"En Fleur de lis i guld
på svart bredvid ditt namn"
(Kent/Berlin från skivan: Tillbaka till framtiden)
Tankarna snurrar och jag känner mig alldeles kolijoxig i skallen. Igår lyssnade jag på musik inför fars begravning. Mycket härlig jazz blev det. Svårt att avgöra vad som kan tänkas vara "lämplig" musik. En del låtar är ju fantastiskt bra, men något för spralliga och dansuppviglande för att vara bra musik på en begravning. Doris Day hade många bra låtar att bidra med, upplysningsvis. Och naturligtvis hade skivan jag tyckte hade den ultimata blandningen, "100% svensk jazz", glömts i CD-spelaren i Bryngel. Jaja. Say no more...det blir färd till stadsbiblioteket idag för att botanisera bland Monica Z- och andra jazzskivor där således.
Nu har jag spånat fram lite idéer till vad som skall sägas på begravningen (som är borgerlig). Vad svårt det är!!! Bevare mig väl att jag inte är präst! Nu skall det redigeras och pusslas och ändras, lite lagom här, lite lagom där. Inte för skojfriskt, inte för tungt, tänker jag och lägger pannan i djupa veck. Ganska neutralt och med betoning på det positiva och ljusa. Det är inte önskvärt att begravningen är en orgie i tårfylld sorg, tyngd, saknad och ångestframkallande dödsdväljning. Jag tror inte min far hade velat ha det så heller.
Och tro mig: favoritchokladen är inköpt och väntar att på dukas upp på minnesbordet bredvid en liten kattstaty! Vi talar förstås om Daim och Fazers chokladmint- inköpt aux mains från finlandsbåten enligt uppdrag. :-)
En fin och trösterik vers jag fått skickat av min snälle morbror Bengt skall också få läsas upp. Morbror skrev ett mycket uppskattat, personligt minnesbrev om min far. Ett brev jag är mycket tacksam över att ha fått. Det glädjer mig oerhört i den svåra stunden, att få ta del av någon annans tankar samtidigt som läsningen blev tröstande och uppmuntrande. Stort, varmt tack!
På torsdag kväll 29/7, efter begravningen, blir det garanterat grav-vin hemma i Brynglo, kan jag meddela. En liten minnesstund och samtidigt ett hedrande. Vin var en av hans favoriter i tillvaron, ett arv att föra vidare. Ja. Alltså. Vin i rent medicinskt syfte förstås. För hjärtats skull och så. Det vet vi ju alla vid det här laget att choklad och vin innehåller många nyttigheter för kropp och själ. Må vinet aldrig sina för bacchii sina! ;-)
Men visst är det ofattbart en sådan här händelse. Det är så konstigt, men likväl så naturligt som vilken annan del av livets innehåll som helst. Ena dagen är de där de där människorna omkring en, andra dagen är de okontaktbara, borta, väck, död. Jag grubblar över livet lite då. Jag är inte troende eller bekänner mig till någon etablerad religion eftersom jag inte anser dem innehålla den essens och kärna jag accepterar fullt ut (även om många delar från de olika religionerna kan fogas samman till en personlig uppfattning), men jag anser att någon form av cyklisk tillvaro existerar. Om man återföds eller omvandlas till annan livsform låter jag vara osagt. Allt hänger dock ihop, helt klart. Och jag har sett och upplevt händelser som utan tvekan fått mig att se på livet som olika former av dimensioner av liv/tillvaro. Just nu är jag här, i denna tillvaro och trivs rätt hyfsat. Jag är i den här världen och äger ett slags lugn i att följa med naturens och den här tillvarons egen lilla gång. Och det andra är med mig. Ja, det är med mig.
Jag kan påverka vissa saker, andra inte. Det som kallas "ödet" är just detta. Man träffar på människor, händelser inträffar och jag kan inte påverka mer än att existera i just detta tillfälle, vid den platsen och agera efter den tanke jag haft. Ibland kan jag ändra på saker, ibland inte. Allt i livet är obeständigt. Där har buddhismen en sann grundtanke i mina ögon. Jag hävdar dock att man definitivt SKALL fästa sig vid människor man vill skall betyda något för en. Det är människans natur och den skall man följa istället för att göra våld på. Lidandet tillhör detta liv, lidandet skapade liv, lidandet avslutar liv och man kan bara försöka genomlida det så gott det går, inte utplåna det, så där har buddhismen och jag skiftande syn på fundament. Annars har buddhismen många andra bra och förnuftiga grundtankar i mina ögon sett.
Och "Gud"/gudar, det är egentligen något som håller samman och är allt, tror jag. Det är inget han/hon/den/det eller något som uppenbarar sig i olika livsformer eller förmedlar något till människor. Nej, det man kallar Gud är: allt. Det som håller ihop trådarna, som skapar, tar och ger och får. Om man kallar det Gud eller kraft, eller något annat så är det egalt i det stora sammanhanget. Men det är tyvärr så att man omvandlat mycket av det som kan vara gott, bra och vägledande i religioner och tro till något många gånger dogmatiskt förtryckande och destruktivt istället för något trösterikt och upplyftande och progressivt i en stärkande gemenskap. Detta ”alltet” tror jag håller samman just allt och det förenar då faktiskt allt liv, egentligen. Den respekten och gruntanken bär jag ständigt med mig. Tanken på alltet är musik för själen, för musik är skapande och kraft. Därför är musik en skapelseberättelse av mitt liv och en livslåga för min tillvaro. Utan musik inget livsblod.
Ibland hamnar man i obalans, ibland sker händelser som är svårförklarliga, ofattbara. Man får då vända lite på tankarna. Som Hasse Alfredsson uttrycker så finurligt i filmen ”Jim och piraterna Blom”: (ungefärligt återgett) att när någon dör här på jorden så blir man ledsen här, men dit denne kommer blir de istället mycket glada för de har längtat efter personen mycket där och då blir det festligt och glatt hos dem. Det är skönt att veta. Och när man sörjer, så kan det ibland kännas som en stor tung svart sten inombords som man bär omkring på och tyngs ner av. Då måste man knacka sönder den tunga stenen för där inne finns en liten guldklimp av ljusa, fina och glada minnen från personen som dött. Guldklimpen bevarar man sen i sitt hjärta för den är lätt att bära med sig resten av sitt liv!
Vänner och släkt är guld värt i svåra stunder. De som ställer upp, stöttar och visar sitt deltagande, visar sitt rätta ansikte och sitt guldhjärta. (Bry dig! Bry dig! Det räcker hela vägen.)
Nedan visas dikten som omtalas ovan och skall läsas upp på begravningen.
(Dikten i dödsannonsen nedan skrevs i bilen, på vägen till begravningsbyrån i Svenstavik 7/7.)
http://op.se/slaktvanner/dodsannonser/dodsannonser/1.2171699-2083453-fdode
Döden betyder ingenting
av Henry Scott Holland
Döden betyder ingenting.
Jag har bara smugit mig in till rummet intill
Jag är jag och du är du.
Allt det vi var för varandra, det är vi fortfarande.
Nämn mig vid mitt vanliga, familjära namn.
Tala till mig på samma sätt som du alltid brukade.
Ändra inte ditt tonfall,
Håll sorgen borta från din röst.
Skratta
som vi alltid skrattade
åt de små skämt vi hade tillsammans.
Var med mig. Le med mig.
Tänk på mig. Bed för mig.
Låt mitt namn fortsätta att var en del av din vardag.
Livet betyder detsamma, ingenting har skett som förändrar det.
Livet går vidare, därför att det måste gå vidare.
Varför skulle du sluta tänka på mig för att du inte längre kan se mig?
Döden är ändå bara ett tillfälligt avbrott i vår gemenskap.
Jag väntar på dig, i en paus, alldeles i närheten.
Allt är bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar