Vattenfylld blåsa

Det nöter

Det nöter och det nöter

Det nöter och det nöter så det gnager

Det nöter och det nöter så det nöter så det gnager så det svider

Det nöter och det nöter så det nöter så det gnager så det svider så det ömmar

Det nöter och det nöter så det nöter så det gnager så det svider så det ömmar så det värker

Det nöter och det nöter så det nöter så det gnager så det svider så det ömmar så det värker så det uppstår skavsår

Jag behöver plåstras.

Dante och jag

Jag vill skrika jag vill slå jag vill hata jag vill gå
Det bubblar och det kokar det rusar i skallen och hjärtat slår

Ilskan sköljer över mig som en tryckvåg och slår luften ur varje alveol

Förbannade idioter bort ur min värld- stick från kommunen

Håll er i era grottor era imbecilla orangutanger och neandertalare



Sluta spela allan,sluta delge era förbannade inskränkta idéer och lär er om ödmjukhet

Gräv ner er någonstans, sluta föröka er och håll era förbannade nunor ur mitt synfält, min vetskap

Lämna mig ifred, sluta reta gallfeber, lägg ner, lägg av, försvinn, gå upp i rök- BORT!

Säg inget, säg inget säg inget säg inget mer, snälla säg inget mer. Nu. Var nådig med en stackars själ.


Sluta vara ful, sluta bete er, man blir så förbannat trött till slut, trött, less, apless, superless

Det ena stolleprovet efter det andra

avlöses utan uppehåll, utan reflektion

men snälla tänk! TÄNK! TÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄNK!!! Men nej. Hoppet överger en. Det sista jag hade kvar.



Nattsvart ljus sticker i ögonen som tusen nålar och gör mig blind. Famlar och svindlar. Faller.

Svallar, svallar och trycker som en betongklump och stoppar allt.
I slow slow motion trampar jag vidare i dimman och tanklöst vandrar jag vidare i kvicksanden

Sjunker. Som jag alltid gjort, som jag vet och känner, stegen ekar, går och går som klockans tick

Eftersom jag av gammal vana kan stegen är gången inövad- som en övning, som en cykelkunskap.



Jag är glad, jag är arg, jag har ångest, jag gråter inombords, jag lider som ett djur

För jag är sån

Bryr mig alldeles för mycket om allt och sliter ut insidan som ett rivpappers klösande

Brottas, förbannar mig själv, vill vara bättre, men klarar bara en liten bit, liten bit

Det går så där, men jag klarar mig. Jag tar mig fram. Som alltid.


Skruvas runt som en drillande spiral och knyts ihop som ett nystan av knutar och kliigt garn av tagg

Driver runt som en eka i malströmmen, fast, obönhörligt, en väg ut, en väg in, ett slut

Detta jävla lidande. Gör ont, river, klöser, blöder, frasar och trampar nya stigar och spår

Petar mig ner till en ny nivå. Där stannar jag ett tag. Andas och så vidare. Motet…

En känsla av övergivenhet. En känsla av ensamhet. En känsla av mara av tröghet.



Jag tar mig alltid upp igen och kravlar och klöser mig dit.

I denna helvetiska tratt där fallet är fritt.

Blickar mot ljuset där friden är.

Upp igen är målets öga

Helvetet bottenlös

Uppnådd

Nu

Till far på farsdag

Grattis till dig, min gamle far!

På farsdag. Där du nu är. Var det nu är. Även om du inte är här.
Men här. Där jag är. Är det så tomt. Efter dig. Som jag saknar dig nu! Så.
Det är så tomt. Efter dig. Tomt. Och tyst. Saknar dig. Det gör jag. Mycket.
Tårarna trillar. Saknaden gör ont. I hjärtat.

Har du det bra nu? Har du det? Visst är det så?

Jag vet att du har det bra. Att du ser mina tårar och vill att jag ska ha det bra.
Jag har det bra. Det är bara lite svårt ibland. Med saknaden. Och tomheten. Tystnaden. Där du var. Där är bara en stor gapande lucka kvar. Tystnad. Stillhet. Borta.Oåterkalleligt. Svårt är det att acceptera. Men tvingad är man.

Det är lite avstånd mellan oss nu. Ogreppbart avstånd, kan icke beräknas, ses eller förstås.

Men vi ses ju igen. Sedan. Om ett tag. Då så.

Således.
Tills vi ses igen,
käre far,
tills vi ses igen:
Ha det så bra!
Jag saknar dig så.

Utan dig blev livet så annorlunda. Men jag vet att jag måste finna mig i det. Anpassa mig efter livets gång.

Men saknaden kommer ändå alltid finnas kvar. Som en del av mig. Du var en del av mig. Lämnade spår. Det betyder att du var viktig och en del av mitt liv.

Skickar dig en virtuell blomma- ut i rymden och alltet- och en härlig, frestande chokladtårta till farsdag, denna dag. Du är inte bortglömd! Du är med mig, i mitt hjärta, tills vi åter möts igen.


♥

November

Så ska man in i november. Traska tunga, mörkerslukande steg in i den mörkaste månaden. Ett sugande svart energihål i kalenderns universum, mellan födelsedagar, guldgula skogars förfall, brunblanka vältade åkrar där bonden tystnat, rådjur som kränger sig över asfaltens gråa, skumma dimbankar och vissnande vägrenar. Ett hopp om att snöflingorna skall bädda in natur och sinne i ett vitt fluff. Dölja den döende stiltjens bädd under ett par månaders kyligt överkast.

Söderfåglarna flyttar storstilat under v-format skrän, flax och rabalder. Kylan tränger sig djupt in igenom kläder och märgben. Solens bleka lilla trädtoppshöga besök känns som julafton för varje ynka timme och jag längtar tills det blir julstök i vart hem. Jag längtar tills ljuset söker sig genom alla fönster, då det lyser stjärnor och ystra årsmodeflugor i fönster och gardin. Så skin! Skin!

Jag älskar gran och cypress; slingeromklädda i glittrig stass, lyser upp mörkrets djupa nattegård. Jag älskar förväntan, det blodrött varma som invaderar hemmet och dofterna som förväntansfullt vankas. Glöggen värms upp och tjuvsmakas innan tiden är inne, så man fuskar mjuggigt, njutbart, skedvis, skålvis av mandlar, russin och oräkneliga pepparkaksfatstaberas. Njutning. Tillfredsställelse! Jag vill njuta livets sötma och lyckobringande ämnen! Bara ös ut! Ös på! Vältra dig i det!

Jag vill glömma dessa mellanglädjeveckor då billjuset slukas och förtärs fullständigt av fuktig väg, regnet fryser, bilrutorna hackas fram, de omaka vantarna inventeras förbryllat, skorna och jackorna tär svårt i kontot. Stjärnorna glittrar i blåsvarta nattens förstummade tysthet. En svepande slöja av grönt skimmer, så ropar fenomenet norrsken i ditt öra: se det vackra i kall natt, stilla din värld! Sinnena blockeras, kylan nyper tag med bitande grepp. Då, ska man soffkänna, se romantisk julfilm, drömma, mysa, dricka värmande dryckjom vid sprakande eld och se ljuset förvandlas. Saffransbullar och nötknäckare, julstök och glädjefyllda skratt, klappar och gran. Hopp om ljus. Ljusets hopp. Glädjens ljusa hopp.

Ha en förträfflig november. Glöm inte chokladglädje. Det skall inte jag göra. Det inger hopp! Teobromin is da shit! =)

Om att finna poängen

Idag var jag med på en fin konfirmation. Välmenande, innerlig och förhoppningsvis viktig, inte bara en lång sträcka för att till slut erhålla presenter för de inblandade. Får man hoppas. Då har man i så fall misslyckats som s k religiös institution att förmedla det viktiga om vad som betyder något i livet och att inte är det något så flyktigt som döda materiella ting. Min förhoppning är att de unga fått hjälp att finna en viktig gemenskap och att man i den kan hjälpa varandra att finna mer svar och en tro, trygghet och kanske även kunna diskutera möjliga lösningar på livsfrågorna man ofta ställs inför.

Det som efter denna tillställning slår mig är att jag upplevde gudstjänsten, ceremonin, 2011 som något så institutionaliserat traditionellt torftig att jag inte trodde mina ögon och öron. Ceremonin var nog till och med mer traditionsbunden än min egen jag hade för 25 år sen. Då ansågs nog min konfirmation som relativt modern, det framfördes en hel del kritik minns jag, eftersom den var just så otraditionell. Det var inget förhör som det var förr, utan dikter och texter som lästes upp. De frågor man dryftat var ungefär samma då som nu. Livsfrågor är inte heller tidsbundna –så vad rubbade mig och mina cirklar? Jo, att gudstjänsten var så slentrianmässigt utförd, trots en ung präst, en ung publik och därmed ett ypperligt tillfälle att locka till sig nya intressenter.

Här står alltså ett härligt gäng fina, nyfikna ungdomar som alla söker lite guidning i livet, sugna på att jobba med livsfrågor och även få svar på vad kyrkan har att erbjuda i dessa tider av massmedialt brus och lockelser och livsval.

Jag förstår att många ungdomar avstår då kallelsen inte berör dem och deras liv. Den är inte tillvänd till dagens människor och behov.

Jag har varit med på en hel del gudstjänster, både av eget intresse som ung, men även eftersom jag varit med och sjungit i både barn- och ungdomskör i många år. Och därefter har jag besökt både adventsgudstjänster och dop, bröllop och begravningsdito.

JA, det är skillnad naturligtvis på prästerskapet och vad för slags approach denne har. Jag har varit med om både hiskeligt roliga präster som kommer på MC för att prata dopsamtal och osedvanligt tråkiga typer som gör att man tappar intresset redan vid ansatsen. Men det är ju ingen ”oneman-show”. Tyvärr stupar mycket på just detta. Precis som med allt annat i tillvaron av idag, så hänger saker mycket på personerna och deras karisma och möjlighet att uttrycka saker. Här finns så mycket poänger man missar från kyrkans håll. Hur ska man kunna locka till sig de unga, nya, levnadsglada om man inte vänder sig medvetet till det som är deras liv?

Jag som själv är agnostiker ser att det är extremt mycket bra som man kan plocka fram ur olika religioner, inte bara en, men eftersom det nu är Svenska kyrkan jag skriver om just idag och nu, så vill jag lyfta fram valda delar om än utrymmesmässigt inte tillräckligt många för att vara heltäckande.

Jesus förmedlade många vackra tankar och idéer om en bra värld där man vill leva i fred, frid och harmoni. Jag kan inte direkt påstå, att jag tycker GT är i någon mån överensstämmande med min egen grundsyn på livet. Den Gud som jag möter och tolkar där är dömande, fördömande, lynnig, snarstucken och straffande på ett sätt jag anser inte överensstämmer med en GOD kraft. Jag ser inget sympatiskt med honom (eftersom han tituleras i detta genus), men visst är de välkända berättelserna i GT många gånger spännande och engagerande och har poänger man definitivt kan förtydliga och använda som moraliska diskussionsunderlag. Det inrymmes många livsfrågor i karaktärernas öden. Och, ett förtydligande, detta skriver jag utan någon som helst tanke på att förolämpa någon. Aldrig någonsin. Jag har däremot rätt att uttrycka mina åsikter, men jag har största respekt för att andra tycker annorlunda.

Vidare. Jesus däremot, har ett budskap och en framtoning, en Gudsavbild som jag sympatiserar mycket med, även om jag och flera med mig anser att även bilden av Jesus är förvriden av Bibelns manliga författarskap och därtill censorer. Jag tror själv, att Jesus, som trots allt jag också tror verkligen har funnits, var en karismatisk figur. En sådan man som man inte glömmer i första taget.VSB. Detta var en unik historiskt viktig händelse. Här lyfts fram en person som låg flera århundraden före i tankesätt och världsbild. Han brydde sig om de fattiga och svaga, såg de utstötta och sjuka. Han ömmade för kvinnor, barn och de åsidosatta som inte ansågs ha samma värde som männen i männens värld. Vem vill inte ställa upp på den grundtanken? Behandla andra som du själv vill bli behandlad omsatt i praktiken? Det är egentligen så självklart. Tycker jag. Men det ÄR svårt att efterleva och slåss mot en värld som försöker motarbeta sådana ödmjukheter i jakten på personlig makt och härskarlusta i en skog av egoism och tävlan som t o m kan gå över lik.

Åter till dagens gudstjänst. Varför, varför, lyfter man då inte fram de delar av vad Jesus förmedlar, som är så självklara och tilltalande? Istället blir det tråkiga sångharanger med Halleluja och Amen, bibeltexter hämtade från GT som inte säger någonting för den som inte är beläst eller det minsta insatt och inte heller tilltalar de barn, unga och även vuxna som faktiskt är där. Här är de ju! Här har ni chansen! Satsa och vinn!

Prästen konstaterade förnöjt, om än patetiskt i mina öron, att det var roligt att se så många som kommit till kyrkan denna dag. Ja? Reflektion! Vad beror det på att det vanligtvis inte kommer fler? Man skjuter fram kunskap långt över huvudet på folk och tar inte ner de vackra högtravande stilistiskt fulländade orden och dess djupare omfång ner på en nivå som inger betydelse i folks liv! (Även om jag som litteraturvetare också älskar mycket av texterna i sig) Vakna upp! Se er omkring! BERÖR! Kyrkan måste förnya sin approach, för idag är världen sådan att kyrkan är en tungt släpande föråldrad grundstött koloss som tror att man kan fortsätta ro på samma sätt som för tusen år sedan, genom att leva på en tradition, en maktfullkomlighet som inte alls är självklar för dagens kritiskt hållna människor i ett samhälle vars grundvalar bygger på friheten att välja och i synnerhet att välja rätt. Att tänka själv är stort, att tänka rätt är större. Då har någon annan gett svaret man inte själv behövt tänka ut.

Min poäng? Jo. Vad är viktigt? Att de unga, de nya, de som valt att söka sig in i kyrkans gemenskap bekänner sig till den gudsbild man förmedlar? Eller kan det vara viktigare att fokusera på de stora livsfrågor man egentligen behöver förhålla sig till? Att man funderar över vad som är livets mening, godhet och kärlek och medmänsklighet än att de facto bekänna att man tror på den färdiga bilden, den skapade så kallade "Gud"? För vad är Gud? Gud kan vara så mycket. En gudsbild behöver inte vara rigid man på moln i himlen eller den Gud som beskrivs i GT, en övermänsklig figur eller Jesus, Guds son. Man kan vara guds avbild genom att vara god människa på jorden. Man kan vara så nära Gud att man är ställföreträdare. Man kan vara troende människoson genom att man försöker slaviskt följa ett antal regler som inte fullt ut gäller för dagens människor eftersom vi t ex i vårt samhälle idag kämpar för att erkänna homosexuella som lika värdefulla som horor och grannfruar och medmänniskor i gemen. Men riktigt så långt går inte alla i sin gudsutmätna människokärlek. Därför skiljer sig religionen från samhället och dess något mer framåtskridande normer. Kyrkan måste vara i takt med tiden, annars är den bara hopplöst efter i samtiden. Då är det inte konstigt att man tappar anhängare. Den fyller inte behovet.

Jag skulle vilja se en kyrka som struntar i gamla föråldrade normer. Som värnar om människans, mänsklighetens totala väl och ve. Som istället för att mölja sig fram i en stenåker av tröga rötter fastvuxna i förtorkad lerjord av utrangerade normer försöker spetsa sig framåt med spänst i ett böljande hav av gudomligt vackra föredömliga levnadsmönster med vilka man kan hjälpa världen framåt i positiv riktning. Jag vill se hur man predikar grundtanken om kärlek istället för att bekänna en stiliserad typbild av Gud. Det verkar hädiskt. Det är inte min mening. Men jag ser inte problemet. Gud är kärlek. Och om Kärlek är Gud, vad är det då man missar i att man lägger fadersfiguren och de föråldrade sinnebilderna åt sidan för att utveckla bildspråket till att istället omfatta kärleksbudskapets kärna och sprida det med samma styrka som ett envist ogräs alltid kämpar sig genom allt motstånd. Inte i huvudsyfte att sprida kristendomen och dess mall. Utan i syfte att sprida budskapet om kärlek. En retorik som inte köps lättvindigt, men som kommer vara vinnande koncept i en värld där gemenskap och medmänskligt handlande aldrig kommer minska i betydelse utan snarare tvärt om. Så lägg den förtorkade predikan om herr dömande Gud på hyllan och skrid framåt i den förvissningen om att skutan nu pekar rätt, fören mot framtiden, aktern i erfarenheten och det hav som får den att flyta och den vind som blåser skutan framåt är kunskapens. Och kunskap är ju makt. Kunskap är att förstå och inse att dagens människor har andra behov nu än för tvåtusen år sedan och att allt är föränderligt. Den flexibla synen på vad Gud är måste krypa in i religionens innersta kammare och väsen för att överleva.

Men, hör ni, vad vet jag då? Jag är bara lekman. Jag är inte präst. Jag är inte religiös. Men jag är troende i den mån att jag vill hoppas att det finns en kraft som förenar, ger styrka och skapar grunden för en god värld. Inte finns den i ett sammelsurium av texter vilka sammanställts genom diverse redigeringar och sedan lanserats vara religiösa doktriner. Det köper jag aldrig, med all respekt för alla som tror annorlunda.

Många behöver Gud, men Gud är vad man själv behöver. Och utan kärlek förtvinar människan. Alltså är kärlek Gud. Så när man slutar personifiera kärleken och istället lägger ner vapnen i kampen för en trossats man knappast kan lyfta in i framtidens samhällsbehov, så kommer man komma fram till att det som är evigt, det människan behöver i alla tider, nu, då och i framtiden är just detta: kärlek, i omtanke, i medmänskligt handlande, empati och ödmjukhet, så finner man samma ingredienser som det som kännetecknar denne i dess bästa form. Det som omger, inger trygghet, värme och förtröstan är att någon alltid älskar en. Någon som alltid ser en, hör en och förlåter det man inte alltid lyckas bäst med. Någon som inger förhoppning, glädje och ljus. Ja. Visst är det samma som Gud? Men om man inte omsätter detta i praktiken, förmedlar kärnan i tron, då missar man hela poängen. Jag vill i så fall göra min egen "Gudstanke". Precis som du gör din och andra gör sin. Om det sedan krävs en bekännelse till en fastslagen tro så tappar man poängen. Missar målet. Förlorar essensen. Varje kärleksförhållande är individuellt, så vilken förmätenhet är det inte att tränga på andra människor en Gudsbild, en kärlek någon annan arrangerat åt dig? Det är fundamentalt fel. Men det är min åsikt. Ni får ha er. Och jag respekterar er tro. Precis som jag vill ha min respekterad. Men den dagen man slutar lyssna, tänka och reflektera över vad tro är, då har man fortfarande tappat det som är hela mänsklighetens självaste finess: att vi är kapabla att själva finna svaret på våra egna frågor inom oss. I gemenskap med andra ligger människokärlekens stora kitt. Där är godheten, lagen som naturligt visar vägen till en bättre värld. Där kan svaret. Lyssna! Vad säger ditt hjärta? Där inne säger den dig, att du är svaret. Kärleken, den stora, omfattande om än så svåra känslan är vad som skapar livets mening. Missa inte det målet bakom slöjan av retoriska dimridåer. Läs och lär in. Det som betyder något är just detta. Inte berättelsernas skapare, figurerna, typerna eller ens själva historien i sig, utan vad du lär dig och förstår av livet genom att reflektera över dess allmängiltiga innehåll. Svaret är kärlek och den finner man bara inom sig. Där är poängen.

Fredagssusning

Jag orkar inte mer! Så läs inte vidare.
Hjärtats rot och smärta!
Vill inte mer, ta mig härifrån!
Fortsätt inte, stoppa världen, stanna välten!
Slit mig lös! Klös naglar mot glatt och överlag
Kedjad ångest i cellsväntan- blickar blå himmel.

Andas knappt, spegelimma avslöjar!
I otakt med världens tid
Otakt, otakt, tick, tack
Ingen ände här, näsan för kort där
Släppa tag? Göra om? Sträckas ut?

Men det här är ju inte jag!!
Jag är inte den
Trodde jag till nu, just, ögonblick!
Stupet, randen, kanten där jag vacklar
Gör upp, slåss, befäst hierarkin- inre kamp
Brottas, ventilbehov, kokar över, pyser ut
Trycket sipprar strypande luft, hackande framåt

Dags att gå vidare? Stannar upp mitt steg.
Dags att se sig om? Fäller ned min blick. Tanken går.
Se om sin hydda, syreintag och svepa sin kista. Örfil!
Är det värt det? Är det? Hjärnan isar. Djupt andetag.
Tiden glider, sipprar mellan fingrars kramp
Som sandkorn ler dem åt sitt eviga förlopp.

Och du som har så mycket omkring dig!
Så du inte kan göra det du egentligen borde
Vräker över i mitt knä som en kropp
Lastar över och lämnar bort - lätta steg, vänd inte om
För all del, rubba inte dina cirklar!
Slukad i upptagenvirvel av hemgjord egosoppa
Get out of my face!

Kräks frustration, en ledans sockriga kretslopp
Låt känslan braka lös, hej tornado!
Full styrka, svepande rensning
Drunknande, vattnets spegelblick bländar
Ytan döljer förrädiskt bottnens livlöshet
Evig berättelse ristad i sten- livets smärta.

Fridens hav
Musik i mitt öra
Längtar, söker, önskar
Frid bortom allt förstånd
Där i stormens öga
Är allt tystnad
Ljuspunkt
Lycka
Liv

Om släktförhållanden man kan vara utan

"Min värld ska aldrig röra din
Din värld ska aldrig röra min" /Kents: Min värld

http://www.youtube.com/watch?v=eIcXofGhyo4

Fruktan kryper under mitt skinn.
En långsam orm slingrar sig,
spåren efter ångesten,
ett bottenlöst djup, ett dopp, tankar i spinn.
Snurrar, snurrar, planet runt stjärna, lufttomt.

Har jag stagnerat, sitter jag fast, är jag där?
Andningen upphör instinktivt samma ögonblick tanken väckts,
hjärtat slår dubbelslag, kraften av insikt.
Maskineriets mekanism fryser fast i chock.

Men du, du, du där som jag känner, sylvassa hugg, jag visste!
Uppfylldes du av någon inte alls så helig ande? Har du?
Du som visat ditt rätta, blottat ondskans inre svarttjärade område
Det du dolt, ulv i fårakläder, under ett skimmer av lögn och väv av tomma omtankar.
Spelat mig detta falskspel hela mitt liv; offrad,
för att förhäva dig själv, på bekostnad.

Jag har ju vetat detta, jag vet, jag vet!!!
Jag har känt det, mina instinkter skrikit det.
Dem jag läser av världen med.
Känslorna- bästa vänner, mitt hopp, min låga, de som är jag.

Det var känslan och förnuftet som höll mig kvar på gången,
de som styrde mig ut och rätt- till livet.
Men inget av det jag ser omkring mig är rent,
så hur behåller man förståndet kvar?
Här ska du gå, viskar orden och leder fram den ögonlöse.
Jag hade rätt, du var i deras sjuka krets.

Snart är jag färdig med dig, besegrad och utplånad,
ett medvetande som fördunklas, syns bara på ett skrynkligt pappersfotografi.
Livets gång,en mening som blivit du.
Utan dig.
Jag är där nu,
du är där du är.

Så du som ännu lever och förstör
är redan utanför min inre cirkelmur.
Där är väsentligheterna skyddade med mitt liv.
Där finns inte plats för egoism och självgodhet.
Min mörka sida är stridens slagfält där jag krigar än
och den dagen jag ger upp,
kastar in mina vapen och min handduk,
det är dagen jag lämnar det här.
Då. Skall min tid komma.