Stress är en utlösande faktor och en grogrund till det absolut mesta som är negativt för människan på alla tänkbara sätt. Vi skall jobba oss blåsvarta i ansiktet på arbetet - den viktigaste identitetsskaparen vi har. Därefter komma hem och vara überaktiva= duktiga, dels med partner och barnen, dels med villan, den välpolerade och tjusiga nya bilen av den rätta kalibern skall underhållas till topptrim och icke att förglömma den absoluta värdemätaren av vem du är i detta svenska välfärdssamhälle: hur exemplarisk din gräsmatta är. Den skall vara grön, vertikalskuren åt alla förbannade håll, genomkrattad så blåsorna blir stora som flatkams, idealiskt genomkalkad i den rätta vårmånaden, välgödslad i maj-juni, inte en mosstuva kan skönjas och den skall vara klippt på ett förträffligt och beskådansvärt sätt. Inte en vilsekommen maskros kan titta upp genom strollerdimman som ligger tät över den sammetslent grönstrålande ytan. Tillåt mig bara kräkas en stund medan jag återhämtar mig från denna beskrivning av idealsamhällets villastalinism. Att underhålla en gräsmatta och hålla grannarna glada (för det är väl inte för min egen skull den skall vara saftigt grön och frodig?) TÄR. Dels på plånboken, dels på mig. I ett villaområde skall allt vara välordnat pedantiskt. Man skall socialiseras in i ett liv bland kvävande banklån och utsökt arkitekturdesignade vinterträdgårdar, den nyinvesterade exklusiva bilen spänner sig pompöst på den vackra stenbelagda designgarageuppfarten. Det stinker det tillrättalagda och högmoraliska 50-talssamhället i ”Edward Scissorhands” så det svider upp i bihålorna.
I min ungdom besökte jag Belgien. Där blev jag varse att om någon hade en ovårdad villaträdgård, då fick man minsann BÖTER! Böter kan utfärdas på flera sätt även här i detta Lundellska öppna ideallandskap. Antingen utdöms det monetärt eller genom att bli utsatt till det allmänna medvetandets medeltida skampåle. För det är en skam, ett nidingsdåd, att inte sköta sitt liv och odla sin trädgård till en matematiskt nitiskhet. Du! Du skall vara förebild dessutom för din granne. Budordets budord. Bevare den hädare, vilken sätter sig i den ickeperfekta trädgården och behagar NJUTA av tillvaron och livet!?! Hur tänker man då??? Tillkalla exorcist! Någon har lagt ner hammaren i villaområdet och, bevare oss väl, flummar! En hippiefarsot, en mardröm, en pest har dragit genom byn, bloda era dörrposter!
Jonas Gardell har kallat Sverige för ”mellanmjölkens land”- och slog huvudet på spiken. Allt man gör skall vara lagom, att vara extrem eller annorlunda är förenat med dödsstraff eller leder möjligen i ett lättare domslag till ett livslångt fördömande.
Familjefasaden skall vara likt ett utsökt Fabergéskal: glänsa och blända åhörarna, förtrolla som Tolkiens ”Härskarring”. Fasaden är dock identisk med härskarringens inre väsen: till det yttre är den förföriskt vacker, men ingjutet finns ondskan som förtär, förgör, äter upp inifrån och slukar tills du förvandlats till en nitisk egoistisk liten gollumfigur som sitter på din surt förvärvade guldhög med investeringar och bara fyller ditt kala svarta inre hålrum med materialistiskt kapital av isolering från omvärldens väsentlighet.
Vad vill jag investera tid och pengar i? Inte är det en hysteriskt handklippt gräsmatta som tokgödslats med allehanda vidriga kemikalier så att varken barn eller djur egentligen kan beträda mattan på hela sommaren.
Vad är viktigt i livet? Vad gör mig glad och harmonisk? Vackra blommor, en vacker trädgård och en avslappnad tillvaro omkring mig. Men hur är detta möjligt med en omvärld som ständigt driver upp tempot till överljudsfart? Var finns lyckans källa?
Ibland tänker jag så här: Alla skulle behöva vara utsatta för en tickande bomb, att få en cancerdiagnos, med oviss utgång. Så att man investerar i livet, tar vara på dagen och gläds åt de goda och viktiga sakerna. Vi har det alldeles för bra och vi glömmer väsentligheter. Vi investerar hysteriskt med pengar och tid på sådant som knappast kan ge den troende en plats i det eviga. Vi lever inte som om dagen är tillräckligt värd att verkligen investera i. SÅ plötsligt en dag vaknar man upp och hela livet har passerat revy?
En dröm vore att investera i ett liv, en tillvaro bortom den förslavande normen. Men sådana drömmar får man bara låna korta tillfällen (semesterfester medelst vin) och de tas alltid ifrån en med ett brutalt armavslitande ryck så man i stort sett förblöder.(Sista dagen på semestern och under intag av ännu mer vin) Du måste överleva. För det är i det lidandet du ska dväljas.
Jag vill inte vara livegen. Jag vill investera tid och ansträngning i de människor jag vill hålla nära och inte investera tid och av mig själv på dem som tär. Jag gillar inte människor som inte bryr sig. Människor som bara stjäl av min livstid och mitt engagemang och sedan med berått mod tuggar i sig det jag försökt bidra med för att hånflinande spotta ut det igen och vända ryggen till och visa sin hålrygg som gapar känslokall egoism åt mina svidande tårfyllda ögon. No more!
Jag vill ha vår, äga ljum luft i alveolerna, ren tillvaro och outsinliga glädjekällor, att kunna skåda oändliga blomsterängar sprickandes av biologisk mångfald, sunda djur som lever ett hälsosamt liv och människor som bryr sig om det väsentligt viktiga i tillvaron. Då krackelerar det sköra Fabergéskalet och insidan visar vad det egentligen rymmer för stoffkärna. I denna oändligt djupa brunn av samlad kunskap och kärlek, finns en värld där vi alla kan vara som vi är, en tillvaro där vi kan leva som vi vill - utan att tära på andra eller miljön. Vad är viktigt? Att vara fri och finna frid bortom allt förstånd. Utrota stress, se människan vid din sida och betyd! Ekot efter det osjälviska ekar så mycket längre än det egoistiska ytlighetssyndromet som klär våra barn i tageltvångströja och stöper dem i extrovert konformitet. Investera i mångfald! Låt mig få andas hopp. Åtminstone för en sekund.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar