onsdag 5 maj 2010

Tänk att det bara krävs ord

”Schhh… jag bara säger som det är
Du gav mig en bomb under bron
Tänk att det bara krävs ord”

(Kent ”Flen/Paris från: ”The hjärta och smärta EP”)

Tänk att det bara krävs ord. Ord som kan göra mer ont än någon fysisk smärta kan komma nära. Ord som bokstavligen svider i hjärtat när man läser, hör. Ord som sårar, som gör ont, som är pilbågeriktade. Dödliga ord. Ord som skadar för alltid och sitter i själen som en skjuten kula och sipprar blygift. Ord som hänger kvar i nattens tankar och manifesterar ett uttryck, etsar in betydelsen i själen som en hällristning i sten. De finns kvar, ger märken, repar, är varaktigt. De kan förvisso falla i glömska så småningom, men likväl är skårorna efter bokstäverna kvar. Man vet. De finns där. Även om de börjar suddas ut av tidens naturerosion.

Fenomenet gör att man när som helst kan bli påmind. En påminnelse om ett uttryck, en känsla och plötsligt har de karvade ristningarna fyllts i igen av nytt sipprande varmt rött blod, de är återuppväckta från de döda, uppståndna, mirakulöst, de börjar röra sig i din kropp, ditt inre, din själ och i tanke och hjärta. Blodet rinner! De läkta ärren har gjort huden tunt och skört. Pumpa ut smärta och ångest, väll fram, brist, översvämma och låt den ristade åter drunkna!

Vissa ord gör mer ont än andra. Vissa skär som en kniv. Människomaterialet är lättskuret, även om kniven når olika djupt. Ordknivar, vassa, trubbiga, slöa eller de som ger snygg snittyta, ristar utan hejd, ristar, ristar för att tillslut, troligen för alltid, ha skapat en skrovlig, ärrig yta som aldrig riktigt kommer repa sig. Vissa ytor kan manuellt slipas ned, putsas och jämnas till. Men till och med en sten vet när runristaren märkt den med sin ordkonst. Stenen är för alltid märkt, den är egen, den är ett med dig.

Tänk på hur du använder dina ord. Även outtalade ord kan vara blytyngda av förakt, andas tortyr i andedräkten och vara lika brutalt omänskligt överfallande som en bokstavens ”Jack the Ripper”. Skoningslöst kan de förvandla dig till ett försvarslöst offer inför en ordmördares lössläppta tryckladdning av grymhet och hat. Uttalat eller outtalat. Rakt in i bröstet blir du skjuten. Mata, mata som ett maskingevär.

Orden kan hängas framför dina ögon som en tunn florgardin och ständigt fladdra i sommarvindens ljumma fönsterinsläpp. De leker, dansar framför dig som älvor i dimhöljda natten, de skrattar, har roligt och ringdansar långt in i djupa nattsömnens långsamma bearbetning. De släpper aldrig taget. De förlustar sig och du står utanför ringen, för du är inte med. De är som en svulst, en mykorrhizasvamp som ständigt lever i symbios med dig. Och de släpper aldrig taget!

Långt inne, i kringelkrokiga gömmorna, i det innersta rummet, har de låsts in och förvaras till den dag då evigheten släpper lös din energi i alltet igen. Kraften av orden får då fritt utlopp, oändlig rymd, tills de åter klistrar sig fast och kletar in sitt kådageggiga gift i systemet på en annan själ. Ord betyder någonting.

Tänk att det bara krävs ord.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar