter från huden. Då hennes hud knottrades, rörde sig, frammanade små svarta taggar att plocka och hon försökte klösa bort denna inbillning så att blodet rann över ryggen, ja då kliades det på min kropp- till den grad att det blev riktigt fysiskt obehagligt. Det är bra gjort av en filmskapare att lyckas så väl i sitt filmspråk. Det är skickligt, även om det betyder att publiken i stort sett vill riva sig och sympatikräkas med svanflickan. Det kliar!!! På min hud och på min hjärnbark.
Filmen handlar även om olika sorters lustar, om alla undertryckta känslors förödande effekt på det mänskliga psyket. Välkänt är att sådant undertryckande av känslor ofta kan leda till ibland mycket allvarliga psykiska problem. Ja! Så sker här.
Allt har sitt pris. För att nå målet, för att finna tillfredsställelse föregås det eftersträvade av smärta. Hård och intensiv smärta eller lågintensiv och malande. Smärtan hängs runt halsen på publiken, som en cementklump att dränka oss ner i djupets svarta inre tystnad.
Att finna den inre passionen, att leva och att leva ut kostade hos denna ljuva flicka hela livet. Där döden tar vid är lyckan fulländad i hennes svanesångsframträdande.
Jag stödjer inte de tankarna på något vis. Men det var spännande att ta och bli en del av dem. Mitt ideal är att alla skall vara lyckliga och det ska inte behöva kosta någons väl och ve. Den behärskade vita svanen, som är lätt att gestalta, är i alla fall inte jag. Jag är den svårefterhärmliga, svarta, känslosamma och förföriska svanen i själ och hjärta- för jag - jag vill förföra livet!
Det är en förträfflig film, välgjord och starkt berörande. Natalie Portman glänser, i en för henne perfekt roll, hon övertygar och förmedlar rakt genom bildduken in till hjärtat för den mottaglige. Kort sagt, ett mästerligt skådespeleri serveras!
Filmen är en psykologisk skräckhistoria, en inre Doktor Jekyll och Mr Hyde som skrämmer skiten ur hjärnan på både huvudrollsinnehavaren och åskådaren. Gränserna mellan filmens fiktiva verklighet och den sjuka mardrömmens hallucinationer är totalt utsuddade och man kan i alla scener tolka händelseförloppet som både en galen Dalí-mardröm eller en fruktansvärd verklighet, lika grym som reell.
Jag sitter och återupplever barndomens ångestladdade feberyrningar med fasa vid åsynen av filmen. Jag har sett, då menar jag VERKLIGEN SETT garderobsdörrar slås upp med en våldsam kraft, ballonger som svävar ovanför mitt huvud i en otrevlig, skrämmande sävlig rörelse, tekoppar som flyger runt i rummet och flugor som inte finns. Mina febermaror har förföljt mig genom barndomen och förföljer mig ibland ännu, om än med annan distans i dagsläget. Minnena kan få mig att rysa av samma fasa, känna samma fruktan som jag upplevde vid dessa trauman. Varje gång jag fick feber började min hyperkänsliga hjärna att bokstavligen koka över och skena ohejdat. Jag upplevde att jag sov i ett slags surrealistiskt/psykologiskt Salvador Dalí-landskap, paranoidiskt, ensligt och med endast knotiga, stenhårda och vidrigt smärtsamma trägrenar att ligga och sova på istället för min egen mjuka och sköna kudde. Steg febern lite mer, vilket hände titt som tätt, började det riktigt otäcka i och med att jag kände, KÄNDE hur det började växa ”svampar” eller ”sugkoppor” på min hud. Den känslan är sanslöst skrämmande. Förnuftsmässigt vet jag att det är inbillning av en starkt feberpåverkad hjärnas sinnessjuka skapelser, en slags skenande Frankensteinskapelser av skräckdrömmar som löper amok i fantasins skapande felkopplingar, i ett psykotiskt ingenmansland där allt destruktivt är koncentrerat. Och jag har dväljts där, jag har hatat det, fruktat det, skrämts från vettet och velat fly fly fly. Mardrömmens egna skräckfilmsgenrer har förföljt mig som en envis virussjukdom vilken anpassar sig och förändrar sig så att när jag tror att den försvunnit så har den egentligen bara retirerat, legat latent, obemärkt ändrat form, inväntat rätt tillfälle för att slå till igen och plötsligt attackerat och ockuperat när man varit som mest oförberedd och försvarslös. En grym fiendes förrädiskt sluga och förödande plan.
I Black Swan fläks dessa feberyrningar upp på bioduken som ett nyslaktat köttstycke indränkt i blodets egen ångande hetta. Huvudrollsinnehavaren, Nina, kämpar för att bli den perfekta svanen i baletten Svansjön, men priset blir för högt då djupa och för hennes kropp för stora känslor med tvång frammanas till ett för högt pris. Gränserna suddas ut mellan artisten, rollfiguren och karaktären gentemot privatpersonen. Det är likt den drog den naiva lilla flickan övertalas att ta, världen blir inte längre kontrollerbar och förnuftig utan gränslös, psykotisk och farlig. Den snuddar vid dödens gränsland, luktar på döden och håller den plötsligt i handen. Dödens andedräkt kan skönjas i den judaskyss som förrädiskt anger offret till bödeln. I det våldsamma, det sjuka och de blödande skadorna visualiseras de inre smärtornas lodande och bottenlösa djup. I mörkret, i de dunkla gångarnas minotaurpalats, där finns gåtans lösning. Där är svarta svanens eftertraktade väsen.
Jag har aldrig suttit och sett en film av detta slag. I positiv bemärkelse och i negativ. Det positiva är att jag blev synnerligen starkt berörd. Det negativa var att jag troligen inte andades normalt under filmens gång, ja gud vet om jag andades alls vid vissa tillfällen? Jag hade konstant gåshud, som kändes som att den stod ut flera meter från huden. Då hennes hud knottrades, rörde sig, frammanade små svarta taggar att plocka och hon försökte klösa bort denna inbillning så att blodet rann över ryggen, ja då kliades det på min kropp- till den grad att det blev riktigt fysiskt obehagligt. Det är bra gjort av en filmskapare att lyckas så väl i sitt filmspråk. Det är skickligt, även om det betyder att publiken i stort sett vill riva sig och sympatikräkas med svanflickan. Det kliar!!! På min hud och på min hjärnbark.
Filmen handlar även om olika sorters lustar, om alla undertryckta känslors förödande effekt på det mänskliga psyket. Välkänt är att sådant undertryckande av känslor ofta kan leda till ibland mycket allvarliga psykiska problem. Ja! Så sker här.
Allt har sitt pris. För att nå målet, för att finna tillfredsställelse föregås det eftersträvade av smärta. Hård och intensiv smärta eller lågintensiv och malande. Smärtan hängs runt halsen på publiken, som en cementklump att dränka oss ner i djupets svarta inre tystnad.
Att finna den inre passionen, att leva och att leva ut kostade hos denna ljuva flicka hela livet. Där döden tar vid är lyckan fulländad i hennes svanesångsframträdande.
Jag stödjer inte de tankarna på något vis. Men det var spännande att ta och bli en del av dem. Mitt ideal är att alla skall vara lyckliga och det ska inte behöva kosta någons väl och ve. Den behärskade vita svanen, som är lätt att gestalta, är i alla fall inte jag. Jag är den svårefterhärmliga, svarta, känslosamma och förföriska svanen i själ och hjärta- för jag - jag vill förföra livet!
onsdag 2 februari 2011
Tankeautobahn
Du överger bara åt ensamheten
I frågornas universum famlande efter svar
I ekot av tankar från förr
Andas jag kraftlöst rösts andetag
Försöker infånga tankarnas irrande flykt
Känner kobrabettets gift
Förlamande blodbanefärd
Rinner trögt in i tystnadens dån
Dimman lättar inte mera - huggande svärd!
Inget hindrar ett förtvivlans djup
Där det stinger, svider och bränner hål
Smärtans epicentrum och kval
virade trådar av hån nystade till garn
Väver kvävande filt som kväver ljuset
Sopar igen alla spår på stigen och ger efter
”Jaha, du visade ditt sanna jag?”
Förrädarens ingredienser blottlagda
Trädde över en fastslagen gräns
Där klev en soldat och trampade berått
Som en robot marscherande fram över lik
I en egoistiskt förvriden värld är det en idol
Är det titeln att sträva?
Där empatin inte går ända in?
?
Men så gå på då, ånga vidare, bulldozra på
Se inte åt det som skadats och lämnats kvar
Du leker katt med råttan som inte är där
Ett budskap jag inte finner ord att förstå
För jag
Jag vill inte ens veta
Att det betyder ingenting?!
En lögn fylld med skenbart material
Och presenterats – av en falsk identitet?
Rätt ansikte framträda– syns genom glaset
Är det du? Är du sån? Har jag så fel?
Ger efter för insikten jag förlänats
Så lögn och svek är dina verkliga namn?
Lögn och svek består du då av?
Så vad har du då kvar?
Och vad är då jag?
I frågornas universum famlande efter svar
I ekot av tankar från förr
Andas jag kraftlöst rösts andetag
Försöker infånga tankarnas irrande flykt
Känner kobrabettets gift
Förlamande blodbanefärd
Rinner trögt in i tystnadens dån
Dimman lättar inte mera - huggande svärd!
Inget hindrar ett förtvivlans djup
Där det stinger, svider och bränner hål
Smärtans epicentrum och kval
virade trådar av hån nystade till garn
Väver kvävande filt som kväver ljuset
Sopar igen alla spår på stigen och ger efter
”Jaha, du visade ditt sanna jag?”
Förrädarens ingredienser blottlagda
Trädde över en fastslagen gräns
Där klev en soldat och trampade berått
Som en robot marscherande fram över lik
I en egoistiskt förvriden värld är det en idol
Är det titeln att sträva?
Där empatin inte går ända in?
?
Men så gå på då, ånga vidare, bulldozra på
Se inte åt det som skadats och lämnats kvar
Du leker katt med råttan som inte är där
Ett budskap jag inte finner ord att förstå
För jag
Jag vill inte ens veta
Att det betyder ingenting?!
En lögn fylld med skenbart material
Och presenterats – av en falsk identitet?
Rätt ansikte framträda– syns genom glaset
Är det du? Är du sån? Har jag så fel?
Ger efter för insikten jag förlänats
Så lögn och svek är dina verkliga namn?
Lögn och svek består du då av?
Så vad har du då kvar?
Och vad är då jag?
onsdag 26 januari 2011
Jag vill-hymn och en hyllning, ångest och längtan- i ett
Jag vill vara där
Just nu- idag
Jag vill andas luften av Spaniens atmosfär
Vill känna sanden sila och kittla mellan tårna
Jag vill ha eftersmaken på tungan av vitlök
Och ha ett tempererat vin som vädrar luft
Saltkorn fästa i småhåren på huden så varm
Tunna kläder som leker flaggskepp i strandens bris
Människor avslappnat glada diskuterar vid ett bord
Vänliga ögonspeglar spelar stjärnspel i nattens glitter
Jag vill
Vraka bland färgglada paraplydrinkar i en bar
Eller bara studera folk och prata ditt och datt
Bland bolmande högljutt diskuterande män i hatt och vit skjorta
Där bartenders i avslappnad effektivitet håller caféet in business
Som steker ”hamburgesas” vant och skickligt på en häll
Doften mördande frestande i kvällningens dyningar
Snålvattnet flödar munnen i jakt på njutning
Jag vill ha det glada och goda livet omkring mig
Känna minnen från barndomen skölja rent, skölja bort
Återfödd- igen- och med ny kraft
Längtan dit så tung att bly är som en virvlande fjäder i skyn
Vinterns isgreppande kyla förstenar
pausar bilden av grönska och blomning än ett tag
Här är världen vit, vit, vit, kall och långmörkt i tystnad
en hjärtetung, smärtande abstinens växer fram
Stillheten skriker efter uppvaknande rörelse
Jag vill hålla gomfrestande spanska matvaror i min hand
Jag vill gå bland vinhyllorna och botanisera i förnöjsamhet
Jag vill smaka skinkchips som älskar med mina smaklökar
Gå på en marknad och skåda billiga märkeskopior månglas
Och höra vågskvalp i nattens mörker och hemlighet
Vandrande strosa på trygga små gator i månens sken
Och skratt, bus och glädje förenas i nattens djupa känsla
Ja det är livet, det är livet, det är livet
Det är där jag vill va´!
Just nu- idag
Jag vill andas luften av Spaniens atmosfär
Vill känna sanden sila och kittla mellan tårna
Jag vill ha eftersmaken på tungan av vitlök
Och ha ett tempererat vin som vädrar luft
Saltkorn fästa i småhåren på huden så varm
Tunna kläder som leker flaggskepp i strandens bris
Människor avslappnat glada diskuterar vid ett bord
Vänliga ögonspeglar spelar stjärnspel i nattens glitter
Jag vill
Vraka bland färgglada paraplydrinkar i en bar
Eller bara studera folk och prata ditt och datt
Bland bolmande högljutt diskuterande män i hatt och vit skjorta
Där bartenders i avslappnad effektivitet håller caféet in business
Som steker ”hamburgesas” vant och skickligt på en häll
Doften mördande frestande i kvällningens dyningar
Snålvattnet flödar munnen i jakt på njutning
Jag vill ha det glada och goda livet omkring mig
Känna minnen från barndomen skölja rent, skölja bort
Återfödd- igen- och med ny kraft
Längtan dit så tung att bly är som en virvlande fjäder i skyn
Vinterns isgreppande kyla förstenar
pausar bilden av grönska och blomning än ett tag
Här är världen vit, vit, vit, kall och långmörkt i tystnad
en hjärtetung, smärtande abstinens växer fram
Stillheten skriker efter uppvaknande rörelse
Jag vill hålla gomfrestande spanska matvaror i min hand
Jag vill gå bland vinhyllorna och botanisera i förnöjsamhet
Jag vill smaka skinkchips som älskar med mina smaklökar
Gå på en marknad och skåda billiga märkeskopior månglas
Och höra vågskvalp i nattens mörker och hemlighet
Vandrande strosa på trygga små gator i månens sken
Och skratt, bus och glädje förenas i nattens djupa känsla
Ja det är livet, det är livet, det är livet
Det är där jag vill va´!
tisdag 25 januari 2011
Att inte kasta första stenen
Jag är inte felfri. Jag är inte utan skuld. Jag har mina fel och brister och konstiga skavanker och belamrade bagage. Jag berättar inte alltid alla saker. Och vita lögner har jag strött som sand i Sahara. Men så dömer jag inte utan låter dom falla hos den som vill låta sig dömas. Om sådan förmåga äges.
Men jag kan ibland häpnas. Vilket kanske är uppfriskande? Förvånas över ignorans. Eller egoism. Eller ren och skär idioti. Dumt folk på fel plats vid fel tillfälle, på fel planet och med fel avsikt och i fel balkostym. Men vad gör du?
Ett par lik i garderoben, finns allt. Och delar av mina drömmar är högst privata. I en värld av fantasier är gränserna i mitt våld. Men den världen är ändå god. Jag kan lita på den. Men jag litar inte på dem omkring mig. Jag vet att det är lönlöst. Så jag ska inte kasta någon jättesten. Men jag kan tycka!
Jag tycker man ska kunna ha förtroende. Det gillar jag. Jag tycker om dem som vill mig väl. Jag tycker om de vänner som vill vara vän. En del ser vänskap som en lek, ett spel där man kan byta ut pjäser och spelregler som det behagas. Jag är inte med i det spelet. Förloraren är bortom min spelplan. Dramat bara tragiskt.
Men du. Jag ska väl inte träna min kastarm även om vissa förtjänar mer stenbula än andra. Det är inte stenkastarolympiad. Så. Hycklare göre sig icke besvär. Och kan man inte få sprätta iväg något åtminstone halvstort gruskorn emellanåt, bara som väckarklocka? Som kanske slår an en sträng, en klämtande pendel i ett klockspel av uppvaknande och tankeverksamhetsuppstart? *sprätt* Vakna! Vad vill du? Vad gör du? Vad håller du på med? Varför? Uppgradera!
Vad kan jag göra åt dumt folk? Voltaire, yppade något i stil med att världen ändå styrs av idioter. Ack ja, så rätt, så sant. Men förhoppningsvis finns där några kvar av oss som söker något bortom det kvar här. Men se, där förståndet tar slut, där är gränsen för dumheten nådd. Ibland, bara för att ha vid något bra tillfälle...då kan man kantänka fila lite på en fin kaststen...
Men jag kan ibland häpnas. Vilket kanske är uppfriskande? Förvånas över ignorans. Eller egoism. Eller ren och skär idioti. Dumt folk på fel plats vid fel tillfälle, på fel planet och med fel avsikt och i fel balkostym. Men vad gör du?
Ett par lik i garderoben, finns allt. Och delar av mina drömmar är högst privata. I en värld av fantasier är gränserna i mitt våld. Men den världen är ändå god. Jag kan lita på den. Men jag litar inte på dem omkring mig. Jag vet att det är lönlöst. Så jag ska inte kasta någon jättesten. Men jag kan tycka!
Jag tycker man ska kunna ha förtroende. Det gillar jag. Jag tycker om dem som vill mig väl. Jag tycker om de vänner som vill vara vän. En del ser vänskap som en lek, ett spel där man kan byta ut pjäser och spelregler som det behagas. Jag är inte med i det spelet. Förloraren är bortom min spelplan. Dramat bara tragiskt.
Men du. Jag ska väl inte träna min kastarm även om vissa förtjänar mer stenbula än andra. Det är inte stenkastarolympiad. Så. Hycklare göre sig icke besvär. Och kan man inte få sprätta iväg något åtminstone halvstort gruskorn emellanåt, bara som väckarklocka? Som kanske slår an en sträng, en klämtande pendel i ett klockspel av uppvaknande och tankeverksamhetsuppstart? *sprätt* Vakna! Vad vill du? Vad gör du? Vad håller du på med? Varför? Uppgradera!
Vad kan jag göra åt dumt folk? Voltaire, yppade något i stil med att världen ändå styrs av idioter. Ack ja, så rätt, så sant. Men förhoppningsvis finns där några kvar av oss som söker något bortom det kvar här. Men se, där förståndet tar slut, där är gränsen för dumheten nådd. Ibland, bara för att ha vid något bra tillfälle...då kan man kantänka fila lite på en fin kaststen...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)