Så kom så den dag man fruktat skulle inträffa. Min mor gick ur tiden fredagen den 17 september klockan 23:20, med mig och min syster Nina vid sin sida. Hennes händer var varma länge efter. Jag fick säga det jag ville; att allt nu är bra och att hon kunde sova lugnt. Då hade döden inträtt och hörseln kanske fördunklats, vad vet jag. Men jag fick i alla fall ta farväl och vara med henne till det här livets rand. Det känns bra, men tungt att bära för tillfället. Det har bara gått två och en halv månad sedan min far dog. Så kommer nästa känslomässiga berg- och dalbana dånandes in över en som en ångvält och mosar till hela tillvaron. Obönhörligt. Det är bara att flyta med. Litet man kan göra eller påverka. Livets gång, kanske slump eller öde? Svar som står skrivna i stjärnorna.
Som jag sagt till så många och som de som varit med om sammalunda även kan bekräfta så är det så fruktansvärt mycket praktiska saker som måste skötas man ALDRIG kunnat föreställa sig innan. Vill man föreställa sig? Kan man? Knappast. Men omgivningens empati räcker långt och ekar länge och rakt in i hjärtat just nu. Jag kan inte nog betona hur GLAD jag blir av alla vänners och kollegors och omgivningens massiva stöd i den tunga stund man för tillfället befinner sig i. Jag kan bara tacka av hela mitt hjärta för den empati som ni visat och fortsätter visa. Utan dessa stödkryckor skulle jag definitivt halta betänkligt. Det kan synas som en mindre handling men för mig är det stort. Det är sanna vänners deltagande som stärker i tunga stunder. Mer än ni kan tro. Kram kram till alla er!♥
Och så saknaden. När vardagen kryper inpå. När de personliga tillhörigheterna skall rensas, sorteras och man går längs en minnesstig som sträcker sig lååångt tillbaka till den tidiga barndomen medelst oupphörliga hållplatser till höger och vänster. En sak. Man minns. Lukten. Känslan. Kanske ett julpynt man tyckte var speciellt vackert. Eller en detalj av en tavla man studerat och fantiserat kring. Minnen. Tunga, svåra, ljusa, glada, trygga, otrygga, men det är minnen. Många minnen. Många känslor. Stormigt inre. Kaos. En hjärna som arbetar för högtryck. Tårar som måste trängas tillbaka. Jag ser en lång tid framför mig med uppbokade helger och flertalet telefonsamtal. Ett stön kvävs i min strupe och jag andas djupt. Det finns väl ett ljus där i tunneln åtminstone. Någonstans. Hopp. Hopp...
Då underlättas inte situationen av att Sverige gått och röstat fram ett parti i riksdagen som inte står för vad de flesta ändå tycker är goda värden. Som inte vill arbeta för ett gott och fredligt samhälle. Som vill dela in världen i "vi" och "dom andra". Det är nästan lika beklämmande att se hur många "demokratiska" människor som- troligen omedvetet- sjunker till en ignorant sandlådenivå, beter sig ovärdigt istället för att visa vägen för hur en god människa skall bete sig. Smutskastning, verbal förnedring, förtryck och andra illasinnade handlingar är inte den rätta vägen till ett fortsatt gott samhälle och en bättre värld att leva i! Det skapar bara vendetta av än mer provocerad ilska, utanförskap, känsla av maktlöshet, frustration och andra negativa spiraler som gement kännetecknar fundamenten för...låt oss kalla det: "mindre demokratiskt orienterade församlingar". Nej gott folk, bekämpa det onda med det goda! Visa den rätta vägen till ett föredömligt medmänskligt beteende. Om människan bemöter andra på ett respektfullt sätt, som sig bör, har man i alla fall inte själv släppt på konceptet och betett sig illa. Man börjar förstås i den änden att fundera över hur man själv behandlar sina medmänniskor omkring sig. Gör man själv alltid gott och rätt? Knappast. Felfri är ingen av oss. Alla människor har bra och dåliga sidor med kanske något skiftande tyngd åt något håll. Det är viktigt att inte hyckla i den här besvärliga situationen. Många människor har uttryckt sitt missnöje. Det är allvarligt. Om man fortsätter att tiga ihjäl de lösryckt framkastade frågeställningarna istället för att öppet våga ta debatten kommer aldrig ljuset att hamna på kärnans pudel. Då genomskådas inte fullt ut den fragmentariska grundideologin så många av oss inte vill befatta oss med. Lyft fram vad det handlar om, visa på de alternativ man istället kan erbjuda och som vi vill tro på och hålla fast vid. Lyssna! Den långa och svåra vägen fram till det som är rätt är alltid den tyngsta. Men vi måste kämpa oss dit tillsammans- starka!
Jag vill ha olikheter! Och då menar jag olikheter. Vi är många rörande överens om vad som är rätt och gott så låt oss fortsätta vårt strävsamma arbete dit- som goda förebilder!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar