Dante och jag

Jag vill skrika jag vill slå jag vill hata jag vill gå
Det bubblar och det kokar det rusar i skallen och hjärtat slår

Ilskan sköljer över mig som en tryckvåg och slår luften ur varje alveol

Förbannade idioter bort ur min värld- stick från kommunen

Håll er i era grottor era imbecilla orangutanger och neandertalare



Sluta spela allan,sluta delge era förbannade inskränkta idéer och lär er om ödmjukhet

Gräv ner er någonstans, sluta föröka er och håll era förbannade nunor ur mitt synfält, min vetskap

Lämna mig ifred, sluta reta gallfeber, lägg ner, lägg av, försvinn, gå upp i rök- BORT!

Säg inget, säg inget säg inget säg inget mer, snälla säg inget mer. Nu. Var nådig med en stackars själ.


Sluta vara ful, sluta bete er, man blir så förbannat trött till slut, trött, less, apless, superless

Det ena stolleprovet efter det andra

avlöses utan uppehåll, utan reflektion

men snälla tänk! TÄNK! TÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄNK!!! Men nej. Hoppet överger en. Det sista jag hade kvar.



Nattsvart ljus sticker i ögonen som tusen nålar och gör mig blind. Famlar och svindlar. Faller.

Svallar, svallar och trycker som en betongklump och stoppar allt.
I slow slow motion trampar jag vidare i dimman och tanklöst vandrar jag vidare i kvicksanden

Sjunker. Som jag alltid gjort, som jag vet och känner, stegen ekar, går och går som klockans tick

Eftersom jag av gammal vana kan stegen är gången inövad- som en övning, som en cykelkunskap.



Jag är glad, jag är arg, jag har ångest, jag gråter inombords, jag lider som ett djur

För jag är sån

Bryr mig alldeles för mycket om allt och sliter ut insidan som ett rivpappers klösande

Brottas, förbannar mig själv, vill vara bättre, men klarar bara en liten bit, liten bit

Det går så där, men jag klarar mig. Jag tar mig fram. Som alltid.


Skruvas runt som en drillande spiral och knyts ihop som ett nystan av knutar och kliigt garn av tagg

Driver runt som en eka i malströmmen, fast, obönhörligt, en väg ut, en väg in, ett slut

Detta jävla lidande. Gör ont, river, klöser, blöder, frasar och trampar nya stigar och spår

Petar mig ner till en ny nivå. Där stannar jag ett tag. Andas och så vidare. Motet…

En känsla av övergivenhet. En känsla av ensamhet. En känsla av mara av tröghet.



Jag tar mig alltid upp igen och kravlar och klöser mig dit.

I denna helvetiska tratt där fallet är fritt.

Blickar mot ljuset där friden är.

Upp igen är målets öga

Helvetet bottenlös

Uppnådd

Nu