Erik

”I ett centrumkors där virvlar snön och blåser snålt
Genom ensamhushållens dubbla lås
Och som Sverige sover villor skogar elljusspår
Sextusen vintergransljus mot ensamheten, ensamheten

(…) Och jag inser plötsligt, kärlek får man bara se
När tak och väggar rasar in igen i ensamheten

Ensamheten, ensamheten
Det är så svårt att höra vad du säger
Ensamheten, ensamheten
Vad är det du egentligen vill säga?
Ensamheten, ensamheten
Hårt mot hårt mot ensamheten”
(Kent/ Röd: ”Ensamheten”)

Lidandet i dina ögon hänger kvar som en minnestavla. Du som har förlorat din livskamrat sedan nära sextio år. Ögonen som tåras då namnet nämns och tanken tänks. Att ha förlorat kärlek för evigt, oåterkalleligen och brutalt överlämnas kvar till ensamhetens karga tillvaro speglas i iris svarta tjärnar.

Orden, att du inte sett en själ på flera dagar, skjuter en pil genom luften och smärtar i bröstet. Orden ekar ihåligt av svärtad tomhet och gapande ensamhet. Enslighetens krampaktigt gripande klor skär in i dina armar och lämnar fula själsmärken.

Du bränner minnen, du slänger livsförråd, elden rensar luften och röken skymmer sikten av en längtan härifrån. Livets förgänglighet har målat upp en talande kolteckning igen. Bilden framför dig visar den obönhörligt glidande utförslöpan mot gravens mulldjup. Vad finns där att fortsätta andas syre för, att allena glädjas åt? När hjärtat slitits ur kroppen, kastades din kärlek som en trasig slängdocka till jorden att sakta multna till glömska. Men hjärtat följde ju med! Ja, det följde med där den vill vara. För i ensamheten finns inte plats för två.

Ett ögonblick så att livet upphör. Dödens grymhet är oändlig. Plågsamt tröskar livet vidare i tunga steg mot grinden vidare. Kanske sjunger era röster småningom samman i en ljum vindil över sjön? Medvetandets tortyr upphör aldrig där ensamheten slagit rot. Då kylan är genomträngande och inget längre värmer ett tjälsargat inre. När hjärtat stenats och mörkret förträngt målet, då upphör lidandets kvarnar att mala. Om jag hade makten skulle jag lyfta sorgetyngdens förlamande blybrynja och lämna den inre gyllene kärnan att lysa klar som en tröstande ljuslåga. En låga som slutligen släcks med din. Inte i ensamheten.