Om att SE

Ibland


Blir man så trött

På det man ser

Ser och ser- hela tiden

Runt mig

Jag ser trött på

Allt som görs, allt som känns, sägs, tänks: speglas

så

i ögon,

tonfall,

kroppsspråk,

allt.

Så man kräks och vet slutet innan storyn ens påbörjats

Självuppfyller allt allt allt

Klyschigt skit jag inte vill veta

Kvicksandsk lömskhet tvingar fången mot botten

Om jag bara kunde blunda

Men vägen är lång och utstakad som en landsväg i Norrland

Ett hopp om mänskligheten

Som förlorats i en räcka av hån

Räknade ut logiken redan innan ekvationen var konstruerad

Beräkningens exakthet och triumf

Vem du är, hur du gör, vad du tänker, vem som offras

Tack för cred. Tack för kompetens. Tortera mera.

Kvalitet inget mål i mun när käften är igenproppad av dålig insikt

Insikt pärlar sig som vatten på en Mårten

Jag vill slippa skåda

Det jag sett alltför länge

Låt vilan rulla in.

Medicincocktail

Förskriven eller föreskriven? Ja det är frågan! Ty vad är ädlare än att få en oväntad medicin ordinerad, som man högaktningsfullt ägnar förakt åt för att sedan upptäcka att den där rackaren nog ändå gör verkan? Jag får, med svansen mellan benen, slokande och motvilligt konstatera att jag tydligen gått och blivit allergiker.

Jag som aldrig känt av pollen tidigare får svälja stoltheten, ta in min härligt friskdoftande, uthängda vårtvätt och erkänna mig besegrad av naturens krafter, ödets nyck och slumpen åverkan. Ja, jag får sälla mig till den allt ökande skaran pollenallergiker som ständigt tycks vara snörvlande från februari till oktober och som man tidigare i fåfäng triumf avfärdat som veklingar och kvalificerade simulatörer. Det är dem man diskuterat med i fikarummet och påklistrat empatiskt konstaterat att det kanske är någon form av miljögifter som ändå påverkat förloppet hos de drabbade. Allt för att försöka verka positivt uppmuntrande i sammanhanget då man egentligen i sitt stilla sinne tänkt att folk är bra klena och i behov av uppmärksamhet, ett avancerat stadium av hypokondri.

Så står man här. Med mössan i handen. Trampar skamset om än förnärmat, med rinniga och kliande ögon och näsa, hostar envist så det ekar i de varfyllda bihålorna vilket orsakar svallvågor i skallen som kluckar runt i en kvart. Fast! I en malström av rinnande snor.

Att konsumtionen av mediciner påverkar oss och naturen långsiktigt är allmänt känt. Det frikostiga och mångåriga bruket av penicillin har gett den negativa effekten att det utvecklats nya och obotliga varianter av de sjukdomar, vilka vi tidigare med lätthet kunde behandla med en tiodagarskur Kåvepenin. Ett svårt bakslag som inte på något vis skall underskattas. En oönskad återgång till ett tidigt nittonhundratal då folk dog som flugor i TBC och lunginflammation och endast undantagen överlevde i sällsynta fall. Resistenta bakterier är en oerhört farlig tickande bomb och de nya virusformer som ständigt utvecklar sig själva och anpassar sig till nya miljöer är ett livshotande krig vi aldrig får ta lätt på. Det är också därför jag förut upprört argumenterat med diverse läkare om att ge mig en ”hästkur” så bihålorna rensas ordentligt, istället för att mesa med en fjantdos så bakterierna endast tillfälligt begränsas och därför- inte oväntat- kommer tillbaka med förnyad kraft vid avslutad dos, vilket fordrat ytterligare kur. På senare tid har jag fått rätt. Numera behöver jag aldrig diskutera. Antingen slår man ut rubbet eller så låter man det vara. Punkt.

Det kommer ut allsköns medicinska restprodukter i naturen via människans leverne. Att värna om miljön är extremt viktigt. Så släng inte några mediciner i soporna! Det är nog läskigt med vetskapen att mina barn som växer upp nu får i sig restprodukter av penicillin, hjärtmediciner, och diverse andra miljöfarliga, nervskadande och nedbrytande ämnen via exempelvis dricksvattnet. Ibland måste man mörka fakta för att inte knäckas av vetskap.

Jag ville gärna tro att naturen fixar saker av sig själv. Jag ville gärna inbilla mig att kroppen alltid strävar efter balans och sundhet och tillfrisknar för egen maskin. Efter att ha lusläst den medföljande bipacksedeln, nervöst skrattat åt ”eventuella biverkningar” och med fruktan återläst ”ovanliga biverkningar (färre än 1 av 10000)” som: hjärnblödning eller stroke, hjärtproblem eller allvarliga lever- eller njurskador (vilket underförstått skall tolkas som ”lite död”) stoppar jag ångestladdat i mig tablett efter tablett och inväntar de fruktade biverkningarnas åverkan som i överljudsfart överlämnar mig till min annalkande slutstation. De kan ju ha fel, läkarna och medicintillverkarna. Det har ju hänt. Saker kan inträffa. Men vissa saker måste man vara beredd att riskera. Även för att bli friskare. Jag överlämnar mig i medicinens helande händer.

Nu är det dags för ytterligare en medicindos, som skall hjälpa mig att må bra. Det känns dock inte rätt. Jag som alltid försökt undvika mediciner i den mån det går. Jag har mer och mer börjat använda den medicin som faktiskt förskrivs mig. Jag ger efter och inser blott att de kan kurera. Det är ett motvilligt erkännande och en svårartad eftergift- även för stoltheten. Jag uttalar härmed en ödmjuk ursäkt till naturen, med ett hopp om att jag ändå försöker undvika alltför mycket negativ miljöpåverkan medelst en önskan om att tillfriskna.

Jag vill slutligen skänka en tacksamhetens tanke och all heder till dem som utvecklat mediciner och de läkare som försöker hjälpa oss att må bra. Att vara sjuk är det ingen som önskar sig. Att få ha god hälsa är ingen självklarhet och som med så mycket annat är det få som reflekterar över det förrän man verkligen blivit sjuk. Det är först då man uppskattar ynnesten att få vara frisk.

Vattenfylld blåsa

Det nöter

Det nöter och det nöter

Det nöter och det nöter så det gnager

Det nöter och det nöter så det nöter så det gnager så det svider

Det nöter och det nöter så det nöter så det gnager så det svider så det ömmar

Det nöter och det nöter så det nöter så det gnager så det svider så det ömmar så det värker

Det nöter och det nöter så det nöter så det gnager så det svider så det ömmar så det värker så det uppstår skavsår

Jag behöver plåstras.

Dante och jag

Jag vill skrika jag vill slå jag vill hata jag vill gå
Det bubblar och det kokar det rusar i skallen och hjärtat slår

Ilskan sköljer över mig som en tryckvåg och slår luften ur varje alveol

Förbannade idioter bort ur min värld- stick från kommunen

Håll er i era grottor era imbecilla orangutanger och neandertalare



Sluta spela allan,sluta delge era förbannade inskränkta idéer och lär er om ödmjukhet

Gräv ner er någonstans, sluta föröka er och håll era förbannade nunor ur mitt synfält, min vetskap

Lämna mig ifred, sluta reta gallfeber, lägg ner, lägg av, försvinn, gå upp i rök- BORT!

Säg inget, säg inget säg inget säg inget mer, snälla säg inget mer. Nu. Var nådig med en stackars själ.


Sluta vara ful, sluta bete er, man blir så förbannat trött till slut, trött, less, apless, superless

Det ena stolleprovet efter det andra

avlöses utan uppehåll, utan reflektion

men snälla tänk! TÄNK! TÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄNK!!! Men nej. Hoppet överger en. Det sista jag hade kvar.



Nattsvart ljus sticker i ögonen som tusen nålar och gör mig blind. Famlar och svindlar. Faller.

Svallar, svallar och trycker som en betongklump och stoppar allt.
I slow slow motion trampar jag vidare i dimman och tanklöst vandrar jag vidare i kvicksanden

Sjunker. Som jag alltid gjort, som jag vet och känner, stegen ekar, går och går som klockans tick

Eftersom jag av gammal vana kan stegen är gången inövad- som en övning, som en cykelkunskap.



Jag är glad, jag är arg, jag har ångest, jag gråter inombords, jag lider som ett djur

För jag är sån

Bryr mig alldeles för mycket om allt och sliter ut insidan som ett rivpappers klösande

Brottas, förbannar mig själv, vill vara bättre, men klarar bara en liten bit, liten bit

Det går så där, men jag klarar mig. Jag tar mig fram. Som alltid.


Skruvas runt som en drillande spiral och knyts ihop som ett nystan av knutar och kliigt garn av tagg

Driver runt som en eka i malströmmen, fast, obönhörligt, en väg ut, en väg in, ett slut

Detta jävla lidande. Gör ont, river, klöser, blöder, frasar och trampar nya stigar och spår

Petar mig ner till en ny nivå. Där stannar jag ett tag. Andas och så vidare. Motet…

En känsla av övergivenhet. En känsla av ensamhet. En känsla av mara av tröghet.



Jag tar mig alltid upp igen och kravlar och klöser mig dit.

I denna helvetiska tratt där fallet är fritt.

Blickar mot ljuset där friden är.

Upp igen är målets öga

Helvetet bottenlös

Uppnådd

Nu