Ålderstecken

Jag ska prata om en kvinnas ålder. Min ålder. Jag skulle inte vilja vara 18 igen. Mentalt.

Det är intressant när man börjar fundera på ålderstecken. Varje ålder har sin charm och sina bekymmer. Det faktum att man inte längre behöver visa leg på systemet. Det känns bra och dåligt. Men är inte så jätteviktigt i det stora hela. Ett indignerat ryck på axlarna och gå vidare. Jag tål inte längre koffein, men älskar kaffe. Jag är sockerintolerant men frossar choklad. Jag gillar vänner, men bara dem jag ids ha kvar. Det blir på något sätt mer praktiskt och enkelt när man inser att livet är kort- innehållet enormt och kantat av en lång frans av irriterande faktorer man måste sprätta bort av livsestetiska skäl. Så blir allt så mycket lättare och vackrare efteråt. Rent. Avskalat. Som ett vackert, vällagrat vin mognar, fylls med nya toner, blir mustigare, fördjupar sin färg och utvecklas till sin fulla potential. Det görs bara under de rätta förutsättningarna. Jag behöver syre.

Jag börjar likna Michael Jackson. Det är nytt om än lite oväntat. ”Varför?” undrar ni nu kanske. ”Ska hon skönhetsoperera näsan? Ta på sig en vit handske och moonwalka? Sjunga: ”I´m bad?” och köpa kedjor och nitbälten och bli cool och fräck? Sova i syretält och äta alger så livslängden ökar så där märkvärdigt”? Nope. På grund av rosacea. (=en inflammatorisk sjukdom som satt sig i ansikte och på ögonen vilket framkallar irriterande rodnad och vid skov även blemmor på kinder, haka och panna samt skapar röda och irriterade ögon och vaglar. Jag läste för övrigt att det finns en aggressiv form av ögonvarianten som kan göra en blind. Men den skräckinjagande informationen lämnar jag det ärendet.) Numera tål jag, precis som Jackson, begränsat med sol då det gör att jag kommer vara skrikande griskärsrosa i hela ansiktet. Rosenskäran uppträder även om jag äter stark mat, dricker alkohol, utsätts för temperaturskillnader med mera. Jag behöver alltså omsorgfull omgivning och jämn temperatur. Som ett vin.

Alltså. På med keps och solbrillor och in i skugglandet. Lovely. Källaren nästa. Att mogna i min takt.

Jag som älskar att lapa sol. Jag får nu bli tant under sommaren. På med brätthatten! Tant behöver för övrigt också solbrillor för ögonens skull. Jag och Jackson. Tighta.

Jag måste tänka om. I och för sig nyttigt för att inte fastna i det gamla och invanda. Jag måste tänka om och tänka rätt och tänka större och vidare. Fokusera på vad jag FÅR.

Jag är ändå rätt tacksam för att jag får vara med om så mycket. Både bra och dåliga saker. Det som formar mig till den jag är. Som en Barbapapa. Men ibland måste man sätta stopp också. Säga nej. Akta för fallgropar och dåligheter som inte håller ett gott liv i god rullning. Jag gillar tempot, draget, känslan och utmaningen. Jag vill känna livets alla vindar blåsa, ibland hårt, ibland milt och ljuvt som en sommarbris. I skuggan numera, förstås. Ty närmare ungdomens nattuglesessioner än så här kommer jag nog inte. Tillbaka till mörkret, till nattens tystnad och till morgonens underbara doft och bleka ljus i dimhöljd. Det finns förresten inget vackrare än en tidig morgon i Bryngelhögen på sommaren, när klockan är tre och fåglarna i skogen tjattrar som kaffestinna lärare på studiedagskonferens. Det är mäktigt ljud för en med hörselnedsättning.  Som jag.

Så när jag ser livet som den process det är, med saker som kommer in och ut i tillvaron så tänker jag att jag ändå kan välja. Jag har alltid ett val. Jag kan och vill och önskar leva ett gott liv och njuta av det goda på vägen. Utvecklas. Smaka. Låta livet bli som vinets alla sinnerörelser på min tunga. Låta det stanna och slicka smaklökarna innan det rinner vidare mot nya mål. Så vill jag att varje del ska vara av betydelse för helheten. Men bara det viktiga, det som betyder något och som gör att det blir värdefullt. Där skiljer jag mig från Jackson, tror jag.

Ålder är bara en mask. Karaffen höljer insidans spektrum och potential. Inget är så ljuvligt och vackert som det överraskande mötet av en doftnot, en smak eller en smittande och smickrande fin egenskap som sprider glädje som en sprudlande bäck. Spela på den näckfiolen, spara den känslan, sprid den gemenskapstanken för framtida behov, om du törs! Det är värdigheten i att åldras vackert när hjärnan skapar det konstverk som är du, som målas och ommålas och skrapas och förnyas. Ständigt i rörelse. Med nya färger och motiv och ibland nya konstnärsassistenter vid sidan. Huvudpenseln håller man själv i.

En rynka visar att jag skrattat. Erfarenheten säger mig att jag lärt och skådat insikt. Inre frid. Glädje. Dela med sig eller inte. Bjuda eller hålla inne. Kontrasternas mecka. Tiden visar att det dyrbaraste är det som betyder något. Armlängds avstånd till annat. Den visheten håller tant fast vid.