Jag har sett filmen Black Swan. Här förmedlas ett antal egenterapeutiska reflektioner, då jag omskakad bearbetar ett antal gåshudsknottror vilka sköljer över huden som en tsunami. Ännu.
Det är en förträfflig film, välgjord och starkt berörande. Natalie Portman glänser, i en för henne perfekt roll, hon övertygar och förmedlar rakt genom bildduken in till hjärtat för den mottaglige. Kort sagt, ett mästerligt skådespeleri serveras!
Filmen är en psykologisk skräckhistoria, en inre Doktor Jekyll och Mr Hyde som skrämmer skiten ur hjärnan på både huvudrollsinnehavaren och åskådaren. Gränserna mellan filmens fiktiva verklighet och den sjuka mardrömmens hallucinationer är totalt utsuddade och man kan i alla scener tolka händelseförloppet som både en galen Dalí-mardröm eller en fruktansvärd verklighet, lika grym som reell.
Jag sitter och återupplever barndomens ångestladdade feberyrningar med fasa vid åsynen av filmen. Jag har sett, då menar jag VERKLIGEN SETT garderobsdörrar slås upp med en våldsam kraft, ballonger som svävar ovanför mitt huvud i en otrevlig, skrämmande sävlig rörelse, tekoppar som flyger runt i rummet och flugor som inte finns. Mina febermaror har förföljt mig genom barndomen och förföljer mig ibland ännu, om än med annan distans i dagsläget. Minnena kan få mig att rysa av samma fasa, känna samma fruktan som jag upplevde vid dessa trauman. Varje gång jag fick feber började min hyperkänsliga hjärna att bokstavligen koka över och skena ohejdat. Jag upplevde att jag sov i ett slags surrealistiskt/psykologiskt Salvador Dalí-landskap, paranoidiskt, ensligt och med endast knotiga, stenhårda och vidrigt smärtsamma trägrenar att ligga och sova på istället för min egen mjuka och sköna kudde. Steg febern lite mer, vilket hände titt som tätt, började det riktigt otäcka i och med att jag kände, KÄNDE hur det började växa ”svampar” eller ”sugkoppor” på min hud. Den känslan är sanslöst skrämmande. Förnuftsmässigt vet jag att det är inbillning av en starkt feberpåverkad hjärnas sinnessjuka skapelser, en slags skenande Frankensteinskapelser av skräckdrömmar som löper amok i fantasins skapande felkopplingar, i ett psykotiskt ingenmansland där allt destruktivt är koncentrerat. Och jag har dväljts där, jag har hatat det, fruktat det, skrämts från vettet och velat fly fly fly. Mardrömmens egna skräckfilmsgenrer har förföljt mig som en envis virussjukdom vilken anpassar sig och förändrar sig så att när jag tror att den försvunnit så har den egentligen bara retirerat, legat latent, obemärkt ändrat form, inväntat rätt tillfälle för att slå till igen och plötsligt attackerat och ockuperat när man varit som mest oförberedd och försvarslös. En grym fiendes förrädiskt sluga och förödande plan.
I Black Swan fläks dessa feberyrningar upp på bioduken som ett nyslaktat köttstycke indränkt i blodets egen ångande hetta. Huvudrollsinnehavaren, Nina, kämpar för att bli den perfekta svanen i baletten Svansjön, men priset blir för högt då djupa och för hennes kropp för stora känslor med tvång frammanas till ett för högt pris. Gränserna suddas ut mellan artisten, rollfiguren och karaktären gentemot privatpersonen. Det är likt den drog den naiva lilla flickan övertalas att ta, världen blir inte längre kontrollerbar och förnuftig utan gränslös, psykotisk och farlig. Den snuddar vid dödens gränsland, luktar på döden och håller den plötsligt i handen. Dödens andedräkt kan skönjas i den judaskyss som förrädiskt anger offret till bödeln. I det våldsamma, det sjuka och de blödande skadorna visualiseras de inre smärtornas lodande och bottenlösa djup. I mörkret, i de dunkla gångarnas minotaurpalats, där finns gåtans lösning. Där är svarta svanens eftertraktade väsen.
Jag har aldrig suttit och sett en film av detta slag. I positiv bemärkelse och i negativ. Det positiva är att jag blev synnerligen starkt berörd. Det negativa var att jag troligen inte andades normalt under filmens gång, ja gud vet om jag andades alls vid vissa tillfällen? Jag hade konstant gåshud, som kändes som att den stod ut flera meter från huden. Då hennes hud knottrades, rörde sig, frammanade små svarta taggar att plocka och hon försökte klösa bort denna inbillning så att blodet rann över ryggen, ja då kliades det på min kropp- till den grad att det blev riktigt fysiskt obehagligt. Det är bra gjort av en filmskapare att lyckas så väl i sitt filmspråk. Det är skickligt, även om det betyder att publiken i stort sett vill riva sig och sympatikräkas med svanflickan. Det kliar!!! På min hud och på min hjärnbark.
Filmen handlar även om olika sorters lustar, om alla undertryckta känslors förödande effekt på det mänskliga psyket. Välkänt är att sådant undertryckande av känslor ofta kan leda till ibland mycket allvarliga psykiska problem. Ja! Så sker här.
Allt har sitt pris. För att nå målet, för att finna tillfredsställelse föregås det eftersträvade av smärta. Hård och intensiv smärta eller lågintensiv och malande. Smärtan hängs runt halsen på publiken, som en cementklump att dränka oss ner i djupets svarta inre tystnad.
Att finna den inre passionen, att leva och att leva ut kostade hos denna ljuva flicka hela livet. Där döden tar vid är lyckan fulländad i hennes svanesångsframträdande.
Jag stödjer inte de tankarna på något vis. Men det var spännande att ta och bli en del av dem. Mitt ideal är att alla skall vara lyckliga och det ska inte behöva kosta någons väl och ve. Den behärskade vita svanen, som är lätt att gestalta, är i alla fall inte jag. Jag är den svårefterhärmliga, svarta, känslosamma och förföriska svanen i själ och hjärta- för jag - jag vill förföra livet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar