I ögonblicket

Hon svävade bort mot horisonten. Mot solljuset. Mot värmen, som väntar vid slutet, i det okända som hon älskar att utforska och hon gör det med en inre styrka och vilja som inte går att se och ta på. Det drar, det lockar och allt är bra. Det känns så bra, så bra…

Hon ligger där. Klädd i vit skjorta med landstingets emblem. Ett antal nålstick och blåmärken avslöjar att oräkneliga prover tagits. Svetten lackar i pannan. Andningen ansträngd. Munnen vidöppen, som om den vill suga in allt det lilla extra syre som kan finnas runtomkring. Hon har inte öppnat ögonen på flera timmar och reagerar inte längre på nålsticken som en vänlig sjuksköterska tar på kvällskvisten. Hon klappar om henne försiktigt och säger med hög röst att hon skall ”bara ta ett litet stick.” Det finns inte längre. Dörren. Väntar.

”Jag ser, jag ser hur utsikten mot terrassen är något av det mest underbara, vackra som någonsin kan ha skapats. Jag känner hur värmen från de varma vindarna smeker och hur en doft av saltvatten och tång från Medelhavet smakar på min tunga. (De sprayar visst något pepparmyntsaktigt i munnen nu.) Doften av blommande Nerium i näsan. Ja, jag längtar så där så det gör ont. Något gör ont. Det gör ont!

"Jag hör röster omkring mig och känner hur värmen sprider sig i kroppen, genom venerna, gör så att det onda försvinner, jag slappnar av."

"Suck. Det känns bra igen. Jag vill dit. Jag längtar dit av hela mitt hjärta. Jag flyger, svävar och är där. Där är jag. Under solen, under den ljusblå, molnfria himlen. Jag andas frihetens luft, fantasins gränslöshet och en njutning som helar och fyller min själ. Ja! Jag blir hel här. Här, i min värld, är JAG. Vill du mig något? Så finns jag där. Du kan ropa mitt namn, du kan stega i mina steg, så är jag där. Vi är ett.”

”Jag ser min far. Jag ser en syster sedan 70 år tillbaka. Det är lång tid, de är där. Jag är trygg. De väntar. Och andra. Och goda vänner. Ja, de är där. Jag vill prata med dem igen! Jag längtar efter att få vara med dem. Tillsammans. Jag vill dit! Jag vill dit! Jag beslutar mig, att nu är det sannerligen dags. Hög tid! Jag drar! Vasa? Jaja. Jag med. Vi ses väl!”

Man vänder på henne och hon slutar att andas. Endast munnen gör reflexmässiga andetag.

...älskar dig! Och någon som gråter.

”Är det ett barn? ”

”Jag går med fasta steg mot målet. Mot ljuset. Och jag, jag mår helt underbart, perfekt. Hela kroppen pirrar av glädje och förväntan. Jag vill njuta så och i evighet. Jag går, går och känner hur jag färdas dit. Mot. Fantastiskt!"

Hon har slutat nu. Dödförklaras. Gråt. Sköterskor tröstar och klappar om och säger tröstande ord. Deras uppgift är nu att göra det fint. Rutiner finns.

Men. Vi vet inte vart det andra tog vägen. Tog den där tanken vägen?
In i ljuset färdades den och