I Underlandet

Jag föll och föll och föll. Ett långsmalt, djupt och mörkt schakt. Föll och föll och föll. Ner till underlandet. Jag har varit där nere på botten igen, krafsat, klöst, vältrat mig och dväljts i det inre dunklets leriga napalm -askeklet. Där. Det bränner och svider som eld, plågar och förtär, äter och smetar insidan med gift. Brinner och bränner.

Det var ett tag sedan sist, men det är bekant. Så bekant. Jag känner det alltför väl. Väl, väl. Som hjärtats stadiga lunk. Jag känner varenda spricka, skråma, varenda skrymsle, varje sidospår, varje avtryck, varenda känsloton. Allt som spelar på strängar i kammaren där inne i kroppens mörka garderobsinsidas orkesterkonsert. I symbios med varenda atomkomponent som utgör schaktets dävna konstruktion. Det är jag och vi, samma gamla miljö. Vi fortsätter där djupdiskussionen avslutades och nuet tar vid. Jag känner de tryckande väggarna och vet, känner, motvilligt, hur skrovliga de känns, hur kalla de är och hur det fryser allt till is. Det stelnar och stannar av där. Benmärgen frostas. Hjärnan tänker i dvala. Svärtan gör mig blind. Finns det en väg ut? (Jag minns din varma hand ännu. Din varma hand. Inte kalla handen.En känsla av tacksamhet...)

Men hjärnan sitter i ett fängelse av svarta kedjor i ett nät. Grova länkar mellan hjärna och hjärta, där den senare dinglar som en klockpendel och tar stryk. Metallen bränner och kyler. Smärtsamma manetärr slickar sig runt kroppen. Mörka tankar lurar i gångarna där man så lätt kan stänga in sig och fastna i kvicksand, som ett djur. Jag kan de där gångarna. Jag vet dörrarnas kod. De kan slås upp och stängas igen med våld. Jag är säker. Mitt minotaurslott. Där bor jag och jag behöver ingen ledtråd, jag hittar. Det är mitt, lösningen, nyckeln till låset är min. Jag får alltid kämpa för att klättra upp, hitta ut, gå iväg, släppa tag, blicka mot ljus och inte stanna kvar. Det känns lockande och på något sätt tryggt därinne. Och bekant. Inget når dit mer än jag och smärtan.

Jag är uppe vid ytan igen, nu. Där andas jag. Djupt tag. Syrgasmask! Men jag har dörren lite på glänt. Kastar ett öga dit då och då. Undrar om man skall avlägga en liten visit. Senare.

Som med allt annat i livet så är den lätta vägen inte den rätta vägen. Den svåra, krokiga, steniga och besvärliga kämpevägen är den man ålagts att gå. Alltid. Det är smärtans, våndans och livets väg. Det är i sanning ett underland vi lever i.

Livet är ingen lek. Det är en kamp. En grym sport. Den som kammar hem storvinsten är den som kommer någorlunda helskinnad till andra sidan. De som går över med flaggan i topp, den som levt livet och är nöjd och mätt på utbudet.

Du. Vad är viktigt? Fundera på det.Tänk på döden. Fånga dagen. Lev livet. Känn dig själv. Var rädd om dina vänner. Älska som om varje dag vore den sista. Behandla andra som du själv vill bli behandlad. Vi äger inte jorden, vi lånar den av våra barn. Klyschorna kan fortsätta i evighet. Men! Hör! Det är samlad mänsklig erfarenhet, det där. Så gå inte och förlora dig i petitesser, det materiella träskets skenbara lockelser och andra lättlurande vägval. Tomma tunnor skramlar mest! Det finns något så mycket större i världen och det är insidan som är varje människas eget livsprojekt. När man lever livet fullt ut, kommer man inte heller vara rädd för dödens intåg. Då står man på perrongen - glad att få resa iväg och möta nya utmaningar och äventyr. Igen. Och inväntar kärleken. Eller det andra kanske kallar för Gud. För mig är det sak samma. Det är kärlek som är insikt, meningen och livets essens. Det bor i oss, i vårt hem. Likt musslor döljs de vackraste pärlor inuti där. Så minns! Du är en ovärderlig pärla. Och det betyder något för världen. Du är en del av all kärlek på jorden. I hjärtat, bor pärlan. Så öppna det! ♥

Livet livet livet
Reflexandetag av syrebrist
Tänker, känner, lever
Maskinmekaniskt
Hjärttakt i slagverk
Dunka dunka dunka
Dunk dunk dunk
Vävstolen slår, spolen den går
Dunk dunk dunk
Dunk dunk dunk
Svänga oss glatt i dansen
Skygglappar på
FOKUS!
Framåt soldat! Marschera på!

I ensamhetens skrikande tystnad
Sipprar obönhörligen
Strilande delta
Med minnen
Glada skratt
Det som varit bra
Det andra
Det vill jag inte ha
Det tog du med
Det kan du ta
Fastän jag kämpar hårt
Rinner tår
En plats gapar ju tom
På perrongen där nu
På stationen
Utrymmet tillhörde dig

Rest

Bort

Är du framme?
Ändstation
I dunklet
Men vid min sida

Tiden grumlar
Det skarpa
Tiden suddar
Streckens drag
Bildspelet stannar
I berättelser från förr
Varje dag
Fattas du
Och jag minns
Och påminns
Ett brev
Och tiden stannar
Ett ord
Och filmen startar
I nästan varje ting
Finns något av dig

Kom tillbaka!
Så fåfäng önskan!
Saknad!
Plågade själ.
Kom tillbaka!
Kom tillbaka!
Kom tillbaka!

Dagen före

Tankar rusar runt. Hålla sig i schack. Jag hör Kents textrad upprepas i skallen för mitt inre: "Alltid med dig , alltid med dig, alltid med dig" Imorgon är början på slutet på början på ett slut som slutar och börjar något nytt...Imorgon är det begravning av min mor.Bara att göra.

Jag ser en bild
Som berättar
Att du inte är med oss
Ett taget kort
Som målar budskapet
Att vi skiljts åt
Den röda tråden är
Att du och jag
Inte kan ses längre
Den säger också
Att du tystnat
För mitt öra
Men i mitt huvud
Där talas vi vid
I örats kammare
Tänker jag på dig
Allt som du var
Allt som vi gjort
Och hjärtat väger tungt
Känns som en klump
Virad och häftad vid bröstet
Magen skruvar sig oroligt
Och hjärnan tänker i kubik
Högtryck i känslovarv
Centrifugeras runt, runt
Vill få ett avslut
Imorgon sorg
I övermorgon vardag
Världen är bra märklig
Allt ska gå vidare
Som om inget har hänt.
Blicka framåt!
Se horisonten!
Där väntar ljuset på uppgång
Men som med allt
Finns där även en nedgång
Rullgardin av mörker
Silar ljuset dåligt
Där andas jag nu
Dväljs i minnen
Att lägga till handlingarna
Far väl dit du ska.
Där i skuggorna
Som vi inte riktigt kan se.
Jag önskar
Frid bortom allt förstånd

Dikt till min Mor på begravningsdagen 13/10-10

Sand
Rinner mellan tår
Som ett timglas
Kittlar tid
Korn för korn

Blomman
Dansar ljumt i vind
Målar landskap i färg
Mot ljusblå himmel
Sprakande ljus

Sol
Helar livets fragment
Planterar själ i jord
Blod andas syre
Innesluten där

Ton
Av en syrsas spel
I en kör av nattvak
Där du går iväg
Mot havs horisont

Går
Under stjärnors glitter
Mot en svart plafond
Kryddas månbelyst
Av skrattets glädje

Ljum
Är kvällens omslut
där vandraren strosa
På väg igen
Där törsten släckas

Källan
Där vila finns
Väntar starkt
I änglatrumpets doft
Där bokens saga har
Öppet slut

Vila i frid Mamma!

Och så slutligen dikten som finns med i dödsannonsen. Det få avsluta denna sejour runt tankevärlden i omkrets.

En flyttfågels kvitter har för oss tystnat
Nu flugit streck bort till Spaniens land
Satt otålig kurs mot en solvarm strand
Dit där syrsorna spela din sång
Och kraft under vingar till den resan
Du får av frihetens luft i ditt bröst
Att fånga dagen som vore det den sista
Smakar åter på livet goda – essensens sötma
Det salta vattnet i våra tårar
Blir ett hav, vågors brus i en snäcka
Till värmen och på jorden som du älskat
Du finner ro, helas åter och gläds.
Den sista dagen blir det första på det nya
Oändlig tomhet du lämnat efter oss här
Men trösten är visshet att du är hemma
Där allt är gott igen