Eldskrift

Nackar, dessa evinnerliga nackar. Och fluffiga frisyrer.

Stolar, bänkar, torftig luft och en alltid lika obekväm stol att vara satt parkerad i de närmsta timmarna. Det är föreläsningsdags igen.

Bland packet.

Pretentiösa torrbollar ser återigen sin chans att få äga rummet. Bara ÄÄÄÄLSKAR att höra sin egen röst, så till den grad, att man yttrar sig om allt som handlar om dem själva och inte angår mig eller någon annan… ett enda skvatt! Är det så svårt att fatta, ditt ego? Ja? Ja!

”VI ANDRA HÄR ÄR INTE INTRESSERADE AV ATT HÖRA DINA PERSONLIGA PROBLEM OCH UPPLEVELSER, DIN GET! VI VILL LYSSNA PÅ FÖRELÄSAREN, DET ÄR DÄRFÖR VI KOMMIT HIT! SKA MAN MÅSTA GAFFA ÖVER KAKHÅLET PÅ DIG OCH HYSTA IN DIG I EN LJUDISOLERAD SKRUBB?”

Pratkvarnstrollen förhäver sig och sin överjordiska insats för världen, ofelbara och oersättliga som de är. Högre än kungen, lite närmare än Gud. Alla närvarande lärjungar/undersåtar tros vara andäktigt lyssnande till den mäktiga, självutnämnde flockledaren/hövdingen.

Bullseye målas upp för mitt inre, på dig. Ett välriktat skott i pannbenet. Tystnad. Frid bortom allt förstånd! :-)

Skona mina öron och mitt stackars, av skräp, överfyllda minneskort. Det svämmar över i hjärngarderoben av all världens nonsens, där det hänger som sladdriga linnekläder på galgar.

Jag KRÄVER nolltolerans! Jag vill ha stimulans- inte soptömning!

Föreläsaren står och gör sig hipp framme vid powerpointen. Jag borde få skadeståndsersättning för skavsår. Fakta som kunde lästs in på några minuter. Tada! Istället avhandlas varje stavelse i detalj under tre plågsamma timmar. Inte något utelämnas i redogörelsen och man vet att mot slutet hastas de sista tvåhundra sidorna i powerpointen igenom för tiden blev för knapp.

”Räck upp handen, diskutera med er bänkgranne, vad tycker ni, så här tycker JAG (underförstått: och det är rätt), ni som är…osv.” Bla bla bla. Ordsoppan rinner på teflon, bildar drunkningsbara sjöar och jag hör inte ett ord. Timmarna trögar kådlikt fram. Ledan driver runt i kroppen som en vansinnig karusell och skickar pirrande myrkrypningar som ringar på vattnet under huden för att uppmärksamma mig på att detta är onaturligt tillstånd. Jag känner mig som en klematis slingrandes runt en stolpe. Jag håller mig fast. Krampaktigt. Fast benen vill springa mig härifrån och hjärnan exploderar av utomjordiskt konstruerad tristess. Och..ja… utomhus skiner solen! Och så, suck, sådant vidrigt fult svintohår på människan framför!!! Jag retar mig i timtal. Vilket FLUFF! Bort från min blick!

Ritar. Någon går utanför fönstret. Ett moln flyter sakta förbi - ser ut som en båt. Jag längtar mig härifrån. Som i En kos dagbok av Wolgers, drömmer jag mig bort. Jag vill inte sitta av tid här och förlora dyrbar levnad på kassa energidränage när det finns batteriladdare. Jag frågar: VARFÖR?

Bunden av osynlig lagtext. Resa sig upp, gå ut mitt under föreläsningen, är inte det minsta tillåtet! Förbjudet! Du får ett evigt plågsamt straff, nämligen STÄMPELN, symbolen som förklarar dig icke människovärd! Du är uträknad! Avlägsnad från medlemslistan.

Fika. Halvdant, mer krävs inte för i kåren är man glad och tacksam för det lilla. Erbjuds något som överskrider gränsen för matsalskvaliteten blir det ett ”halleluja moment” och rösterna höjs som om det pågick en hejdundrande millenniefest i lokalen. Klipp in mig i en tecknad Monty Pythonsketch, där en hand plötsligt sticks ner genom taket och plockar bort fula typer!

Klädkoden. Uppförandet. Jag kan nosa upp kollegor som en tryffelhund. Var som helst. Överallt. I alla lägen. Jag kan identifiera mina svin. Kasta inte pärlor! De slukar.

Så kommer momentet man med bävan inväntat! När det blir så där FINT allting, som det ska bli i klimax på storseans. Alla skrattar igenkännande åt en billigt klyschig kommentar, menat som ”internt skämt” eller då man gemensamt i kör ojar sig med ett überempatiskt: ”Ååååååååååååh”, åt något i en påklistrat medlidsam berättelse. Av sagan skall vi alla bli upplyfta, göras till hjältar i de "lyckligasluthistorier" som stoppas i trånga halsen. Survival of the fittest. Ge mig en schysst sandgrav att stoppa huvudet i! Skjut mig, eller... vad som helst! Inget toppas dock ännu av den av budskapet uppfyllda "åhörarkören" som sjöng "Ikaros", nästan snyftandes, med mer patos än någon frikyrklig gudstjänst kunnat uppbringa. Perverst!

Sessionen plågsamma djurförsök avbryts! Efter ett oändligt antal slutord staplade på varandra till en ranglig Pisatornslutning uppenbarar sig ljuset i den trånga tunneln. ”UT! Jag vill UT!” Stelt vräker man sig ur stolen stönandes ett halvkvävt: ”Jaha” och stapplar ut ur lokalen, svajigt som en yster polioskadad kalv på grönbete. Clockwork orange-hjärntvätten avslutad. Till nästa gång man skall floskeltorteras av dyrköpt förståsigpåare. En dèja vú av trist hår eller likformade klädstilar. Nästa konstnärstillfälle man offrar ett halvt kollegieblock och ¾ av bläcket i pennan på för att hålla svadan stången att häftas fast. Stävja den övermäktiga lusten att få ställa sig upp och eklatera: ”Du är inte bara ful och dum, föreläsarpajas, du stjäl min dyrbara tid och yppar saker som folk redan vetat i årtusenden. Varför står du då bräker gallimattias in i mina arma öron, ditt JÄTTEFÅR? Har du inget vettigt att komma med, så bevara mig från spikarna i din järnjungfruföreläsning, då du bjuder upp till din fiolackompanjerade dödsdans." Bilan ner! Huvudet av. Stillhet.

Jag glömmer ALLTID ta med tändstickor till ögonen. Risken är dock överhängande att jag nickar till och i fallet sticker ut ögonen. Jag och Oidipus- ödesmättat besläktade stackars satar.