Idag var jag med på en fin konfirmation. Välmenande, innerlig och förhoppningsvis viktig, inte bara en lång sträcka för att till slut erhålla presenter för de inblandade. Får man hoppas. Då har man i så fall misslyckats som s k religiös institution att förmedla det viktiga om vad som betyder något i livet och att inte är det något så flyktigt som döda materiella ting. Min förhoppning är att de unga fått hjälp att finna en viktig gemenskap och att man i den kan hjälpa varandra att finna mer svar och en tro, trygghet och kanske även kunna diskutera möjliga lösningar på livsfrågorna man ofta ställs inför.
Det som efter denna tillställning slår mig är att jag upplevde gudstjänsten, ceremonin, 2011 som något så institutionaliserat traditionellt torftig att jag inte trodde mina ögon och öron. Ceremonin var nog till och med mer traditionsbunden än min egen jag hade för 25 år sen. Då ansågs nog min konfirmation som relativt modern, det framfördes en hel del kritik minns jag, eftersom den var just så otraditionell. Det var inget förhör som det var förr, utan dikter och texter som lästes upp. De frågor man dryftat var ungefär samma då som nu. Livsfrågor är inte heller tidsbundna –så vad rubbade mig och mina cirklar? Jo, att gudstjänsten var så slentrianmässigt utförd, trots en ung präst, en ung publik och därmed ett ypperligt tillfälle att locka till sig nya intressenter.
Här står alltså ett härligt gäng fina, nyfikna ungdomar som alla söker lite guidning i livet, sugna på att jobba med livsfrågor och även få svar på vad kyrkan har att erbjuda i dessa tider av massmedialt brus och lockelser och livsval.
Jag förstår att många ungdomar avstår då kallelsen inte berör dem och deras liv. Den är inte tillvänd till dagens människor och behov.
Jag har varit med på en hel del gudstjänster, både av eget intresse som ung, men även eftersom jag varit med och sjungit i både barn- och ungdomskör i många år. Och därefter har jag besökt både adventsgudstjänster och dop, bröllop och begravningsdito.
JA, det är skillnad naturligtvis på prästerskapet och vad för slags approach denne har. Jag har varit med om både hiskeligt roliga präster som kommer på MC för att prata dopsamtal och osedvanligt tråkiga typer som gör att man tappar intresset redan vid ansatsen. Men det är ju ingen ”oneman-show”. Tyvärr stupar mycket på just detta. Precis som med allt annat i tillvaron av idag, så hänger saker mycket på personerna och deras karisma och möjlighet att uttrycka saker. Här finns så mycket poänger man missar från kyrkans håll. Hur ska man kunna locka till sig de unga, nya, levnadsglada om man inte vänder sig medvetet till det som är deras liv?
Jag som själv är agnostiker ser att det är extremt mycket bra som man kan plocka fram ur olika religioner, inte bara en, men eftersom det nu är Svenska kyrkan jag skriver om just idag och nu, så vill jag lyfta fram valda delar om än utrymmesmässigt inte tillräckligt många för att vara heltäckande.
Jesus förmedlade många vackra tankar och idéer om en bra värld där man vill leva i fred, frid och harmoni. Jag kan inte direkt påstå, att jag tycker GT är i någon mån överensstämmande med min egen grundsyn på livet. Den Gud som jag möter och tolkar där är dömande, fördömande, lynnig, snarstucken och straffande på ett sätt jag anser inte överensstämmer med en GOD kraft. Jag ser inget sympatiskt med honom (eftersom han tituleras i detta genus), men visst är de välkända berättelserna i GT många gånger spännande och engagerande och har poänger man definitivt kan förtydliga och använda som moraliska diskussionsunderlag. Det inrymmes många livsfrågor i karaktärernas öden. Och, ett förtydligande, detta skriver jag utan någon som helst tanke på att förolämpa någon. Aldrig någonsin. Jag har däremot rätt att uttrycka mina åsikter, men jag har största respekt för att andra tycker annorlunda.
Vidare. Jesus däremot, har ett budskap och en framtoning, en Gudsavbild som jag sympatiserar mycket med, även om jag och flera med mig anser att även bilden av Jesus är förvriden av Bibelns manliga författarskap och därtill censorer. Jag tror själv, att Jesus, som trots allt jag också tror verkligen har funnits, var en karismatisk figur. En sådan man som man inte glömmer i första taget.VSB. Detta var en unik historiskt viktig händelse. Här lyfts fram en person som låg flera århundraden före i tankesätt och världsbild. Han brydde sig om de fattiga och svaga, såg de utstötta och sjuka. Han ömmade för kvinnor, barn och de åsidosatta som inte ansågs ha samma värde som männen i männens värld. Vem vill inte ställa upp på den grundtanken? Behandla andra som du själv vill bli behandlad omsatt i praktiken? Det är egentligen så självklart. Tycker jag. Men det ÄR svårt att efterleva och slåss mot en värld som försöker motarbeta sådana ödmjukheter i jakten på personlig makt och härskarlusta i en skog av egoism och tävlan som t o m kan gå över lik.
Åter till dagens gudstjänst. Varför, varför, lyfter man då inte fram de delar av vad Jesus förmedlar, som är så självklara och tilltalande? Istället blir det tråkiga sångharanger med Halleluja och Amen, bibeltexter hämtade från GT som inte säger någonting för den som inte är beläst eller det minsta insatt och inte heller tilltalar de barn, unga och även vuxna som faktiskt är där. Här är de ju! Här har ni chansen! Satsa och vinn!
Prästen konstaterade förnöjt, om än patetiskt i mina öron, att det var roligt att se så många som kommit till kyrkan denna dag. Ja? Reflektion! Vad beror det på att det vanligtvis inte kommer fler? Man skjuter fram kunskap långt över huvudet på folk och tar inte ner de vackra högtravande stilistiskt fulländade orden och dess djupare omfång ner på en nivå som inger betydelse i folks liv! (Även om jag som litteraturvetare också älskar mycket av texterna i sig) Vakna upp! Se er omkring! BERÖR! Kyrkan måste förnya sin approach, för idag är världen sådan att kyrkan är en tungt släpande föråldrad grundstött koloss som tror att man kan fortsätta ro på samma sätt som för tusen år sedan, genom att leva på en tradition, en maktfullkomlighet som inte alls är självklar för dagens kritiskt hållna människor i ett samhälle vars grundvalar bygger på friheten att välja och i synnerhet att välja rätt. Att tänka själv är stort, att tänka rätt är större. Då har någon annan gett svaret man inte själv behövt tänka ut.
Min poäng? Jo. Vad är viktigt? Att de unga, de nya, de som valt att söka sig in i kyrkans gemenskap bekänner sig till den gudsbild man förmedlar? Eller kan det vara viktigare att fokusera på de stora livsfrågor man egentligen behöver förhålla sig till? Att man funderar över vad som är livets mening, godhet och kärlek och medmänsklighet än att de facto bekänna att man tror på den färdiga bilden, den skapade så kallade "Gud"? För vad är Gud? Gud kan vara så mycket. En gudsbild behöver inte vara rigid man på moln i himlen eller den Gud som beskrivs i GT, en övermänsklig figur eller Jesus, Guds son. Man kan vara guds avbild genom att vara god människa på jorden. Man kan vara så nära Gud att man är ställföreträdare. Man kan vara troende människoson genom att man försöker slaviskt följa ett antal regler som inte fullt ut gäller för dagens människor eftersom vi t ex i vårt samhälle idag kämpar för att erkänna homosexuella som lika värdefulla som horor och grannfruar och medmänniskor i gemen. Men riktigt så långt går inte alla i sin gudsutmätna människokärlek. Därför skiljer sig religionen från samhället och dess något mer framåtskridande normer. Kyrkan måste vara i takt med tiden, annars är den bara hopplöst efter i samtiden. Då är det inte konstigt att man tappar anhängare. Den fyller inte behovet.
Jag skulle vilja se en kyrka som struntar i gamla föråldrade normer. Som värnar om människans, mänsklighetens totala väl och ve. Som istället för att mölja sig fram i en stenåker av tröga rötter fastvuxna i förtorkad lerjord av utrangerade normer försöker spetsa sig framåt med spänst i ett böljande hav av gudomligt vackra föredömliga levnadsmönster med vilka man kan hjälpa världen framåt i positiv riktning. Jag vill se hur man predikar grundtanken om kärlek istället för att bekänna en stiliserad typbild av Gud. Det verkar hädiskt. Det är inte min mening. Men jag ser inte problemet. Gud är kärlek. Och om Kärlek är Gud, vad är det då man missar i att man lägger fadersfiguren och de föråldrade sinnebilderna åt sidan för att utveckla bildspråket till att istället omfatta kärleksbudskapets kärna och sprida det med samma styrka som ett envist ogräs alltid kämpar sig genom allt motstånd. Inte i huvudsyfte att sprida kristendomen och dess mall. Utan i syfte att sprida budskapet om kärlek. En retorik som inte köps lättvindigt, men som kommer vara vinnande koncept i en värld där gemenskap och medmänskligt handlande aldrig kommer minska i betydelse utan snarare tvärt om. Så lägg den förtorkade predikan om herr dömande Gud på hyllan och skrid framåt i den förvissningen om att skutan nu pekar rätt, fören mot framtiden, aktern i erfarenheten och det hav som får den att flyta och den vind som blåser skutan framåt är kunskapens. Och kunskap är ju makt. Kunskap är att förstå och inse att dagens människor har andra behov nu än för tvåtusen år sedan och att allt är föränderligt. Den flexibla synen på vad Gud är måste krypa in i religionens innersta kammare och väsen för att överleva.
Men, hör ni, vad vet jag då? Jag är bara lekman. Jag är inte präst. Jag är inte religiös. Men jag är troende i den mån att jag vill hoppas att det finns en kraft som förenar, ger styrka och skapar grunden för en god värld. Inte finns den i ett sammelsurium av texter vilka sammanställts genom diverse redigeringar och sedan lanserats vara religiösa doktriner. Det köper jag aldrig, med all respekt för alla som tror annorlunda.
Många behöver Gud, men Gud är vad man själv behöver. Och utan kärlek förtvinar människan. Alltså är kärlek Gud. Så när man slutar personifiera kärleken och istället lägger ner vapnen i kampen för en trossats man knappast kan lyfta in i framtidens samhällsbehov, så kommer man komma fram till att det som är evigt, det människan behöver i alla tider, nu, då och i framtiden är just detta: kärlek, i omtanke, i medmänskligt handlande, empati och ödmjukhet, så finner man samma ingredienser som det som kännetecknar denne i dess bästa form. Det som omger, inger trygghet, värme och förtröstan är att någon alltid älskar en. Någon som alltid ser en, hör en och förlåter det man inte alltid lyckas bäst med. Någon som inger förhoppning, glädje och ljus. Ja. Visst är det samma som Gud? Men om man inte omsätter detta i praktiken, förmedlar kärnan i tron, då missar man hela poängen. Jag vill i så fall göra min egen "Gudstanke". Precis som du gör din och andra gör sin. Om det sedan krävs en bekännelse till en fastslagen tro så tappar man poängen. Missar målet. Förlorar essensen. Varje kärleksförhållande är individuellt, så vilken förmätenhet är det inte att tränga på andra människor en Gudsbild, en kärlek någon annan arrangerat åt dig? Det är fundamentalt fel. Men det är min åsikt. Ni får ha er. Och jag respekterar er tro. Precis som jag vill ha min respekterad. Men den dagen man slutar lyssna, tänka och reflektera över vad tro är, då har man fortfarande tappat det som är hela mänsklighetens självaste finess: att vi är kapabla att själva finna svaret på våra egna frågor inom oss. I gemenskap med andra ligger människokärlekens stora kitt. Där är godheten, lagen som naturligt visar vägen till en bättre värld. Där kan svaret. Lyssna! Vad säger ditt hjärta? Där inne säger den dig, att du är svaret. Kärleken, den stora, omfattande om än så svåra känslan är vad som skapar livets mening. Missa inte det målet bakom slöjan av retoriska dimridåer. Läs och lär in. Det som betyder något är just detta. Inte berättelsernas skapare, figurerna, typerna eller ens själva historien i sig, utan vad du lär dig och förstår av livet genom att reflektera över dess allmängiltiga innehåll. Svaret är kärlek och den finner man bara inom sig. Där är poängen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar