Så har min stackars son gått och ärvt en skev tandrad och för trång gom för antalet gaddar. Elände och anfäkta och anamma!
Då hamnar jag ju själv genast i det nostalgiska träsket. Jag minns med fasa hur jag i skolans matsal råkade kasta den där lilla rosa plastgommen jag plågat fick bära i ett och ett halvt år innan jag fick räls. (En sådan rosa och för den tiden hightech-grunka man skruvar i mitten för att liksom pressa ut gommen med "milt" våld.) Jag och min kompis Linda fick rota igenom skolans sopsäckar för att hitta fanskapet som gubevars var noggrant inlindad i en servett enligt konstens alla regler. Känslan av att ha glömt den, i en SOPSÄCK, är förebildligt för hur man som barn känner det när man gått och slarvat bort något svindyrt och hjärtat liksom stannar på en när insikten slår ner en. Världen står stilla. Jorden slutar snurra. Solen lyser på mig som en förhörsledarstrålkastare och man tror att man mer eller mindre ska möta sin skapare - om man nu till äventyrs tror på sådant. Vilket jag gjorde då. Men jag förstod hur som haver att nu var det klippt. Tingesten återfanns efter en stunds grävande bland servetter och gamla muggar och mackor och allt var frid och fröjd. Ett tag.
Tills att jag fick räls. Jag har förbanne mig aldrig haft så ont i skallbasen som då. Jag kunde inte äta på en hel vecka och det som slank ner var typ soppor och fil. Det kändes som om någon försökt krossa skallen med en slägga. Och lyckats.*Applåd och cymbal*
Först fick jag dra ut fyra tänder också. Två vid varje tillfälle. Bedövad som en oxe släpade jag mig tillbaka till skolan, med blodiga tussar i käften och dreglande mungipa som hängde okontrollerat likt ett ledset lakan på ett klädstreck. Det är ju exakt vad man vill ha när man går i åttan och är kär i en av skolans killar. Förstås.
Sedan blev man fotograferad hos tandläkaren, fick slita ut mungiporna med breda spatlar upp till öronen för att de skulle ta kort från alla möjliga vinklar- förutom röntgenplåtarna. Man undrar lite vad det är för perversa typer som vältrar sig i alla dessa. Men fördjupar mig icke mer i det.
Så blev det räls på och två och ett halvt års lång plåga började. Kinderna var söndertrasade och blödde. Jag fick dock VAX på ändtrådarna efter att jag i affekt åkt till tandläkaren och slagit näven i bordet eftersom jag icke ansåg att en trådstump som grottar runt i ett milsdjupt hålsår i kinden var något njuteftersträvansvärt. Till slut insåg de att trådstumpen nog var lite för lång ändå och kortade ner den. KLIPP! Om än på nåder. My God! Det var som att ha vunnit på lotteri. Jag var David mot Goliathtandläkaren! Mwahahahaaaaaaaaa! Jag ägde hela världen! För en kort sekund.
När den stora dagen kom och man tänkte slita bort plupparna på tänderna så sattes istället igång att göra en ny gom och en tråd cementerades fast i den nedre tandraden. När ytterligare ett år förflutit beslöt tandis att han skulle ta bort den där cementerade tråden i nedre framtandsraden. Vilket ledde till att han borrade i de tänder som är nervcentrum för hela universum. Jag gjorde en dödsryckning och han borrade rakt genom min läpp.Det var en ny och inte så intressant upplevelse jag inte kan rekommendera andra. Blodigt blev det. Och svullet. Jag såg ut som en nymosad boxare.
Tänderna blev bättre. Men inte så perfekta som jag hoppats på efter årslång pina. Men det får man väl ta som en del av sitt lyte. Att ha dåliga tänder är en plåga och jag har tyvärr utrustats med just detta. Hela käften är belamrad med ett sammelsurium av amalgam och plast, halvt sönderbrutna tänder och glipor som kan gömma en halv oxfilé.
Conclusion? Var rädd om era tänder ni lyckosamma som utrustats med kvalitetsdito. Det är icke roligt att tömma hela bankomaten på ynka besparingar för att laga ett litet fult hål och därefter veta att vid minsta lilla slarvtandborstning så växer tandtrollen till biffiga byggjobbare som gräver de djupaste hål man sett i mannaminne.
En rotfyllning medelst 10 bedövningssprutor är mitt innehavda rekord. Å andra sidan tror jag det tog ett dygn innan läppen började återvända till kroppen och man insåg att man kunde ta av sig koftan som fungerade som provosorisk haklapp. Uff!
Jag har funderat på detta med lösgom. Det är möjligen inte så dumt? Eller kanske lite då. Det är inte snyggt om lösgommen glappar. Eller om man råkar glömma gaddarna innan man åker till jobbet och ser ut som en serietecknad figur som råkat få en för stor boll inskjuten i fejset i höjd med kakhålet. SCHLOPP!
Nu ska jag käka godis.
lördag 26 mars 2011
fredag 18 mars 2011
I ögonblicket
Hon svävade bort mot horisonten. Mot solljuset. Mot värmen, som väntar vid slutet, i det okända som hon älskar att utforska och hon gör det med en inre styrka och vilja som inte går att se och ta på. Det drar, det lockar och allt är bra. Det känns så bra, så bra…
Hon ligger där. Klädd i vit skjorta med landstingets emblem. Ett antal nålstick och blåmärken avslöjar att oräkneliga prover tagits. Svetten lackar i pannan. Andningen ansträngd. Munnen vidöppen, som om den vill suga in allt det lilla extra syre som kan finnas runtomkring. Hon har inte öppnat ögonen på flera timmar och reagerar inte längre på nålsticken som en vänlig sjuksköterska tar på kvällskvisten. Hon klappar om henne försiktigt och säger med hög röst att hon skall ”bara ta ett litet stick.” Det finns inte längre. Dörren. Väntar.
”Jag ser, jag ser hur utsikten mot terrassen är något av det mest underbara, vackra som någonsin kan ha skapats. Jag känner hur värmen från de varma vindarna smeker och hur en doft av saltvatten och tång från Medelhavet smakar på min tunga. (De sprayar visst något pepparmyntsaktigt i munnen nu.) Doften av blommande Nerium i näsan. Ja, jag längtar så där så det gör ont. Något gör ont. Det gör ont!
"Jag hör röster omkring mig och känner hur värmen sprider sig i kroppen, genom venerna, gör så att det onda försvinner, jag slappnar av."
"Suck. Det känns bra igen. Jag vill dit. Jag längtar dit av hela mitt hjärta. Jag flyger, svävar och är där. Där är jag. Under solen, under den ljusblå, molnfria himlen. Jag andas frihetens luft, fantasins gränslöshet och en njutning som helar och fyller min själ. Ja! Jag blir hel här. Här, i min värld, är JAG. Vill du mig något? Så finns jag där. Du kan ropa mitt namn, du kan stega i mina steg, så är jag där. Vi är ett.”
”Jag ser min far. Jag ser en syster sedan 70 år tillbaka. Det är lång tid, de är där. Jag är trygg. De väntar. Och andra. Och goda vänner. Ja, de är där. Jag vill prata med dem igen! Jag längtar efter att få vara med dem. Tillsammans. Jag vill dit! Jag vill dit! Jag beslutar mig, att nu är det sannerligen dags. Hög tid! Jag drar! Vasa? Jaja. Jag med. Vi ses väl!”
Man vänder på henne och hon slutar att andas. Endast munnen gör reflexmässiga andetag.
...älskar dig! Och någon som gråter.
”Är det ett barn? ”
”Jag går med fasta steg mot målet. Mot ljuset. Och jag, jag mår helt underbart, perfekt. Hela kroppen pirrar av glädje och förväntan. Jag vill njuta så och i evighet. Jag går, går och känner hur jag färdas dit. Mot. Fantastiskt!"
Hon har slutat nu. Dödförklaras. Gråt. Sköterskor tröstar och klappar om och säger tröstande ord. Deras uppgift är nu att göra det fint. Rutiner finns.
Men. Vi vet inte vart det andra tog vägen. Tog den där tanken vägen?
In i ljuset färdades den och
Hon ligger där. Klädd i vit skjorta med landstingets emblem. Ett antal nålstick och blåmärken avslöjar att oräkneliga prover tagits. Svetten lackar i pannan. Andningen ansträngd. Munnen vidöppen, som om den vill suga in allt det lilla extra syre som kan finnas runtomkring. Hon har inte öppnat ögonen på flera timmar och reagerar inte längre på nålsticken som en vänlig sjuksköterska tar på kvällskvisten. Hon klappar om henne försiktigt och säger med hög röst att hon skall ”bara ta ett litet stick.” Det finns inte längre. Dörren. Väntar.
”Jag ser, jag ser hur utsikten mot terrassen är något av det mest underbara, vackra som någonsin kan ha skapats. Jag känner hur värmen från de varma vindarna smeker och hur en doft av saltvatten och tång från Medelhavet smakar på min tunga. (De sprayar visst något pepparmyntsaktigt i munnen nu.) Doften av blommande Nerium i näsan. Ja, jag längtar så där så det gör ont. Något gör ont. Det gör ont!
"Jag hör röster omkring mig och känner hur värmen sprider sig i kroppen, genom venerna, gör så att det onda försvinner, jag slappnar av."
"Suck. Det känns bra igen. Jag vill dit. Jag längtar dit av hela mitt hjärta. Jag flyger, svävar och är där. Där är jag. Under solen, under den ljusblå, molnfria himlen. Jag andas frihetens luft, fantasins gränslöshet och en njutning som helar och fyller min själ. Ja! Jag blir hel här. Här, i min värld, är JAG. Vill du mig något? Så finns jag där. Du kan ropa mitt namn, du kan stega i mina steg, så är jag där. Vi är ett.”
”Jag ser min far. Jag ser en syster sedan 70 år tillbaka. Det är lång tid, de är där. Jag är trygg. De väntar. Och andra. Och goda vänner. Ja, de är där. Jag vill prata med dem igen! Jag längtar efter att få vara med dem. Tillsammans. Jag vill dit! Jag vill dit! Jag beslutar mig, att nu är det sannerligen dags. Hög tid! Jag drar! Vasa? Jaja. Jag med. Vi ses väl!”
Man vänder på henne och hon slutar att andas. Endast munnen gör reflexmässiga andetag.
...älskar dig! Och någon som gråter.
”Är det ett barn? ”
”Jag går med fasta steg mot målet. Mot ljuset. Och jag, jag mår helt underbart, perfekt. Hela kroppen pirrar av glädje och förväntan. Jag vill njuta så och i evighet. Jag går, går och känner hur jag färdas dit. Mot. Fantastiskt!"
Hon har slutat nu. Dödförklaras. Gråt. Sköterskor tröstar och klappar om och säger tröstande ord. Deras uppgift är nu att göra det fint. Rutiner finns.
Men. Vi vet inte vart det andra tog vägen. Tog den där tanken vägen?
In i ljuset färdades den och
måndag 14 mars 2011
Konsten att inte bry sig - sagan
De levde så trygga och fina i sina hem. Solen sken och pengarna verkade aldrig ta slut utom vid de tillfällen då man kanske haft liten aning för roligt en helg och man fick vända blickarna mot besparingarna på bankkontot, som för övrigt aldrig skulle sina. Ständiga nedskärningshot och andra varningssignaler bekom dem inte. Jobben var inte särskilt inspirerande, men man tog sig dit, avverkade de angivna timmarna och därefter åkte man hem i en törstig het bil som grannarna skulle avundas. Man steg av, hämtade post, lagade mat och tittade på dagens TV, för idag sändes det 48: e avsnittet av serien: Fetast, fulast och mest värdelös. Alla såg programmet, alla hade en åsikt och alla engagerades storligen. Livet går som på räls. Raka spår, drivande lok.
Men så en dag sken inte längre solen. Jorden skakade istället. Väldigt mycket faktiskt. Ja, det skakade så man blev riktigt rädd- ända in i själen! Man rycktes ur sina trygga vardagsstigar, lunken ändrades till flykt. De hånande glåporden uttalade till TV:n förvandlades till primalskrik av fasa för döva öron. Man skanderade individuellt: ”Hur kan sådant få inträffa? Här? I min trygga lilla värld, där allt är så välordnat och fint!? Hur kan Moder Natur bara bete sig så här mot oss? Vad har vi gjort då Naturen behandlar oss på det här sättet? Nej! Tvi vale! Nu är det dags att ta hämnd! Vi har mjäkat länge nog! Vi har fyllt bilar med miljövänliga kassa drivmedel, vi har skänkt pengar till regnskogsplantering och genom konsumentinköp tvingat företag att sluta hälla ut gifter i vattnet. Och vad är tacken? En fet tsunami, som sopar bort halva släkten längs med kusterna, jordbävningar som skakar sönder hus och levebröd för alla oskyldiga medmänniskor och andra ruskiga naturkatastrofer. Vi har fått nog!”
Man beslutade sig för att det fick vara slut med värdelösa väntjänster. Otack är världens lön. ”Man är sig själv närmast” sade morfar och knuffade strålskadade sonsonen så hårt i sidan att han fick ett svårt ömmande blåmärke. Mormor läste tidskrift om skönhet, far lagade besprutad mat från fattiga länder och barnen hjälpte mor att tömma ut gårdens gifttunnor i vattenreservoaren. Det kändes fint. Härligt på ett befriande sätt, det här att få hämnas tillbaka. ”Nu skrattar du inte längre ditt hårdhjärtade stycke”, hojtade de, åsyftandes Moder Natur. De njöt. Det kändes bra. För varför skall man bry sig om någon annan än sig själv? Vad gör väl det, om andra drabbas, för det berör ju inte mig personligen? Man är sin egen lyckas gud. Och den dagen man dör, då kanske man dör lyckligast i världen, för då har man inget att ångra, ingen som sörjer och ojar sig. Ja, har man ingen kärlek till någon så behöver heller ingen lida. Och man kan dö med gott samvete och fridfullt sinne. Det är praktiskt. Men så är människan bevisligen jordens smartaste också! Glöm inte det. Shanti! (Frid bortom allt förstånd)
Men så en dag sken inte längre solen. Jorden skakade istället. Väldigt mycket faktiskt. Ja, det skakade så man blev riktigt rädd- ända in i själen! Man rycktes ur sina trygga vardagsstigar, lunken ändrades till flykt. De hånande glåporden uttalade till TV:n förvandlades till primalskrik av fasa för döva öron. Man skanderade individuellt: ”Hur kan sådant få inträffa? Här? I min trygga lilla värld, där allt är så välordnat och fint!? Hur kan Moder Natur bara bete sig så här mot oss? Vad har vi gjort då Naturen behandlar oss på det här sättet? Nej! Tvi vale! Nu är det dags att ta hämnd! Vi har mjäkat länge nog! Vi har fyllt bilar med miljövänliga kassa drivmedel, vi har skänkt pengar till regnskogsplantering och genom konsumentinköp tvingat företag att sluta hälla ut gifter i vattnet. Och vad är tacken? En fet tsunami, som sopar bort halva släkten längs med kusterna, jordbävningar som skakar sönder hus och levebröd för alla oskyldiga medmänniskor och andra ruskiga naturkatastrofer. Vi har fått nog!”
Man beslutade sig för att det fick vara slut med värdelösa väntjänster. Otack är världens lön. ”Man är sig själv närmast” sade morfar och knuffade strålskadade sonsonen så hårt i sidan att han fick ett svårt ömmande blåmärke. Mormor läste tidskrift om skönhet, far lagade besprutad mat från fattiga länder och barnen hjälpte mor att tömma ut gårdens gifttunnor i vattenreservoaren. Det kändes fint. Härligt på ett befriande sätt, det här att få hämnas tillbaka. ”Nu skrattar du inte längre ditt hårdhjärtade stycke”, hojtade de, åsyftandes Moder Natur. De njöt. Det kändes bra. För varför skall man bry sig om någon annan än sig själv? Vad gör väl det, om andra drabbas, för det berör ju inte mig personligen? Man är sin egen lyckas gud. Och den dagen man dör, då kanske man dör lyckligast i världen, för då har man inget att ångra, ingen som sörjer och ojar sig. Ja, har man ingen kärlek till någon så behöver heller ingen lida. Och man kan dö med gott samvete och fridfullt sinne. Det är praktiskt. Men så är människan bevisligen jordens smartaste också! Glöm inte det. Shanti! (Frid bortom allt förstånd)
fredag 11 mars 2011
En svart svans kontemplationer
Jag har sett filmen Black Swan. Här förmedlas ett antal egenterapeutiska reflektioner, då jag omskakad bearbetar ett antal gåshudsknottror vilka sköljer över huden som en tsunami. Ännu.
Det är en förträfflig film, välgjord och starkt berörande. Natalie Portman glänser, i en för henne perfekt roll, hon övertygar och förmedlar rakt genom bildduken in till hjärtat för den mottaglige. Kort sagt, ett mästerligt skådespeleri serveras!
Filmen är en psykologisk skräckhistoria, en inre Doktor Jekyll och Mr Hyde som skrämmer skiten ur hjärnan på både huvudrollsinnehavaren och åskådaren. Gränserna mellan filmens fiktiva verklighet och den sjuka mardrömmens hallucinationer är totalt utsuddade och man kan i alla scener tolka händelseförloppet som både en galen Dalí-mardröm eller en fruktansvärd verklighet, lika grym som reell.
Jag sitter och återupplever barndomens ångestladdade feberyrningar med fasa vid åsynen av filmen. Jag har sett, då menar jag VERKLIGEN SETT garderobsdörrar slås upp med en våldsam kraft, ballonger som svävar ovanför mitt huvud i en otrevlig, skrämmande sävlig rörelse, tekoppar som flyger runt i rummet och flugor som inte finns. Mina febermaror har förföljt mig genom barndomen och förföljer mig ibland ännu, om än med annan distans i dagsläget. Minnena kan få mig att rysa av samma fasa, känna samma fruktan som jag upplevde vid dessa trauman. Varje gång jag fick feber började min hyperkänsliga hjärna att bokstavligen koka över och skena ohejdat. Jag upplevde att jag sov i ett slags surrealistiskt/psykologiskt Salvador Dalí-landskap, paranoidiskt, ensligt och med endast knotiga, stenhårda och vidrigt smärtsamma trägrenar att ligga och sova på istället för min egen mjuka och sköna kudde. Steg febern lite mer, vilket hände titt som tätt, började det riktigt otäcka i och med att jag kände, KÄNDE hur det började växa ”svampar” eller ”sugkoppor” på min hud. Den känslan är sanslöst skrämmande. Förnuftsmässigt vet jag att det är inbillning av en starkt feberpåverkad hjärnas sinnessjuka skapelser, en slags skenande Frankensteinskapelser av skräckdrömmar som löper amok i fantasins skapande felkopplingar, i ett psykotiskt ingenmansland där allt destruktivt är koncentrerat. Och jag har dväljts där, jag har hatat det, fruktat det, skrämts från vettet och velat fly fly fly. Mardrömmens egna skräckfilmsgenrer har förföljt mig som en envis virussjukdom vilken anpassar sig och förändrar sig så att när jag tror att den försvunnit så har den egentligen bara retirerat, legat latent, obemärkt ändrat form, inväntat rätt tillfälle för att slå till igen och plötsligt attackerat och ockuperat när man varit som mest oförberedd och försvarslös. En grym fiendes förrädiskt sluga och förödande plan.
I Black Swan fläks dessa feberyrningar upp på bioduken som ett nyslaktat köttstycke indränkt i blodets egen ångande hetta. Huvudrollsinnehavaren, Nina, kämpar för att bli den perfekta svanen i baletten Svansjön, men priset blir för högt då djupa och för hennes kropp för stora känslor med tvång frammanas till ett för högt pris. Gränserna suddas ut mellan artisten, rollfiguren och karaktären gentemot privatpersonen. Det är likt den drog den naiva lilla flickan övertalas att ta, världen blir inte längre kontrollerbar och förnuftig utan gränslös, psykotisk och farlig. Den snuddar vid dödens gränsland, luktar på döden och håller den plötsligt i handen. Dödens andedräkt kan skönjas i den judaskyss som förrädiskt anger offret till bödeln. I det våldsamma, det sjuka och de blödande skadorna visualiseras de inre smärtornas lodande och bottenlösa djup. I mörkret, i de dunkla gångarnas minotaurpalats, där finns gåtans lösning. Där är svarta svanens eftertraktade väsen.
Jag har aldrig suttit och sett en film av detta slag. I positiv bemärkelse och i negativ. Det positiva är att jag blev synnerligen starkt berörd. Det negativa var att jag troligen inte andades normalt under filmens gång, ja gud vet om jag andades alls vid vissa tillfällen? Jag hade konstant gåshud, som kändes som att den stod ut flera meter från huden. Då hennes hud knottrades, rörde sig, frammanade små svarta taggar att plocka och hon försökte klösa bort denna inbillning så att blodet rann över ryggen, ja då kliades det på min kropp- till den grad att det blev riktigt fysiskt obehagligt. Det är bra gjort av en filmskapare att lyckas så väl i sitt filmspråk. Det är skickligt, även om det betyder att publiken i stort sett vill riva sig och sympatikräkas med svanflickan. Det kliar!!! På min hud och på min hjärnbark.
Filmen handlar även om olika sorters lustar, om alla undertryckta känslors förödande effekt på det mänskliga psyket. Välkänt är att sådant undertryckande av känslor ofta kan leda till ibland mycket allvarliga psykiska problem. Ja! Så sker här.
Allt har sitt pris. För att nå målet, för att finna tillfredsställelse föregås det eftersträvade av smärta. Hård och intensiv smärta eller lågintensiv och malande. Smärtan hängs runt halsen på publiken, som en cementklump att dränka oss ner i djupets svarta inre tystnad.
Att finna den inre passionen, att leva och att leva ut kostade hos denna ljuva flicka hela livet. Där döden tar vid är lyckan fulländad i hennes svanesångsframträdande.
Jag stödjer inte de tankarna på något vis. Men det var spännande att ta och bli en del av dem. Mitt ideal är att alla skall vara lyckliga och det ska inte behöva kosta någons väl och ve. Den behärskade vita svanen, som är lätt att gestalta, är i alla fall inte jag. Jag är den svårefterhärmliga, svarta, känslosamma och förföriska svanen i själ och hjärta- för jag - jag vill förföra livet!
Det är en förträfflig film, välgjord och starkt berörande. Natalie Portman glänser, i en för henne perfekt roll, hon övertygar och förmedlar rakt genom bildduken in till hjärtat för den mottaglige. Kort sagt, ett mästerligt skådespeleri serveras!
Filmen är en psykologisk skräckhistoria, en inre Doktor Jekyll och Mr Hyde som skrämmer skiten ur hjärnan på både huvudrollsinnehavaren och åskådaren. Gränserna mellan filmens fiktiva verklighet och den sjuka mardrömmens hallucinationer är totalt utsuddade och man kan i alla scener tolka händelseförloppet som både en galen Dalí-mardröm eller en fruktansvärd verklighet, lika grym som reell.
Jag sitter och återupplever barndomens ångestladdade feberyrningar med fasa vid åsynen av filmen. Jag har sett, då menar jag VERKLIGEN SETT garderobsdörrar slås upp med en våldsam kraft, ballonger som svävar ovanför mitt huvud i en otrevlig, skrämmande sävlig rörelse, tekoppar som flyger runt i rummet och flugor som inte finns. Mina febermaror har förföljt mig genom barndomen och förföljer mig ibland ännu, om än med annan distans i dagsläget. Minnena kan få mig att rysa av samma fasa, känna samma fruktan som jag upplevde vid dessa trauman. Varje gång jag fick feber började min hyperkänsliga hjärna att bokstavligen koka över och skena ohejdat. Jag upplevde att jag sov i ett slags surrealistiskt/psykologiskt Salvador Dalí-landskap, paranoidiskt, ensligt och med endast knotiga, stenhårda och vidrigt smärtsamma trägrenar att ligga och sova på istället för min egen mjuka och sköna kudde. Steg febern lite mer, vilket hände titt som tätt, började det riktigt otäcka i och med att jag kände, KÄNDE hur det började växa ”svampar” eller ”sugkoppor” på min hud. Den känslan är sanslöst skrämmande. Förnuftsmässigt vet jag att det är inbillning av en starkt feberpåverkad hjärnas sinnessjuka skapelser, en slags skenande Frankensteinskapelser av skräckdrömmar som löper amok i fantasins skapande felkopplingar, i ett psykotiskt ingenmansland där allt destruktivt är koncentrerat. Och jag har dväljts där, jag har hatat det, fruktat det, skrämts från vettet och velat fly fly fly. Mardrömmens egna skräckfilmsgenrer har förföljt mig som en envis virussjukdom vilken anpassar sig och förändrar sig så att när jag tror att den försvunnit så har den egentligen bara retirerat, legat latent, obemärkt ändrat form, inväntat rätt tillfälle för att slå till igen och plötsligt attackerat och ockuperat när man varit som mest oförberedd och försvarslös. En grym fiendes förrädiskt sluga och förödande plan.
I Black Swan fläks dessa feberyrningar upp på bioduken som ett nyslaktat köttstycke indränkt i blodets egen ångande hetta. Huvudrollsinnehavaren, Nina, kämpar för att bli den perfekta svanen i baletten Svansjön, men priset blir för högt då djupa och för hennes kropp för stora känslor med tvång frammanas till ett för högt pris. Gränserna suddas ut mellan artisten, rollfiguren och karaktären gentemot privatpersonen. Det är likt den drog den naiva lilla flickan övertalas att ta, världen blir inte längre kontrollerbar och förnuftig utan gränslös, psykotisk och farlig. Den snuddar vid dödens gränsland, luktar på döden och håller den plötsligt i handen. Dödens andedräkt kan skönjas i den judaskyss som förrädiskt anger offret till bödeln. I det våldsamma, det sjuka och de blödande skadorna visualiseras de inre smärtornas lodande och bottenlösa djup. I mörkret, i de dunkla gångarnas minotaurpalats, där finns gåtans lösning. Där är svarta svanens eftertraktade väsen.
Jag har aldrig suttit och sett en film av detta slag. I positiv bemärkelse och i negativ. Det positiva är att jag blev synnerligen starkt berörd. Det negativa var att jag troligen inte andades normalt under filmens gång, ja gud vet om jag andades alls vid vissa tillfällen? Jag hade konstant gåshud, som kändes som att den stod ut flera meter från huden. Då hennes hud knottrades, rörde sig, frammanade små svarta taggar att plocka och hon försökte klösa bort denna inbillning så att blodet rann över ryggen, ja då kliades det på min kropp- till den grad att det blev riktigt fysiskt obehagligt. Det är bra gjort av en filmskapare att lyckas så väl i sitt filmspråk. Det är skickligt, även om det betyder att publiken i stort sett vill riva sig och sympatikräkas med svanflickan. Det kliar!!! På min hud och på min hjärnbark.
Filmen handlar även om olika sorters lustar, om alla undertryckta känslors förödande effekt på det mänskliga psyket. Välkänt är att sådant undertryckande av känslor ofta kan leda till ibland mycket allvarliga psykiska problem. Ja! Så sker här.
Allt har sitt pris. För att nå målet, för att finna tillfredsställelse föregås det eftersträvade av smärta. Hård och intensiv smärta eller lågintensiv och malande. Smärtan hängs runt halsen på publiken, som en cementklump att dränka oss ner i djupets svarta inre tystnad.
Att finna den inre passionen, att leva och att leva ut kostade hos denna ljuva flicka hela livet. Där döden tar vid är lyckan fulländad i hennes svanesångsframträdande.
Jag stödjer inte de tankarna på något vis. Men det var spännande att ta och bli en del av dem. Mitt ideal är att alla skall vara lyckliga och det ska inte behöva kosta någons väl och ve. Den behärskade vita svanen, som är lätt att gestalta, är i alla fall inte jag. Jag är den svårefterhärmliga, svarta, känslosamma och förföriska svanen i själ och hjärta- för jag - jag vill förföra livet!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)