Eldskrift

Nackar, dessa evinnerliga nackar. Och fluffiga frisyrer.

Stolar, bänkar, torftig luft och en alltid lika obekväm stol att vara satt parkerad i de närmsta timmarna. Det är föreläsningsdags igen.

Bland packet.

Pretentiösa torrbollar ser återigen sin chans att få äga rummet. Bara ÄÄÄÄLSKAR att höra sin egen röst, så till den grad, att man yttrar sig om allt som handlar om dem själva och inte angår mig eller någon annan… ett enda skvatt! Är det så svårt att fatta, ditt ego? Ja? Ja!

”VI ANDRA HÄR ÄR INTE INTRESSERADE AV ATT HÖRA DINA PERSONLIGA PROBLEM OCH UPPLEVELSER, DIN GET! VI VILL LYSSNA PÅ FÖRELÄSAREN, DET ÄR DÄRFÖR VI KOMMIT HIT! SKA MAN MÅSTA GAFFA ÖVER KAKHÅLET PÅ DIG OCH HYSTA IN DIG I EN LJUDISOLERAD SKRUBB?”

Pratkvarnstrollen förhäver sig och sin överjordiska insats för världen, ofelbara och oersättliga som de är. Högre än kungen, lite närmare än Gud. Alla närvarande lärjungar/undersåtar tros vara andäktigt lyssnande till den mäktiga, självutnämnde flockledaren/hövdingen.

Bullseye målas upp för mitt inre, på dig. Ett välriktat skott i pannbenet. Tystnad. Frid bortom allt förstånd! :-)

Skona mina öron och mitt stackars, av skräp, överfyllda minneskort. Det svämmar över i hjärngarderoben av all världens nonsens, där det hänger som sladdriga linnekläder på galgar.

Jag KRÄVER nolltolerans! Jag vill ha stimulans- inte soptömning!

Föreläsaren står och gör sig hipp framme vid powerpointen. Jag borde få skadeståndsersättning för skavsår. Fakta som kunde lästs in på några minuter. Tada! Istället avhandlas varje stavelse i detalj under tre plågsamma timmar. Inte något utelämnas i redogörelsen och man vet att mot slutet hastas de sista tvåhundra sidorna i powerpointen igenom för tiden blev för knapp.

”Räck upp handen, diskutera med er bänkgranne, vad tycker ni, så här tycker JAG (underförstått: och det är rätt), ni som är…osv.” Bla bla bla. Ordsoppan rinner på teflon, bildar drunkningsbara sjöar och jag hör inte ett ord. Timmarna trögar kådlikt fram. Ledan driver runt i kroppen som en vansinnig karusell och skickar pirrande myrkrypningar som ringar på vattnet under huden för att uppmärksamma mig på att detta är onaturligt tillstånd. Jag känner mig som en klematis slingrandes runt en stolpe. Jag håller mig fast. Krampaktigt. Fast benen vill springa mig härifrån och hjärnan exploderar av utomjordiskt konstruerad tristess. Och..ja… utomhus skiner solen! Och så, suck, sådant vidrigt fult svintohår på människan framför!!! Jag retar mig i timtal. Vilket FLUFF! Bort från min blick!

Ritar. Någon går utanför fönstret. Ett moln flyter sakta förbi - ser ut som en båt. Jag längtar mig härifrån. Som i En kos dagbok av Wolgers, drömmer jag mig bort. Jag vill inte sitta av tid här och förlora dyrbar levnad på kassa energidränage när det finns batteriladdare. Jag frågar: VARFÖR?

Bunden av osynlig lagtext. Resa sig upp, gå ut mitt under föreläsningen, är inte det minsta tillåtet! Förbjudet! Du får ett evigt plågsamt straff, nämligen STÄMPELN, symbolen som förklarar dig icke människovärd! Du är uträknad! Avlägsnad från medlemslistan.

Fika. Halvdant, mer krävs inte för i kåren är man glad och tacksam för det lilla. Erbjuds något som överskrider gränsen för matsalskvaliteten blir det ett ”halleluja moment” och rösterna höjs som om det pågick en hejdundrande millenniefest i lokalen. Klipp in mig i en tecknad Monty Pythonsketch, där en hand plötsligt sticks ner genom taket och plockar bort fula typer!

Klädkoden. Uppförandet. Jag kan nosa upp kollegor som en tryffelhund. Var som helst. Överallt. I alla lägen. Jag kan identifiera mina svin. Kasta inte pärlor! De slukar.

Så kommer momentet man med bävan inväntat! När det blir så där FINT allting, som det ska bli i klimax på storseans. Alla skrattar igenkännande åt en billigt klyschig kommentar, menat som ”internt skämt” eller då man gemensamt i kör ojar sig med ett überempatiskt: ”Ååååååååååååh”, åt något i en påklistrat medlidsam berättelse. Av sagan skall vi alla bli upplyfta, göras till hjältar i de "lyckligasluthistorier" som stoppas i trånga halsen. Survival of the fittest. Ge mig en schysst sandgrav att stoppa huvudet i! Skjut mig, eller... vad som helst! Inget toppas dock ännu av den av budskapet uppfyllda "åhörarkören" som sjöng "Ikaros", nästan snyftandes, med mer patos än någon frikyrklig gudstjänst kunnat uppbringa. Perverst!

Sessionen plågsamma djurförsök avbryts! Efter ett oändligt antal slutord staplade på varandra till en ranglig Pisatornslutning uppenbarar sig ljuset i den trånga tunneln. ”UT! Jag vill UT!” Stelt vräker man sig ur stolen stönandes ett halvkvävt: ”Jaha” och stapplar ut ur lokalen, svajigt som en yster polioskadad kalv på grönbete. Clockwork orange-hjärntvätten avslutad. Till nästa gång man skall floskeltorteras av dyrköpt förståsigpåare. En dèja vú av trist hår eller likformade klädstilar. Nästa konstnärstillfälle man offrar ett halvt kollegieblock och ¾ av bläcket i pennan på för att hålla svadan stången att häftas fast. Stävja den övermäktiga lusten att få ställa sig upp och eklatera: ”Du är inte bara ful och dum, föreläsarpajas, du stjäl min dyrbara tid och yppar saker som folk redan vetat i årtusenden. Varför står du då bräker gallimattias in i mina arma öron, ditt JÄTTEFÅR? Har du inget vettigt att komma med, så bevara mig från spikarna i din järnjungfruföreläsning, då du bjuder upp till din fiolackompanjerade dödsdans." Bilan ner! Huvudet av. Stillhet.

Jag glömmer ALLTID ta med tändstickor till ögonen. Risken är dock överhängande att jag nickar till och i fallet sticker ut ögonen. Jag och Oidipus- ödesmättat besläktade stackars satar.

Erik

”I ett centrumkors där virvlar snön och blåser snålt
Genom ensamhushållens dubbla lås
Och som Sverige sover villor skogar elljusspår
Sextusen vintergransljus mot ensamheten, ensamheten

(…) Och jag inser plötsligt, kärlek får man bara se
När tak och väggar rasar in igen i ensamheten

Ensamheten, ensamheten
Det är så svårt att höra vad du säger
Ensamheten, ensamheten
Vad är det du egentligen vill säga?
Ensamheten, ensamheten
Hårt mot hårt mot ensamheten”
(Kent/ Röd: ”Ensamheten”)

Lidandet i dina ögon hänger kvar som en minnestavla. Du som har förlorat din livskamrat sedan nära sextio år. Ögonen som tåras då namnet nämns och tanken tänks. Att ha förlorat kärlek för evigt, oåterkalleligen och brutalt överlämnas kvar till ensamhetens karga tillvaro speglas i iris svarta tjärnar.

Orden, att du inte sett en själ på flera dagar, skjuter en pil genom luften och smärtar i bröstet. Orden ekar ihåligt av svärtad tomhet och gapande ensamhet. Enslighetens krampaktigt gripande klor skär in i dina armar och lämnar fula själsmärken.

Du bränner minnen, du slänger livsförråd, elden rensar luften och röken skymmer sikten av en längtan härifrån. Livets förgänglighet har målat upp en talande kolteckning igen. Bilden framför dig visar den obönhörligt glidande utförslöpan mot gravens mulldjup. Vad finns där att fortsätta andas syre för, att allena glädjas åt? När hjärtat slitits ur kroppen, kastades din kärlek som en trasig slängdocka till jorden att sakta multna till glömska. Men hjärtat följde ju med! Ja, det följde med där den vill vara. För i ensamheten finns inte plats för två.

Ett ögonblick så att livet upphör. Dödens grymhet är oändlig. Plågsamt tröskar livet vidare i tunga steg mot grinden vidare. Kanske sjunger era röster småningom samman i en ljum vindil över sjön? Medvetandets tortyr upphör aldrig där ensamheten slagit rot. Då kylan är genomträngande och inget längre värmer ett tjälsargat inre. När hjärtat stenats och mörkret förträngt målet, då upphör lidandets kvarnar att mala. Om jag hade makten skulle jag lyfta sorgetyngdens förlamande blybrynja och lämna den inre gyllene kärnan att lysa klar som en tröstande ljuslåga. En låga som slutligen släcks med din. Inte i ensamheten.

Dumstruten- igår, idag, för alltid.

Efter en euforisk resa genom nostalgiarkiven finner jag mig nödd och tvungen att kort avhandla ämnet ”dumstrut”. Jag vill hylla denna praktiska lilla artefakt, sprungen ur de simplaste förhållanden, vilken härmed lyfts fram igen ur den dammiga glömskans förråd att äras i en minnesstund.

Före dumstrutens tideräkning föddes en okänd geniförklarad skapare, vilken konkretiserade en symbolisk schibbolet att åskådliggöra den groteskt vida skillnaden mellan tillvarons tjockskallar och klicken av oss bedrövade åskådare- otvivelaktigt tvungna att hemfalla åt misantropi. Dumstrutens skapelseberättelse förtäljes här högtidligen!

"År efter plågsamma år medelst sammansättningen 90% tokar och övriga vettiga tar slutligen ut sin rätt. Efter att ha stångats blodig under ett frustrerande långt tidsspann, spricker slutligen den arme kreatören. Vår guru sitter vid katedern och vrider sina händer i ett försök till undertryckande av ilska över att måsta tillbringa tillvaron i ett myrmyller av idioter och deras förtappade anhang. Betänk själva att ständigt omges av en oöverskådlig mängd imbecilla avarter, vilka egentligen skulle återbördas som måndagsexemplar! Nå. Så kommer slutligen droppen. De kunskapsblyga kliver åter över sansens gräns. Bägaren rinner över för vår "Messias". Ilskan forsar ut över golvet som en krossande våg och i affektens virvelvind följer ett A4-papper med, fastklibbat i den svettlackande frustrationsklämda handflatan. Här, gott folk, inträffar det ödesmättade uppfinningstillfället av ren och skär tillfällighet. Den i det närmsta stålgalne i fullt förståelig eruption får händelsevis till en rullande rörelse på det fuktböjda papperet vilken bildar en strutliknande formation. Behändigt visar sig denna passa ypperligt på fåntrattarnas ekande tomma huvud och de kunde nu krönas kung. Dumstruten var född! En stjärna på himmelen lyste klarare än de andra. Världen hade fått sin efterlängtade pastor att leda oss övriga ut ur mörkret bildat av skockande fårskallar. Nöden är sannerligen uppfinningarnas moder! Ryktet som utmärkelse blev vida känt, av förståeliga skäl och levde kvar till dess något ondskefullt drev ut denna paradisiska tingest."

Idag är detta endast historia. Ack, den lycksalige, som kunde få uppleva denna guldålder igen? Att få beklä stollarna med rättmätig huvudbonad och därtill ställa dem på den åskådarplats de förtjänat. Ty skamvrån har även den, tråkigt nog, decimerats till skolhistorisk kuriosa. Medaljens baksida är att väsentlig pedagogisk kunskap har förlorats på vägen om den konkretiserande inlärningens landvinningar och den taktila didaktikens förmåga att bringa djupt och för världen dolt byfånemedvetandet till den skrala ytan att beskådas. Jag vill kalla till upprop! Låt det skalla ut över nejden: tag dumstruten tillbaka!

I dagens samhälle lever den förträffliga strutformade artefakten sorgligt nog endast kvar som restfaktor i och med den numera sällan skådade nyårs- eller kräftfesthatten, vilka påträffas bland 40-talistgenerationens medelklassaktiviteter. Även dessa stolleprovsattiraljer är dock på väg att utrotas ur den kulturella traditionens paradnummer. Eftersom identifieringen av en skock enfaldiga göres i ett ögonblick genom sådana fånemarkörer är det att betrakta som illvarslande dekadens. Ett flitigt strutbruk bland menigheten bör uppmuntras.

Som varandes garant för att urkunden icke skall falla i glömska bidrager jag här med en enkel bildinstruktion i fem löjligt enkla steg över hur man i all enkelhet kan tillverka en alldeles egen dumstrut. Vilken idiot som helst bör kunna följa denna och därmed tillverka för personligt bruk. Det enda material som krävs är ett papper och lite tejp, vilka oftast kan uppbringas i även de enklaste hem. Stadigt tidningspapper fungerar utmärkt som ersättare, medan toalettpapper icke är att rekommendera i första hand, då den styva utmärkande strutspetsen kan antas bli för vissen och förlora åskådliggörande effekt. Den färdiga huvudbonaden kan utsmyckas med orden ”dumstrut” för den riktigt ambitiöse och vill man "lajva" med denna kan man skapa sig en för ändamålet lämplig skamvrå.

(Tusen tack Mattias för inspirationen! :-)

Ett ordinärt papper


Vikes


Börjar ta form! :-)

Tejpas!

Volià!

Passar alla skallar!

Lycka till!

Till den vänaste

Goa goa vän
Bästaste vän i världen
Lyssnar och tål
Gör mig skrattande glad
Sprider leende med ord
Tröstar sorg
Leder in mig på banan
När jag halkat av
Där jag slipprande tappat taget
Tar du min handled fast
Drar mig tillbaka
RYCK!
I loppet igen
Jag är med!
Jag är på banan.
Redo att köra nya varv.
Jag är uppfiskad
Du agnade rätt
och jag svalde betet glupskt
Tack för att du finns där.
Det var bara det lilla som behövdes!
Back in business with a laughter!
Yours truly! :-)
"See the stars they´re shining bright, everything´s alright tonight" (DM "Never let me down"/Music for the masses.)

Nederstigen till riket

Så går jag ner
Igen
Entré! Entré! S´il vous plaît!
Ner ner ner NER
Encore! Habitué!
I bolmiga mulliga mörkret
Den dävna luften
Kvalmig och syrefattig
Går inte
Andas längre, djupare tag
Krampartat tag om veka livet
Jag står ömmande
en katakomb av tystnad som skriker
Står öga emot
Alla demoner
Alla fjättrande normer
Grönskar mossa på stenhjärta
Behåller slaven vid liv
Käftsmäll åker kana längs hjärna och hjärta
Briserar känsla i tryckvåg
Välkommen smärta!
Väl bekante tjudrare
Så flyr jag mig själv
Rastlöst, rastlöst
Till Idavallen
där finns ju jag -där finns ju du
Bilden klibbar
Frimärkt
och skrattar djupt- inte med utan åt
För livet spårar, nosar alltid upp och dunkar ner
ENCORE!
Fåfänga flykt! Lägg ner!
Som ett skräckslaget byte undan rovet
Känslan är skicklig jägare
Skjut mig död på fläcken!
Förlamad
Känn livet rinna ut
Vid varje puls
Döden kliva in
Rensa ut
Klådan på innanmätet! Klös ut!!!
Vräng kroppen ut och in!
Blotta det röda köttet
En rytmisk lunk av spunnen livstråd
Och jag ber och jag ber
Norna! Klipp av!
Ångest speglas i pussens blick
På tårvåt väg
Har jag vägskäl?
Kryper ihop
Snigel, snigel akta dig!
Ge mig ditt skyddande skal
Mot trampet som krossar
Glid ur min hand
En ”flatliner” genom livet
Håll mig där, i tunga kedjor
Sisyfos och jag
En suck bort bara
Elektrochocka känslorna
Utsmyckad till dussinmänniska
Går världen en gill gång, lunk, lunk
Mot oundvikligheten

”Det är inte slagen som känns (ljug igen) Det går en osynlig gräns (Ljug för mig, ja, ljug för mig) Genom ögat på nålen” (Kent, Nålens öga, ”The hjärta och smärta EP”)

Döda känslor

”I hela mitt liv har jag längtat
Långt, längre bort härifrån
Nu står du först på min lista
Över folk som förtjänar ett
öde värre än döden…”
(Kents Elefanter från ”Tillbaka till framtiden”. Texten nedan dimensioneras genom att lyssna på denna låt.)

Minnet napalmklibbar på min kropp, brinner på min hud, gör den svedd, svartnande! Badas i din dödliga lavaflod och dränks i din glödande eldslunga. Med en djup suck upphör livets andedräkt. Tag bort din dödsbringande hand ifrån mig! I Dantes lägsta nivå skall du dväljas, du.

DU! Hela du, din uppenbarelse, ditt sätt, din giftiga tunga, hugger skickligt rätt in i blodomloppet. HUGG!! Ditt dödliga gift sprider sig och bränns genom varje ven. Sakta. Färgar blodet och förvandlar till svartblå, trögflytande tjära. STELNAR - till is. Jag står stel, kall och död. Världen fryser. Det inre stelnar, fastnar, stannar. Du slingrar dig runt mina lungor, en anakonda som tvingar luften ur livsvarma kropp - kan inte längre andas!! Du stannar mitt hjärta, du sliter livet ur min kropp, du DÖDAR MIN SJÄL! Min själ, den ska du ADLRIG få…

Du njuter, du. Att få skada andra, se andra lida, kräkas ut avgrundens alla slaktmetoder, det gör dig hel. Du vill se blod för att själv slippa blöda. Hädan!

TUGGA TUGGA ÄÄÄÄT SLUKA MIG DÅ GÖR DET MÅR DU BRA DÅ VA? VA???! BRA! FORTSÄTT TUGGA DÅ!!! OM DU KAN! Om det nu får dig att må BÄTTRE!!! NJUT! Gotta dig i tron att du plågar mig!!! GÖR DET! Sätt på slaktmasken! Låt mig få skåda ljuset i evigheten!

För jag är immun nu. Jag har tillverkat serum. Det betyder att jag tål. Jag är vaccinerad.

Du gjorde alldeles bottenlöst ont. Men känslor kan tonas ut. Mina känslor har inte längre någon koppling till dig. Det är en befrielse. Fången var jag. Ditt blåsvarta ansikte har jagat mig i drömmarna, ditt blodisande hånskratt har ekat oändligt hårt mot de gapande väggarna. Jag står naken inför dig, avklädd och blottad. Frusen och utlämnad. Orden, ignoransen och utstöttheten HUGGER hjärtat ur kroppen medan jag ännu lever och känner svårt. Skär lätt som en kniv genom rumsvarmt smör. Låter övermäktiga känslor flöda, blöda ut.

Du ska bort. Räknas ut. Jag drar ett andetag och tänker att man får vad man förtjänar. Du ska få betalt.

Jag lovade. I den yttersta smärtan, i gränslandet smärta - död, mörker och bottenlöst djup. Jag ska aldrig låta dig vinna! Jag ska aldrig låta ondskan bli min, jag ska göra mig arvlös.

Att släppa taget - att slippa lidandet
Du utlämnade mig åt tomma ensamheten
Lät mitt hjärta eka stumt
Obesvarad kärlek - du vänder dig bort
River ner allt från min innervägg
Med ett ruttnande hånleende
Skalade bort allt ljust och fint
En våldsam knuff in i det inre mörkret
Lämnas blödande
Ymnigt
Blodet pumpar livet ur livlös kropp
Lämnas trasig och ensam
Oförstående
Utan verktyg
Att hålla skenet uppe
Dödskamp i öronbedövande kaos
Tjuter stormande i själen
Trasad - ett sönderrivet tygstycke
Fransat och blödande
Djupa klösspår
Orden märker mig
Och ingen märker mig
För ingen ser
Att gråta sig till sömns
Ögon som svider och grusar
Att möras i salt vatten
Att lösas upp
En önskan om att slippa lidandet
River och sliter
Obeskrivlig, outhärdlig smärta
Jag greppar tag om livet
Jag ska
Klippa alla band
Som du "klippte av" en gång
De är av nu
Brösttyngden lättar
Jag vänder mig bort och går vidare
Blickar blinkande framåt
Ögonen vända mot solen
Inte vända sig om
Inte se tillbaka
Begravda och färdigsörjda känslor
Kedjan avlänkad
Befriad och med nya andetag
Andas ut
Jag tar ett nytt friskt andetag
Och jag andas ut

Vårtid är vår

Å den ljusnande framtid är vår !

Ja det är våren som har kommit igen! Ljumma vårvindar friska - leka och viska. Man kan inte bli annat än lyrisk. Solen kysser liv i skog och sjö. Så poetiskt, så vackert att det gör ONT när frodiga knoppar brista! Vila vid denna källa, svalka strupen, avnjut maten på filt.

Pollenallergikerna lider alla helvetes kval. Men jag, den lyckosamme, slipper och kan bara njuta av vårens sprängkraft fullt ut. Överdådiga vitsippsbackar för tankarna till Tolkiens ”Simbelmynë”. Knoppande björkskogar sveper ljusgrön slöja över skogstaket när jag djupandandes blickar upp mot en oändligt ljusblå himmel ovan.

Fågelsången sjunger vårvisor i mina törstande öron och huden njuter stilla av solstrålarnas värmande beröring. Ute på åkern hörs en brummande traktor med sina skramlande odlingsredskap på släptåg.

Idetimman är över, dags att sträcka på sig och hämta kraft under sommarens tid som annalkas. Vi gäspar nyvaket, börjar så sakteliga röra oss ut ur det ensliga boet för att sömndrucket mötas upp. Det bruna fjolårsskräpet rensas undan. Kvällarna blir ljusare. Energin återvänder och glädjen över andra, kärlek och lycka blommar ut. Hjärtan sätts i brand och nya möten sker i ljuva blomsterbeströdda parker och under nattljusa vändor bland stjärnor och skärvor.

Havets salta, tångluktande vindar svalkar och de grönskande vidderna känns eviga. En längtan efter värme, närhet och sand mellan tårna varvas med grillukt, vinglas och frihetskänsla. Livet återvänder, moder jord har åter befruktat landskapet med sina krafter. Vår tacksamhet vet inga gränser.

De mörkt tyngda och vinterkalla orden byts ut mot de dunlätta, ljusa och känslosamt frustande mjuka ljusa. Skratten ekar mellan lek och skogsvägg. Cyklarna rullar fram på stigen med sina lättklädda dansande. Violdoften ligger tung på morgonen. Ingen sova här i enslig gård, inte! När morgondaggen svept in dig i dess tunna fuktflor, då glömmer vi redan igår.

Nu är denna tid vår!

Tänk att det bara krävs ord

”Schhh… jag bara säger som det är
Du gav mig en bomb under bron
Tänk att det bara krävs ord”
(Kent ”Flen/Paris från: ”The hjärta och smärta EP”)

Tänk att det bara krävs ord. Ord som kan göra mer ont än någon fysisk smärta kan komma nära. Ord som bokstavligen svider i hjärtat när man läser, hör. Ord som sårar, som gör ont, som är pilbågeriktade. Dödliga ord. Ord som skadar för alltid och sitter i själen som en skjuten kula och sipprar blygift. Ord som hänger kvar i nattens tankar och manifesterar ett uttryck, etsar in betydelsen i själen som en hällristning i sten. De finns kvar, ger märken, repar, är varaktigt. De kan förvisso falla i glömska så småningom, men likväl är skårorna efter bokstäverna kvar. Man vet. De finns där. Även om de börjar suddas ut av tidens naturerosion.

Fenomenet gör att man när som helst kan bli påmind. En påminnelse om ett uttryck, en känsla och plötsligt har de karvade ristningarna fyllts i igen av nytt sipprande varmt rött blod, de är återuppväckta från de döda, uppståndna, mirakulöst, de börjar röra sig i din kropp, ditt inre, din själ och i tanke och hjärta. Blodet rinner! De läkta ärren har gjort huden tunt och skört. Pumpa ut smärta och ångest, väll fram, brist, översvämma och låt den ristade åter drunkna!

Vissa ord gör mer ont än andra. Vissa skär som en kniv. Människomaterialet är lättskuret, även om kniven når olika djupt. Ordknivar, vassa, trubbiga, slöa eller de som ger snygg snittyta, ristar utan hejd, ristar, ristar för att tillslut, troligen för alltid, ha skapat en skrovlig, ärrig yta som aldrig riktigt kommer repa sig. Vissa ytor kan manuellt slipas ned, putsas och jämnas till. Men till och med en sten vet när runristaren märkt den med sin ordkonst. Stenen är för alltid märkt, den är egen, den är ett med dig.

Tänk på hur du använder dina ord. Även outtalade ord kan vara blytyngda av förakt, andas tortyr i andedräkten och vara lika brutalt omänskligt överfallande som en bokstavens ”Jack the Ripper”. Skoningslöst kan de förvandla dig till ett försvarslöst offer inför en ordmördares lössläppta tryckladdning av grymhet och hat. Uttalat eller outtalat. Rakt in i bröstet blir du skjuten. Mata, mata som ett maskingevär.

Orden kan hängas framför dina ögon som en tunn florgardin och ständigt fladdra i sommarvindens ljumma fönsterinsläpp. De leker, dansar framför dig som älvor i dimhöljda natten, de skrattar, har roligt och ringdansar långt in i djupa nattsömnens långsamma bearbetning. De släpper aldrig taget. De förlustar sig och du står utanför ringen, för du är inte med. De är som en svulst, en mykorrhizasvamp som ständigt lever i symbios med dig. Och de släpper aldrig taget!

Långt inne, i kringelkrokiga gömmorna, i det innersta rummet, har de låsts in och förvaras till den dag då evigheten släpper lös din energi i alltet igen. Kraften av orden får då fritt utlopp, oändlig rymd, tills de åter klistrar sig fast och kletar in sitt kådageggiga gift i systemet på en annan själ. Ord betyder någonting.

Tänk att det bara krävs ord.

Om investeringar och annat plock

Stress är en utlösande faktor och en grogrund till det absolut mesta som är negativt för människan på alla tänkbara sätt. Vi skall jobba oss blåsvarta i ansiktet på arbetet - den viktigaste identitetsskaparen vi har. Därefter komma hem och vara überaktiva= duktiga, dels med partner och barnen, dels med villan, den välpolerade och tjusiga nya bilen av den rätta kalibern skall underhållas till topptrim och icke att förglömma den absoluta värdemätaren av vem du är i detta svenska välfärdssamhälle: hur exemplarisk din gräsmatta är. Den skall vara grön, vertikalskuren åt alla förbannade håll, genomkrattad så blåsorna blir stora som flatkams, idealiskt genomkalkad i den rätta vårmånaden, välgödslad i maj-juni, inte en mosstuva kan skönjas och den skall vara klippt på ett förträffligt och beskådansvärt sätt. Inte en vilsekommen maskros kan titta upp genom strollerdimman som ligger tät över den sammetslent grönstrålande ytan. Tillåt mig bara kräkas en stund medan jag återhämtar mig från denna beskrivning av idealsamhällets villastalinism. Att underhålla en gräsmatta och hålla grannarna glada (för det är väl inte för min egen skull den skall vara saftigt grön och frodig?) TÄR. Dels på plånboken, dels på mig. I ett villaområde skall allt vara välordnat pedantiskt. Man skall socialiseras in i ett liv bland kvävande banklån och utsökt arkitekturdesignade vinterträdgårdar, den nyinvesterade exklusiva bilen spänner sig pompöst på den vackra stenbelagda designgarageuppfarten. Det stinker det tillrättalagda och högmoraliska 50-talssamhället i ”Edward Scissorhands” så det svider upp i bihålorna.

I min ungdom besökte jag Belgien. Där blev jag varse att om någon hade en ovårdad villaträdgård, då fick man minsann BÖTER! Böter kan utfärdas på flera sätt även här i detta Lundellska öppna ideallandskap. Antingen utdöms det monetärt eller genom att bli utsatt till det allmänna medvetandets medeltida skampåle. För det är en skam, ett nidingsdåd, att inte sköta sitt liv och odla sin trädgård till en matematiskt nitiskhet. Du! Du skall vara förebild dessutom för din granne. Budordets budord. Bevare den hädare, vilken sätter sig i den ickeperfekta trädgården och behagar NJUTA av tillvaron och livet!?! Hur tänker man då??? Tillkalla exorcist! Någon har lagt ner hammaren i villaområdet och, bevare oss väl, flummar! En hippiefarsot, en mardröm, en pest har dragit genom byn, bloda era dörrposter!

Jonas Gardell har kallat Sverige för ”mellanmjölkens land”- och slog huvudet på spiken. Allt man gör skall vara lagom, att vara extrem eller annorlunda är förenat med dödsstraff eller leder möjligen i ett lättare domslag till ett livslångt fördömande.

Familjefasaden skall vara likt ett utsökt Fabergéskal: glänsa och blända åhörarna, förtrolla som Tolkiens ”Härskarring”. Fasaden är dock identisk med härskarringens inre väsen: till det yttre är den förföriskt vacker, men ingjutet finns ondskan som förtär, förgör, äter upp inifrån och slukar tills du förvandlats till en nitisk egoistisk liten gollumfigur som sitter på din surt förvärvade guldhög med investeringar och bara fyller ditt kala svarta inre hålrum med materialistiskt kapital av isolering från omvärldens väsentlighet.

Vad vill jag investera tid och pengar i? Inte är det en hysteriskt handklippt gräsmatta som tokgödslats med allehanda vidriga kemikalier så att varken barn eller djur egentligen kan beträda mattan på hela sommaren.

Vad är viktigt i livet? Vad gör mig glad och harmonisk? Vackra blommor, en vacker trädgård och en avslappnad tillvaro omkring mig. Men hur är detta möjligt med en omvärld som ständigt driver upp tempot till överljudsfart? Var finns lyckans källa?

Ibland tänker jag så här: Alla skulle behöva vara utsatta för en tickande bomb, att få en cancerdiagnos, med oviss utgång. Så att man investerar i livet, tar vara på dagen och gläds åt de goda och viktiga sakerna. Vi har det alldeles för bra och vi glömmer väsentligheter. Vi investerar hysteriskt med pengar och tid på sådant som knappast kan ge den troende en plats i det eviga. Vi lever inte som om dagen är tillräckligt värd att verkligen investera i. SÅ plötsligt en dag vaknar man upp och hela livet har passerat revy?

En dröm vore att investera i ett liv, en tillvaro bortom den förslavande normen. Men sådana drömmar får man bara låna korta tillfällen (semesterfester medelst vin) och de tas alltid ifrån en med ett brutalt armavslitande ryck så man i stort sett förblöder.(Sista dagen på semestern och under intag av ännu mer vin) Du måste överleva. För det är i det lidandet du ska dväljas.

Jag vill inte vara livegen. Jag vill investera tid och ansträngning i de människor jag vill hålla nära och inte investera tid och av mig själv på dem som tär. Jag gillar inte människor som inte bryr sig. Människor som bara stjäl av min livstid och mitt engagemang och sedan med berått mod tuggar i sig det jag försökt bidra med för att hånflinande spotta ut det igen och vända ryggen till och visa sin hålrygg som gapar känslokall egoism åt mina svidande tårfyllda ögon. No more!

Jag vill ha vår, äga ljum luft i alveolerna, ren tillvaro och outsinliga glädjekällor, att kunna skåda oändliga blomsterängar sprickandes av biologisk mångfald, sunda djur som lever ett hälsosamt liv och människor som bryr sig om det väsentligt viktiga i tillvaron. Då krackelerar det sköra Fabergéskalet och insidan visar vad det egentligen rymmer för stoffkärna. I denna oändligt djupa brunn av samlad kunskap och kärlek, finns en värld där vi alla kan vara som vi är, en tillvaro där vi kan leva som vi vill - utan att tära på andra eller miljön. Vad är viktigt? Att vara fri och finna frid bortom allt förstånd. Utrota stress, se människan vid din sida och betyd! Ekot efter det osjälviska ekar så mycket längre än det egoistiska ytlighetssyndromet som klär våra barn i tageltvångströja och stöper dem i extrovert konformitet. Investera i mångfald! Låt mig få andas hopp. Åtminstone för en sekund.