Ett gott nytt år

För att gå vidare blickar man alltid bakåt, lär sig något av historien och kliver vidare framåt med raska, käcka steg och med ny erövrad visdom i ryggsäcken. Jag sammanfattar detta år som ett tämligen ansträngande dito. Kort sagt. Ja, det har varit ett rent helvete vissa dagar. Djupdykningar i tillsynes bottenlöst känslohav och uppkravlanden till ytan för att hämta lite luft och sedan arbeta vidare med minnen, minnen och åter minnen och känslor i samband med min mors och fars hastiga bortgång i juli och september.

Vissa saker har förstås, som det sig ändå bör, gubevars, varit roliga detta år. Jag har glädjande nog fått vara med om roliga saker. Det har varit kattköp, hundköp, hundförsäljning (Jag är verkligen glad för det senare faktiskt...)små bebisar, dop, födelsedagsfiranden och roliga möten med människor, Kentkonserter och en del vinprovningstillfällen...

Vad kan man vänta sig av nästa år? Jo, ett nytt härligt år, nya friska tag, tja, det kan väl ändå inte bli värre och så där. Får man hoppas. Man kan tänka sig att detta ändå är ett år att se tillbaka på som något lärorikt. Jag lär mig hela tiden. Jag lär mig att sakna på ett bra sätt. Det är faktiskt inte så lätt som det låter. Jag lär mig att det är ok att känna mig befriad men samtidigt tyngd. Där finns balansen som är lite besvärlig att hitta ibland. Jag lär mig leva med det hela och det är ett nytt kapitel i livet.

Imorgon kommer en ny dag, ett nytt år i antågande. Må det bli ett bra år för mig och för alla andra. Alltså hjälps vi åt att göra det bra. Vi hjälps åt att njuta av livet tillsammans och göra det festligt för oss! Skål alla där ute och ett synnerligen gott nytt år önskar jag eder! Skål mor och far! Och till er all heder! Ringklocka, ring! För nu är skålen fylld till brädden!

Årsavslut

Åter på banan. Börjar se livet med lite mer modiga ögon. Jag är där, jag är här, jag vandrar runt bland gröna ängar, mörka skuggdalar, bland hopp, förtvivlan, glädje och sorg, i en berg- och dalbana av livets hela kryddbordsserveringsvagn. Som en galen SJ-julkaka känns livet just nu. Jag är förseeenad! Förseenad! Som stresskaninen i Underlandet. Den vita, gnistrande snöglasyren är smyckad med sötsaker åt mig som ögongodis. Det är dem jag försöker se och äta. Inte de där blandade, tvivelaktiga kryddorna under som färgar kakan konstigt brunaktig. Som har brända kanter vilka smakar bittert och fränt på tungan och ger mig kväljningar. Jag försöker undvika det.

Ja, ja. Jag ser väl framåt då. Hostande skraltar sig dagarna fram som ett ånglok från - 35. På räls. Skenar dagarna iväg nu? Som ett okontrollerbart tåg? Mot ett obönhörligt stup? Jag ser kanske skenet i ljusets strålkastare och genom det en gnista av hopp. Hopp om livet.

Igår fick jag ett brev från en väninna till min mor, vilken bekände en stor saknad och medskickade ett kort på min mor, taget ifrån Spanien i våras, då de båda var där tillsammans. Riv, riv. Det är lätt att klösa upp en tunn tillfällig sårskorpa. Att fresta upp registrerade känslor som ska sorteras tillbaka snyggt och prydligt på socialt acceptabel plats. Fint. Så! Jocke Berg skaldar: "Det här är Sverige, snälla, gråt när ingen ser!" Visa ord. För hur kan man sätta ord? På ett märkligt hål. En virvel som förvisso kommer att bli mindre markant med åren, men den kommer aldrig försvinna, utom med mig. Hole in one.

Nu har jag i alla fall vrängt lite ord. Kommer här. Delivery!

Julhets, julehets
Hjärtat klappar, tomten klappar port
Klappar klara, stjärna lysa klarast
Porta tomten om klaring lovats
Lovlig tid
Vill jag lova
Inte jaga klapp i var affär
Gör stor affär av att TV:n galer
Jag vill ha galet mycket fridfröjd
Galej, där med dej?
Däremot svetten lackar
Å, det lackar mot jul
lack på folk
folksamling utan ände
Inte är jag den ende?
De tysta tankarna i omlopp
Ty Saturnusringar förordar plan
stenig cirkel runt planet
tysta tankarnas rundhet
tanka ny kraft
låta livet svepa nya vindar
väl i mina vin da´r
välkommen nya år
kom väl du, tillförsikt och hopp
tro på vår förändring
och en ljusare vår
också må en så bra sa
i´n´dan spiritus sancti
le ta vår – kraft´n´
solen strå le
leende nå inre ögat mitt
Mittnytt
Nytt tag
Fånge andetag
Ge
Genomlev!

I Underlandet

Jag föll och föll och föll. Ett långsmalt, djupt och mörkt schakt. Föll och föll och föll. Ner till underlandet. Jag har varit där nere på botten igen, krafsat, klöst, vältrat mig och dväljts i det inre dunklets leriga napalm -askeklet. Där. Det bränner och svider som eld, plågar och förtär, äter och smetar insidan med gift. Brinner och bränner.

Det var ett tag sedan sist, men det är bekant. Så bekant. Jag känner det alltför väl. Väl, väl. Som hjärtats stadiga lunk. Jag känner varenda spricka, skråma, varenda skrymsle, varje sidospår, varje avtryck, varenda känsloton. Allt som spelar på strängar i kammaren där inne i kroppens mörka garderobsinsidas orkesterkonsert. I symbios med varenda atomkomponent som utgör schaktets dävna konstruktion. Det är jag och vi, samma gamla miljö. Vi fortsätter där djupdiskussionen avslutades och nuet tar vid. Jag känner de tryckande väggarna och vet, känner, motvilligt, hur skrovliga de känns, hur kalla de är och hur det fryser allt till is. Det stelnar och stannar av där. Benmärgen frostas. Hjärnan tänker i dvala. Svärtan gör mig blind. Finns det en väg ut? (Jag minns din varma hand ännu. Din varma hand. Inte kalla handen.En känsla av tacksamhet...)

Men hjärnan sitter i ett fängelse av svarta kedjor i ett nät. Grova länkar mellan hjärna och hjärta, där den senare dinglar som en klockpendel och tar stryk. Metallen bränner och kyler. Smärtsamma manetärr slickar sig runt kroppen. Mörka tankar lurar i gångarna där man så lätt kan stänga in sig och fastna i kvicksand, som ett djur. Jag kan de där gångarna. Jag vet dörrarnas kod. De kan slås upp och stängas igen med våld. Jag är säker. Mitt minotaurslott. Där bor jag och jag behöver ingen ledtråd, jag hittar. Det är mitt, lösningen, nyckeln till låset är min. Jag får alltid kämpa för att klättra upp, hitta ut, gå iväg, släppa tag, blicka mot ljus och inte stanna kvar. Det känns lockande och på något sätt tryggt därinne. Och bekant. Inget når dit mer än jag och smärtan.

Jag är uppe vid ytan igen, nu. Där andas jag. Djupt tag. Syrgasmask! Men jag har dörren lite på glänt. Kastar ett öga dit då och då. Undrar om man skall avlägga en liten visit. Senare.

Som med allt annat i livet så är den lätta vägen inte den rätta vägen. Den svåra, krokiga, steniga och besvärliga kämpevägen är den man ålagts att gå. Alltid. Det är smärtans, våndans och livets väg. Det är i sanning ett underland vi lever i.

Livet är ingen lek. Det är en kamp. En grym sport. Den som kammar hem storvinsten är den som kommer någorlunda helskinnad till andra sidan. De som går över med flaggan i topp, den som levt livet och är nöjd och mätt på utbudet.

Du. Vad är viktigt? Fundera på det.Tänk på döden. Fånga dagen. Lev livet. Känn dig själv. Var rädd om dina vänner. Älska som om varje dag vore den sista. Behandla andra som du själv vill bli behandlad. Vi äger inte jorden, vi lånar den av våra barn. Klyschorna kan fortsätta i evighet. Men! Hör! Det är samlad mänsklig erfarenhet, det där. Så gå inte och förlora dig i petitesser, det materiella träskets skenbara lockelser och andra lättlurande vägval. Tomma tunnor skramlar mest! Det finns något så mycket större i världen och det är insidan som är varje människas eget livsprojekt. När man lever livet fullt ut, kommer man inte heller vara rädd för dödens intåg. Då står man på perrongen - glad att få resa iväg och möta nya utmaningar och äventyr. Igen. Och inväntar kärleken. Eller det andra kanske kallar för Gud. För mig är det sak samma. Det är kärlek som är insikt, meningen och livets essens. Det bor i oss, i vårt hem. Likt musslor döljs de vackraste pärlor inuti där. Så minns! Du är en ovärderlig pärla. Och det betyder något för världen. Du är en del av all kärlek på jorden. I hjärtat, bor pärlan. Så öppna det! ♥

Livet livet livet
Reflexandetag av syrebrist
Tänker, känner, lever
Maskinmekaniskt
Hjärttakt i slagverk
Dunka dunka dunka
Dunk dunk dunk
Vävstolen slår, spolen den går
Dunk dunk dunk
Dunk dunk dunk
Svänga oss glatt i dansen
Skygglappar på
FOKUS!
Framåt soldat! Marschera på!

I ensamhetens skrikande tystnad
Sipprar obönhörligen
Strilande delta
Med minnen
Glada skratt
Det som varit bra
Det andra
Det vill jag inte ha
Det tog du med
Det kan du ta
Fastän jag kämpar hårt
Rinner tår
En plats gapar ju tom
På perrongen där nu
På stationen
Utrymmet tillhörde dig

Rest

Bort

Är du framme?
Ändstation
I dunklet
Men vid min sida

Tiden grumlar
Det skarpa
Tiden suddar
Streckens drag
Bildspelet stannar
I berättelser från förr
Varje dag
Fattas du
Och jag minns
Och påminns
Ett brev
Och tiden stannar
Ett ord
Och filmen startar
I nästan varje ting
Finns något av dig

Kom tillbaka!
Så fåfäng önskan!
Saknad!
Plågade själ.
Kom tillbaka!
Kom tillbaka!
Kom tillbaka!

Dagen före

Tankar rusar runt. Hålla sig i schack. Jag hör Kents textrad upprepas i skallen för mitt inre: "Alltid med dig , alltid med dig, alltid med dig" Imorgon är början på slutet på början på ett slut som slutar och börjar något nytt...Imorgon är det begravning av min mor.Bara att göra.

Jag ser en bild
Som berättar
Att du inte är med oss
Ett taget kort
Som målar budskapet
Att vi skiljts åt
Den röda tråden är
Att du och jag
Inte kan ses längre
Den säger också
Att du tystnat
För mitt öra
Men i mitt huvud
Där talas vi vid
I örats kammare
Tänker jag på dig
Allt som du var
Allt som vi gjort
Och hjärtat väger tungt
Känns som en klump
Virad och häftad vid bröstet
Magen skruvar sig oroligt
Och hjärnan tänker i kubik
Högtryck i känslovarv
Centrifugeras runt, runt
Vill få ett avslut
Imorgon sorg
I övermorgon vardag
Världen är bra märklig
Allt ska gå vidare
Som om inget har hänt.
Blicka framåt!
Se horisonten!
Där väntar ljuset på uppgång
Men som med allt
Finns där även en nedgång
Rullgardin av mörker
Silar ljuset dåligt
Där andas jag nu
Dväljs i minnen
Att lägga till handlingarna
Far väl dit du ska.
Där i skuggorna
Som vi inte riktigt kan se.
Jag önskar
Frid bortom allt förstånd

Dikt till min Mor på begravningsdagen 13/10-10

Sand
Rinner mellan tår
Som ett timglas
Kittlar tid
Korn för korn

Blomman
Dansar ljumt i vind
Målar landskap i färg
Mot ljusblå himmel
Sprakande ljus

Sol
Helar livets fragment
Planterar själ i jord
Blod andas syre
Innesluten där

Ton
Av en syrsas spel
I en kör av nattvak
Där du går iväg
Mot havs horisont

Går
Under stjärnors glitter
Mot en svart plafond
Kryddas månbelyst
Av skrattets glädje

Ljum
Är kvällens omslut
där vandraren strosa
På väg igen
Där törsten släckas

Källan
Där vila finns
Väntar starkt
I änglatrumpets doft
Där bokens saga har
Öppet slut

Vila i frid Mamma!

Och så slutligen dikten som finns med i dödsannonsen. Det få avsluta denna sejour runt tankevärlden i omkrets.

En flyttfågels kvitter har för oss tystnat
Nu flugit streck bort till Spaniens land
Satt otålig kurs mot en solvarm strand
Dit där syrsorna spela din sång
Och kraft under vingar till den resan
Du får av frihetens luft i ditt bröst
Att fånga dagen som vore det den sista
Smakar åter på livet goda – essensens sötma
Det salta vattnet i våra tårar
Blir ett hav, vågors brus i en snäcka
Till värmen och på jorden som du älskat
Du finner ro, helas åter och gläds.
Den sista dagen blir det första på det nya
Oändlig tomhet du lämnat efter oss här
Men trösten är visshet att du är hemma
Där allt är gott igen

Föräldralös och politiska kontemplationer

Så kom så den dag man fruktat skulle inträffa. Min mor gick ur tiden fredagen den 17 september klockan 23:20, med mig och min syster Nina vid sin sida. Hennes händer var varma länge efter. Jag fick säga det jag ville; att allt nu är bra och att hon kunde sova lugnt. Då hade döden inträtt och hörseln kanske fördunklats, vad vet jag. Men jag fick i alla fall ta farväl och vara med henne till det här livets rand. Det känns bra, men tungt att bära för tillfället. Det har bara gått två och en halv månad sedan min far dog. Så kommer nästa känslomässiga berg- och dalbana dånandes in över en som en ångvält och mosar till hela tillvaron. Obönhörligt. Det är bara att flyta med. Litet man kan göra eller påverka. Livets gång, kanske slump eller öde? Svar som står skrivna i stjärnorna.

Som jag sagt till så många och som de som varit med om sammalunda även kan bekräfta så är det så fruktansvärt mycket praktiska saker som måste skötas man ALDRIG kunnat föreställa sig innan. Vill man föreställa sig? Kan man? Knappast. Men omgivningens empati räcker långt och ekar länge och rakt in i hjärtat just nu. Jag kan inte nog betona hur GLAD jag blir av alla vänners och kollegors och omgivningens massiva stöd i den tunga stund man för tillfället befinner sig i. Jag kan bara tacka av hela mitt hjärta för den empati som ni visat och fortsätter visa. Utan dessa stödkryckor skulle jag definitivt halta betänkligt. Det kan synas som en mindre handling men för mig är det stort. Det är sanna vänners deltagande som stärker i tunga stunder. Mer än ni kan tro. Kram kram till alla er!♥

Och så saknaden. När vardagen kryper inpå. När de personliga tillhörigheterna skall rensas, sorteras och man går längs en minnesstig som sträcker sig lååångt tillbaka till den tidiga barndomen medelst oupphörliga hållplatser till höger och vänster. En sak. Man minns. Lukten. Känslan. Kanske ett julpynt man tyckte var speciellt vackert. Eller en detalj av en tavla man studerat och fantiserat kring. Minnen. Tunga, svåra, ljusa, glada, trygga, otrygga, men det är minnen. Många minnen. Många känslor. Stormigt inre. Kaos. En hjärna som arbetar för högtryck. Tårar som måste trängas tillbaka. Jag ser en lång tid framför mig med uppbokade helger och flertalet telefonsamtal. Ett stön kvävs i min strupe och jag andas djupt. Det finns väl ett ljus där i tunneln åtminstone. Någonstans. Hopp. Hopp...

Då underlättas inte situationen av att Sverige gått och röstat fram ett parti i riksdagen som inte står för vad de flesta ändå tycker är goda värden. Som inte vill arbeta för ett gott och fredligt samhälle. Som vill dela in världen i "vi" och "dom andra". Det är nästan lika beklämmande att se hur många "demokratiska" människor som- troligen omedvetet- sjunker till en ignorant sandlådenivå, beter sig ovärdigt istället för att visa vägen för hur en god människa skall bete sig. Smutskastning, verbal förnedring, förtryck och andra illasinnade handlingar är inte den rätta vägen till ett fortsatt gott samhälle och en bättre värld att leva i! Det skapar bara vendetta av än mer provocerad ilska, utanförskap, känsla av maktlöshet, frustration och andra negativa spiraler som gement kännetecknar fundamenten för...låt oss kalla det: "mindre demokratiskt orienterade församlingar". Nej gott folk, bekämpa det onda med det goda! Visa den rätta vägen till ett föredömligt medmänskligt beteende. Om människan bemöter andra på ett respektfullt sätt, som sig bör, har man i alla fall inte själv släppt på konceptet och betett sig illa. Man börjar förstås i den änden att fundera över hur man själv behandlar sina medmänniskor omkring sig. Gör man själv alltid gott och rätt? Knappast. Felfri är ingen av oss. Alla människor har bra och dåliga sidor med kanske något skiftande tyngd åt något håll. Det är viktigt att inte hyckla i den här besvärliga situationen. Många människor har uttryckt sitt missnöje. Det är allvarligt. Om man fortsätter att tiga ihjäl de lösryckt framkastade frågeställningarna istället för att öppet våga ta debatten kommer aldrig ljuset att hamna på kärnans pudel. Då genomskådas inte fullt ut den fragmentariska grundideologin så många av oss inte vill befatta oss med. Lyft fram vad det handlar om, visa på de alternativ man istället kan erbjuda och som vi vill tro på och hålla fast vid. Lyssna! Den långa och svåra vägen fram till det som är rätt är alltid den tyngsta. Men vi måste kämpa oss dit tillsammans- starka!

Jag vill ha olikheter! Och då menar jag olikheter. Vi är många rörande överens om vad som är rätt och gott så låt oss fortsätta vårt strävsamma arbete dit- som goda förebilder!

Saknad

Tänk hur det är. Saknad. "Ingen saknar kon förrän båset är tomt". Bister insikt drabbar mig med jämna mellanrum. Slår mig som ett knytnävsslag i mellangärdet närhelst jag har garden nere. Han kommer inte tillbaka, min far, det gör han inte. Han kommer inte ringa och störa mitt i maten mer. Eller skicka en slant för att vi skall köpa lite "Kinathai-mat" som vi alla är lyriskt förtjusta i, så var även han. Var. Imperfekt. Dåtid. Finns inte mer. Upphört att existera. Även om minnet poppar upp nu och då och liksom skakar om tillvaron och ruskar fram krass verklighet och otvivelaktiga faktum. Nej, han kommer inte göra det där gamla vanliga, som man alltid varit van vid. Nej, han kommer inte höra av sig. Han finns inte där han brukade finnas.

Vanans makt är fängslande. Jag drar ett djupt andetag och vet att jag måste ordna upp en massa papper. Men så det tar emot! Det är jobbigt, dels för minnenas skull, dels för det arbete som krävs för att gräva fram erforderligt material att skicka till boupptecknaren. Det där praktiska.

Man liksom vaknar upp, rycker till och ser klart vad som förträngts i villervallan av räkningsbetalningar och praktiska detaljer. Borta! Han är verkligen borta! Och hur sjukt det än verkar så ser jag framför mig där han är nu. Bredvid grannfrun Gun, han är en realitetens "grabben i graven bredvid". Ja där är hans kropp. Men hans själ lever kvar i minnet hos oss alla. Men han andas inte. Han lever inte. Han är ett med naturen. Igen. Av jord är du kommen, jord skall du åter vara...

Saknad är en märkvärdig sak. Det gör att man ändå påminns och kanske också tänker efter lite till om vad som är viktigt och att ta vara på det man har och glädjas över livet och uppskatta de i allra högsta grad levande man har omkring sig.

Det finns inget jag är så tacksam över som att jag har hälsan. Just nu ligger min mor svårt sjuk i multipel sjukdomsdiagnos vars utgång är synnerligen oviss. Jag kanske blir helt föräldralös inom närmsta tiden. Det är märklig känsla. De som alltid funnits där försvinner ur den här tillvaron. Men sådan är ju livets gång. Jag blir tacksam. Ödmjuk. Tänker: Jag skall i alla fall leva livet fullt ut! Och njuta och glädjas! Morgondagens bekymmer tar jag imorgon! Och jag tackar för att jag får ha en mängd fina vänner, släktingar och kollegor som bryr sig. Då känner jag mig viss att den här världen inte är så dum ändå. Så länge vi håller ihop, ingen lämnas utanför och man har en stark kärlek mellan varandra, så är livet meningsfullt. Kärlek. Det är kittet! Och det gör mig stark. Skickar ett hjärta till alla jag tycker om och bryr mig om! Kram på er! ♥

Begravningsdikt

Det är mycket att stå i nu. Saker som skall köpas, fixas, donas och logistik som ska kontrolleras, kläder ska passa och talet ska vara färdigt. Och det är det, gubevars. Nu är det ivägskickat till begravningsbyrån. Det är svårt jobb. Tur att de på begravningsbyrån är proffsiga och har stor kunskap och erfarenhet av allt vad som hör till. Man ställs ju ständigt inför ett antal frågor och funderingar. Och pengarna rinner genom fingrarna som sand, tickande bomb och en förmodad slutnota man knappt vågar kika på med ett öga. Det är inte billigt och enkelt att ta hand om en avlidens förehavanden, det skall gudarna veta.

Här nedan visas slutligen dikten jag producerat inför begravningen av min far den 29/7.


Där är du
av Lena Wallberg
Tillägnat min far John Wallberg på begravningsdagen 29/7-2010

För evigt, överallt
I solens färgspel, i vattnets salt
Bland miljoner stjärnors ljus
I ljum vinds smekande sus
I toners ljuva tröst
Där är Du

Trodde att vi miste
Men stilla tårars dropp
På markens vida ängar
I gryningens hopp
I tidens oändliga viste
Där är Du

Där ögons blick är ljus
Hjärtat vila i vart hus
Läppar viska kärleksord
Vaggar själen tryggt till jord
Där allt är liv
Där är Du

Du finns med oss här
Ja, du är i mitt skratt!
Och när vägen min känns svår
Du leder mig fram
Dit där allting är
Där är Du

När så larmet blir tyst
Nattens slöja läggs till ro
Sömnens filmduk lyser upp
I drömmens gränslöshet vi möts
Tankens frihet blir då kysst
Där är Du

En bild av dig
I hjärtat byggt sitt bo
Det ristar in sin stig
Skapar stark, fast tro
Närhelst jag tröstas vill
Dig jag talar till
För där är Du
Där är Du
Där är Du!

Personligen- jag säger jag är...

"En Fleur de lis i guld
på svart bredvid ditt namn"
(Kent/Berlin från skivan: Tillbaka till framtiden)

Tankarna snurrar och jag känner mig alldeles kolijoxig i skallen. Igår lyssnade jag på musik inför fars begravning. Mycket härlig jazz blev det. Svårt att avgöra vad som kan tänkas vara "lämplig" musik. En del låtar är ju fantastiskt bra, men något för spralliga och dansuppviglande för att vara bra musik på en begravning. Doris Day hade många bra låtar att bidra med, upplysningsvis. Och naturligtvis hade skivan jag tyckte hade den ultimata blandningen, "100% svensk jazz", glömts i CD-spelaren i Bryngel. Jaja. Say no more...det blir färd till stadsbiblioteket idag för att botanisera bland Monica Z- och andra jazzskivor där således.

Nu har jag spånat fram lite idéer till vad som skall sägas på begravningen (som är borgerlig). Vad svårt det är!!! Bevare mig väl att jag inte är präst! Nu skall det redigeras och pusslas och ändras, lite lagom här, lite lagom där. Inte för skojfriskt, inte för tungt, tänker jag och lägger pannan i djupa veck. Ganska neutralt och med betoning på det positiva och ljusa. Det är inte önskvärt att begravningen är en orgie i tårfylld sorg, tyngd, saknad och ångestframkallande dödsdväljning. Jag tror inte min far hade velat ha det så heller.

Och tro mig: favoritchokladen är inköpt och väntar att på dukas upp på minnesbordet bredvid en liten kattstaty! Vi talar förstås om Daim och Fazers chokladmint- inköpt aux mains från finlandsbåten enligt uppdrag. :-)

En fin och trösterik vers jag fått skickat av min snälle morbror Bengt skall också få läsas upp. Morbror skrev ett mycket uppskattat, personligt minnesbrev om min far. Ett brev jag är mycket tacksam över att ha fått. Det glädjer mig oerhört i den svåra stunden, att få ta del av någon annans tankar samtidigt som läsningen blev tröstande och uppmuntrande. Stort, varmt tack!

På torsdag kväll 29/7, efter begravningen, blir det garanterat grav-vin hemma i Brynglo, kan jag meddela. En liten minnesstund och samtidigt ett hedrande. Vin var en av hans favoriter i tillvaron, ett arv att föra vidare. Ja. Alltså. Vin i rent medicinskt syfte förstås. För hjärtats skull och så. Det vet vi ju alla vid det här laget att choklad och vin innehåller många nyttigheter för kropp och själ. Må vinet aldrig sina för bacchii sina! ;-)

Men visst är det ofattbart en sådan här händelse. Det är så konstigt, men likväl så naturligt som vilken annan del av livets innehåll som helst. Ena dagen är de där de där människorna omkring en, andra dagen är de okontaktbara, borta, väck, död. Jag grubblar över livet lite då. Jag är inte troende eller bekänner mig till någon etablerad religion eftersom jag inte anser dem innehålla den essens och kärna jag accepterar fullt ut (även om många delar från de olika religionerna kan fogas samman till en personlig uppfattning), men jag anser att någon form av cyklisk tillvaro existerar. Om man återföds eller omvandlas till annan livsform låter jag vara osagt. Allt hänger dock ihop, helt klart. Och jag har sett och upplevt händelser som utan tvekan fått mig att se på livet som olika former av dimensioner av liv/tillvaro. Just nu är jag här, i denna tillvaro och trivs rätt hyfsat. Jag är i den här världen och äger ett slags lugn i att följa med naturens och den här tillvarons egen lilla gång. Och det andra är med mig. Ja, det är med mig.

Jag kan påverka vissa saker, andra inte. Det som kallas "ödet" är just detta. Man träffar på människor, händelser inträffar och jag kan inte påverka mer än att existera i just detta tillfälle, vid den platsen och agera efter den tanke jag haft. Ibland kan jag ändra på saker, ibland inte. Allt i livet är obeständigt. Där har buddhismen en sann grundtanke i mina ögon. Jag hävdar dock att man definitivt SKALL fästa sig vid människor man vill skall betyda något för en. Det är människans natur och den skall man följa istället för att göra våld på. Lidandet tillhör detta liv, lidandet skapade liv, lidandet avslutar liv och man kan bara försöka genomlida det så gott det går, inte utplåna det, så där har buddhismen och jag skiftande syn på fundament. Annars har buddhismen många andra bra och förnuftiga grundtankar i mina ögon sett.

Och "Gud"/gudar, det är egentligen något som håller samman och är allt, tror jag. Det är inget han/hon/den/det eller något som uppenbarar sig i olika livsformer eller förmedlar något till människor. Nej, det man kallar Gud är: allt. Det som håller ihop trådarna, som skapar, tar och ger och får. Om man kallar det Gud eller kraft, eller något annat så är det egalt i det stora sammanhanget. Men det är tyvärr så att man omvandlat mycket av det som kan vara gott, bra och vägledande i religioner och tro till något många gånger dogmatiskt förtryckande och destruktivt istället för något trösterikt och upplyftande och progressivt i en stärkande gemenskap. Detta ”alltet” tror jag håller samman just allt och det förenar då faktiskt allt liv, egentligen. Den respekten och gruntanken bär jag ständigt med mig. Tanken på alltet är musik för själen, för musik är skapande och kraft. Därför är musik en skapelseberättelse av mitt liv och en livslåga för min tillvaro. Utan musik inget livsblod.

Ibland hamnar man i obalans, ibland sker händelser som är svårförklarliga, ofattbara. Man får då vända lite på tankarna. Som Hasse Alfredsson uttrycker så finurligt i filmen ”Jim och piraterna Blom”: (ungefärligt återgett) att när någon dör här på jorden så blir man ledsen här, men dit denne kommer blir de istället mycket glada för de har längtat efter personen mycket där och då blir det festligt och glatt hos dem. Det är skönt att veta. Och när man sörjer, så kan det ibland kännas som en stor tung svart sten inombords som man bär omkring på och tyngs ner av. Då måste man knacka sönder den tunga stenen för där inne finns en liten guldklimp av ljusa, fina och glada minnen från personen som dött. Guldklimpen bevarar man sen i sitt hjärta för den är lätt att bära med sig resten av sitt liv!

Vänner och släkt är guld värt i svåra stunder. De som ställer upp, stöttar och visar sitt deltagande, visar sitt rätta ansikte och sitt guldhjärta. (Bry dig! Bry dig! Det räcker hela vägen.)

Nedan visas dikten som omtalas ovan och skall läsas upp på begravningen.

(Dikten i dödsannonsen nedan skrevs i bilen, på vägen till begravningsbyrån i Svenstavik 7/7.)
http://op.se/slaktvanner/dodsannonser/dodsannonser/1.2171699-2083453-fdode

Döden betyder ingenting
av Henry Scott Holland

Döden betyder ingenting.
Jag har bara smugit mig in till rummet intill
Jag är jag och du är du.
Allt det vi var för varandra, det är vi fortfarande.
Nämn mig vid mitt vanliga, familjära namn.
Tala till mig på samma sätt som du alltid brukade.
Ändra inte ditt tonfall,
Håll sorgen borta från din röst.
Skratta
som vi alltid skrattade
åt de små skämt vi hade tillsammans.
Var med mig. Le med mig.
Tänk på mig. Bed för mig.
Låt mitt namn fortsätta att var en del av din vardag.
Livet betyder detsamma, ingenting har skett som förändrar det.
Livet går vidare, därför att det måste gå vidare.
Varför skulle du sluta tänka på mig för att du inte längre kan se mig?
Döden är ändå bara ett tillfälligt avbrott i vår gemenskap.
Jag väntar på dig, i en paus, alldeles i närheten.
Allt är bra.

Kenthyllning ♫♪♫♪♫♪

Eufori
Njuter varje ton varje andetag varje ljud varje textrad varje ord
Ord som talar rakt in
Rakt in
I innersta kammaren finns det där
Sätter fram ord till mig
Med musiken
Med musiken
Med musiken
I mitt hjärta spelas det bara för mig
Sjunger- ja du- blodet sjunger
Hjärtat slår med
Ett utanför och innanförinstrument
Och jag ler
Jag njuter
Jag ryser
Och känner, känner, KÄNNER
Jag älskar att känna
Orden och
Musikens kraft
Lyfter dagen, solen, himlen
Och den får jag
Tacksam, ödmjukt
Lyrisk
beståndsdel av min själ
Konstruerar fragment till helhet
Konstruktion till mig
Tonerna i känslan som hänger kvar
Här, nu och i mina drömmar
Spelas musiken
Dag, natt
Och jag lever för det
Och jag njuter av det
Och jag helas med det
Jag är som ett med havet av örats vågskvalp
en sjungande snäcka, hammare och stigbygel i rörelse
Som njuter som jag
Som tonerna med orden!
Ett med känslan som väcks
Och växer
Och tar form
De blir en känsla utan beskrivning,
En gudomlig kraft att uppfyllas av
Allt, allt, allt för denna varelse jag är!
Tar över hela min kropp
Varje cell
Äger mig
Min hjärna hör
Hänger musik på krokar, rader och förvaras
Rader upp och rader ner
Från förr till nu
Är jag
Det är jag
Sån är jag
Ta den glädjen och livslusten bort
Ifrån
Då är jag inte längre här
Och jag kan inte längre andas
Jag kan inte längre vara
Ingen respirator
Andas
Som musiken jag älskar
Lungan för dagen
Slår hjärtats livsrytm
Stadig puls
Låter mig leva, älska och njuta
Essens, mening, lust, liv
Lita på mig
Jag är inget utan
Utan är jag inget
Bara skal
Tomhet och vacuum
Inte värme och blod
Orkar inte utan den
Orkar inte härda ut
Meningen
Med
Som betyder
MENINGEN
är
Musiken
min
Livsrytm
Mig
Jag
♥♥♥

Dagens "sjukvård"!

Jag blir så heligt, utomordentligt förbannad!
Här ligger nu min stackars far mer eller mindre på dödsbädden
45 mil bort
Och det går fort utför
Fortare än vi fruktat och kunnat gissa och ana
Och nu möts vi anhöriga, att stå öga mot öga med dagens så kallade ”sjukvård”
Vård inte ens värd epitetet
En gammal orkeslös man, som inte ens förmår resa sig upp längre
Måste ha en stab av friska människor som har kraft att slåss för rättmätig vård
Skickar man hem honom med en tablettask och säger att han får vänta på remissen
Arkiverad och stämplad som utdömd - ättestupa i sin prydno
Remissen hade dessförinnan hamnat på villovägar på sjukhuset
Ultimat nonchalans
Min far lever på hoppet av den operationsmöjlighet vars gräns passerades för flera månader sedan
Tid är liv och hälsa! Att ”mota Olle i grind” existerar inte här.
När vi försöker få den sjuke att få adekvat slutbehandling
får vi svaret att: "det finns ändå inte vårdplatser så han kan inte tas emot"!
MEN SNÄLLA, HALLÅ!!! Vad är det ni står och säger? Vad? VAD?
De skyller på än den ena än den andra att den och den har ansvaret
Ha sin rygg fri och skulden någon annans
Och ingen kan lindra plågan hos patienten åtminstone lite
Trots att möjligheter finns och borde finnas
Men inte där
Där får man vackert vänta på drunkningsdöden
Att slutet må gå fort och inte långsamt och plågsamt
Det är det enda hopp som lämnats åt oss
Det är en grym behandling
Och man kan bara önska att hälsan förblir intakt
Då fruktan för vad man ser och förstår skrämmer en ur skinnet
Jag blir så förbannat upprörd! Så här får inte samhällets omsorg om de sjuka och svaga se ut! Det är inte värdigt ett demokratiskt, fritt och gott samhälles konstruktion. Vi är inte människovärdiga om vi inte slåss för en bättre sjukvård än så här! Det är skamligt, vidrigt, outhärdligt att betrakta som frustrerad åskådare till denna tragedi av mänskligt förfall. Uppror! Jag manar till uppror mot detta genomegoistiska förakt. Den starkes överlevnad bygger på principen att människorna också bevarar en viss naturlig svaghet i omgivningen. Det sker inte nu. Vi överger bara kallsinnigt de som inte betraktas tillräckligt livsdugliga ”att sätta med”. DET ÄR FEL!

Ett hjärtas slagfärdighet

Att
Känna dödens vingslag pusta mot sina kinder, med sin förruttnande andedräkt
Att
Kämpa mot tiden som flåsar i nacken och tickandet som leder mot slutet
Timglasets sand rinner obönhörligen
Korn för korn
Ut
Gravitationens dragning
Nedåt
Snart i vilan
Blomprydd, textöverläst mull
Kämpa
Tills muskeln domnar bort
För varje tag
Ansträngd andning
Nalkas randen
Avklippt livstråd
Sjukvård- väntetid – fruktan – smärta – ovetskap
Omänsklighet
Värdet försvann med jobbet
Ej samhällsnyttig
Och uträknad
Jag vill inte ha sådant samhälle!
Jag vill inte leva bland sådana värderingar!
Jag vill inte ha sådan omvärld att lämna vidare
När de som är gamla och sjuka inte tilldelas samma värde som de friska och starka
Fråntar de svaga värdighet
Såld, din slav, såld
Medskapande aktör till själviskt leverne
Där hjärtat inte får plats
Ett hjärta klappar stilla och i stillheten vilar den snart
Där hjärtat bor
I den trygga lunken av hamn
Där vill jag också sluta

NIX!

Ring, ring bara du slog en signaaaaaaaal!

NIX!

Schibbolet: ringer du för att sälja, så är det stopp! Finns något mer enerverande än telefonförsäljning? Underligt nog måste det vara lite lönsamt eftersom företag/insamlare envisas med att fortsätta terrorn år ut och år in. Det här är en Sagan om ringen – berättelse i en annan tappning. Ett ondskefullt ring, som dock kan övervinnas.

Irritationsmoment 1: telefonförsäljningens essens och fundament består av den beprövade beteendevetenskapen att många människor har svårt att säga nej till viss försäljningsteknik. Det föreligger en inte alltför komplicerad retorik bakom. Den anspelar på medmänskliga känslor och vårt inbyggda medlidande, alternativt förleds vi handfast att tro att erbjudandet som framlägges enbart för mig, som utvald, är oslagbart och vinsten formidabel. Det tas naturligtvis ingen som helst hänsyn till att vissa individer har svårare än andra att avböja, exempelvis de som har språksvårigheter, handikapp, eller bara en liten ensam själ som råkar glädja sig över att någon bekräftar dem genom ett samtal. Ringandet sveper över människorna, skoningslöst, som en flortunn giftslöja med Medeaavsändare.

Karaktären? Man är alltför medveten om det artiga, medlidsamma draget hos flertalet, att vi ”tycker lite synd om”, det är en ”insamling till en fond för sjuka eller fattiga” och vem betraktas då inte som gnidet snål och genuint ondskefull om man fräckt nog avböjer? Att anklagas för att ha gått över till den onda sidan kan orsaka utomordentligt besvärande oro!

Irritationsmoment 2: man måste ringa Nix - registret för att kunna freda sig! JAG BLIR SÅ FÖRBANNAD PÅ SÅDANT! Vem har givit tillåtelse att använda mitt hemnummer som sitt företags försäljningsportal? JAG ska behöva ringa ett spärrnummer för att slippa bli trakasserad! Vad är det för logik och grundläggande värdegrund som det visas prov på här? De som nu till äventyrs önskar sig telefonförsäljning kan ringa och begära den tjänsten, låt oss säga kallad: "JAPP". Och, handen på hjärtat, hur många människor skulle göra det? Därmed skulle så detta ringelände självdö och inte ens vara ett minne blott.

Irritationsmoment 3-gemensamma drag:
1) Försäljarna har en överdriven smörig/oljig inställsamhet och retorik som gör att telefonluren och mitt stulna öra övermättas av detta sliskiga fettdryp per se. Blä!
2) Försäljarna ringer alltid den tid då man väntar viktigt samtal, håller på med middag eller är stressad. Alltid. Jag känner mig nästan som Truman Burbank (Jim Carrey) i filmen The Truman Show, övervakad av ständiga monitorers obottnande, glasartade teknikögon. Ett Orwells 1984, storebror ser, som kontrollerar mina förehavanden och i slutskedet: den Kafkaesque:a Processen-värld där repet obetvingligt sluts runt halsen, sakta strypande ring, där ingen nåd eller flyktväg finns. Jag vill kunna slippa övertrampet från en osynlig makts åtkomst av mitt liv!
3) Om man inleder med ett abrupt: ”NEJ TACK jag vill inte ha något”, åtföljs det av en förvänt citroncyniskdrypande dödsbringande röst som spökligt meddelar i huvudet bakom de besviket avslutande förklädda orden att man nu förbannats till den förvisade skaran av ”ickeexisterande”- att plågas i tillvaron med konstant dåligt samvete.
4) Så finns det vissa som inte vill acceptera nej:et utan ENVISAS med att försöka fortsätta samtalet som en uttröttande stormånglare på en gängse spansk marknad. Vid det laget brister definitivt någon instinktiv mordlusta ut inombords och adrenalinet rusar runt som en ohejdat vild fors i kroppen, hornen växer ut och ringens makt överrumplar med sin påverkan.

Att tvingas åhöra rabblande mässa i telefonen, stört omöjlig att avbryta inom de närmsta fem minuterna är icke önskvärt i ringväg. Ingen vill heller känna sig som en skurk för att man säger nej till ett ”unikt erbjudande/tillfälle att bidra till en bättre värld”.

Det här är för mig en självklarhet. Min telefon ska användas till självvalda ärenden. Den ska inte missbrukas av de giriga maktutnyttjande förhärdade som likt religiösa pådyvlare använder fula knep för omvändelse. Offrets självbestämmanderätt blir begärligt stöldgods och vad som lämnas kvar av den med våld tagne är en degraderad figur av utsuddade konturer.

Jag har beställt NIX, för jag tar klart avstånd från telefonförsäljningen i dess skepnader och allt lågt det står för! Ondskan förstörs och ring förintas. Glädje och harmoni råder åter i Fylke, ordningen återställd, livet går vidare. Fridfull ringtillvaro till er alla!

Eldskrift

Nackar, dessa evinnerliga nackar. Och fluffiga frisyrer.

Stolar, bänkar, torftig luft och en alltid lika obekväm stol att vara satt parkerad i de närmsta timmarna. Det är föreläsningsdags igen.

Bland packet.

Pretentiösa torrbollar ser återigen sin chans att få äga rummet. Bara ÄÄÄÄLSKAR att höra sin egen röst, så till den grad, att man yttrar sig om allt som handlar om dem själva och inte angår mig eller någon annan… ett enda skvatt! Är det så svårt att fatta, ditt ego? Ja? Ja!

”VI ANDRA HÄR ÄR INTE INTRESSERADE AV ATT HÖRA DINA PERSONLIGA PROBLEM OCH UPPLEVELSER, DIN GET! VI VILL LYSSNA PÅ FÖRELÄSAREN, DET ÄR DÄRFÖR VI KOMMIT HIT! SKA MAN MÅSTA GAFFA ÖVER KAKHÅLET PÅ DIG OCH HYSTA IN DIG I EN LJUDISOLERAD SKRUBB?”

Pratkvarnstrollen förhäver sig och sin överjordiska insats för världen, ofelbara och oersättliga som de är. Högre än kungen, lite närmare än Gud. Alla närvarande lärjungar/undersåtar tros vara andäktigt lyssnande till den mäktiga, självutnämnde flockledaren/hövdingen.

Bullseye målas upp för mitt inre, på dig. Ett välriktat skott i pannbenet. Tystnad. Frid bortom allt förstånd! :-)

Skona mina öron och mitt stackars, av skräp, överfyllda minneskort. Det svämmar över i hjärngarderoben av all världens nonsens, där det hänger som sladdriga linnekläder på galgar.

Jag KRÄVER nolltolerans! Jag vill ha stimulans- inte soptömning!

Föreläsaren står och gör sig hipp framme vid powerpointen. Jag borde få skadeståndsersättning för skavsår. Fakta som kunde lästs in på några minuter. Tada! Istället avhandlas varje stavelse i detalj under tre plågsamma timmar. Inte något utelämnas i redogörelsen och man vet att mot slutet hastas de sista tvåhundra sidorna i powerpointen igenom för tiden blev för knapp.

”Räck upp handen, diskutera med er bänkgranne, vad tycker ni, så här tycker JAG (underförstått: och det är rätt), ni som är…osv.” Bla bla bla. Ordsoppan rinner på teflon, bildar drunkningsbara sjöar och jag hör inte ett ord. Timmarna trögar kådlikt fram. Ledan driver runt i kroppen som en vansinnig karusell och skickar pirrande myrkrypningar som ringar på vattnet under huden för att uppmärksamma mig på att detta är onaturligt tillstånd. Jag känner mig som en klematis slingrandes runt en stolpe. Jag håller mig fast. Krampaktigt. Fast benen vill springa mig härifrån och hjärnan exploderar av utomjordiskt konstruerad tristess. Och..ja… utomhus skiner solen! Och så, suck, sådant vidrigt fult svintohår på människan framför!!! Jag retar mig i timtal. Vilket FLUFF! Bort från min blick!

Ritar. Någon går utanför fönstret. Ett moln flyter sakta förbi - ser ut som en båt. Jag längtar mig härifrån. Som i En kos dagbok av Wolgers, drömmer jag mig bort. Jag vill inte sitta av tid här och förlora dyrbar levnad på kassa energidränage när det finns batteriladdare. Jag frågar: VARFÖR?

Bunden av osynlig lagtext. Resa sig upp, gå ut mitt under föreläsningen, är inte det minsta tillåtet! Förbjudet! Du får ett evigt plågsamt straff, nämligen STÄMPELN, symbolen som förklarar dig icke människovärd! Du är uträknad! Avlägsnad från medlemslistan.

Fika. Halvdant, mer krävs inte för i kåren är man glad och tacksam för det lilla. Erbjuds något som överskrider gränsen för matsalskvaliteten blir det ett ”halleluja moment” och rösterna höjs som om det pågick en hejdundrande millenniefest i lokalen. Klipp in mig i en tecknad Monty Pythonsketch, där en hand plötsligt sticks ner genom taket och plockar bort fula typer!

Klädkoden. Uppförandet. Jag kan nosa upp kollegor som en tryffelhund. Var som helst. Överallt. I alla lägen. Jag kan identifiera mina svin. Kasta inte pärlor! De slukar.

Så kommer momentet man med bävan inväntat! När det blir så där FINT allting, som det ska bli i klimax på storseans. Alla skrattar igenkännande åt en billigt klyschig kommentar, menat som ”internt skämt” eller då man gemensamt i kör ojar sig med ett überempatiskt: ”Ååååååååååååh”, åt något i en påklistrat medlidsam berättelse. Av sagan skall vi alla bli upplyfta, göras till hjältar i de "lyckligasluthistorier" som stoppas i trånga halsen. Survival of the fittest. Ge mig en schysst sandgrav att stoppa huvudet i! Skjut mig, eller... vad som helst! Inget toppas dock ännu av den av budskapet uppfyllda "åhörarkören" som sjöng "Ikaros", nästan snyftandes, med mer patos än någon frikyrklig gudstjänst kunnat uppbringa. Perverst!

Sessionen plågsamma djurförsök avbryts! Efter ett oändligt antal slutord staplade på varandra till en ranglig Pisatornslutning uppenbarar sig ljuset i den trånga tunneln. ”UT! Jag vill UT!” Stelt vräker man sig ur stolen stönandes ett halvkvävt: ”Jaha” och stapplar ut ur lokalen, svajigt som en yster polioskadad kalv på grönbete. Clockwork orange-hjärntvätten avslutad. Till nästa gång man skall floskeltorteras av dyrköpt förståsigpåare. En dèja vú av trist hår eller likformade klädstilar. Nästa konstnärstillfälle man offrar ett halvt kollegieblock och ¾ av bläcket i pennan på för att hålla svadan stången att häftas fast. Stävja den övermäktiga lusten att få ställa sig upp och eklatera: ”Du är inte bara ful och dum, föreläsarpajas, du stjäl min dyrbara tid och yppar saker som folk redan vetat i årtusenden. Varför står du då bräker gallimattias in i mina arma öron, ditt JÄTTEFÅR? Har du inget vettigt att komma med, så bevara mig från spikarna i din järnjungfruföreläsning, då du bjuder upp till din fiolackompanjerade dödsdans." Bilan ner! Huvudet av. Stillhet.

Jag glömmer ALLTID ta med tändstickor till ögonen. Risken är dock överhängande att jag nickar till och i fallet sticker ut ögonen. Jag och Oidipus- ödesmättat besläktade stackars satar.

Erik

”I ett centrumkors där virvlar snön och blåser snålt
Genom ensamhushållens dubbla lås
Och som Sverige sover villor skogar elljusspår
Sextusen vintergransljus mot ensamheten, ensamheten

(…) Och jag inser plötsligt, kärlek får man bara se
När tak och väggar rasar in igen i ensamheten

Ensamheten, ensamheten
Det är så svårt att höra vad du säger
Ensamheten, ensamheten
Vad är det du egentligen vill säga?
Ensamheten, ensamheten
Hårt mot hårt mot ensamheten”
(Kent/ Röd: ”Ensamheten”)

Lidandet i dina ögon hänger kvar som en minnestavla. Du som har förlorat din livskamrat sedan nära sextio år. Ögonen som tåras då namnet nämns och tanken tänks. Att ha förlorat kärlek för evigt, oåterkalleligen och brutalt överlämnas kvar till ensamhetens karga tillvaro speglas i iris svarta tjärnar.

Orden, att du inte sett en själ på flera dagar, skjuter en pil genom luften och smärtar i bröstet. Orden ekar ihåligt av svärtad tomhet och gapande ensamhet. Enslighetens krampaktigt gripande klor skär in i dina armar och lämnar fula själsmärken.

Du bränner minnen, du slänger livsförråd, elden rensar luften och röken skymmer sikten av en längtan härifrån. Livets förgänglighet har målat upp en talande kolteckning igen. Bilden framför dig visar den obönhörligt glidande utförslöpan mot gravens mulldjup. Vad finns där att fortsätta andas syre för, att allena glädjas åt? När hjärtat slitits ur kroppen, kastades din kärlek som en trasig slängdocka till jorden att sakta multna till glömska. Men hjärtat följde ju med! Ja, det följde med där den vill vara. För i ensamheten finns inte plats för två.

Ett ögonblick så att livet upphör. Dödens grymhet är oändlig. Plågsamt tröskar livet vidare i tunga steg mot grinden vidare. Kanske sjunger era röster småningom samman i en ljum vindil över sjön? Medvetandets tortyr upphör aldrig där ensamheten slagit rot. Då kylan är genomträngande och inget längre värmer ett tjälsargat inre. När hjärtat stenats och mörkret förträngt målet, då upphör lidandets kvarnar att mala. Om jag hade makten skulle jag lyfta sorgetyngdens förlamande blybrynja och lämna den inre gyllene kärnan att lysa klar som en tröstande ljuslåga. En låga som slutligen släcks med din. Inte i ensamheten.

Dumstruten- igår, idag, för alltid.

Efter en euforisk resa genom nostalgiarkiven finner jag mig nödd och tvungen att kort avhandla ämnet ”dumstrut”. Jag vill hylla denna praktiska lilla artefakt, sprungen ur de simplaste förhållanden, vilken härmed lyfts fram igen ur den dammiga glömskans förråd att äras i en minnesstund.

Före dumstrutens tideräkning föddes en okänd geniförklarad skapare, vilken konkretiserade en symbolisk schibbolet att åskådliggöra den groteskt vida skillnaden mellan tillvarons tjockskallar och klicken av oss bedrövade åskådare- otvivelaktigt tvungna att hemfalla åt misantropi. Dumstrutens skapelseberättelse förtäljes här högtidligen!

"År efter plågsamma år medelst sammansättningen 90% tokar och övriga vettiga tar slutligen ut sin rätt. Efter att ha stångats blodig under ett frustrerande långt tidsspann, spricker slutligen den arme kreatören. Vår guru sitter vid katedern och vrider sina händer i ett försök till undertryckande av ilska över att måsta tillbringa tillvaron i ett myrmyller av idioter och deras förtappade anhang. Betänk själva att ständigt omges av en oöverskådlig mängd imbecilla avarter, vilka egentligen skulle återbördas som måndagsexemplar! Nå. Så kommer slutligen droppen. De kunskapsblyga kliver åter över sansens gräns. Bägaren rinner över för vår "Messias". Ilskan forsar ut över golvet som en krossande våg och i affektens virvelvind följer ett A4-papper med, fastklibbat i den svettlackande frustrationsklämda handflatan. Här, gott folk, inträffar det ödesmättade uppfinningstillfället av ren och skär tillfällighet. Den i det närmsta stålgalne i fullt förståelig eruption får händelsevis till en rullande rörelse på det fuktböjda papperet vilken bildar en strutliknande formation. Behändigt visar sig denna passa ypperligt på fåntrattarnas ekande tomma huvud och de kunde nu krönas kung. Dumstruten var född! En stjärna på himmelen lyste klarare än de andra. Världen hade fått sin efterlängtade pastor att leda oss övriga ut ur mörkret bildat av skockande fårskallar. Nöden är sannerligen uppfinningarnas moder! Ryktet som utmärkelse blev vida känt, av förståeliga skäl och levde kvar till dess något ondskefullt drev ut denna paradisiska tingest."

Idag är detta endast historia. Ack, den lycksalige, som kunde få uppleva denna guldålder igen? Att få beklä stollarna med rättmätig huvudbonad och därtill ställa dem på den åskådarplats de förtjänat. Ty skamvrån har även den, tråkigt nog, decimerats till skolhistorisk kuriosa. Medaljens baksida är att väsentlig pedagogisk kunskap har förlorats på vägen om den konkretiserande inlärningens landvinningar och den taktila didaktikens förmåga att bringa djupt och för världen dolt byfånemedvetandet till den skrala ytan att beskådas. Jag vill kalla till upprop! Låt det skalla ut över nejden: tag dumstruten tillbaka!

I dagens samhälle lever den förträffliga strutformade artefakten sorgligt nog endast kvar som restfaktor i och med den numera sällan skådade nyårs- eller kräftfesthatten, vilka påträffas bland 40-talistgenerationens medelklassaktiviteter. Även dessa stolleprovsattiraljer är dock på väg att utrotas ur den kulturella traditionens paradnummer. Eftersom identifieringen av en skock enfaldiga göres i ett ögonblick genom sådana fånemarkörer är det att betrakta som illvarslande dekadens. Ett flitigt strutbruk bland menigheten bör uppmuntras.

Som varandes garant för att urkunden icke skall falla i glömska bidrager jag här med en enkel bildinstruktion i fem löjligt enkla steg över hur man i all enkelhet kan tillverka en alldeles egen dumstrut. Vilken idiot som helst bör kunna följa denna och därmed tillverka för personligt bruk. Det enda material som krävs är ett papper och lite tejp, vilka oftast kan uppbringas i även de enklaste hem. Stadigt tidningspapper fungerar utmärkt som ersättare, medan toalettpapper icke är att rekommendera i första hand, då den styva utmärkande strutspetsen kan antas bli för vissen och förlora åskådliggörande effekt. Den färdiga huvudbonaden kan utsmyckas med orden ”dumstrut” för den riktigt ambitiöse och vill man "lajva" med denna kan man skapa sig en för ändamålet lämplig skamvrå.

(Tusen tack Mattias för inspirationen! :-)

Ett ordinärt papper


Vikes


Börjar ta form! :-)

Tejpas!

Volià!

Passar alla skallar!

Lycka till!

Till den vänaste

Goa goa vän
Bästaste vän i världen
Lyssnar och tål
Gör mig skrattande glad
Sprider leende med ord
Tröstar sorg
Leder in mig på banan
När jag halkat av
Där jag slipprande tappat taget
Tar du min handled fast
Drar mig tillbaka
RYCK!
I loppet igen
Jag är med!
Jag är på banan.
Redo att köra nya varv.
Jag är uppfiskad
Du agnade rätt
och jag svalde betet glupskt
Tack för att du finns där.
Det var bara det lilla som behövdes!
Back in business with a laughter!
Yours truly! :-)
"See the stars they´re shining bright, everything´s alright tonight" (DM "Never let me down"/Music for the masses.)

Nederstigen till riket

Så går jag ner
Igen
Entré! Entré! S´il vous plaît!
Ner ner ner NER
Encore! Habitué!
I bolmiga mulliga mörkret
Den dävna luften
Kvalmig och syrefattig
Går inte
Andas längre, djupare tag
Krampartat tag om veka livet
Jag står ömmande
en katakomb av tystnad som skriker
Står öga emot
Alla demoner
Alla fjättrande normer
Grönskar mossa på stenhjärta
Behåller slaven vid liv
Käftsmäll åker kana längs hjärna och hjärta
Briserar känsla i tryckvåg
Välkommen smärta!
Väl bekante tjudrare
Så flyr jag mig själv
Rastlöst, rastlöst
Till Idavallen
där finns ju jag -där finns ju du
Bilden klibbar
Frimärkt
och skrattar djupt- inte med utan åt
För livet spårar, nosar alltid upp och dunkar ner
ENCORE!
Fåfänga flykt! Lägg ner!
Som ett skräckslaget byte undan rovet
Känslan är skicklig jägare
Skjut mig död på fläcken!
Förlamad
Känn livet rinna ut
Vid varje puls
Döden kliva in
Rensa ut
Klådan på innanmätet! Klös ut!!!
Vräng kroppen ut och in!
Blotta det röda köttet
En rytmisk lunk av spunnen livstråd
Och jag ber och jag ber
Norna! Klipp av!
Ångest speglas i pussens blick
På tårvåt väg
Har jag vägskäl?
Kryper ihop
Snigel, snigel akta dig!
Ge mig ditt skyddande skal
Mot trampet som krossar
Glid ur min hand
En ”flatliner” genom livet
Håll mig där, i tunga kedjor
Sisyfos och jag
En suck bort bara
Elektrochocka känslorna
Utsmyckad till dussinmänniska
Går världen en gill gång, lunk, lunk
Mot oundvikligheten

”Det är inte slagen som känns (ljug igen) Det går en osynlig gräns (Ljug för mig, ja, ljug för mig) Genom ögat på nålen” (Kent, Nålens öga, ”The hjärta och smärta EP”)

Döda känslor

”I hela mitt liv har jag längtat
Långt, längre bort härifrån
Nu står du först på min lista
Över folk som förtjänar ett
öde värre än döden…”
(Kents Elefanter från ”Tillbaka till framtiden”. Texten nedan dimensioneras genom att lyssna på denna låt.)

Minnet napalmklibbar på min kropp, brinner på min hud, gör den svedd, svartnande! Badas i din dödliga lavaflod och dränks i din glödande eldslunga. Med en djup suck upphör livets andedräkt. Tag bort din dödsbringande hand ifrån mig! I Dantes lägsta nivå skall du dväljas, du.

DU! Hela du, din uppenbarelse, ditt sätt, din giftiga tunga, hugger skickligt rätt in i blodomloppet. HUGG!! Ditt dödliga gift sprider sig och bränns genom varje ven. Sakta. Färgar blodet och förvandlar till svartblå, trögflytande tjära. STELNAR - till is. Jag står stel, kall och död. Världen fryser. Det inre stelnar, fastnar, stannar. Du slingrar dig runt mina lungor, en anakonda som tvingar luften ur livsvarma kropp - kan inte längre andas!! Du stannar mitt hjärta, du sliter livet ur min kropp, du DÖDAR MIN SJÄL! Min själ, den ska du ADLRIG få…

Du njuter, du. Att få skada andra, se andra lida, kräkas ut avgrundens alla slaktmetoder, det gör dig hel. Du vill se blod för att själv slippa blöda. Hädan!

TUGGA TUGGA ÄÄÄÄT SLUKA MIG DÅ GÖR DET MÅR DU BRA DÅ VA? VA???! BRA! FORTSÄTT TUGGA DÅ!!! OM DU KAN! Om det nu får dig att må BÄTTRE!!! NJUT! Gotta dig i tron att du plågar mig!!! GÖR DET! Sätt på slaktmasken! Låt mig få skåda ljuset i evigheten!

För jag är immun nu. Jag har tillverkat serum. Det betyder att jag tål. Jag är vaccinerad.

Du gjorde alldeles bottenlöst ont. Men känslor kan tonas ut. Mina känslor har inte längre någon koppling till dig. Det är en befrielse. Fången var jag. Ditt blåsvarta ansikte har jagat mig i drömmarna, ditt blodisande hånskratt har ekat oändligt hårt mot de gapande väggarna. Jag står naken inför dig, avklädd och blottad. Frusen och utlämnad. Orden, ignoransen och utstöttheten HUGGER hjärtat ur kroppen medan jag ännu lever och känner svårt. Skär lätt som en kniv genom rumsvarmt smör. Låter övermäktiga känslor flöda, blöda ut.

Du ska bort. Räknas ut. Jag drar ett andetag och tänker att man får vad man förtjänar. Du ska få betalt.

Jag lovade. I den yttersta smärtan, i gränslandet smärta - död, mörker och bottenlöst djup. Jag ska aldrig låta dig vinna! Jag ska aldrig låta ondskan bli min, jag ska göra mig arvlös.

Att släppa taget - att slippa lidandet
Du utlämnade mig åt tomma ensamheten
Lät mitt hjärta eka stumt
Obesvarad kärlek - du vänder dig bort
River ner allt från min innervägg
Med ett ruttnande hånleende
Skalade bort allt ljust och fint
En våldsam knuff in i det inre mörkret
Lämnas blödande
Ymnigt
Blodet pumpar livet ur livlös kropp
Lämnas trasig och ensam
Oförstående
Utan verktyg
Att hålla skenet uppe
Dödskamp i öronbedövande kaos
Tjuter stormande i själen
Trasad - ett sönderrivet tygstycke
Fransat och blödande
Djupa klösspår
Orden märker mig
Och ingen märker mig
För ingen ser
Att gråta sig till sömns
Ögon som svider och grusar
Att möras i salt vatten
Att lösas upp
En önskan om att slippa lidandet
River och sliter
Obeskrivlig, outhärdlig smärta
Jag greppar tag om livet
Jag ska
Klippa alla band
Som du "klippte av" en gång
De är av nu
Brösttyngden lättar
Jag vänder mig bort och går vidare
Blickar blinkande framåt
Ögonen vända mot solen
Inte vända sig om
Inte se tillbaka
Begravda och färdigsörjda känslor
Kedjan avlänkad
Befriad och med nya andetag
Andas ut
Jag tar ett nytt friskt andetag
Och jag andas ut

Vårtid är vår

Å den ljusnande framtid är vår !

Ja det är våren som har kommit igen! Ljumma vårvindar friska - leka och viska. Man kan inte bli annat än lyrisk. Solen kysser liv i skog och sjö. Så poetiskt, så vackert att det gör ONT när frodiga knoppar brista! Vila vid denna källa, svalka strupen, avnjut maten på filt.

Pollenallergikerna lider alla helvetes kval. Men jag, den lyckosamme, slipper och kan bara njuta av vårens sprängkraft fullt ut. Överdådiga vitsippsbackar för tankarna till Tolkiens ”Simbelmynë”. Knoppande björkskogar sveper ljusgrön slöja över skogstaket när jag djupandandes blickar upp mot en oändligt ljusblå himmel ovan.

Fågelsången sjunger vårvisor i mina törstande öron och huden njuter stilla av solstrålarnas värmande beröring. Ute på åkern hörs en brummande traktor med sina skramlande odlingsredskap på släptåg.

Idetimman är över, dags att sträcka på sig och hämta kraft under sommarens tid som annalkas. Vi gäspar nyvaket, börjar så sakteliga röra oss ut ur det ensliga boet för att sömndrucket mötas upp. Det bruna fjolårsskräpet rensas undan. Kvällarna blir ljusare. Energin återvänder och glädjen över andra, kärlek och lycka blommar ut. Hjärtan sätts i brand och nya möten sker i ljuva blomsterbeströdda parker och under nattljusa vändor bland stjärnor och skärvor.

Havets salta, tångluktande vindar svalkar och de grönskande vidderna känns eviga. En längtan efter värme, närhet och sand mellan tårna varvas med grillukt, vinglas och frihetskänsla. Livet återvänder, moder jord har åter befruktat landskapet med sina krafter. Vår tacksamhet vet inga gränser.

De mörkt tyngda och vinterkalla orden byts ut mot de dunlätta, ljusa och känslosamt frustande mjuka ljusa. Skratten ekar mellan lek och skogsvägg. Cyklarna rullar fram på stigen med sina lättklädda dansande. Violdoften ligger tung på morgonen. Ingen sova här i enslig gård, inte! När morgondaggen svept in dig i dess tunna fuktflor, då glömmer vi redan igår.

Nu är denna tid vår!

Tänk att det bara krävs ord

”Schhh… jag bara säger som det är
Du gav mig en bomb under bron
Tänk att det bara krävs ord”
(Kent ”Flen/Paris från: ”The hjärta och smärta EP”)

Tänk att det bara krävs ord. Ord som kan göra mer ont än någon fysisk smärta kan komma nära. Ord som bokstavligen svider i hjärtat när man läser, hör. Ord som sårar, som gör ont, som är pilbågeriktade. Dödliga ord. Ord som skadar för alltid och sitter i själen som en skjuten kula och sipprar blygift. Ord som hänger kvar i nattens tankar och manifesterar ett uttryck, etsar in betydelsen i själen som en hällristning i sten. De finns kvar, ger märken, repar, är varaktigt. De kan förvisso falla i glömska så småningom, men likväl är skårorna efter bokstäverna kvar. Man vet. De finns där. Även om de börjar suddas ut av tidens naturerosion.

Fenomenet gör att man när som helst kan bli påmind. En påminnelse om ett uttryck, en känsla och plötsligt har de karvade ristningarna fyllts i igen av nytt sipprande varmt rött blod, de är återuppväckta från de döda, uppståndna, mirakulöst, de börjar röra sig i din kropp, ditt inre, din själ och i tanke och hjärta. Blodet rinner! De läkta ärren har gjort huden tunt och skört. Pumpa ut smärta och ångest, väll fram, brist, översvämma och låt den ristade åter drunkna!

Vissa ord gör mer ont än andra. Vissa skär som en kniv. Människomaterialet är lättskuret, även om kniven når olika djupt. Ordknivar, vassa, trubbiga, slöa eller de som ger snygg snittyta, ristar utan hejd, ristar, ristar för att tillslut, troligen för alltid, ha skapat en skrovlig, ärrig yta som aldrig riktigt kommer repa sig. Vissa ytor kan manuellt slipas ned, putsas och jämnas till. Men till och med en sten vet när runristaren märkt den med sin ordkonst. Stenen är för alltid märkt, den är egen, den är ett med dig.

Tänk på hur du använder dina ord. Även outtalade ord kan vara blytyngda av förakt, andas tortyr i andedräkten och vara lika brutalt omänskligt överfallande som en bokstavens ”Jack the Ripper”. Skoningslöst kan de förvandla dig till ett försvarslöst offer inför en ordmördares lössläppta tryckladdning av grymhet och hat. Uttalat eller outtalat. Rakt in i bröstet blir du skjuten. Mata, mata som ett maskingevär.

Orden kan hängas framför dina ögon som en tunn florgardin och ständigt fladdra i sommarvindens ljumma fönsterinsläpp. De leker, dansar framför dig som älvor i dimhöljda natten, de skrattar, har roligt och ringdansar långt in i djupa nattsömnens långsamma bearbetning. De släpper aldrig taget. De förlustar sig och du står utanför ringen, för du är inte med. De är som en svulst, en mykorrhizasvamp som ständigt lever i symbios med dig. Och de släpper aldrig taget!

Långt inne, i kringelkrokiga gömmorna, i det innersta rummet, har de låsts in och förvaras till den dag då evigheten släpper lös din energi i alltet igen. Kraften av orden får då fritt utlopp, oändlig rymd, tills de åter klistrar sig fast och kletar in sitt kådageggiga gift i systemet på en annan själ. Ord betyder någonting.

Tänk att det bara krävs ord.

Om investeringar och annat plock

Stress är en utlösande faktor och en grogrund till det absolut mesta som är negativt för människan på alla tänkbara sätt. Vi skall jobba oss blåsvarta i ansiktet på arbetet - den viktigaste identitetsskaparen vi har. Därefter komma hem och vara überaktiva= duktiga, dels med partner och barnen, dels med villan, den välpolerade och tjusiga nya bilen av den rätta kalibern skall underhållas till topptrim och icke att förglömma den absoluta värdemätaren av vem du är i detta svenska välfärdssamhälle: hur exemplarisk din gräsmatta är. Den skall vara grön, vertikalskuren åt alla förbannade håll, genomkrattad så blåsorna blir stora som flatkams, idealiskt genomkalkad i den rätta vårmånaden, välgödslad i maj-juni, inte en mosstuva kan skönjas och den skall vara klippt på ett förträffligt och beskådansvärt sätt. Inte en vilsekommen maskros kan titta upp genom strollerdimman som ligger tät över den sammetslent grönstrålande ytan. Tillåt mig bara kräkas en stund medan jag återhämtar mig från denna beskrivning av idealsamhällets villastalinism. Att underhålla en gräsmatta och hålla grannarna glada (för det är väl inte för min egen skull den skall vara saftigt grön och frodig?) TÄR. Dels på plånboken, dels på mig. I ett villaområde skall allt vara välordnat pedantiskt. Man skall socialiseras in i ett liv bland kvävande banklån och utsökt arkitekturdesignade vinterträdgårdar, den nyinvesterade exklusiva bilen spänner sig pompöst på den vackra stenbelagda designgarageuppfarten. Det stinker det tillrättalagda och högmoraliska 50-talssamhället i ”Edward Scissorhands” så det svider upp i bihålorna.

I min ungdom besökte jag Belgien. Där blev jag varse att om någon hade en ovårdad villaträdgård, då fick man minsann BÖTER! Böter kan utfärdas på flera sätt även här i detta Lundellska öppna ideallandskap. Antingen utdöms det monetärt eller genom att bli utsatt till det allmänna medvetandets medeltida skampåle. För det är en skam, ett nidingsdåd, att inte sköta sitt liv och odla sin trädgård till en matematiskt nitiskhet. Du! Du skall vara förebild dessutom för din granne. Budordets budord. Bevare den hädare, vilken sätter sig i den ickeperfekta trädgården och behagar NJUTA av tillvaron och livet!?! Hur tänker man då??? Tillkalla exorcist! Någon har lagt ner hammaren i villaområdet och, bevare oss väl, flummar! En hippiefarsot, en mardröm, en pest har dragit genom byn, bloda era dörrposter!

Jonas Gardell har kallat Sverige för ”mellanmjölkens land”- och slog huvudet på spiken. Allt man gör skall vara lagom, att vara extrem eller annorlunda är förenat med dödsstraff eller leder möjligen i ett lättare domslag till ett livslångt fördömande.

Familjefasaden skall vara likt ett utsökt Fabergéskal: glänsa och blända åhörarna, förtrolla som Tolkiens ”Härskarring”. Fasaden är dock identisk med härskarringens inre väsen: till det yttre är den förföriskt vacker, men ingjutet finns ondskan som förtär, förgör, äter upp inifrån och slukar tills du förvandlats till en nitisk egoistisk liten gollumfigur som sitter på din surt förvärvade guldhög med investeringar och bara fyller ditt kala svarta inre hålrum med materialistiskt kapital av isolering från omvärldens väsentlighet.

Vad vill jag investera tid och pengar i? Inte är det en hysteriskt handklippt gräsmatta som tokgödslats med allehanda vidriga kemikalier så att varken barn eller djur egentligen kan beträda mattan på hela sommaren.

Vad är viktigt i livet? Vad gör mig glad och harmonisk? Vackra blommor, en vacker trädgård och en avslappnad tillvaro omkring mig. Men hur är detta möjligt med en omvärld som ständigt driver upp tempot till överljudsfart? Var finns lyckans källa?

Ibland tänker jag så här: Alla skulle behöva vara utsatta för en tickande bomb, att få en cancerdiagnos, med oviss utgång. Så att man investerar i livet, tar vara på dagen och gläds åt de goda och viktiga sakerna. Vi har det alldeles för bra och vi glömmer väsentligheter. Vi investerar hysteriskt med pengar och tid på sådant som knappast kan ge den troende en plats i det eviga. Vi lever inte som om dagen är tillräckligt värd att verkligen investera i. SÅ plötsligt en dag vaknar man upp och hela livet har passerat revy?

En dröm vore att investera i ett liv, en tillvaro bortom den förslavande normen. Men sådana drömmar får man bara låna korta tillfällen (semesterfester medelst vin) och de tas alltid ifrån en med ett brutalt armavslitande ryck så man i stort sett förblöder.(Sista dagen på semestern och under intag av ännu mer vin) Du måste överleva. För det är i det lidandet du ska dväljas.

Jag vill inte vara livegen. Jag vill investera tid och ansträngning i de människor jag vill hålla nära och inte investera tid och av mig själv på dem som tär. Jag gillar inte människor som inte bryr sig. Människor som bara stjäl av min livstid och mitt engagemang och sedan med berått mod tuggar i sig det jag försökt bidra med för att hånflinande spotta ut det igen och vända ryggen till och visa sin hålrygg som gapar känslokall egoism åt mina svidande tårfyllda ögon. No more!

Jag vill ha vår, äga ljum luft i alveolerna, ren tillvaro och outsinliga glädjekällor, att kunna skåda oändliga blomsterängar sprickandes av biologisk mångfald, sunda djur som lever ett hälsosamt liv och människor som bryr sig om det väsentligt viktiga i tillvaron. Då krackelerar det sköra Fabergéskalet och insidan visar vad det egentligen rymmer för stoffkärna. I denna oändligt djupa brunn av samlad kunskap och kärlek, finns en värld där vi alla kan vara som vi är, en tillvaro där vi kan leva som vi vill - utan att tära på andra eller miljön. Vad är viktigt? Att vara fri och finna frid bortom allt förstånd. Utrota stress, se människan vid din sida och betyd! Ekot efter det osjälviska ekar så mycket längre än det egoistiska ytlighetssyndromet som klär våra barn i tageltvångströja och stöper dem i extrovert konformitet. Investera i mångfald! Låt mig få andas hopp. Åtminstone för en sekund.

Kopieringsapparater och dylikt

Jag ämnar meddela att det finnes tvenne element i tillvaron med vilka min existens icke riktigt äro kompatibla. Det ena elementet äro ägg, vilka medföra att undertecknad icke kunna skapa hyggliga omeletter värda namnet eller pannkakor av varken överkomlig konsistens eller ett vedertaget utseende. Men nu till saken.

Det andra med ego ej naturförenliga äro kopieringsapparaten. Denna tingest, av modifierat helvetesmaterial, hafver genom åren af lärargärningarne skapat våldsamma bekymmer och orsakat många onämnbara uttalanden och omilda handgripligheter av icke sedesam karaktär och må endast med fantasin föreställas av den sunt kreative.

Låt mig så dra mig till minnes några slående exempel: De första kopieringsapparatssammanstötningarna var egentligen med onda tvillingar, klassiskt dramaupplägg här, då det i kopieringsrummet på första arbetsplatsen befunnes tvenne dito elektriska djävulspåfund. Nå. Dessa två hade en tendens att alternera upphakningar och pappersstopp, vilket för det mesta innebar att åtminstone en lyckades fungera medan den andra stod och divalataktigt fläktade sig, storgarvandes, medan en fåfängt svettig brottningsmatch inleddes med dito grottforskning för att utröna var DET fördolda papperet möjligen kunna befinna sig i detta enorma myller av förgrymmade mackapärer och manicker. De sistnämnda, som för övrigt, ständigt äro nedsvärtade av kladdiga svarta toner och därtill äro omänskligt vansinnesheta. Skulle man hafva oturen att råka snudda vid en sådan intill lavatemperatur överdrivet upphettad metall så hörer man omedelbart ett litet och inte helt obekant pssssssssssssssssssssssssssch-ljud när huden bliva svedd och svärtad med ett flatgarv. En smärtsamt brännmärkt stigmatisering för livet kan vid ett ogynnsamt tillfälle sålunda ske av dessa okänsliga fascistoida apparatmasochister.

Vi skola också förnimma att så fort apparaterna anser sig bli för överhettade av oskicket att bruka fler kopior än det outtalat tillåtna antalet, endast känt för de invigda, så följer en automatisk pappersförvaring på ett icke identifierbart gömställe, djupt inne i den mörkaste djungeln av spolar, konstiga oöppningsbara pappersfack, frammatningsknappar och underligt tighta plastdelar dit inte något finger i världen kan lyckas klämma sig in för att dra fram ett hårt fastsatt papper. Allt för att en trevande upptäcksresande i detta obrukbara tekniklandskap icke skall kunna finna lösningen på problemet inom en ansenlig tidsrymd. Jag kan de facto inte förnimma antalet gånger jag med andan i halsen sprungit för att ställa mig i en (för övrigt knappt överskådlig) kö till kopieringen för att finna kollegor, med uppkavlade armar, vilka gräva sig in i maskinens lömska innanmäte så till den grad, att halva överkroppen knappt varit synbar utanför ytterskalet. Trots den automatiskt frammatade instruktionen, vilken behagar visa upp sitt fula tryne så fort ett papper icke bedöms befinna sig pedantiskt korrekt och avsevärt mer luftigt än tillrådligt, något som per automatik förorsakar ett totalstopp medelst en irriterat blinkande varningstriangel OCH den icke sällan skådade överflödiga, ja nästan synska informationen: "pappersstopp." Kopieringsapparater hafver en övernaturlig förmåga att känna av när en användare har a) dåligt med tid b) vit långärmad blus/skjorta. Då sker ett pappersstoppshaveri närmast per automatik redan innan man närmat sig en inledning av det mödosamma kopieringsarbetet, allt för att frammana en handgriplighet med påföljande nedsvärtning och önskad irritabilitet hos brukaren.

Ja. Sedan var det så att på en annan arbetsplats hade vi en kopieringsapparat vilken hade den lilla bedårande egenheten att ständigt leverera papper med krull, även internt kallad "dragspelsvarianten" och detta skedde naturligtvis utan pardon. Brukaren fick således förlika sig med att med jämnmod stryka ut varje papper mot låret för att i gagnlös förhoppning tillslut skåda att papperet ändå var hopplöst fördömt och i stort omöjligt att tolka. Dock, som med trisslotten, kunde det inträffa att var sjuttionde kopia möjligen kunde utkomma slät, som en nypressad tusenlapp, utan krull. Då detta betraktades som en storvinst fortsatte således det oförtröttliga arbetet med att kopiera krullpapper i flera månader tills någon begåvad skolledare förbarmade sig över den förtvivlade kåren och de facto avlägsnade svartafåret-internen och förpassade den till en ännu okänd instans dit de förgrymmade apparaterna hafva sin slutstation av sin levnads dagar.

Därefter hafva vi så de elementärt subtilt retsamma kopieringsapparaterna att avhandla så här mot slutet av denna emotionellt ansträngande sejour "down memory-lane". De kopieringsmaskiner vilka retfullt etsa fast en ständig, antingen smalrandig eller flerradig svärtrand öfver texten så papperen blifva lagom icke- uttydbara på utvalda delar, lämpligen där den viktigaste faktan råka befinna sig. Sist men inte minst, icke att förglömma, de medelst den inbyggda funktionen att ständigt censurera bort delar av texterna/bilderna utan vidare synbar anledning, plötsligt använder ett A3-format av en A4 kopia och matar för många eller för få papper till ett häfte- det vi alla känner igen leder till stor förvirring under lektioner eller prov då det, till allas förtret, saknas papper. Den apparatska skadeglädjen är ett otvivelaktigt faktum för den som inte visar någon nåd eller ånger.

Vänligen duplicera icke denna text i en kopieringsapparat då jag fruktar fler terroristaktioner i lönndom från dessa de ondas anhang. Ett empiriskt litet visdomsord på vägen: "Ingen känner en kopieringsapparats funktioner och innandöme så väl som en lärare". Det tillsynes beskedliga utseendet bedrar, sanna mina ord, vänner! :-)

Bloggpremiär!

Jaha gott folk! Så är jag igång och bloggar för första gången i mitt lilla lustiga liv. På riktigt! Tidigare har jag ju bara kunnat begränsa mängden ord till ett litet antal på fb men nu, NU, har jag fritt spelrum känns det som! AAAAAAAAAAAAAAH! Vida vidder och oöverskådliga rymd! :-) Älskling det är livet, som leker! (För att citera Kent.) Till detta tillkommer ett litet förklarings- eller möjligen bortförklaringsförsvarstal. Jag gillar att vränga ord, därav namnet på bloggen. Vränga, förvränga, skoja till och använda i fler dimensioner än det ursprungliga. Vissa, kanhända, tycker denna lilla hobby är nördig, fånig eller rent av störtlöjlig. Det får man tycka. Då är jag nöjd. Ty denna bloggare inte vilja vara dussinmänniska, nej, denna bloggare vilja vara sig själv, eller, Vrängande Wallan är mitt indiannamn, om ni förstår vad jag menar.

Nu ska jag inte bli så långrandig i mitt trevande första inlägg och tänker studera detta verktyg för jag kan inte direkt förhäva mig själv genom att säga att detta är jag en fena på. Men jag återkommer, var så säker! :-)