Jag ämnar meddela att det finnes tvenne element i tillvaron med vilka min existens icke riktigt äro kompatibla. Det ena elementet äro ägg, vilka medföra att undertecknad icke kunna skapa hyggliga omeletter värda namnet eller pannkakor av varken överkomlig konsistens eller ett vedertaget utseende. Men nu till saken.
Det andra med ego ej naturförenliga äro kopieringsapparaten. Denna tingest, av modifierat helvetesmaterial, hafver genom åren af lärargärningarne skapat våldsamma bekymmer och orsakat många onämnbara uttalanden och omilda handgripligheter av icke sedesam karaktär och må endast med fantasin föreställas av den sunt kreative.
Låt mig så dra mig till minnes några slående exempel: De första kopieringsapparatssammanstötningarna var egentligen med onda tvillingar, klassiskt dramaupplägg här, då det i kopieringsrummet på första arbetsplatsen befunnes tvenne dito elektriska djävulspåfund. Nå. Dessa två hade en tendens att alternera upphakningar och pappersstopp, vilket för det mesta innebar att åtminstone en lyckades fungera medan den andra stod och divalataktigt fläktade sig, storgarvandes, medan en fåfängt svettig brottningsmatch inleddes med dito grottforskning för att utröna var DET fördolda papperet möjligen kunna befinna sig i detta enorma myller av förgrymmade mackapärer och manicker. De sistnämnda, som för övrigt, ständigt äro nedsvärtade av kladdiga svarta toner och därtill äro omänskligt vansinnesheta. Skulle man hafva oturen att råka snudda vid en sådan intill lavatemperatur överdrivet upphettad metall så hörer man omedelbart ett litet och inte helt obekant pssssssssssssssssssssssssssch-ljud när huden bliva svedd och svärtad med ett flatgarv. En smärtsamt brännmärkt stigmatisering för livet kan vid ett ogynnsamt tillfälle sålunda ske av dessa okänsliga fascistoida apparatmasochister.
Vi skola också förnimma att så fort apparaterna anser sig bli för överhettade av oskicket att bruka fler kopior än det outtalat tillåtna antalet, endast känt för de invigda, så följer en automatisk pappersförvaring på ett icke identifierbart gömställe, djupt inne i den mörkaste djungeln av spolar, konstiga oöppningsbara pappersfack, frammatningsknappar och underligt tighta plastdelar dit inte något finger i världen kan lyckas klämma sig in för att dra fram ett hårt fastsatt papper. Allt för att en trevande upptäcksresande i detta obrukbara tekniklandskap icke skall kunna finna lösningen på problemet inom en ansenlig tidsrymd. Jag kan de facto inte förnimma antalet gånger jag med andan i halsen sprungit för att ställa mig i en (för övrigt knappt överskådlig) kö till kopieringen för att finna kollegor, med uppkavlade armar, vilka gräva sig in i maskinens lömska innanmäte så till den grad, att halva överkroppen knappt varit synbar utanför ytterskalet. Trots den automatiskt frammatade instruktionen, vilken behagar visa upp sitt fula tryne så fort ett papper icke bedöms befinna sig pedantiskt korrekt och avsevärt mer luftigt än tillrådligt, något som per automatik förorsakar ett totalstopp medelst en irriterat blinkande varningstriangel OCH den icke sällan skådade överflödiga, ja nästan synska informationen: "pappersstopp." Kopieringsapparater hafver en övernaturlig förmåga att känna av när en användare har a) dåligt med tid b) vit långärmad blus/skjorta. Då sker ett pappersstoppshaveri närmast per automatik redan innan man närmat sig en inledning av det mödosamma kopieringsarbetet, allt för att frammana en handgriplighet med påföljande nedsvärtning och önskad irritabilitet hos brukaren.
Ja. Sedan var det så att på en annan arbetsplats hade vi en kopieringsapparat vilken hade den lilla bedårande egenheten att ständigt leverera papper med krull, även internt kallad "dragspelsvarianten" och detta skedde naturligtvis utan pardon. Brukaren fick således förlika sig med att med jämnmod stryka ut varje papper mot låret för att i gagnlös förhoppning tillslut skåda att papperet ändå var hopplöst fördömt och i stort omöjligt att tolka. Dock, som med trisslotten, kunde det inträffa att var sjuttionde kopia möjligen kunde utkomma slät, som en nypressad tusenlapp, utan krull. Då detta betraktades som en storvinst fortsatte således det oförtröttliga arbetet med att kopiera krullpapper i flera månader tills någon begåvad skolledare förbarmade sig över den förtvivlade kåren och de facto avlägsnade svartafåret-internen och förpassade den till en ännu okänd instans dit de förgrymmade apparaterna hafva sin slutstation av sin levnads dagar.
Därefter hafva vi så de elementärt subtilt retsamma kopieringsapparaterna att avhandla så här mot slutet av denna emotionellt ansträngande sejour "down memory-lane". De kopieringsmaskiner vilka retfullt etsa fast en ständig, antingen smalrandig eller flerradig svärtrand öfver texten så papperen blifva lagom icke- uttydbara på utvalda delar, lämpligen där den viktigaste faktan råka befinna sig. Sist men inte minst, icke att förglömma, de medelst den inbyggda funktionen att ständigt censurera bort delar av texterna/bilderna utan vidare synbar anledning, plötsligt använder ett A3-format av en A4 kopia och matar för många eller för få papper till ett häfte- det vi alla känner igen leder till stor förvirring under lektioner eller prov då det, till allas förtret, saknas papper. Den apparatska skadeglädjen är ett otvivelaktigt faktum för den som inte visar någon nåd eller ånger.
Vänligen duplicera icke denna text i en kopieringsapparat då jag fruktar fler terroristaktioner i lönndom från dessa de ondas anhang. Ett empiriskt litet visdomsord på vägen: "Ingen känner en kopieringsapparats funktioner och innandöme så väl som en lärare". Det tillsynes beskedliga utseendet bedrar, sanna mina ord, vänner! :-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar