Konsten att inte bry sig - sagan

De levde så trygga och fina i sina hem. Solen sken och pengarna verkade aldrig ta slut utom vid de tillfällen då man kanske haft liten aning för roligt en helg och man fick vända blickarna mot besparingarna på bankkontot, som för övrigt aldrig skulle sina. Ständiga nedskärningshot och andra varningssignaler bekom dem inte. Jobben var inte särskilt inspirerande, men man tog sig dit, avverkade de angivna timmarna och därefter åkte man hem i en törstig het bil som grannarna skulle avundas. Man steg av, hämtade post, lagade mat och tittade på dagens TV, för idag sändes det 48: e avsnittet av serien: Fetast, fulast och mest värdelös. Alla såg programmet, alla hade en åsikt och alla engagerades storligen. Livet går som på räls. Raka spår, drivande lok.

Men så en dag sken inte längre solen. Jorden skakade istället. Väldigt mycket faktiskt. Ja, det skakade så man blev riktigt rädd- ända in i själen! Man rycktes ur sina trygga vardagsstigar, lunken ändrades till flykt. De hånande glåporden uttalade till TV:n förvandlades till primalskrik av fasa för döva öron. Man skanderade individuellt: ”Hur kan sådant få inträffa? Här? I min trygga lilla värld, där allt är så välordnat och fint!? Hur kan Moder Natur bara bete sig så här mot oss? Vad har vi gjort då Naturen behandlar oss på det här sättet? Nej! Tvi vale! Nu är det dags att ta hämnd! Vi har mjäkat länge nog! Vi har fyllt bilar med miljövänliga kassa drivmedel, vi har skänkt pengar till regnskogsplantering och genom konsumentinköp tvingat företag att sluta hälla ut gifter i vattnet. Och vad är tacken? En fet tsunami, som sopar bort halva släkten längs med kusterna, jordbävningar som skakar sönder hus och levebröd för alla oskyldiga medmänniskor och andra ruskiga naturkatastrofer. Vi har fått nog!”

Man beslutade sig för att det fick vara slut med värdelösa väntjänster. Otack är världens lön. ”Man är sig själv närmast” sade morfar och knuffade strålskadade sonsonen så hårt i sidan att han fick ett svårt ömmande blåmärke. Mormor läste tidskrift om skönhet, far lagade besprutad mat från fattiga länder och barnen hjälpte mor att tömma ut gårdens gifttunnor i vattenreservoaren. Det kändes fint. Härligt på ett befriande sätt, det här att få hämnas tillbaka. ”Nu skrattar du inte längre ditt hårdhjärtade stycke”, hojtade de, åsyftandes Moder Natur. De njöt. Det kändes bra. För varför skall man bry sig om någon annan än sig själv? Vad gör väl det, om andra drabbas, för det berör ju inte mig personligen? Man är sin egen lyckas gud. Och den dagen man dör, då kanske man dör lyckligast i världen, för då har man inget att ångra, ingen som sörjer och ojar sig. Ja, har man ingen kärlek till någon så behöver heller ingen lida. Och man kan dö med gott samvete och fridfullt sinne. Det är praktiskt. Men så är människan bevisligen jordens smartaste också! Glöm inte det. Shanti! (Frid bortom allt förstånd)