Jag är inte felfri. Jag är inte utan skuld. Jag har mina fel och brister och konstiga skavanker och belamrade bagage. Jag berättar inte alltid alla saker. Och vita lögner har jag strött som sand i Sahara. Men så dömer jag inte utan låter dom falla hos den som vill låta sig dömas. Om sådan förmåga äges.
Men jag kan ibland häpnas. Vilket kanske är uppfriskande? Förvånas över ignorans. Eller egoism. Eller ren och skär idioti. Dumt folk på fel plats vid fel tillfälle, på fel planet och med fel avsikt och i fel balkostym. Men vad gör du?
Ett par lik i garderoben, finns allt. Och delar av mina drömmar är högst privata. I en värld av fantasier är gränserna i mitt våld. Men den världen är ändå god. Jag kan lita på den. Men jag litar inte på dem omkring mig. Jag vet att det är lönlöst. Så jag ska inte kasta någon jättesten. Men jag kan tycka!
Jag tycker man ska kunna ha förtroende. Det gillar jag. Jag tycker om dem som vill mig väl. Jag tycker om de vänner som vill vara vän. En del ser vänskap som en lek, ett spel där man kan byta ut pjäser och spelregler som det behagas. Jag är inte med i det spelet. Förloraren är bortom min spelplan. Dramat bara tragiskt.
Men du. Jag ska väl inte träna min kastarm även om vissa förtjänar mer stenbula än andra. Det är inte stenkastarolympiad. Så. Hycklare göre sig icke besvär. Och kan man inte få sprätta iväg något åtminstone halvstort gruskorn emellanåt, bara som väckarklocka? Som kanske slår an en sträng, en klämtande pendel i ett klockspel av uppvaknande och tankeverksamhetsuppstart? *sprätt* Vakna! Vad vill du? Vad gör du? Vad håller du på med? Varför? Uppgradera!
Vad kan jag göra åt dumt folk? Voltaire, yppade något i stil med att världen ändå styrs av idioter. Ack ja, så rätt, så sant. Men förhoppningsvis finns där några kvar av oss som söker något bortom det kvar här. Men se, där förståndet tar slut, där är gränsen för dumheten nådd. Ibland, bara för att ha vid något bra tillfälle...då kan man kantänka fila lite på en fin kaststen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar