Det finns ingen gräns för känslan

En dörr stängs och en annan öppnas - jag står och kikar med dörren på glänt, i gläntan vid brynet står skogen och väntar med sin stora lummiga skogstokiga gröna famn. Att omsluta, ge mig syre, andas varm bris- mot min kind, den viskar susande sin hemlighet med tallens ståtliga svaj. Jag svarar i tanken - den skickas vart? Ut i alltet och ”ingetet” där du och jag slickar våra själar, som en katt.

Jag vill prata med dig igen. Jag vill säga allt det där vi inte hann med. Jag vill hinna med mer saker, fråga mer, men vet att det aldrig mer blir så, fast jag vill inte acceptera. Men jag hör din röst i mitt huvud, du skrattar, jag ser ditt leende i ögonen, jag kan ta på din rädsla för att dö, jag ser dina sista dagars kamp och lidande för mitt inre, jag vågar inte tänka på hur du bekämpade den sista tiden själv, i tysthet, i ditt universum. När förstod du? Alldeles innan eller när du kände att timglasets sand började ta slut, kornen sipprade obönhörligt ner, silvertråden nornorna spunnit åt dig den dagen du föddes börjar släppa, de vässar sina saxar för att klippa av det sista. Ljudet av hur en slipstenen skall dras, järn mot sten. Tråden är skör, den har gjort sitt. Skör är tråden du börjar med, skört är livet du slutar. Man känner sin livssträng och jag, jag spänner min och spelar på den som en luta- för att försäkra mig om att den ännu är spänstig och hållbar. Tonerna spelar musik för min själ.

Jag hör ljudet av musik, musik som drillar blodet framåt genom ådrorna och värmer som eld. Jag känner kärlek, vånda och ångest, jag lever, älskar och det gör ont och är fantastiskt. Jag vill göra som du, suga märgen ur livet, äta essensen som en gräddigt ljuvlig dessert och dricka njutning sensuellt som ett moget vin slickar upp smaken i min mun när det ljumt passerar tungan med en kyss. Min hud söker värme, sol som lyser ögat vaket och regn som låter tankarna svalkas. Jag vill vara ett med livet, älska det som besatt och låta det svepa med mig som en brusande, virvlande vårflod vältrar sig nedför en älv och river med sig fast och löst i kraften. Följa med i livsströmmen.

Jag åker upp, jag ser världen från min höjd, det rusar ner och i farten tjuter jag av vetskapen om att andas hela världens gap. Ät! ÄT! LEV!

Ni har yxat till mig, min tillvaro och mina fundament. Men jag formade en annan Golem-lergubbe än ni, jag gjorde min egen, formade som jag tyckte var bäst och ja, det är alltid en del av mig hur man än bär sig åt. Ett bagage, visst ofrivilligt, visst med behag. Och det, det är jag.

Jag tycker synd om människor som inte vågar leva sitt liv fullt ut. Vad har man att förlora? Jag blir ledsen när jag tänker på människor som blir gamla och först då klockan klämtar börjar inse hur livet gått dem förbi eller då de blir sjuka inser att de bara låtit dagarna passera obemärkt. Jag vill inte önska någon denna förtvivlans insikt som kommer försent. Varför vill du inte leva livet? Det är din gåva! Sök kärleken omkring dig! Älska! Lev!

Ett år har snart gått sedan min far gick bort. Två månader senare så är det ett år sedan min mor gick bort. Två omvälvande händelser som förändrade tillvaron tämligen omfattande tiden fram till dags dato. Kents då nyutgivna album ”En plats i solen” ger mig fortfarande och kommer alltid påminna mig om denna tid av känslomässig berg- och dalbana. Kent, vars musik och ord alltid tar mig igenom dagarna på jobbet, tagit mig igenom sorgeperioder, låtar och texter som gett mig tröst, styrka och mod att orka, se min egen smärta, bearbeta och stå öga mot öga för att orka gå vidare. En vältrande tsunami av tungt byggmaterial som stjälptes över mig, likt tegelstenar till ett gigantiskt höghus, mången typ av tanke och känsla, som tvunget måste landa på mig. Vassa kanter, spetsiga hörn, krossande stenar och dammigt törne. Det rev, slet, gjorde ont och spårade nya vinylspår i min skiva. En ny nål och ny musik till fortsättningen.

Men vem är du att döma? Jag blir ledsen över när även det finns dem som uppenbarligen dömer och bedömer och uttrycker ställningstaganden som graderar mig till annat. Sedan kan man verka skenhelig och hålla upp en mask som egentligen bara döljer en gordisk knut av olösta problem. Jag ser hur glorian lyser, den lyser så starkt, men ljuset är inte äkta - det är en profession, en mask, som döljer din egen smärta och den best vilken är fängslad inom dig. Jag ser och hör hur man försöker hålla ett sken uppe genom att ständigt förhäva sig själv och på bekostnad av andra. Sådant backar jag ifrån, medan andra kanske inte heller ser. Jag vet. En känsla som jag läser av. Jag ser genom orden.

Jag gillar inte kalla ögon. Jag gillar inte när man inte är innerlig utan ytlig. Jag gillar inte svek eller de som tror sig vara bättre. Jag tycker inte om när man inte vill vara vänlig. Jag vill ha vänlighet omkring mig. Jag vill ha äkta godhet i min närhet för i min närhet vill jag bara ha sådant som gör världen till en bättre plats att leva på. Jag vill ha dig, dig, dig och dig. Massor av olika men goda människor runt omkring mig. Inte du som skall försöka sänka eller dränka och ser ner. Någon som istället för att stödja och glädja skall föräta och söndra. Jag diskuterar gärna, det är uppfriskande, men jag vill inte att du förnedrar mig. Jag vill inte vara pretentiös. Jag vill få dig att förstå. Jag har ett eget värde! Jag är inte perfekt och är inte alls någon slags förebild. Jag vill förbättra mig. Jag avskyr de som bara säger saker och sedan inte menar det. Eller de som säger saker de tror, när de inte vet. Ingen känner mig fullt ut och jag vill att det skall vara så. Det är jag! Min önskan är att bli accepterad, jag försöker alltid ha öppet sinne mot andra.

Ibland orkar jag inte, saker blir för tungt att bära mellan varven. Det ber jag om förlåtelse för och förståelse också. Men jag vill! Ambitionen! Jag älskar att ha roligt, skratta och vara tillsammans! Att ge, ta, låta varandra få vara som de är, njuta av alla gåvor, det är essensen, kärnan, pudelrackaren! Och jag har haft förmånen att få uppleva verklig vänskap. Omtanke som inte finner några gränser. Ett eftersträvansvärt ideal och det gör mig innerligt glad att det finns.

Låt mig bara få avsluta med att säga att ingen är perfekt. En perfekt dag, å andra sidan, är en dag då jag vet och känner att allt är gott. Så: God dag! :-)

Om Gud

JAG BLIR SÅ ÖVERJORDISKT RASANDE, ARG, LEDSEN! FÖRTVIVLAD sliter jag mitt hår och skakar av frustration!!! Världen är grym, kall och elak plats! Så känns det just nu. Och det gör ont!!! Det är så orättvist och med risk för att stöta mig med en massa människor, och då ber jag ödmjukast om ursäkt för det, detta är min privata åsikt och den har jag rätt till som ni har er, så finns det ingen Gud! Det finns inte!! Förstå det! En barmhärtig, allseende och god Gud, det är bara ett mänskligt psykes påhitt för att hitta en säkerhetsventil till att hantera det oberäkneliga och svåra som kallas livet- det som sker med oss i världen och som inget kan tämja. Världen är orättvis idag, nu, imorgon och har varit hela tiden!

Skulle jag få vara skapare för en dag, så skulle jag skapa rättvisa, för världen är inte rättvis! När det finns oskyldiga, heroiska vardagskämpar, som skall måsta drabbas av nya dräpande slag hela tiden, då finns det ingen godhet i någon Gud. Och denne Gud påverkar ingenting. Denne är underordnad Moder Natur. Där har vi den verkliga guden – skaparen och förgöraren- den är inte gud utan är uppkomst, början, slut och allt det vi vet. Vi kan INGET göra för att blidka henne. Vi är helt maktlösa och i händerna på dess krafter. Vi kan inte be till någon för att förhindra att saker sker. Vi kan bara hoppas på att råka ha turen att slinka undan de värsta fasorna som slår. Ett nålsöga där vi alla är kameler som omöjligen kan träda in i hemlighetens innersta kammare. Naturen strävar efter utjämning, men ibland slår den så fel och den obalansen är sjukdom, fel, skada!

De människor jag idag ser som upp till som kungar och hjältar är de läkare, som kan hjälpa till att försöka bota alla våra olika och svåra sjukdomar. De som envetet och mot en massa odds forskar om dödliga fasor och försöker överlista de små krigshärar som virus och bakterier är och vad de skapar. Jag förklarar krig!!! De som gav oss penicillinet gav oss en ny era i världsberättelsen. Nu vill vi veta, att en ny och revolutionerande upptäckt skall bota cancer. Jag väntar. MEN! Men inte för länge. Jag vill veta, höra och förstå att botemedlet är här. NU! Och att ALLA skall klara sig väl och bli lyckligt friska igen. KUNSKAP ÄR MAKT!

Jag vill forska, jag vill upptäcka, jag vill finna den där livets gåta som kan rädda så många sjuka från denna pest. Men jag kan inget göra. Jag har inte den kunskapen. Jag kan inget göra. Det är det svåraste av allt. Jag kan inget göra. My hands are tied. Och det gör mig än mer frustrerad. Jag kan bara låta andra förstå, hur glad vi ska vara, vi som ännu inte är sjukdomsdrabbade. Som är friska och har hälsan. Vi som gnatar om småsaker och inte känner andedräkten av andra sidan pusta förbi och viska varningar i våra öron. Alla de, som beter sig snorkigt och otacksamt, som tror sig vara odödliga och att de äger världen - de som tror att de är bättre än andra, ödmjuka er!

Jag vill vakna och känna att det goda ändå har segrat. Kampen börjar nu, nu, nu och nu! Jag vill att du förstår, vad jag vill komma fram till. Du får ha din Gud, om det gör dig gladare. Men JAG ser ingen Gud i orättvisan. Men jag ska ödmjuka mig, jag ska ödmjuka mig ännu mer. Förlåt alla som kände sig kränkta av mina ord ovanför, ni gör som ni önskar och vill. Förlåt alla jag varit elaka med, jag vill ju inte vara ond person. Förlåt för allt jag kommer att göra för det kan jag inte se och räkna med nu.

Livet är skört. Ta väl vara på det, för du har ingen aning om vad det kommer servera dig idag, du vet bara gårdagen som facit. Och det har du med dig in i morgondagen. Lev livet och gläd dig åt alla de saker du överhuvudtaget kan finna som är bra och fint. Kärlek är att jag vill att du ska må bra! Det är smittsamt och det är som det ska vara!♥