Saknad

Tänk hur det är. Saknad. "Ingen saknar kon förrän båset är tomt". Bister insikt drabbar mig med jämna mellanrum. Slår mig som ett knytnävsslag i mellangärdet närhelst jag har garden nere. Han kommer inte tillbaka, min far, det gör han inte. Han kommer inte ringa och störa mitt i maten mer. Eller skicka en slant för att vi skall köpa lite "Kinathai-mat" som vi alla är lyriskt förtjusta i, så var även han. Var. Imperfekt. Dåtid. Finns inte mer. Upphört att existera. Även om minnet poppar upp nu och då och liksom skakar om tillvaron och ruskar fram krass verklighet och otvivelaktiga faktum. Nej, han kommer inte göra det där gamla vanliga, som man alltid varit van vid. Nej, han kommer inte höra av sig. Han finns inte där han brukade finnas.

Vanans makt är fängslande. Jag drar ett djupt andetag och vet att jag måste ordna upp en massa papper. Men så det tar emot! Det är jobbigt, dels för minnenas skull, dels för det arbete som krävs för att gräva fram erforderligt material att skicka till boupptecknaren. Det där praktiska.

Man liksom vaknar upp, rycker till och ser klart vad som förträngts i villervallan av räkningsbetalningar och praktiska detaljer. Borta! Han är verkligen borta! Och hur sjukt det än verkar så ser jag framför mig där han är nu. Bredvid grannfrun Gun, han är en realitetens "grabben i graven bredvid". Ja där är hans kropp. Men hans själ lever kvar i minnet hos oss alla. Men han andas inte. Han lever inte. Han är ett med naturen. Igen. Av jord är du kommen, jord skall du åter vara...

Saknad är en märkvärdig sak. Det gör att man ändå påminns och kanske också tänker efter lite till om vad som är viktigt och att ta vara på det man har och glädjas över livet och uppskatta de i allra högsta grad levande man har omkring sig.

Det finns inget jag är så tacksam över som att jag har hälsan. Just nu ligger min mor svårt sjuk i multipel sjukdomsdiagnos vars utgång är synnerligen oviss. Jag kanske blir helt föräldralös inom närmsta tiden. Det är märklig känsla. De som alltid funnits där försvinner ur den här tillvaron. Men sådan är ju livets gång. Jag blir tacksam. Ödmjuk. Tänker: Jag skall i alla fall leva livet fullt ut! Och njuta och glädjas! Morgondagens bekymmer tar jag imorgon! Och jag tackar för att jag får ha en mängd fina vänner, släktingar och kollegor som bryr sig. Då känner jag mig viss att den här världen inte är så dum ändå. Så länge vi håller ihop, ingen lämnas utanför och man har en stark kärlek mellan varandra, så är livet meningsfullt. Kärlek. Det är kittet! Och det gör mig stark. Skickar ett hjärta till alla jag tycker om och bryr mig om! Kram på er! ♥