Till far på farsdag

Grattis till dig, min gamle far!

På farsdag. Där du nu är. Var det nu är. Även om du inte är här.
Men här. Där jag är. Är det så tomt. Efter dig. Som jag saknar dig nu! Så.
Det är så tomt. Efter dig. Tomt. Och tyst. Saknar dig. Det gör jag. Mycket.
Tårarna trillar. Saknaden gör ont. I hjärtat.

Har du det bra nu? Har du det? Visst är det så?

Jag vet att du har det bra. Att du ser mina tårar och vill att jag ska ha det bra.
Jag har det bra. Det är bara lite svårt ibland. Med saknaden. Och tomheten. Tystnaden. Där du var. Där är bara en stor gapande lucka kvar. Tystnad. Stillhet. Borta.Oåterkalleligt. Svårt är det att acceptera. Men tvingad är man.

Det är lite avstånd mellan oss nu. Ogreppbart avstånd, kan icke beräknas, ses eller förstås.

Men vi ses ju igen. Sedan. Om ett tag. Då så.

Således.
Tills vi ses igen,
käre far,
tills vi ses igen:
Ha det så bra!
Jag saknar dig så.

Utan dig blev livet så annorlunda. Men jag vet att jag måste finna mig i det. Anpassa mig efter livets gång.

Men saknaden kommer ändå alltid finnas kvar. Som en del av mig. Du var en del av mig. Lämnade spår. Det betyder att du var viktig och en del av mitt liv.

Skickar dig en virtuell blomma- ut i rymden och alltet- och en härlig, frestande chokladtårta till farsdag, denna dag. Du är inte bortglömd! Du är med mig, i mitt hjärta, tills vi åter möts igen.


♥

November

Så ska man in i november. Traska tunga, mörkerslukande steg in i den mörkaste månaden. Ett sugande svart energihål i kalenderns universum, mellan födelsedagar, guldgula skogars förfall, brunblanka vältade åkrar där bonden tystnat, rådjur som kränger sig över asfaltens gråa, skumma dimbankar och vissnande vägrenar. Ett hopp om att snöflingorna skall bädda in natur och sinne i ett vitt fluff. Dölja den döende stiltjens bädd under ett par månaders kyligt överkast.

Söderfåglarna flyttar storstilat under v-format skrän, flax och rabalder. Kylan tränger sig djupt in igenom kläder och märgben. Solens bleka lilla trädtoppshöga besök känns som julafton för varje ynka timme och jag längtar tills det blir julstök i vart hem. Jag längtar tills ljuset söker sig genom alla fönster, då det lyser stjärnor och ystra årsmodeflugor i fönster och gardin. Så skin! Skin!

Jag älskar gran och cypress; slingeromklädda i glittrig stass, lyser upp mörkrets djupa nattegård. Jag älskar förväntan, det blodrött varma som invaderar hemmet och dofterna som förväntansfullt vankas. Glöggen värms upp och tjuvsmakas innan tiden är inne, så man fuskar mjuggigt, njutbart, skedvis, skålvis av mandlar, russin och oräkneliga pepparkaksfatstaberas. Njutning. Tillfredsställelse! Jag vill njuta livets sötma och lyckobringande ämnen! Bara ös ut! Ös på! Vältra dig i det!

Jag vill glömma dessa mellanglädjeveckor då billjuset slukas och förtärs fullständigt av fuktig väg, regnet fryser, bilrutorna hackas fram, de omaka vantarna inventeras förbryllat, skorna och jackorna tär svårt i kontot. Stjärnorna glittrar i blåsvarta nattens förstummade tysthet. En svepande slöja av grönt skimmer, så ropar fenomenet norrsken i ditt öra: se det vackra i kall natt, stilla din värld! Sinnena blockeras, kylan nyper tag med bitande grepp. Då, ska man soffkänna, se romantisk julfilm, drömma, mysa, dricka värmande dryckjom vid sprakande eld och se ljuset förvandlas. Saffransbullar och nötknäckare, julstök och glädjefyllda skratt, klappar och gran. Hopp om ljus. Ljusets hopp. Glädjens ljusa hopp.

Ha en förträfflig november. Glöm inte chokladglädje. Det skall inte jag göra. Det inger hopp! Teobromin is da shit! =)