Om tandställningar

Så har min stackars son gått och ärvt en skev tandrad och för trång gom för antalet gaddar. Elände och anfäkta och anamma!

Då hamnar jag ju själv genast i det nostalgiska träsket. Jag minns med fasa hur jag i skolans matsal råkade kasta den där lilla rosa plastgommen jag plågat fick bära i ett och ett halvt år innan jag fick räls. (En sådan rosa och för den tiden hightech-grunka man skruvar i mitten för att liksom pressa ut gommen med "milt" våld.) Jag och min kompis Linda fick rota igenom skolans sopsäckar för att hitta fanskapet som gubevars var noggrant inlindad i en servett enligt konstens alla regler. Känslan av att ha glömt den, i en SOPSÄCK, är förebildligt för hur man som barn känner det när man gått och slarvat bort något svindyrt och hjärtat liksom stannar på en när insikten slår ner en. Världen står stilla. Jorden slutar snurra. Solen lyser på mig som en förhörsledarstrålkastare och man tror att man mer eller mindre ska möta sin skapare - om man nu till äventyrs tror på sådant. Vilket jag gjorde då. Men jag förstod hur som haver att nu var det klippt. Tingesten återfanns efter en stunds grävande bland servetter och gamla muggar och mackor och allt var frid och fröjd. Ett tag.

Tills att jag fick räls. Jag har förbanne mig aldrig haft så ont i skallbasen som då. Jag kunde inte äta på en hel vecka och det som slank ner var typ soppor och fil. Det kändes som om någon försökt krossa skallen med en slägga. Och lyckats.*Applåd och cymbal*

Först fick jag dra ut fyra tänder också. Två vid varje tillfälle. Bedövad som en oxe släpade jag mig tillbaka till skolan, med blodiga tussar i käften och dreglande mungipa som hängde okontrollerat likt ett ledset lakan på ett klädstreck. Det är ju exakt vad man vill ha när man går i åttan och är kär i en av skolans killar. Förstås.

Sedan blev man fotograferad hos tandläkaren, fick slita ut mungiporna med breda spatlar upp till öronen för att de skulle ta kort från alla möjliga vinklar- förutom röntgenplåtarna. Man undrar lite vad det är för perversa typer som vältrar sig i alla dessa. Men fördjupar mig icke mer i det.

Så blev det räls på och två och ett halvt års lång plåga började. Kinderna var söndertrasade och blödde. Jag fick dock VAX på ändtrådarna efter att jag i affekt åkt till tandläkaren och slagit näven i bordet eftersom jag icke ansåg att en trådstump som grottar runt i ett milsdjupt hålsår i kinden var något njuteftersträvansvärt. Till slut insåg de att trådstumpen nog var lite för lång ändå och kortade ner den. KLIPP! Om än på nåder. My God! Det var som att ha vunnit på lotteri. Jag var David mot Goliathtandläkaren! Mwahahahaaaaaaaaa! Jag ägde hela världen! För en kort sekund.

När den stora dagen kom och man tänkte slita bort plupparna på tänderna så sattes istället igång att göra en ny gom och en tråd cementerades fast i den nedre tandraden. När ytterligare ett år förflutit beslöt tandis att han skulle ta bort den där cementerade tråden i nedre framtandsraden. Vilket ledde till att han borrade i de tänder som är nervcentrum för hela universum. Jag gjorde en dödsryckning och han borrade rakt genom min läpp.Det var en ny och inte så intressant upplevelse jag inte kan rekommendera andra. Blodigt blev det. Och svullet. Jag såg ut som en nymosad boxare.

Tänderna blev bättre. Men inte så perfekta som jag hoppats på efter årslång pina. Men det får man väl ta som en del av sitt lyte. Att ha dåliga tänder är en plåga och jag har tyvärr utrustats med just detta. Hela käften är belamrad med ett sammelsurium av amalgam och plast, halvt sönderbrutna tänder och glipor som kan gömma en halv oxfilé.

Conclusion? Var rädd om era tänder ni lyckosamma som utrustats med kvalitetsdito. Det är icke roligt att tömma hela bankomaten på ynka besparingar för att laga ett litet fult hål och därefter veta att vid minsta lilla slarvtandborstning så växer tandtrollen till biffiga byggjobbare som gräver de djupaste hål man sett i mannaminne.

En rotfyllning medelst 10 bedövningssprutor är mitt innehavda rekord. Å andra sidan tror jag det tog ett dygn innan läppen började återvända till kroppen och man insåg att man kunde ta av sig koftan som fungerade som provosorisk haklapp. Uff!

Jag har funderat på detta med lösgom. Det är möjligen inte så dumt? Eller kanske lite då. Det är inte snyggt om lösgommen glappar. Eller om man råkar glömma gaddarna innan man åker till jobbet och ser ut som en serietecknad figur som råkat få en för stor boll inskjuten i fejset i höjd med kakhålet. SCHLOPP!

Nu ska jag käka godis.